Det där är ett uttryck jag hört då och då och ibland har jag tänkt att det kanske ligger något i det. Ibland har jag tvekat.
Den senaste tiden har en del omvälvande besked och livsavgörande förändringar skett. Ibland ställs saker på sin spets och livet tar en ny och kanske helt oväntad vändning.
Helt nyligen hände det mig och för en tid försvann orden. Jag tappade förmågan att både tänka och skriva och hade fullt upp med att ta mig igenom dagen. För en liten stund tänkte jag att det där med skrivandet var en sak jag skulle ge upp, men ganska snart, bara en dag senare, mitt i det omvälvande och svåra kom ett mejl.
Det var ifrån, en för mig, helt okänd, ung tjej som inte hade en aning om min situation just där och då. Och det var ett viktigt mejl. Hon skrev (och jag har bett om hennes tillåtelse att publicera ett utdrag):
”Hejsan! Mitt namn är Xxxxx och jag är 21 år.
Jag sökte runt på internet och kom in på en inspirerande artikel om dig där du ger tips på hur man ska lyckas nå sina drömmar. Jag är en tjej som brinner för att följa min egen väg. Jag vill nå ut till våra medmänniskor. I hela mitt liv har jag tryckt ner mig själv och blivit nertryckt. I hela mitt liv har jag också försökt hjälpa andra att må bra, men nu vill jag verkligen ta det några steg längre. Nå ut till fler och kunna hjälpa till genom att peppa och få andra att öppna ögonen för världen och verkligen se att livet blir precis hur man ser på det. Jag håller tummarna att du ser mitt mejl och svarar, då du är en stor inspiration för mig. ”
Mitt i kaoset av virrvarr och ett liv vänt upp och ner kom det här fina mejlet från en person som berättar att det jag skrivit gjort stor skillnad i hennes liv. Och det kom en dag då jag behövde höra det som allra mest. Jag är hennes inspiration, tack vare det jag tidigare skrivit och delat med mig av.
Och det känns både märkligt och omtumlande och att det skedde precis just då. Är inte det märkligt och lite förunderligt? Oavsett, så är jag tacksam. För just det där mejlet just den där dagen fick mig att gå vidare, plocka upp mig själv, pennan och se att att livet fortsätter. Det förunderliga.
Dagarna gick och det kom ytterligare tunga besked. Ibland är det bara så. Livet. Du nås av sorgliga besked, människor i din omgivning blir sjuka, har barn som inte mår bra och människor går skilda vägar och tappar bort varandra av anledningar som kanske egentligen hade varit möjliga att lösa.
Häromdagen var ännu en sådan dag. En tung dag. Och jag tänkte att det här med att skriva ska jag kanske ändå lägga på hyllan.
Samma dag, bara en liten stund senare kommer ett mejl. Det är chefredaktören på en större veckotidning som meddelar att mina texter är intressanta. Och att han gärna publicerar min tredje krönika. Visserligen inte förrän i höst/vinter eftersom publiceringsschemat är fullt fram till dess, men ändå. Publicering! Det jag skriver är något värt. Det är viktigt, jag kan och det sker just här och nu.
Kan jag så kan du. Och jag ska fortsätta följa min dröm. Om att bli författare. Och att bli en av de bästa kommunikatörerna. För att jag vill och för att jag kan. För att det är min passion och för att mina ord spelar roll, och någon gång då och då, till och med gör skillnad i andra människors liv.
Tack bästa M, chefredaktör på den stora veckotidningen och tack du modiga Xxxxx som mejlade mig nyligen och bad om råd. Jag är övertygad om att även du kommer att nå dina mål. För både du och jag vet att också du har något viktigt att berätta.
Och jag vet. Även om det inte känns så nu så kommer fler dörrar, som jag inte har en aning om att de finns, att öppnas.
Och livet kommer tillbaka.
Jag känner så igen känslorna du beskriver. Den här våren har gått både upp och ner, men just nu känns det som att det går uppåt igen. Våren, solen och värmen gör inget precis sämre. 🙂 Kämpa på Anni!
GillaGilla
Jag kämpar på Michaela. Att ge upp är inte ett alternativ. Och visst är det härligt med vår och sol 🙂
GillaGilla
Vilken härlig tanke!
Att nya dörrar öppnas, med nya möjligheter. Det kanske till och med är bra att stänga vissa dörrar 😄
GillaGilla
Ja, visst är det? Det gäller att försöka tänka positivt och hitta något att hålla sig i.
GillaGilla
Anni,
Det där med dörrar som stängs och öppnas är både vackert och hoppfullt och tungt och skrämmande på samma gång. Ditt sätt att använda ord och bokstäver på får inte ta slut.
Min pappa berättade för mig att vid tillfällen när det i hans liv varit så mörkt att han upplevt att det inte kunde bli värre så har ljuset varit närmare än han anat. Och när det då vänt har det alltid blivit mycket bättre än han i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig – fast annorlunda.
Vill på detta sätt skicka hans ord med dig på din resa. De har alltid hjälpt mig på min livsresa och kanske kan också du finna tröst och styrka i dem.
Tro Hopp och Kärlek till dig Anni!/ Eva
GillaGilla
Stort tack Eva för dina hoppfulla ord och för att du tog dig tid att skriva ned dem. Det betyder oerhört mycket. Väldigt fint 🙂 Jag hoppas att jag en dag tydligt kan säga detsamma som din pappa. Jag har redan för mycket länge sedan fått en liten aning om att han kan ha helt rätt. Och jag ska fortsätta med ord och bokstäver, oavsett vad som sker 🙂 Kram!
GillaGilla
Du får absolut inte ge upp skrivandet. Du ÄR författare, du har orden i dig, även om de undflyr dig ibland när det är som svårast. Känner igen det från när pappa dog. Kunde jag ändå skriva TudorRosen Kampen om makten under de förhållandena, då vet jag att du också klarar det. Dessutom debuterar du som författare i höst. Glöm inte det!
Kram Kim ❤
GillaGillad av 1 person
Tack Kim för att du påminner mig 🙂 På söndag börjar en veckas semester i Grekland. Vi får se om det blir tid och energi för att fortsätta med skrivandet då. Har ju några alster till som väntar på att bli klara.
GillaGilla
Pingback: På väg. | Anni Svensson