Vägen är sällan rak som denna (i närheten av min favoritplats vid havet), men det går ändå framåt.

Häromdagen fick jag besked om att en krönika jag skrev tidigt i våras är antagen av Allas veckotidning. Hurra!

Krönikan har rubriken ”Din tid är nu” och kommer att publiceras i det stora nyårsnumret nr 52/1. Det är så himla roligt varje gång en krönika blir antagen. Bara mina egna ord, mina egna tankar ursprungna en fullproppad hjärna som har så mycket som vill ut.

Det är stort att få en krönika publicerad och jag blir galet glad varje gång. Dessutom vill de gärna ha fler krönikor skrivna av mig (!), så nu sitter jag här och klurar på ämnen. Det är inte brist på idéer, det finns hur många som helst, men kanske har du något uppslag till vad nästa krönika ska handla om? Berätta gärna! Det vore intressant att prova om jag kan skriva en krönika på beställning.

Om jag nu får till det överhuvudtaget. Varje gång jag ska börja skriva hälsar tvivlet på. Den lilla rösten på min axel som viskar att det där kommer nog inte att fungera nåt vidare. Du är inte tillräckligt bra, du kan nog inte längre och varför skulle nån enda människa vilja läsa…

Är det inte märkligt? För att råda bot på det brukar jag fram krönikorna och andra texter som är publicerade och läsa dem. Ibland förstår jag inte att det är jag som skrivit dem, men får ju lov att inse att det faktiskt är jag. Och jag vill skriva mer, drömmer om att en dag få ett fast, stående uppdrag som krönikör i någon tidning. Med fria, egna, vitt spridda ämnen eller ämnen på beställning. Tänk, så kul det skulle vara!

Jag ska ta ett hårt tag om det där tvivlet och skicka bort det för alltid. Om jag kunde. Kanske finns det där för att jag, för att vi som skriver ska bli så bra som möjligt. Kanske finns det där som ett arv, en kvardröjande spillra som handlar om dålig självkänsla eller självförtroende (jag minns sällan skillnaden på de där två). Nåt är det i alla fall som ibland stör mitt ”flow” som jag emellanåt har turen att få uppleva.

Att skriva ett blogginlägg om frustrationen och tankarna som far hit och dit kan också vara ett bra medel mot tvivel. Det fungerar även som en förberedelse för det som ska komma, en rensning av de tankar som ligger i vägen innan jag kan skriva det jag egentligen ska skriva.

Så nu på kvällskvisten när det fortfarande är ljuvligt att sitta ute är det kanske bara att sätta igång då. En krönika och kanske ännu ett kapitel i min bok.

Here we go again…

”The road to greatness is lonely, but the view is worth it”

/Anni