Imorgon kommer en ny krönika

Hurra! Imorgon, torsdag den 18 juli kommer min gästkrönika ”Inte klok utan tvivel” i Allas veckotidning. Jag funderar också nu över nya ämnen att skriva krönikor kring. Har du några idéer?

Jag tycker väldigt mycket om att skriva i det korta formatet som en krönika innebär. En novell eller en bok kräver så mycket mer. En krönika skriver jag snabbt och det är betydelsefullt att få en krönika publicerad. Det ger mig hopp, energi och mod till att färdigställa de längre texterna och berättelserna.

Jag behöver nu nya uppslag för krönikor så ”hit me” med dina idéer. Den krönika som publiceras imorgon har jag fått tips av en vän att skriva. Hon tyckte att jag gott kunde skriva en krönika om tvivel eftersom jag pratar om det ganska ofta. Citatet av Tage Danielsson som krönikan bygger på var det hon som gav mig i en kommentar på min Facebooksida. Tack, Ellen!

Vad tycker du att jag ska skriva om? Jag hoppas få några tips så att jag ser hur det går att skriva på beställning. En dröm jag har är att en dag få en plats som återkommande krönikör för någon tidning eller sajt. Det vore fantastiskt roligt.

Och om du själv funderar på att skriva en krönika har jag skrivit om det i ett tidigare inlägg: ”Tips för att skriva en krönika”.

Imorgon är det enligt tradition bubblig dryck som gäller i glaset. En publicering är stort och firas alltid, alltid 🙂 Allas veckotidning (nummer 30) finns i en affär nära dig. Hoppas så att du vill läsa.

/Anni

Ps. Vill även tipsa om reportaget med Marie Tillman som tecknar Livscoachen i tidningen Metro. Om den inre kritikern och psykisk ohälsa. Mycket intressant läsning (i Allas veckotidning, sid 4-7).

Annonser

Att tro och att våga

I förra veckan fick jag mejlet jag väntat länge på.

Meddelandet som skulle berätta om jag kommit in till år tre i utbildningen kreativt skrivande (halvfart på distans) på Linneuniversitetet. Och jädrar i min lilla låda. Jag kom in! Det gjorde mig så oerhört glad. Väldigt få platser, två antagningsprov och jag lyckades. JAG KOM IN!

Den ofattbara och obeskrivliga känslan av lycka som infann sig. Att få göra det man älskar och att det dessutom inte kostar något, förutom kursmaterial och min tid är helt fantastiskt. Ser nu väldigt mycket fram emot hösten.

Att våga tro på sig själv och det man gör är oerhört viktigt. Tänk om jag inte hade vågat söka in till den här utbildningen för två år sedan. Jag har tvekat större delen av livet för att jag inte trott på mitt skrivande. Tvivlet finns fortfarande där emellanåt, men det här beskedet stärkte mig verkligen. Det är en jättebra utbildning som hela tiden utvecklar mitt skrivande, som ger nya lärdomar och insikter. Det ska bli så himla roligt att fortsätta.

Kreativt skrivande III, IV och V är examensgrundande och berättigar till konstnärlig examen på kandidat-, magister- respektive masternivå. Vi får se hur långt jag lyckas nå.

För dig som är nyfiken på innehållet hittar du information här: Kreativt skrivande III

”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”

/Sören Kirkegaard

Nu har jag en semestervecka framför mig. Helt ensam och inga planer. En hel vecka likt ett blankt, oskrivet blad. Ska jag kanske skriva eller ska jag ta en roadtrip? Träna lite, läsa en bok. Vi får se vad livet bjuder på.

/Anni

Kanske blir det bättre med åren?

Idag, den 15 juli för exakt femtio år sedan kl 10.16 föddes jag, 46 centimeter lång, 3 415 gram tung. Jag hade blek, näst intill vit hy och korpsvart hår. Endast blekheten består.

Idag har jag uppnått en ålder som jag inte alltid trott att jag skulle få uppleva. Från tidiga år var jag övertygad om att jag skulle leva fort, dö ung. Så blev det uppenbarligen inte. Jag har levt fort, stundtals både fort och fel. Jag har hunnit uppleva mycket tack vare den höga hastigheten, men jag har på senare år insett värdet i att sakta ner. Kanske är jag därför nu mer levande än jag någonsin varit förut.

Denna dag, likt varje födelsedag vandrar tankarna till mamma som dog redan vid sextiosju år. Om jag lever lika länge (eller kort beroende på hur man ser det) har jag sjutton år kvar.

Om jag tänker tillbaka så har de senaste sjutton åren gått så ofattbart fort. Men det är nog egentligen vare sig mamma eller hastigheten av förbipasserade år som gett mig den viktiga insikten att leva här och nu, att försöka fånga dagen, varje dag. Att njuta av ett glas vin på en måndag eller ta ledigt en onsdag för att bara vila eller promenera i skogen, sitta på en klippa och se ut över havet eller för att skriva några ord som nödvändigtvis behöver skrivas.

Det är mer troligt att det beror på en cykelolycka för några år sedan där jag hade gott om tid till funderingar under en sju månader lång sjukskrivning och att jag därefter fått lära mig att hantera och leva med mer eller mindre kronisk smärta. Det i kombination med egna och andras plötsliga sjukdomar och olyckor har fått mig att inse på riktigt hur bräckligt allting är, hur livet på några få minuter kan förändras helt, eller till och med ta slut. Det finns inget dåligt i den insikten och det finns inget dåligt i att åldras (förutom möjligen en del av kroppens skavanker, glasögon och en viss trötthet periodvis). Nej, jag är rätt nöjd ändå med att bli äldre, med att fylla femtio för med det följer också en rad positiva saker.

Aldrig tidigare har jag varit mer säker. Ofta (men absolut inte alltid) vet jag vad jag vill och inte vill. Aldrig tidigare har jag brytt mig mer om vad jag själv tycker och tror än vad någon annan tycker eller tänker om det jag gör. Och aldrig tidigare har jag brytt mig så lite om yta och totalt oviktiga saker som tidigare kändes viktiga utan att jag visste varför.

Det har på många vis varit en lång resa att nå hit där jag är idag. Som nybliven femtioåring står jag med båda fötterna på jorden, arbetar med det jag tycker om och trivs med, går en utbildning som jag längtat efter i större delen av mitt liv men som jag inte vågade söka in till förrän jag var fyrtiosju år (för att jag inte vågade tro på att jag kunde, men det gick utmärkt när jag väl vågade). Jag har blivit antagen till ett tredje år – hurra! Jag skriver, försöker göra mer av sånt som gör mig glad, mindre av sånt som förr var ”måsten” och tränar bara för att må bra. När jag kan så reser jag för att upptäcka nya platser och njuta av havet, ljuset och solen som jag älskar.

Att fylla femtio är inte så dumt, inte alls. Och en stor del i den glädje jag känner har min tro alltid haft – och mina vänner. Så på just den här dagen går mina tankar till gamla vänner som jag känt i större delen av mitt liv och till nya vänner som jag lärt känna på senare tid. Tack för att ni finns i mitt liv. Tack för att ni finns alla de dagar då jag ändå känner mig obevekligt ensam, då solen inte skiner, då livet inte är glatt, och då glädjen och lusten lagt sig för att vila ett slag. Jag är så jäkla tacksam för er, varenda en som alltid finns i ljus och i mörker. Tack ❤️

Att lyssna in en plats

I helgen skulle jag skriva. I alla fall var planen att skriva, men inspirationen fanns inte där och huvudet var fullt av andra tankar. Jag tog istället en tur till havet och till skogen för att se om jag kunde få bort det som distraherar och ta in det som behövs för det jag ska skriva.

Och vips! på en stubbe klarnade tankarna och lusten att skriva kom tillbaka. Det blev en ny krönika skriven under söndagen. Har du någon gång suttit ensam och alldeles tyst vid havet eller i en skogsdunge? Har du provat att lyssna in en plats? Om du inte har det så tycker jag att du ska prova. De mest förunderliga saker kan hända. Min fantasynovell (”De orörbara” som ingår i novellsamlingen ”Den magiska porten vid Färgargården”) tog sin början på just en sådan plats. Karaktärerna Liam och Leona dök upp när jag satt tyst i skogen. E-novellen ”En berättelse från ovan” har också delar som utvecklats på en plats vid havet.

Att vara ensam, alldeles tyst och lyssna in en plats har flera fördelar. Det ger inte bara utrymme att tänka, att se ordentligt vad som finns där och tar inte bara fram kreativitet. Du blickar också inåt i dig själv, vare sig du vill eller inte. Om du låter dina tankar vandra fritt kanske du kommer underfund med saker du inte varit medveten om tidigare. I början, om du inte är van kan det kanske vara lite skrämmande. Jag tror att många av oss är så vana vid att ständigt höra ljud att vi inte har möjlighet att på riktigt lyssna in vad som sker inom oss. Vad vi vill göra, vad vi längtar till, hur vi vill leva. Det finns så många yttre faktorer som ständigt pockar på vår uppmärksamhet.

Prova och se vad som händer om du lyssnar in en plats, lyssnar på riktigt.

/Anni

Genom ett fönster

thumbnail_IMG_1730

Idag på morgonen tog jag bussen till jobbet. En resa jag vanligtvis gör med bil. Efter en tid av korta arbetsdagar hemifrån med näst intill outhärdlig ryggsmärta var jag äntligen på väg tillbaka till jobbet. Jag kom på mig själv med att njuta av bussfärden, en resa som jag annars tycker är allt annat än kul.

Jo, det är märkligt. Det som sker när jag åter drabbats av en tids sjukdom. Först att åter behöva inse (och med svårhet acceptera) att den där cykelolyckan för fem år sedan kanske hade mer inverkan på lång sikt än vad någon kunde tro:

  • Ja, jag måste äta mediciner för att fungera, många mediciner.
  • Ja, jag måste vara sjukskriven en tid.
  • Ja, jag måste inse att kroppen inte kan göra allt det huvudet vill.
  • Nej, jag kan inte jobba heltid just nu trots att det verkligen, verkligen behövs.
  • Nej, jag kan inte köra bil.
  • Nej, jag orkar inte göra den där utflykten med min dotter.
  • Nej, jag kan inte städa.
  • Nej, jag kan inte skriva klart det där allra sista i min bok.
  • Nej, jag kan inte träffa den där vännen just nu trots jag inget hellre vill.

Dagarna går, en och en halv vecka och så inser jag att nu är det dags att prova. Detta är dagen då det var dags att prova åka buss och spendera en halv dag på jobbet.

Väl på bussen sitter jag ner på ett av de blå sätena, bussen börjar rulla och jag ser ut genom fönstret. I vanliga fall skulle jag den trettio minuter långa resan suttit med blicken i mobilen, men idag valde jag något annat. Jag lät blicken bara vara i fönstret. Så innerligt glad och lycklig över att nästan, nästan inte känna någon smärta alls. Glad över att se alla gröna växter, träd och blommor, glad över att se våren, lycklig över att kunna gå till busshållplatsen, åka buss, över att kunna sitta, över att vara näst intill smärtfri.

Det finns en positiv sak i att bli sjuk. Det är att efteråt (om man har den stora ynnesten att få bli frisk) kunna se livet med nya ögon. Se allt det jag annars lätt missar, går eller springer förbi.

Jag är glad och tacksam över fönstret jag fick njuta av en kort stund idag. Jag passar på att fortsätta njuta och firar en bra dag med en av mina favoriträtter, caprese och ett glas, gott mousserande vin (okej, två). För jag vet också alltför väl – redan imorgon kan allt vara annorlunda.

Läste någonstans att det är bra att varje kväll fundera över tre saker du är tacksam över. Oavsett vad som sker att ändå varje kväll fundera över det. Kanske är en ganska klok idé…?

”Att vara frisk är att vara lycklig. Synd bara att jag inte visste om det.
Till dig som är frisk – vet om det!” /Bodil Malmsten

/Anni

Ny krönika i Allas veckotidning

Min plats idag en liten stund innan ryggen sa att det är dags att ligga ner.

”Utan tvivel är man inte klok” är rubriken på en krönika skriven i december som antogs av Allas veckotidning för ett par veckor sedan. Rubriken är också ett citat av Tage Danielsson. Numret med min krönika kommer ut den 18 juli. Samma vecka som jag fyller år – bästa presenten!

Jag hade helt glömt bort att berätta om den här krönikan fram till idag då jag och min tolvåriga dotter pratade om tvivel och livets gupp. Hon påminde mig om hur viktigt det är att se till alla bra saker i livet i stunder av motgång. Hon har så rätt! Det finns mycket att glädja sig åt – en krönika exempelvis och en fin dotter.

Min dotter överraskade mig med både lunch och glassefterrätt. Hur fint? ❤️

Det där jäkla tvivlet. Igår fick jag veta att bara 15-20 personer kommer in till kreativt skrivande, år tre på Linnéuniversitetet med start i höst. Idag är vi drygt fyrtio personer som läser andra året och till höstens intagning tillkommer även fler sökande från andra skolor. Det är därmed väldigt svårt att komma in till tredje året. Jag vill så gärna fortsätta eftersom det är det absolut roligaste och mest utvecklande jag gjort. Men jag insåg också idag att jag inte kan göra mer än vad jag redan gjort. De två antagningsproven, en novell och en essä är inskickade för över en vecka sedan. Nu kan jag bara innerligt hoppas att det är tillräckligt bra, men det känns tveksamt.

Igår skulle jag varit i Växjö på föreläsning, textsamtal i grupp och under eftermiddagen skulle jag ha deltagit i högläsning på Växjö bibliotek. Det är en stor sak att få möjlighet att läsa en egen text på ett bibliotek. Jag hade övat, förberett och längtat men fick ställa in allt på grund ryggproblem.

Foto: Magnus Eriksson

Kanske svårt att föreställa sig hur allt det där kan vara så himla viktigt, men om du själv skriver eller kanske ägnar dig åt något annat kreativt vet du.

Jag tappar dessutom just nu värdefull tid på jobbet där jag borde vara, där jag behövs. Och inte ett dugg kan jag göra åt saken förutom att vila, promenera lagom långt och göra supertråkiga men nödvändiga sjukgymnastikövningar.

Idag satt jag ute en stund för att ta in lite solljus, skriva några rader. Jag tänkte att det kanske kunde få själen att vakna, minska trötthet, värk och få mig att bli lite gladare. Det fungerade. En liten stund.

bumpy road

Jag försöker ta nya tag, hoppas att värken släpper. Imorgon är en ny dag, en ny början med eller utan tvivel. På måndag väntar läkarbesök, kanske en andra röntgen jag väntat på i fyra veckor. En ny vecka där vad som helst kan hända.

/Anni

Vid en grav

Hej, mamma. Jag behövde komma hit till dig en stund idag, plantera blommor som jag vet att du tycker om, vila, andas, tänka.

Det är påsk, kvällssolen värmer, jag ligger i gräset alldeles intill dig och ser upp mot den klarblå himlen. Är det kanske där du är?

Min berättelse är snart klar, eller egentligen är det kanske inte bara min berättelse, den är på sätt och vis vår. Men jag är inte säker på att du skulle vilja att jag skrev den. Egentligen kanske den gjort sig bäst oskriven. I alla fall om jag lyssnat till dina viskningar och till det där tvivlet inom mig som aldrig riktigt tystnar. Men nu är jag nästan framme vid slutet där jag kan lägga ifrån mig pennan, stänga av datorn och äntligen säga att jag är klar. Jag gjorde det. Jag uppfyllde det där löftet jag gav till mig själv för trettiofem år sedan – att skriva en bok.

Jag är snart klar nu, mamma och vare sig du tycker om det eller inte så ska jag slutföra en av de viktigaste sakerna jag gjort i mitt liv.

Jag tror att vi ses igen en dag och jag hoppas att du då ser saker från ett annat perspektiv. Att du förlåter mig om du tycker att det jag gör är fel, kanske ser att hemligheter gör sig bäst i att släppas ut i ljuset. Det är bara så dåliga mönster och onda cirklar möjligen kan brytas.

När jag en dag reser till den plats där du befinner dig vill jag veta att jag gjorde vad jag kunde. Genom tystnad blir ingenting bra, aldrig någonsin.

Snart åker jag hem, snart ska jag fortsätta skriva. Vill bara vila en liten stund till här i vårsolen, intill dig.

/Anni

Magin i kreativt skrivande

Brandalsund_thumbnail_IMG_1563

Kanske kan jag bli en svan i mitt nästa liv? Verkar fridfullt. (Bild från helgens utflykt.)

Idag var jag arg, förbannad på riktigt då jag fick konstaterat att sjukhuset röntgat fel del av min rygg. Jag fick även veta att jag skulle få vänta fem veckor på en ny tid. Åter igen fanns två val. Fortsätta vara arg, låta det ta all min energi eller välja ett annat alternativ, fokusera på något konstruktivt.

Till en början var jag så arg att jag ringde röntgenavdelningen och frågade hur det här har gått till och får till svar:

”Du är välkommen till oss för en ny magnetröntgen. Den 7 maj har vi en tid till dig.”

Ilskan gjorde att jag inte visste vilken fot jag skulle stå på och ändå svarade jag med så trevlig röst jag kunde.

”Det är ju helt orimligt att jag ska vänta i ytterligare fem veckor på en röntgentid när ni uppenbarligen gjort fel? Jag har ju redan väntat fem veckor och på eget initiativ stått i er kö för avbokningar, fått en tid, gjort röntgen och så tar ni bilder på fel del av ryggen. Hur är det ens möjligt? Jag kan inte vänta längre. Kan ni inte lösa det här på något sätt?”

Det blir tyst i andra änden en stund, men sedan svarar sköterskan. ”Ja, hm… Vi har ju helt fullt här och jag vet inte hur jag ska kunna lösa det. Vi har inga luckor alls.”

Jag känner åter igen hur ilskan bubblar i mig, blir till ett svart hål. ”Ni får lösa det, ni har uppenbarligen gjort fel. Det är ju helt galet att jag ska vänta igen,” säger jag.

Jag hör hur sköterskan i andra änden suckar. ”Ja, hur ska vi lösa det här… Ja, kanske går det att ordna en tid ändå. Kan du komma hit nu på fredag, tio minuter över sju på morgonen?”

”Så klart jag kan. Jag kommer när som helst om jag bara kan få ett svar vad som är fel i min rygg. Tack! ”

Ska det vara så här svårt och hur ska man orka att hela tiden behöva strida för att få hjälp? Och hur kan det bli så fel? Jag har ägnat eftermiddagen åt att vara arg (och att jobba) men nu får det vara nog. Ilskan för inget bra med sig, inget alls. Jag bestämde mig därför att efter jobbet istället göra något konstruktivt av min ilska.

Jag tog fram min skrivardator och började redigera en essä och en novell. Båda två ska bli de alster jag skickar in som urvalsprov för ansökan till Kreativt skrivande III på Linnéuniversitetet. Tredje året innebär fördjupade färdigheter i att skriva väl inom genrer som epik, lyrik, essäistik och kritik. Jag vet att det är svårare att komma in till tredje året och därför är det här arbetet otroligt viktigt. Jag vill så gärna komma in och fortsätta den spännande och lärorika resa jag påbörjat sent i livet. Håll gärna en tumme för att jag lyckas 🙂

Jag har fortfarande problem med värkande ländrygg och annat som inte är roligt just nu, men jobbar, tar alla mediciner jag kan, ägnar timmar åt sjukgymnastik, promenader, medicinsk yoga och skriver nu ikväll det jag orkar och som ger mig positiv energi. Ilskan och känslan av att ständigt arbeta i motvind ska jag använda i mitt kreativa skrivande.

Det är kanske det här jag ville komma fram till. Oavsett vilka hinder jag möter på livets väg så har jag alltid min egna värld, orden, berättelserna som lever inom mig. Det är bara jag som styr och bestämmer i den världen (förutom någon oberäknelig karaktär som ibland drar iväg åt ett håll jag inte räknat med) och det finns något oerhört skönt och befriande i det. Det kreativa skrivandets magi.

/Anni

Livets två val

Just nu har jag liksom flera gånger tidigare i livet – två val. Antingen lägger jag mig platt ner, ger upp eller så väljer jag att kämpa.

När nervsmärtan kom tillbaka för en tid sedan (samma jag brottats med tidigare efter en cykelolycka och senare en buktande disk i ländryggen) låg det första alternativet närmast till hands. Det är fortfarande det alternativ som ligger närmast vissa dagar men jag försöker fokusera på alternativ två. Vi har ofta dessa två val när vi möter svårigheter men det är så jäkla jättesvårt.

Med fyra mediciner och en del annat klarar jag just nu av att jobba halva dagar. Kan bara hoppas att det håller i sig men smärtan är en lurig rackare så det går aldrig riktigt att veta. Imorgon kan det se helt annorlunda ut.

I början var jag arg och jag är fortfarande arg. Men jag tänkte tillbaka på förra gången och insåg att jag måste hitta någon slags acceptans. Inte att ge upp, ge efter för smärtmonstret, aldrig någonsin, men inse att min förmåga just nu är begränsad. Jag försöker tänka att jobba halvtid är bättre än inget alls.

Jag saknar att träna ordentligt, saknar att inte kunna skriva på mina noveller och böcker. Jag skulle varit på kryssning i helgen men fick boka av. Mycket av det som ger mig energi och glädje i vanliga fall fungerar inte. Hjärnan är trött av både smärta och mediciner. Så vad gör jag då?

Jo, jag skriver några rader här för att få utlopp för mina tankar och min frustration. (Hoppas det är förståeligt.) Och jag kom på att jag har en massa dokumentation från en Smärtskola jag gick för några år sedan. Ögnade igenom och kom på att kosten är oerhört viktig vid smärta. Samtidigt är jag så trött av medicinerna att det är svårt att orka laga mat. Men Smärtskolan är smart på många sätt. Vi fick hjälp av en dietist kring vad som är bra och mindre bra att äta vid långvarig smärta och det behöver inte vara svårt. Finns många busenkla recept. Ska så småningom när jag är bra igen (för det ska jag bli) skriva ner alla tips kring att hantera smärtmonster, recept och annat och göra en bok av det här. Om det blir en bok som kan hjälpa andra har även allt detta till sist haft en mening.

Tills dess får jag jobba så mycket jag förmår, ta alla mediciner, göra alla sjukgymnastikövningar varannan timme, använda TENS, vila och promenera.

Nästa vecka börjar jag också med medicinsk yoga och meditation som också fungerat bra tidigare. Jag vet att det kommer krävas tid och tålamod men förra gången blev det sakta bättre så hoppas innerligt det är så även nu. Jag måste tro.

Ibland, som idag, går jag till kyrkan. Den tysta och rofyllda platsen är fin att vila i en stund när livet är tungt. Brukar också alltid på måfå slå upp en sida i bibeln eller psalmboken. Idag kom psalmen ”Se vinden som blåser” upp. Oerhört passande just nu. Slump eller tillfällighet? Googla texten om du inte ser den här.

Om man ska tro dietisten så är socker ett stort ”no, no” men jag tror att även själ och sinne behöver sitt ibland för att skuggorna ska kunna skingras. Därför blev det även en promenad till mitt favorit-konditori Lilla Maräng. En chokladbakelse till min dotter och en laktosfri Budapest-bakelse till mig. Trist bara att jag inte tänkte på att det var nötter i den – som jag inte heller tål… Hjärnan är som sagt inte helt med för tillfället. 45 pix var ändå inte åt skogen. En nyopererad granne fick bakelsen istället. Hon blev jätteglad. Det var kanske helt enkelt meningen.

/Anni