Om jag bara lyssnar till mitt hjärta, inåt, finns bara en sak jag vill göra. Skriva min historia, kanske din historia och våra berättelser. Många ord och berättelser finns redan där sedan lång tid tillbaka, de bara väntar på att få komma ut, att få skrivas. Men så kommer stunderna av tvivel, då det blir svårt, näst intill omöjligt att fortsätta.

Men varför tjata om detta skrivande? Ja, det handlar kanske om att skrivandet blivit en nödvändighet, av flera olika anledningar. Jag vill beröra och bli berörd, kanske hjälpa någon annan och ge mening. Berätta att ingen någonsin vandrar ensam. Att livet kan vara mörkt, men att det oftast eller nästan alltid finns ljus lite längre fram, lite längre bort. Att det finns en mening i mycket som vi kanske inte ser just för stunden. Det finns ord som bara måste få komma ut.

Skriva ger mig och mitt liv större mening och mål och med skrivandet hoppas jag så småningom även ge andra möjlighet att se sin egen mening och sitt eget mål. Och det finns ju så mycket att berätta. Jag vill inspirera, dela med mig av erfarenheter och synliggöra hopp och möjligheter till alla som behöver. Men just nu tvivlar jag igen. Blir det tillräckligt bra? Varför gör jag det här? Vad händer om ingen vill läsa? Vågar jag bli besviken?

Inom mig har en författares längtan byggt sitt bo.
Vill vara den som med ord bringar hopp och tro.
Men så pickar på axeln den oroligas själ.
Tro inte du klarar det till slut.
Förhäv dig inte och tro det kan gå väl.
Den starka lågan åter falnar och brinner sakta ut.

En del hävdar att tvivel är bra. Det är bara då saker till slut kan bli riktigt bra och kanske är det så? Det jag däremot vet är att många tvivlar någon gång då och då, även stora författare, uppfinnare och inspiratörer. Och jag är nog snart tillbaka, för om det är något jag är riktigt dålig på, så är det att ge upp. Läs gärna Christina Holmströms fina inlägg på temat tvivel i Debutantbloggen: ”Till och med Khemiri”

”Det är farligt, sade tvivlet. Det är farligt, sade rädslan. Det är onödigt, sade förnuftet. Prova ändå, viskade hjärtat.” /Okänd 

/Anni