Med en blick djupt påverkad av morfin, hår som ett troll (som saknar sin frisör) och skärmglasögon som numer är förbaskat nödvändigt säger jag ändå hej till helgen. Värken i ryggen och foten känns med mitt kraftigt utvidgade apotek just nu ändå uthärdlig, även om bieffekterna gör att jag blir påverkad; ofokuserad, trött och yr. Och resten som bråkar med min kropp ska väl med tiden lösa sig. Hoppas jag.

Längtar till den helg som är som en vanlig helg. Ni vet den där känslan då arbetsveckan är slut, man är lite upprymd, glad, äntligen ledig, kanske lagar en god middag och njuter av ett glas vin. Känslan av att det äntligen är ledighet igen (även om jobbet är roligt) och vad ska man nu hitta på för kuligt. Kanske skriva lite, kanske göra en utflykt.

Just nu är ingenting riktigt som vanligt, tröttheten ligger över mig som en våt filt och jag kan sakna det vanliga. Samtidigt är det väl dagar som dessa, som inte är som vanligt som kan lära oss något nytt om livet. Att uppskatta det vi har, att vara glada och tacksamma för alla de dagar vi får där vi är friska, arbetstaggade, skrivande och pigga.

Jag tänker mycket just nu, men tankarna går lite omlott och vill inte riktigt bindas samman så novellerna ligger där och vilar, precis som det mesta i livet. Idag på den tunna linjen mellan sömn och vakenhet hade jag ändå plötsligt och oväntat en ide till en barnbok i huvudet (har aldrig skrivit en bok för barn). Jag rafsade snabbt ned några anteckningar för att inte glömma bort och en dag kanske det blir en riktig berättelse. Det är underligt hur hjärnan fungerar.

Jag minns orden som en klok människa sa till mig en gång: ”Anni bara vilar lite, och det måste hon få göra ibland.”

Ps. God middag blev det ändå igår och ett fjärdedels glas vin till det minsann. Nu blir det rödbetsjuice resten av helgen. Mums.