Har du också stått där snopen och undrat vad tusan det är som händer? Kanske funderat över meningen med en del saker som sker och att det kanske är dags att ge upp. Åtminstone att det är dags att släppa taget om dina drömmar.
Ibland sker de där sakerna nästan samtidigt. Det där som får en att vackla. Lagen om alltings jävlighet, slumpen, en påminnare om livets skörhet för att du inte ska bli för bekväm. Eller kanske bara ett universums test för att se om du är stark nog? Fuck your dreams istället för Follow your dreams.
Well. Det där har jag funderat över. Massor. Hemma, vid havet, i skogen, i gymmet och i bilen för att nämna några platser. Under en längre tid har jag verkligen försökt styra mot mina mål. Vara en bra mamma, göra ett bra jobb som kommunikatör (helst vara bland de bästa) och att i år bli klar med två nya noveller och min första helt egna bok.
Hur svårt kan det vara? Jag har ju hållit på ett tag. Jäkligt svårt har det visat sig. Gång på gång kommer nya hinder på vägen eller gupp som jag valt att kalla dem. Stora gupp.
Det nästnäst senaste av de lite större var ett smärtsamt ryggskott. Ett spjut i ländryggen som envist höll sig kvar i ett par månader. Efter det ett besked om att jag måste flytta ut ur min nybyggda lägenhet under två veckor snarast. Badrumsgolvet felbyggt, lutningen mot golvbrunn är obefintlig. Dessutom ett antal andra fel som innebär grävande, bankande, borrande typ alla dagar i veckan – sedan i juli. Bara en fråga återstår att lösa – var ska jag bo?
Det näst senaste guppet och ett av de värsta hittills kom att handla om liv eller död för en närstående och älskad person. Jag hann inte mer än landa från min resa där jag fått vila efter ett turbulent år med galet många gupp. En resa där jag återfunnit inspirationen, ideerna och lyckats skriva tjugoen sidor ny text. Bara några timmar senare satt jag på en intensivvårdsavdelning med döden flåsandes i nacken.
Från himmel till helvete fick en ny innebörd och knockouten var ett faktum. Inte direkt. Jag lyckades pendla ett gäng dagar och mil till och från sjukhuset, hålla hoppet levande och arbeta. För att det var nödvändigt för mig att få vara där.
När faran var över eller läget åtminstone stabilt – då föll jag. Jag blev sjuk, jättesjuk. Jag är stark som en björn, men inte oövervinnerlig. Jag ser att just här var det inte så konstigt att jag blev sjuk, men inte desto mindre irriterande.
Hinner bara blinka så kommer mer trubbel. Saker jag väljer att inte berätta om då det berör andra i min närhet. Det blir för personligt, men det är nya och enormt stora gupp att klättra över.
En stund blev jag matt. Så matt och arg att jag tänkte radera alla skrivna filer som har med mina novell- och bokprojekt att göra. Radera bloggen. Sluta skriva. Ge upp. Kasta in den berömda, fucking handduken. Ta död på drömmen för gott.
Men så händer något. Jag kan välja att lägga mig ned vid guppet, kika upp över kullen ibland och försöka se vad som hade kunnat hända om jag orkat klättra över. Bara en gång till.
Jag har bestämt mig för att klättra. Igen. För att jag måste. När jag skriver mår jag som bäst och orden måste få komma ut. Men kanske ännu viktigare är att en del av de berättelser och texter jag skriver förhoppningsvis kommer att göra nytta. Kanske för några, kanske för många. Men om det jag gör bara är till nytta för en enda människa så har allt varit värt det och jag älskar ju att skriva. Det verkar inte vettigt att ta död på det man älskar, även om det går trögt ibland och även om livet kommer emellan.
Så vet du vad? Jag ska banne mig ta mig över det nya guppet. Jag är en klättrare. En trött klättrare, men en som aldrig, aldrig ger upp. En dag står jag och signerar min första egna bok (förhoppningsvis är du med mig då) och med den målbilden klättrar jag. Igen.
/Anni
Anni Svensson 
Så bra skrivet Anni! Men vad är det som händer? ….har inte du haft din beskärda del av ”gupp” ? Åtminstone i det korta perspektivet?
En sån stor varm kram till dig ��
Mvh Robert Nilsson
0708-993368
GillaGilla
Tack Robert! Kul att du tycker om det jag skriver 😊 Och ja, jag skojade för en tid sedan om att nu kan inget mer hända. Men det ska man nog akta sig för att säga. Det kommer alltid finnas gupp kan jag tro, men man får klättra över dem, fokusera och fortsätta mot målet i horisonten…
GillaGilla
Mmm. Gupp, djupa hål i mörka vägbanor och preciiiis när man känner att ”näe, nu ger jag upp” så kommer soluppgången och man ser att vägen framför en är okej en bit…
Hoppas att det löser sig med de olika guppen.
Kram!
GillaGillad av 1 person
Tack Laila. Oftast som allra mörkast precis före gryning…. Idag har faktiskt något roligt hänt som fått mig att hoppas lite igen 😊 Mer om det lite längre fram…
GillaGillad av 1 person
Gupp ja… De känner vi till allt för väl, vissa så höga och breda att man stundtals bara vill rasa genom ytan och försvinna för gott men, detta underbara men, man reser sig, stapplar fram och för varje steg vinner längden och man får ny energi, energi att vilja vara där framme, att vara den som vinner. Och hittills har jag vunnit!!!
Du är en vinnare Anni. Du kan inte bara släppa taget och du vet att guppet är övervinnligt. Kram på’re ❤
GillaGillad av 1 person
Tack Rolf! För varje motgång blir man kanske ändå lite starkare. Min resa har inte varit i närheten av din, men jag hoppas fortfarande att båda våra resor så småningom kommer till nytta för andra människor. Jag ska absolut försöka behålla greppet och klättra vidare. Jag är både seg och envis. 😊
GillaGilla
Guppiligupp Anni…
Gött att få läsa lite om dina tankar. Fortsätt klättra på Anni, ingen gör det bättre än du!! Pressa inte för hårt bara, när guppen är många och höga tar det längre tid…. Kram från Värmland!
GillaGillad av 1 person
Guppeligupp… Tack för att du läser och tack för omtanken. Jo, jag har dragit ned på takten. Det gäller inte bara att ta sig över guppen… Det gäller att göra det på rätt sätt också. Ha det fint och kul att du följer min guppiga resa 😊
GillaGilla
Tack för att du delar Anni, även om vi lever skrivliv så lever vi även riktiga liv som påverkar oss och våra drömmar och vårt skrivande. Skönt att höra att du inte raderade dina filer, och att du kikar över guppet… vägen fortsätter nämligen på andra sidan. Har jag märkt.
Själv har jag resignerat inför faktumet att livet är en konstant räcka av gupp, där den enda lösningen är att resa sig och fortsätta. Har upptäckt att det enda som är stabilt är skrivandet, oavsett om det är glada livshändelser eller sorgliga finns skrivandet där. Och, som du är inne på, kan det man går igenom kanske hjälpa någon annan på sikt. Hur jävliga saker som än hänt har jag alltid förr eller senare sett hur det gett mig något, inte minst i mitt skrivliv.
Håll ut! ❤
GillaGillad av 1 person
Hej, Marie och tack för dina kloka ord. Jag har börjat förstå att det nog är precis så. En lång sträcka med gupp, dalar och toppar om vartannat. Somliga av oss har lite fler gupp än andra vilket kan kännas orättvist, men det ger ju också erfarenheter och tankar osm jag inte skulle haft annars. Och det där skrivandet är bra på många sätt. Det finns alltid kvar, oavsett vad som händer. Det känns väldigt bra och fint, så näpp! jag ska inte radera några filer, bara låta både dem och mig själv att vila lite….
GillaGillad av 1 person
Tack själv 🙏🏻 Bearbetning och återhämtning är viktiga grejer, att inte bara ånga på, som ju är så lätt gjort. Men ibland känns det fasen så orättvist, som om allt ont drabbar en själv.
Vad bra att du inget raderar! För jag vill läsa din bok när den är klar 😘
GillaGillad av 1 person
Åh, Marie… Jag blir så glad! En läsare!!! 😀
GillaGilla
Anni, kära skrivarvän, som jag lärt känna lite här på bloggen. Det gör mig ont att läsa om dina gupp och tråkigheter. Men det är bra att du hann vila upp dig i Thailand och att inspirationen och lusten kom tillbaka till dig.
Livet är en enda lång och farlig berg- och dalbana som man egentligen aldrig kan stiga av förrän man lämnat jordelivet. Det gäller att försöka så gott man kan hänga med i alla tvära svängar och djupa dalar. Hoppas du förstår vad jag vill säga med mina metaforer.
För tre veckor sedan fick en gammal arbetskamrat till mig inom sjukvården vars son en hjärtinfarkt och hamnade i koma och såvitt jag vet har han inte vaknat än. Igår läste jag på fb om en annan gammal arbetskamrat vars son hittades död i sin lägenhet och han var 20-25 år gammal bara. Fruktansvärt! Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas om jag förlorade någon av mina tre vuxna barn.
För två veckor sedan började jag jobba på akutmottagningen och ser döden i vitögat nästan varje dag. Jag ser förtvivlade anhöriga som jag ska hjälpa fram till den skadade. Men jag ser också massor av liv. Liv som läkarna räddar med hjälpa sjuksköterskor och alla apparaterna som finns på ett sjukhus. Min arbetsdag hinner knappt börja förrän det är dags att åka hem igen. Så fort upplever jag att tiden går på jobbet. Men när jag kommer hem och stänger min dörr, är det bara jag i hela världen och det känns underbart befriande.
Jag hoppas verkligen att du klättrar upp igen och vad jag läst så är du en ”kämpe” Så se till att vila dig frisk och fortsätt skriv. Jag vill nämligen också köpa ett exemplar av din bok signerad. Massor av styrkekramar till dig. ❤
GillaGillad av 1 person
Tack snälla du! Visst är det så att det är en berg- och dalbana. Och det händer både det ena och det andra. Jag tycker bara att det varit lite väl mycket uppför det senaste året. Men nu hoppas jag att det är slut med gupp för min del. Åtminstone för en tid. Jag har bestämt mig för att inte radera något och jag ska fortsätta skriva. Tror jag i alla fall… Blir jätte. jätteglad över att även du ser fram emot min bok 🙂 (eller kanske böcker med lite tur).
GillaGillad av 1 person