Just nu har jag liksom flera gånger tidigare i livet – två val. Antingen lägger jag mig platt ner, ger upp eller så väljer jag att kämpa.

När nervsmärtan kom tillbaka för en tid sedan (samma jag brottats med tidigare efter en cykelolycka och senare en buktande disk i ländryggen) låg det första alternativet närmast till hands. Det är fortfarande det alternativ som ligger närmast vissa dagar men jag försöker fokusera på alternativ två. Vi har ofta dessa två val när vi möter svårigheter men det är så jäkla jättesvårt.

Med fyra mediciner och en del annat klarar jag just nu av att jobba halva dagar. Kan bara hoppas att det håller i sig men smärtan är en lurig rackare så det går aldrig riktigt att veta. Imorgon kan det se helt annorlunda ut.

I början var jag arg och jag är fortfarande arg. Men jag tänkte tillbaka på förra gången och insåg att jag måste hitta någon slags acceptans. Inte att ge upp, ge efter för smärtmonstret, aldrig någonsin, men inse att min förmåga just nu är begränsad. Jag försöker tänka att jobba halvtid är bättre än inget alls.

Jag saknar att träna ordentligt, saknar att inte kunna skriva på mina noveller och böcker. Jag skulle varit på kryssning i helgen men fick boka av. Mycket av det som ger mig energi och glädje i vanliga fall fungerar inte. Hjärnan är trött av både smärta och mediciner. Så vad gör jag då?

Jo, jag skriver några rader här för att få utlopp för mina tankar och min frustration. (Hoppas det är förståeligt.) Och jag kom på att jag har en massa dokumentation från en Smärtskola jag gick för några år sedan. Ögnade igenom och kom på att kosten är oerhört viktig vid smärta. Samtidigt är jag så trött av medicinerna att det är svårt att orka laga mat. Men Smärtskolan är smart på många sätt. Vi fick hjälp av en dietist kring vad som är bra och mindre bra att äta vid långvarig smärta och det behöver inte vara svårt. Finns många busenkla recept. Ska så småningom när jag är bra igen (för det ska jag bli) skriva ner alla tips kring att hantera smärtmonster, recept och annat och göra en bok av det här. Om det blir en bok som kan hjälpa andra har även allt detta till sist haft en mening.

Tills dess får jag jobba så mycket jag förmår, ta alla mediciner, göra alla sjukgymnastikövningar varannan timme, använda TENS, vila och promenera.

Nästa vecka börjar jag också med medicinsk yoga och meditation som också fungerat bra tidigare. Jag vet att det kommer krävas tid och tålamod men förra gången blev det sakta bättre så hoppas innerligt det är så även nu. Jag måste tro.

Ibland, som idag, går jag till kyrkan. Den tysta och rofyllda platsen är fin att vila i en stund när livet är tungt. Brukar också alltid på måfå slå upp en sida i bibeln eller psalmboken. Idag kom psalmen ”Se vinden som blåser” upp. Oerhört passande just nu. Slump eller tillfällighet? Googla texten om du inte ser den här.

Om man ska tro dietisten så är socker ett stort ”no, no” men jag tror att även själ och sinne behöver sitt ibland för att skuggorna ska kunna skingras. Därför blev det även en promenad till mitt favorit-konditori Lilla Maräng. En chokladbakelse till min dotter och en laktosfri Budapest-bakelse till mig. Trist bara att jag inte tänkte på att det var nötter i den – som jag inte heller tål… Hjärnan är som sagt inte helt med för tillfället. 45 pix var ändå inte åt skogen. En nyopererad granne fick bakelsen istället. Hon blev jätteglad. Det var kanske helt enkelt meningen.

/Anni