Att övervinna hinder

Det kan vara tvivel eller många andra saker som står i vägen för det vi innerst inne vill göra och uppnå. Hur kan vi komma över hindren, få bort våra tvivel, göra det vi vill och drömmer om? 

För tre och ett halvt år sedan var jag med om en cykelolycka. En olycka som under en lång period förändrade mitt liv radikalt. Från att ha varit aktiv och tränat, cyklat flera mil, planerat för min första Tjejvättern, jobbat heltid, skrivit, lekt med dottern,  gjort utflykter, festat, renoverat hus och umgåtts med många människor fann jag mig plötsligt okapabel till nästan allt.

Det har varit tungt, men även berikande på flera plan. Låter det märkligt?

I tio dagar kunde jag knappt röra mig. Starka värktabletter gjorde mig yr och dåsig. Sitta upprätt eller ligga still på rygg var mina alternativ och i matväg var soppa det enda jag kunde äta. Jag blev en hejare på att laga soppa (eftersom jag är laktosintolerant fungerar nästa inga ”köpe-soppor”) och upptäckte att det kan vara gott, men när jag väl kunde äta fast föda igen var jag lycklig. Mer än lycklig. Framtänderna hade gått att rädda och satt nu på plats, om än ömmande med plast och lim som måste sitta kvar i två månader. Och efter tio dagar kunde jag börja med sjukgymnastik för min arm som fått tre frakturer, från armbågen och nedåt.

Olyckan hade varit smärtsam och obehaglig, men det var ingenting mot det som skulle följa. Jag trodde då att jag skulle vara tillbaka på jobbet och i livet inom kort. Men icke.

När armens frakturer läkte och värken i armen och käkarna äntligen avtog och blev uthärdliga efter någon månad gav sig något helt nytt tillkänna. En annan slags molande värk. En värk som inte minskade, utan var där konstant. Dag som natt. Inflammation och stelhet. Från nacke, skuldra och axel som också fått en smäll under olyckan, men som inte undersökts särskilt noga. Nya värktabletter, nya undersökningar, sedan mer sjukgymnastik. Ny röntgen gjordes efter upprepat tjat och envishet, eftersom jag tidigt kände att något var fel. Men det skulle behövas fyra olika läkare och en bestämd sjukgymnasts remiss innan jag fick ny röntgen. Men det var sommar nu, två månader efter olyckan, både röntgen och röntgensvaren dröjde.

I frustration uppsökte jag en privatläkare som skrev remiss till en naprapat för ”mjukgörande behandling”. Mitt första besök hos en naprapat blev närmast en skräckupplevelse. Det började bra, med ingående frågor, noggrann undersökning och mjukgörande behandling, lätt massage, stretch och jag kände mig trygg. Men sedan gjordes en s k manipulation av både halsrygg och bröstrygg (det var först efteråt jag förstod vad det var.) En upplevelse som jag inte önskar någon. Svårt att beskriva med ord det jag kände där och då, men jag blev sjuk i flera dagar med feber, yrsel, illamående, kräkningar, svårt att både stå och gå och en förlamande känsla i hela kroppen. Jag vaknade kallsvettig om nätterna med den obehagliga känsla som spreds genom hela kroppen vid manipulationen av nacken. Händelsen utreddes både hos ett par olika försäkringsbolag och hos IVO. Tyvärr utan åtgärd för naprapaten. Det kunde inte bedömas utifrån deras kriterier att hans behandling varit felaktig.

För mig är det absurt, för det visade sig nämligen när röntgensvaren väl kom, att jag bland annat, hade en skada både i axel och i diskar i nacken. Något som kanske förvärrades av naprapatens behandling. Jag hoppades att utredningen skulle påvisa det, men tyvärr kunder det inte bevisas. Själv är jag dock övertygad om att behandlingen gjorde mig sämre. Läketiden förlängdes ytterligare. Det är även därför jag väljer att berätta det här offentligt. Jag vet att det finns många fler än jag som haft liknande upplevelser och det borde inte få fortsätta.

Jag förblev sjukskriven i nästan ett halvår och jag kunde bara promenera, träna lätt (sjukgymnastik) och vila. Med sanslös värk som både kunde tillta och minska i takt med antal tabletter mot inflammation och smärta. En molande smärta som låg på lur varje dag, varje timme och ibland varje minut. Tabletter som gjorde mig trött, dåsig och en smärta som höll på att suga livet ur mig.

Under den här tiden var jag på väg att ge upp. Många gånger. Men något fick mig att fortsätta. När jag reflekterat i efterhand har det varit ett antal olika saker som fått mig att kliva upp ur soffan och sängen, trots att jag helst av allt bara velat ligga kvar och aldrig mer kliva upp.

  • En ovärderlig och tålmodig sambo som stöttat mig och tagit hand om vår dotter, hämtat och lämnat i skolan, skött nästan allt arbete hemma med hus och trädgård. Samtidigt har han jobbat, peppat och uppmuntrat mig. (Numer är vi separerade av olika anledningar men som vänner.) Och vår fina dotter inte att förglömma, som hjälpt mig, klappat mig på kinden, ritat teckningar och fått mig att skratta.
  • En fantastisk fysioterapeut, Pernilla vid Aleris vårdcentral i Järna. Hon har hjälpt mig att hålla hoppet uppe, gett mig träningsprogram, tens-utrustning, provat akupunktur, stödtejpat mig och peppat. ”Det blir bättre, Anni, det blir det, men det kan ta tid”. Det tog tid men det blev bättre.
  • Ytterligare en fysioterapeut på Telge rehab, Annika. Även hon en pärla som tagit problematiken och smärtan på allvar och gett mig möjlighet till bassängträning i varmt vatten med individuellt träningsprogram anpassat bara för mig. En ny träningsform jag aldrig provat, som gjorde mig mycket bättre. Jag fick även hjälp med massage, triggerpunktsbehandling och akupunktur.
  • En bra vårdcentral med en lugn rehabavdelning/träningsrum för människor i alla åldrar. Här har jag mött unga och gamla med mycket värre problem än mig själv. Och som ändå hållit humöret uppe. De har fått mig att se att många har det så mycket jobbigare. Jag grät många gånger under träningen och ibland fick jag avbryta för att komma tillbaka dagen efter, men jag gav aldrig upp och jag kunde själv trösta och glädja några som behövde ett lyssnande öra. Jag sade också att det var helt okej att äta den där fett stora bullen eller bakelsen efter träningspasset, för det var vi minsann värda. Det ledde till några glada skratt i gymmet som annars andades smärta och dysterhet.
  • Smärtmottagningen på Södertälje sjukhus. Till en smärtmottagning kan du få remiss för utredning om du haft stadig värk under lång tid. Det tog jag reda på själv via nätet efter tips från två vänner (tack Åsa och Eva!) Där har jag blivit lyssnad på, utredd och inventerad ordentligt och fått stöttning i läkeprocessen. Och en ny medicin som hjälpt mig mer än de andra jag fått. Man behöver ”bli vän” med smärtan, acceptera den och lära sig leva med den fick jag veta. Jag hade svårt att acceptera den för alltid, men jag har lärt mig att leva med den då den kommer tillbaka ibland men det har med tiden blivit mycket bättre.
  • Smärtskola och medicinsk yoga. Förutom alla träningstimmar på gymmet, i varmvattenbassängen, promenader osv kom jag till slut till en smärtskola via min sjukgymnast. Där fick jag lära mig hur kroppen fungerar fysiskt och mentalt vid långvarig, konstant smärta. Det var en ögonöppnare när jag förstod hur mitt smärtsignalsystem troligen ”hakat upp sig”. Jag tänkte att om kroppen och hjärnan har ett system som arbetar tillsammans behöver jag finna ut var det hängt upp sig och varför för att kunna bryta det. Med hjälp av medicinsk yoga, avslappning, meditation och kanske även kinopraktik fann jag den slutliga nyckeln. (Det kommer jag berätta mer om i en bok.)
  • En förstående arbetsgivare som stöttat och peppat, men som också förstått och låtit mig läka utan stress. Som skickat små, men så oerhört viktiga meddelanden, peppande ord, hälsningar och blommor. Tack Telge Energi, min chef Petra, Thomas, Christina, Mats och alla ni andra. Ingen glömd, och för alltid i minnet. Till synes små, små saker betyder så mycket när man hamnar i den situation jag gjorde.
  • Mål, böcker och en träningsapp. Det kan låta banalt, men det var viktigt för mig och är fortfarande viktigt att kunna mäta mina framsteg. Därför fortsatte jag använda min träningsapp Runkeeper. Den har gett mig lust att gå lite längre varje dag eller lite fortare. Göra mina mer eller mindre plågsamma pass på rehabgymmet. När det gick extra bra eller jag nådde någon milstolpe delade jag i sociala medier, min kontakt med omvärlden. Några hejarop gav mig ny energi. Och skogen gav mig kraft och inspiration till att tänka ut berättelser att skriva när jag blev frisk. Och jag fann ljudböckernas underbara värld. Att lyssna på kloka människors ord har gett mig styrka och nya tankar om livet under läkningen.
  • Envishet. Tidigare motgångar har gjort mig stark. Urstark. Min inneboende envishet och det jag vill uppnå med mitt liv är så stark och längtan så kraftfull att det blir en styrka. Jag vägrar ge upp, min tid är inte ute, jag har så mycket kvar att ge. Framför allt har jag drömmar att förverkliga och ord som kräver att få komma ut.

Det kommer alltid finnas smärtsamma hinder på vår väg. Jag tror livet handlar om att ta sig förbi dem och kanske lära sig något av det. Kanske upptäcker vi helt nya saker som vi inte skulle ha gjort om inte hindret funnits där. Jag har varit tvungen att tänka så för att orka, men efter en tid har jag insett att många tankar som snabbt farit förbi innan olyckan, nu fick tid att tänkas klart. Som vad jag vill med mitt liv och vad som är viktigt. Mycket vi råkar ut för visar sig ha en mening senare. Ibland har jag hittat meningen långt efter en händelse och ibland har jag inte kunnat se den alls. Någonsin.

Olyckan har varit ett trauma och det har gjort sanslöst ont på alla plan. Men händelsen har förutom några viktiga insikter om vad jag vill och ska göra framöver, även gjort mig mer ödmjuk inför livets bräcklighet. Ena dagen kan du stå stark, nästa dag kan du ligga platt. Jag glädjer mig åt varje dag jag vaknar upp utan värk. Varje dag.

Jag kom tillbaka till arbetet, fortsätter med promenader och mycket träning. Jag har även cyklat igen och lyckan efteråt var obeskrivlig. Men när jag väl stod med min cykel vid landsvägen det där första passet var jag fortfarande tveksam och rädd. Och när jag bestämde mig för att sätta mig på cykeln började käkarna och framtänderna att värka. Det är märkligt hur kroppen minns. Men jag besegrade smärtminnet och cyklade först fyra kilometer och sedan fjorton kilometer till. Jag är fortfarande inte i mål, men jag har kommit en jäkla bra bit på vägen.

anni
Så här glad var jag efter vissa träningspass och cykelturer. Jag har tagit mig över stora hinder, är stolt över hur långt jag kommit. Jag tränar numer 2-3 gånger/vecka på ett helt vanligt gym.

anni_gym_tungt
Och så här illa har det varit under många sjukgymnastikpass. Tårar och värk. Det är inte alltid soligt. Inte alltid enkelt.

Jag bokade in mig på efterlängtade skrivarkurser efter den här händelsen. En dröm sedan länge och nu skriver jag vidare på mina bokprojekt. Små och stora verk är under produktion. Jag har varit med i ett par novellantologier, i våras kom min första egna e-novell, nästa år är jag med i en ny antologi och till årsskiftet har jamin fjärde krönika i Allas.

Vad vill jag säga dig med allt detta och det här långa inlägget? Vänta inte till imorgon med att göra det du vill – gör det idag. Fundera ut vad det är. Vad gör dig glad? Vad trivs du med att göra? Vad är du bra på? Gör en tydlig målbild, skriv ned en plan. Gå sedan och gör det du drömmer om. Och du – gör det nu.

/Anni

Annonser

11 reaktioner på ”Att övervinna hinder

  1. Ojojoj vad du har gått igenom mycket men att vara envis ger styrka och du har verkligen varit både envis och stark.
    Jag har sett min mans kämpande efter en hjärnblödning 2010 och läkarna trodde inte han skulle kunna gå igen. Han låg först helt förlamad. Efter mycket envishet och träning går han på promenad varje dag i en timme.
    Jag hoppas att jag aldrig råkar ut för något som kräver en sådan envishet och styrka som både du och min man har visat för jag tror inte att jag skulle klara det.
    Det var helt fantastiskt att få läsa om vad du har gått igenom.
    Kram

    Liked by 1 person

    • Tack för din fina kommentar, men väldigt tråkigt att höra om din mans hjärnblödning. Han verkar i alla fall vara en väldigt envis och stark person. Jag tror att vi klarar mer än vi tror. Hade någon sagt till mig för några år sen vad jag skulle komma att gå igenom hade jag sagt ”nej, det där klarar jag aldrig”. Men något sker med oss i de där riktigt tuffa situationerna och vi kan klara mycket mer än vad vi tror. Kram!

      Gilla

  2. Att vänta på rätt tillfälle i livet att göra det där man drömmer om är nog väldigt vanligt. För många händer aldrig det där livsavgörande som ger den välbehövliga knuffen. Jag vet att jag tjatar om det, men jag tror stenhårt på att varje jobbig/hemsk/fruktansvärd händelse också kan föra med sig någonting gott, om vi väljer att se det – och det tycker jag att du på ett intressant sätt beskriver i det här inlägget, i allt från varje steg du tagit för att ta dig framåt till den mer omfattande slutsatsen att låta det älskade skrivandet ta mer plats.
    Den som har förmågan att lyfta blicken kan ta en sådan traumatisk händelse och svår period som du tyvärr fått uppleva och låta den leda till någonting positivt, det är verkligen fantastiskt och i sig en gåva. Jäklar vad grym du är Anni!

    Liked by 1 person

    • Tack, vilken fin och snäll kommentar. Jag är nog inte så grym egentligen, bara enormt seg och envis. Allt har också handlat om en överlevnadsinstinkt,, att vägra ge upp, vägra vika ned sig för smärta. Jag var tvungen att hitta något att hålla mig i när det var som värst. Där har skrivandet haft en mycket viktig plats. Både som läkande kraft men också något att fokusera, tro på och jag kommer använda allt det jag lärt mig om smärta i en berättelse så småningom. Finns väldigt lite litteratur kring det och väldigt många i Sverige vet jag nu lider av kronisk smärta som är oerhört svårt att leva med. Jag har fått med mig en hel del bra saker på min resa som jag kan dela med mig av. Så ja, även detta har fört med sig något som jag kommer ha nytta av i mitt fortsatta liv. Kram!

      Liked by 1 person

      • Vad är grymt, om inte att vara seg och envis?! Att vägra kapitulera, fortsätta söka nya vägar, om än långa och plågsamma, det är otroligt starkt. Även om jag definitivt kan relatera till det här med att inte uppleva sig ha något annat val.
        Jag har samma erfarenhet av skrivandet, som någonting att hålla i (och sträcka sig efter) när det varit plågsamt att leva. En livboj, på sätt och vis.

        Liked by 1 person

  3. Vilken ruskig och ledsam upplevelse. Men fantastiskt att du tagit dig igenom. Heja dig. Jag tänker lika: Vänta inte med att göra det du vill – gör det så snart du kan.

    Liked by 1 person

  4. Svårigheter i livet kan stjälpa eller hjälpa, förenklat uttryckt sådär. Vad fint att du berättar om din svåra upplevelse och sätter ord på hur det varit för dig för oss. Jag blir inspirerad av sådant. Människor som kämpar på, förändrar sitt liv utifrån olika situationer och av olika anledningar. Så tack för att du delade med dig. 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s