Om att nästan nå fram.

/ annisvensson
Bokmässan 2016 NOT

Allt var sedan länge bokat, packat och klart för Bokmässan. Kläderna, boken, de nya visitkorten, utställarkortet…

Falla på målsnöret.  Kämpa och nå nästan, men bara nästan hela vägen fram. Famlande försöka hitta ett litet ljus i mörkret. Där är jag nu. Har du haft samma galet irriterande känsla någon gång?

Jag är den där positiva människan som alltid försöker se det ljusa i det mörka. Hitta en väg som leder framåt. Har alltid sagt att det ofta finns en mening i det som sker, men att meningen ofta inte syns, eller blir tydlig förrän en tid senare.

Den här gången verkar något ha förändrats lite. Inom mig. Det har blivit svårare att se det där ljuset. Jag har kämpat en lång tid efter en cykelolycka, kommit tillbaka mot alla odds. Tränat, jobbat hårt, skrivit vidare på mina berättelser och var vansinnigt glad. Jag vann! Till och med över ett försäkringsbolag som under lång tid ville slippa ta ansvar. Det omöjliga var inte omöjligt.

För bara drygt två veckor sedan var jag stark. Urstark.

För bara drygt två veckor sedan var jag stark. Urstark.

Men, så en morgon för drygt två veckor sedan, plötsligt utan minsta förvarning ett ryggskott med galen smärta. Som att få ett spjut rakt in i ryggen. Och jag trodde det skulle gå över. Icke, jag kom tillbaka och arbetade två dagar innan jag fick avbryta. Efter ett antal övningar sjukgymnastik blev allt ännu värre. I nästan två dygn har jag varit näst intill helt utslagen av smärta, en smärta som tar över allt. Det ska visserligen gå över, men det kan ta några veckor till…

Idag och imorgon skulle jag äntligen få vara på Bokmässan i Göteborg, min allra första bokmässa med min/vår skrivargrupps första bok, antologin Färgargårdens andar. Tåg och fint hotell bokat sedan länge för jag skulle ju fira nu! Tre noveller publicerade i en riktig bok. Äntligen på väg, ännu ett par steg mot mina drömmars mål, skulle jag fira ordentligt.

Till och med visitkort hade jag beställt. Och jag dristade mig till att lägga till ”författare” 🙂 Modigt värre! (Glömde i min iver bloggare och krönikör.) Och på baksidan, ett av mina favoritcitat ”Ingenting är omöjligt, bara olika svårt”. Nästan lite ironiskt med facit i hand.

Det blev ingen resa och inget firande. Jag lägger mig ned, drar upp täcket så att bara näsan sticker fram. Med undantag för enstaka promenader och några enkla övningar som ingår i ordinationen för läkande tänker jag ligga kvar här, ta alla nödvändiga piller för att härda ut och vila, fundera på livet, det outgrundliga.

Jag kan skriva, men bara en kort stund. Det här inlägget har skrivits i flera omgångar på små lappar under två dagar. Det är ändå tur att jag har orden för att försöka förstå det som sker i livet och vädra mina dystra tankar just nu. Att skriva lite, gör att jag förmodligen överlever den här prövningen. Sedan får vi se. Kanske orkar jag hitta tillbaka till orden så de där berättelserna jag bär på äntligen kan bli klara. Och idag kom faktiskt en idé om en ny berättelse till mig när jag låg där under täcket… Men utan förmåga att få den på pränt. Oerhört irriterande.

Dagens vy. Långt, långt ifrån Bokmässan i Göteborg.

Dagens vy. Långt, långt ifrån Bokmässan i Göteborg.

Den enda lilla fördelen med att befinna sig vid smärtans utpost är att en ser och känner de där små, men fina sakerna i livet. Det är som om känslan av allt blir starkare, tydligare. Eller kanske är det ett skriande behov av att försöka hitta något att hålla sig i. Som det vackra i musik, en stjärnklar natthimmel eller doften från vetet i värmekudden, en doft som påminner om vår, sommar och vajande fält. Och den där lite daggfriska doften i luften som smyger sig in när fönstret öppnas tidigt om morgonen. En svag doft från de enstaka blommor som fortfarande blommar i september. Solen som fortfarande kikar fram, trots att det är höst…

Jag nådde nästan hela vägen fram till Bokmässan. Nästa år kanske jag lyckas ta mig hela vägen dit, och kanske med en av mina helt egna böcker. Jag hoppas att det är som en av de underbara människorna i min närhet sa till mig, att den där positiva och starka Anni finns kvar inom mig. Hon behöver bara få vila lite. Ja, kanske är det just så. Hon behöver bara vila, läka och sen kanske hon kikar fram igen och går vidare, fortsätter skriva och följa sina drömmar, för att till slut nå hela vägen fram.

Lyssnar till den här musiken och tänker att det är hon, den där positiva kraften inom mig som spelar den för mig. Jodå, hon finns nog kvar där. Hon vilar bara lite.

Lev väl. Ta hand om varandra. Se till att följa de där drömmarna du har och börja kanske redan idag. På några få sekunder kan allt förändras.

/Anni

26 reaktioner på ”Om att nästan nå fram.”

    • Hej, stort tack för hälsningen! Bara jag kommer över och förbi den värsta smärtan känns nog allt bättre. Och ja, det kommer ju säkert fler tillfällen att fira och fler bokmässor… Ha det fint!

      Gillad av 1 person

      Svara

  2. Vad tråkigt att du skulle få ryggskott just nu när du skulle på bokmässan och fira. Jag hoppas att den värsta smärtan redan har lagt sig.
    Vilket fint visitkort. Kommunikatör och författare låter jättebra. Tycker att det blir mer tyngt med färre titlar än många. Och adressen till din hemsida signalerar ju att du skriver något även där.
    Krya på dig!

    Gillad av 1 person

    Svara

    • Tack Eva! Då kanske det blev bra ändå med visitkortet på just det här sättet 😀 Och bättre är jag inte ännu, men hoppet finns kvar… Och visst kommer det fler bokmässor, så jag får kanske sikta på dem så småningom. Tack för att du tog dig tid att kommentera. Värmer gott!

      Gillad av 1 person

      Svara

  3. Åh vad jobbigt, ryggskott är både smärtsamt och handikappande. Hoppas du kryar på dig, synd att detta skulle hända under Bokmässan – men som du skriver, det kommer en ny chans nästa år. Trevlig helg, trots allt. 🙂

    Gillad av 1 person

    Svara

    • Tack Gabrielle! Jag kommer tillbaka, men det lär ta lite mer tid. Har beställt två av dina senaste boktips. Båda författarna verkar ha skrivit mkt intressanta berättelser. Ser fram emot att läsa dem. Små, små ljusglimtar i tillvaron just nu. Ha det fint!

      Gillad av 1 person

      Svara

  5. Hej Anni! Jag skulle just skriva och fråga hur det gick på bokmässan. Tråkigt att du inte kunde åka, men vet du- det är ändå helt sjukt kul att du har fått 3 noveller publicerade i en bok (woop!). Jag ska låna den på biblioteket och läsa dem!

    God bättring, hejaramsor och kram

    Gillad av 1 person

    Svara

    • Tack! Hoppas du hittar den på biblioteket, men om inte så hoppas jag att de kan ta hem den 🙂 Det var nästan ett år sedan nu som jag skrev texterna och jag ser en hel del nu som jag skulle ha ändrat idag. Framför allt kortat ned och strukit. En bra lärdom att ha med sig och jag tror att ju mer man skriver, deso mer utvecklas man. Jag hoppas mina nya texter ska visa på det. Fint med hejaramsor och kram! Tar med mig det idag 🙂

      Gilla

      Svara

  6. Å, vad tråkigt att höra! Det måste vara hur jobbigt som helst. Jag är också den där sortens galet optimistiska person som du, och känslan när man liksom rasar igenom och faktiskt inte lyckas hålla kvar känslan av att allt ordnar sig, den är hemsk, tycker jag. Men tack och lov så blir det ju alltid bättre, bara kanske inte lika fort som man vill och hoppas.

    Jag skulle vilja säga en sak om det där med att hitta mening i saker som sker. Jag har också tänkt väldigt mycket under mitt liv att, ja, att det helt enkelt finns en mening med allt. Och på många sätt kan jag fortfarande känna så, men jag har finjusterat formuleringen till att det kanske inte går att hitta en mening i allt (på det där positiva sättet), men att de sakerna som det inte är så lätt att hitta en mening med, de är konsekvenser av något annat. Som i ditt fall, så kan det ju kännas svårt att se det positiva med ett ryggskott, men däremot så är ryggskottet kanske en konsekvens av att du jobbat hårt på sista tiden och kanske tagit ut dina sista krafter? Jag tänker ofta på just ryggskott på det sättet, att de som drabbas av ryggskott är ofta hårt arbetande människor som precis just när de får det där ryggskottet verkligen skulle behövt alla sina krafter till att genomföra svåra eller i alla fall arbetsintensiva uppgifter, men istället så tog kraften slut och kroppen sade ifrån att nu behövs det verkligen vila. Kroppen är ju bra på det sättet, att den säger ifrån när det inte går längre, och ser till att den får som den vill.

    Så nu önskar jag dig att smärtan går över så fort som möjligt, och att du får chansen att verkligen vila. Det kommer som sagt fler bokmässor.

    Kram!

    Gillad av 1 person

    Svara

    • Hej! Och tack för omtanken, för att du läser min blogg och inte minst, tar dig tid att fundera och kommentera. Du har kanske rätt i att det inte alltid går att finna en mening i det som sker. Det kanske till och med är så att en del som sker är just konsekvenser. Den tanken har även nuddat mig flera gånger. Den här gången har jag dock vilat mycket både helger och kvällar då livet i övrigt varit både händelsrikt och omvälvande med stora förändringar. Det som var ett ryggskott kan vara något mer, väntar nu på magnetröntgen. Och med stor sannolikhet är även detta en konsekvens av den cykelolycka jag var med om för ett par år sedan. Nåja, vi får se och tillsvidare är jag ändå glad över att jag ändå kan stå och gå (kan promenera i naturen ett par km åt gången och det ger lite energi i mörkret) och att det finns smärtstillande.

      Gilla

      Svara

    • Hej, tack för att du hör av dig. Glad att jag har människor runt mig som lyser upp den i övrigt, hyfsat mörka tillvaron just nu. Fint att du bryr dig 😀 Du kanske saknar mina inlägg…? Hoppas det 😀 Jag trodde nog att det här skulle vara snabbt övergående, men icke. Har fortfarande sanslös värk utan smärtstillande (provade senast idag på fm utan medicin och det gick åt pipan.) Så mina dagar ägnas åt fjäderlätt sjukgymnastik, promenader, vila och TENS behandlingar. Väntar nu också på magnetröntgen (äntligen), så får vi se vad den visar… Hoppas snart vara pigg och alert igen! Men det verkar dra ut på tiden…

      Gilla

      Svara

      • Ja men så är det, har märkt att de varit frånvarande! Fått en känsla av att vi är många som är lite inaktiva i bloggandet nu men av väldigt olika anledningar. Din är ju minst sagt inte speciellt trevlig :/

        Ja herregud, vilken soppa. Det låter inte alls kul. Får du något gjort på dagarna eller är det bara att försöka hitta ett läge som inte gör ont och sedan låta bli att röra sig?

        Gillad av 1 person

      • Tack! Det är tufft som tusan. Men solen kikar ju fram, trots att det är höst. Lätt rörelse är bra så det är korta promenader ute som gäller ett par ggr/dag och sjukgymnastikövningar (typ fem enkla) och vila. Lite läsning och mycket tid att tänka. Skriver ibland små post-it-lappar på nya idéer till mina skrivarprojekt. Och poddar har jag börjat lyssna på. Det är så mina dagar ser ut… Men som sagt, har haft jäkligt ont, så jag är ändå tacksam över att det smärtstillande fungerar och att jag kan röra mig. Man blir tvungen att hitta de små ljusglimtarna och det är jag nog rätt bra på… Som tur är. Det ska visst bli bra, men kan ta lång tid.

        Gilla

      • Det låter i alla fall fruktansvärt segt men det är ju bra att du kommer vidare i tankeprocessen i alla fall. Post-its är så fantastiska grejer. Det kan nästan vara inspirerande bara att få sätta upp några 😛

        Gillad av 1 person

  9. Läser ditt inlägg nu först flera veckor senare och hoppas din smärta är historia nu. Du verkar precis som du säger urstark och du kommer att hitta tillbaka igen. Det är jag övertygad om. Har man passion och vilja finns det inget hinder stort nog. Kram

    Gillad av 1 person

    Svara

    • Hej, nej tyvärr dras jag fortfarande med eländet. Har precis lämnat en varmvattenbassäng som lindrar och gör att jag kan träna lite lätt. Det är sjukgymnastik som gäller för att ta sig ur detta. Men hoppas snart vara bra igen. Hoppet är det sista som överger en 😀 Roligt att du läser min blogg!

      Gillad av 1 person

      Svara

Lämna en kommentar