7 300 dagar kvar

/ annisvensson

Bildcredit: pexels.com

Igår var jag vid mammas grav. Några gånger varje år sitter jag där en stund och minns,  tänker tillbaka på det som en gång var.  Hon gick bort för tio år sedan, men hon var på flera sätt borta långt innan dess. Om jag lever lika kort tid som mamma har jag bara runt 7 300 dagar kvar att leva. Har du tänkt den tanken någon gång? Antal dagar som du kanske har kvar.

När jag sitter vid graven, på den vackra kyrkogården tänker jag på en massa saker. Ibland pratar jag med min mamma som om hon skulle kunna höra och se mig. Jag kan såklart aldrig veta. Det kanske bara är önsketänkande och en osedvanligt stark vilja, men oavsett hur det ligger till så är det skönt att bara sitta där, låta mina ord få bli sagda. Det där jag aldrig fick eller kunde säga medan hon levde.

Det var en del ljus, men också en hel del mörker, och det var många ord som aldrig kunde sägas. Stunderna vid graven låter tankarna vandra fritt, jag får lov att uttala de där orden och jag låter mig vara ledsen, sörja. För den där sorgen och framför allt saknaden efter våra nära försvinner väl aldrig helt, även om åren går?  Jag ser inte ofta bakåt numer, fokuserar istället på de vägar som leder framåt och det har verkligen gått framåt.

Något var ändå annorlunda igår mot andra dagar. En helt ny tanke dök upp och det beror nog delvis på en cykelolycka för några år sedan som kom att förändra min syn på livet och vad som verkligen betyder något. Det handlar även om en bok och en blogg av Kristian Gidlund som drabbades av obotlig cancer och som berättar innerligt om sin ”resa mot livets slut och alltings början”. Det hänger också ihop med en annan blogg – ”The last percent” skriven av en klok man som heter Philip. Han  räknade om antalet år som en människa troligen har kvar att leva till – antal dagar. Det gav i alla fall mig en slags aha-upplevelse. Det är jäkligt kort om tid! Galet få dagar att göra allt det där jag verkligen vill göra.

Jag försöker med allt jag förmår att följa mina innersta drömmar. Bockar av min ”bucketlist” med erfarenheterna jag fått. Med cykelolyckan och annat (som jag i övrigt skriver en hel bok om.) Grejen är att i ett endaste litet nafs, på några få sekunder kan hela livet förändras. Det är med de insikterna jag har börjat skriva mer (eftersom det är vad jag älskar att göra) och att ändra på saker i livet.

Nu har jag  runt 7 300 dagar kvar att leva om jag blir 67 år som mamma blev. Alla dagar jag eventuellt får utöver det ser jag som en extra bonus. Det är helt enkelt jäkligt ont om tid.

Har du räknat om livet i antal dagar? Hur många dagar har du i så fall kvar och vad tänker du göra med de dagarna?

/Anni

Ps. Är du nyfiken på vad jag skriver om i övrigt? Här finns min e-novell ”En berättelse från ovan” I byrålådan (ja, ja, i  datorn) har jag tio kortare och  längre berättelser som jag arbetar med. Och jag älskar dem alla. Några kanske överlever, några kommer att dö. På vägen fram har jag ändå ägnat min tid åt det jag älskar.

14 reaktioner på ”7 300 dagar kvar”

  1. Jo, den tanken har korsat min hjärna mer än en gång. Fast då i form av år… Nu räknade jag om det till dagar – mindre än 2 500 dagar tills jag når den ålder min pappa fick uppleva. Och min moster. De två människor jag är mest lik… Så vem vet – brås jag på mormor har jag nästan 15 700 dagar kvar. För mig är det skönt att inte veta och jag försöker ta vara på varje dag jag får. Blir jag inte mer än 50 jag heller så vill jag iaf leva fram tills dess. ”En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi leva” vem som sa de kloka orden minns jag inte men tänkvärda är de.

    Gillad av 1 person

    Svara

    • Hej Laila, och tack för din kommentar. Du har alldeles rätt – jag vill inte heller veta hur långt jag har kvar. Däremot är det en intressant sak att räkna om antal år till antal dagar, tycker jag. Det blir som ett helt annat perspektiv när jag tog antal dagar som jag teoretiskt skulle kunna ha kvar. Tiden känns på något vis mycket kortare när det blev antal dagar. För mig är det bra att tänka så för att lägga tid på rätt saker och inte en massa saker som jag egentligen inte vill eller orkar. Vissa grejer måste ju såklart göras, men inte allt det jag gjort genom åren.

      Kloka ord därpå slutet. Har en seriestripp med Snobben och hans vän med just det citatet. Så sant 🙂

      Gilla

      Svara

      • Visst är det så att det kan hjälpa en med att sortera bort onödigheter – hjälpa en att fokusera på det man vill och mår bra av. Samtidigt kan jag ibland drabbas av ”är det lönt” känslor emellanåt. Det är jobbigt men nyttigt att beta av de tankarna o känslorna också.

        Gillad av 1 person

      • Jag tror det är bra att låta alla tankar vandra fritt ibland, såväl jobbiga som positiva. Det brukar ofta leda fram till något bra i slutänden 🙂

        Gilla

  2. Vilket fint inlägg.
    Sorgen finns kvar, även många år efter, böljande som ett hav. Ibland är det stiltje och bilans storm, det gäller att anpassa sig.
    Om jag dör i samma ålder som pappa (62) har jag drygt 8 000 dagar kvar. Och vad gör jag då med dem? Jo, jag gör det jag behöver, det jag vill och det jag måste. Att drabbas av utmattning är också – kan i alla fall vara – att få ett slags wake up call.
    Kul med en e-novell, de kommer mer och mer verkar det som!

    Gillad av 1 person

    Svara

    • Hej Marie och stort tack! Blir verkligen glad över att du gillade inlägget. Ibland när jag skriver känns det som om jag bara sänder ut ord i ett tomt universum och det är helt okej. Men det är såklart ännu roligare om någon läser, funderar och tycker att det ger något.

      Sorgen är precis så som du beskriver och jag tror att den finns kvar för alltid, mer eller mindre. Det gäller bara att inte fastna i den. Att minnas och se tillbaka och tillåta sig vara ledsen tror jag är bra, men sedan behöver man gå vidare på vägar som leder framåt. Inte alltid lätt, men de små stunderna då jag låter mig vara ledsen ger mig kraft att sedan fortsätta framåt.

      Gillad av 1 person

      Svara

      • Jag tycker det verkar som om vi är flera som läser, här ute i det tomma universum 😉
        Precis, att fastna i sorg ska man akta sig för. Bättre att låta den bölja och ha sin gång och det är sant att det ger kraft att tillåta sig att vara ledsen ibland ❤

        Gilla

  3. Tankarna på livet har jag ständigt varenda dag. Om jag skulle räkna hur många dagar jag har kvar att leva om jag dör vid min mammas ålder 58 år är det endast 1643 dagar kvar, jag har nyss fyllt 54 år. Jag ryser vid blotta tanken på detta. Men jag hinner med att uppfylla en dröm jag haft i många år, nämligen att debutera med min feelgoodroman. Dock hoppas jag givetvis att jag får leva många dagar till.

    Jag förlorade min mamma för 17 år sedan, endast 36 år gammal. Och för mig kommer sorgen aldrig försvinna. Jag tvingas att leva med den varje dag, men idag kan jag prata om min mamma utan att ögonen fylls av tårar. Döden kom snabbt för henne och jag hann aldrig säga adjö. Det är någonting som plågar mig än idag. Det fanns massor av saker jag velat förklara, säga förlåt för men som jag inte hann säga till henne. Nu rinner tårarna…

    Sedan ett halvår tillbaka arbetar jag också på akutmottagningen i Lund. Ett arbete jag tycker om och där ser jag både sjuka och döda människor. Försöker stötta de en smula och ibland räcker det bara med ett vänligt leende och en kopp kaffe. Jobbar som sekreterare men ibland får jag även hänvisa, säga några vänliga ord och finnas där för patienterna. De ser mig bara som någon med vita sjukhuskläder.

    Mina resterande dagar jag har kvar att leva ska jag fortsätta mitt skrivande, mitt andningshål där känslorna får styra och skrivas ner. Jag ska ta hand om särbon som fick sin cancerdiagnos april 2016, blodcancer, den enda som finns att göra är en stamcellstransplantation men just nu tar han sprutor som hämmar sjukdomen. Slösa kärlek på barn, barnbarn, särbon och vänner jag känner. ❤

    Gillad av 1 person

    Svara

    • Hej Anethe och tack för ditt fina svar på mitt inlägg. Jag förstår att det du upplevt och går igenom just nu måste vara oerhört tungt och jag är ledsen. Hoppas att du känner dig lite bättre idag och du har ju mycket att glädjas åt också med din roman till exempel. Fantastiskt att du snart har den i din hand!

      Fint att du i ditt arbete kan hjälpa andra människor så som du gör. Jag brukar försöka tänka att det vi är med om som är tungt och mörkt också ger insikter och kunskaper man kanske inte skulle haft utan de där drabbande sakerna. Jag tror att många av oss som går igenom svåra saker också får en lite bättre förmåga att leva oss in i och känna andras svårigheter. Och kanske gör det också att vi har förmågan att kunna hjälpa och stödja andra på ett alldeles särskilt sätt.

      Fortsätt slösa med din kärlek. Det tror jag är det allra bästa vi kan göra. Kram!

      Gilla

      Svara

  4. Vilket fint inlägg och vilken fin bild till det. 🙂 Jag räknar inte dagar på det sättet och har inte tänkt den tanken förut. Däremot räknar jag dagar på Boplats (en sorts kö för att få hyresrätt i Gbg som allmännyttan måste följa till skillnad från privata värdar) och där är MÅNGA dagar av betydelse. För att vara först i kön och få en ”fin” lägenhet centralt krävs minst 5000 dagar på Boplats – och oftast mycket mer än så. Efter ditt inlägg får Boplatsdagarna liksom en ny betydelse. Vad strävar men egentligen efter och vad ska en fylla sitt liv med? Jag försöker få livet jag lever att liksom räknas, men inte lyckas jag få till det varje dag…

    Gillad av 1 person

    Svara

    • Hej! Åh, jag blir så glad för positiva kommentarer 🙂 Tack! Det är fint om jag med mina ord kan få någon att fundera och det verkar som om jag uppnått det denna gång. Det ger skrivandet en större betydelse.

      Jag tror det är nyttigt att ibland stanna upp och fundera över vilken riktning ens liv har och om det är rätt riktning. Ibland upplever jag att många av oss, inklusive jag själv, springer för fort och då är det lätt att hamna fel. Jag har hamnat fel många gånger men har sedan styrt om och tagit en ny väg. Inte lätt alla gånger, verkligen inte enkelt.

      Och det därmed bostadskö… Det är lika illa här där jag bor. Det gäller att ställa sig i kö helst tio år innan bostaden behövs.

      Hoppas du har en härlig helg och fint att du läser min blogg 🙂

      Gillad av 1 person

      Svara

  5. Jag har inte räknat dagar, men tänkt att min pappa dog (begick självmord) då han var 53… jag är 55, och tänker att jag överlevt honom på det sättet. Och att min mor blev änka då hon var bara 43.
    Tänkvärt inlägg!

    Gilla

    Svara

    • Carita, först vill jag säga att jag är väldigt ledsen över det du berättar. Det måste vara så obeskrivligt, galet svårt (du behöver inte förklara mer). Det är så sorgligt att människor som mår dåligt inte kan få hjälp i tid. Och att de som finns kvar ska behöva uppleva den smärta som det innebär att förlora en nära på det sättet. Tack för att du läste och tyckte att det var tänkvärt. Kram!

      Gilla

      Svara

Lämna en kommentar