Vinst i novelltävling!

Foto: Joelsgården förlag

Äntligen kan jag berätta för dig och för resten av världen. Jag är en av vinnarna i Joelsgården Förlag novelltävling på tema ”En yngre man”.

Du kommer att kunna läsa mitt bidrag ”De viskande” och många fler i en novellsamling som ges ut preliminärt i slutet av detta år.

Hurra! Ett pyttelitet steg till mot drömmarnas mål. Får lov att fira lite i helgen som kommer.

/Anni

Annonser

Vägen till det undermedvetna

Jag kämpar febrilt för att komma vidare med spänningsromanen. Det är inte långt kvar fram till deadline för nästa inlämningsuppgift i Kreativt skrivande, vilket betyder 15 sidor, nyskriven, redigerad text. Det går just nu sisådär. 

Jag har dagar då det finns utrymme för skrivande som exempelvis igår på eftermiddagen, en gråmulen septembersöndag. Men kom orden? Nänä. Inte mer än ett par knastertorra meningar. Jag finner mig åter igen funderande över varför. Ibland kommer orden i ett aldrig sinande flöde och ibland blir det bara skräp eller ingenting alls.

Det jag gör då är att analysera. Igår och ikväll tror jag det beror på att jag har ett hundratal andra tankar som blockerar flödet. Det finns inte möjlighet att ett uns av kreativitet ska kunna ta plats i myllret av allt annat. Lösningen på det brukar vara att gå en promenad i skogen eller vid havet. Check på båda delarna igår. Därefter skriver jag en lista på allt det där andra som far runt. Sånt jag ska göra och sånt jag behöver komma ihåg.

Från gårdagens promenad vid havet.

Därefter går jag över till flödesskrivande för att tömma hjärnan. Det innebär att jag ställer klockan på tio minuter för att skriva av mig om allt det där andra som rör sig i huvudet just nu. Ett sätt att ”rensa rören” som författaren Tove Folke beskrev det under en fantastisk föreläsning. Check även på det.

När jag väl kommit så långt kan jag ha tankar kvar som måste få komma ut innan det är dags att ta sig an det ”riktiga skrivandet” och då kan det bli ett blogginlägg som detta. När det är klart är klockan runt nio på kvällen, vilket då kan följas av att jag läser lite i en bok för att få inspiration (i detta fall ”Silvervägen” av Stina Jackson). Vips! så får jag ofta en idé eller en tanke på hur jag ska komma vidare. Men just när jag ska sätta igång kommer jag på att jag glömt hänga den där maskinen med tvätt som inte hanns med tidigare ikväll. Därefter behöver jag påminna dottern om duschen, idrottskläderna, vattna de trötta växterna som jag glömt bort i över en vecka och göra klart lunchlådan till imorgon.

Väl tillbaka framför datorn vid tiotiden är jag nästan för trött för att skriva ett enda ord, men det är just där och då som jag möjligen lyckas nå fram till utkanten av mitt undermedvetna. Den magiska platsen där fantasin, orden och berättelsen som vilar i min hjärna finns. Och jag tror att det är dit jag behöver nå för att kunna skriva. Jag behöver komma i kontakt med mitt undermedvetna, vilket är stört omöjligt att lyckas med under en kort stund. Det finns mycket som först måste rensas undan. Det finns en väg till det undermedvetna, till den där platsen där mina karaktärer lever för glatta livet, men det krävs både tid och utrymme för att nå dit. Hur ska den tiden hittas? Kanske ska jag ta ledigt en dag varje månad? Tål att funderas vidare på.

Är det någon skrivare som känner igen sig i allt detta? Går det att korta ned vägen för att snabbare nå fram till det undermedvetna?

/Anni (Alldeles, alldeles i närheten av det undermedvetna, men nu i sängen med det trötta huvudet vilandes på kudden. En ny sida blev det i alla fall ikväll…)

Kanske min tuffaste skrivutmaning (hittills)

Så inleds min spänningsroman som utspelar sig i säkerhetsbranschen.

Nu fortsätter arbetet med nästa bok, en spänningsroman. En helt annan berättelse än min första (som nu bara har lite slutredigering kvar och testläsare som väntar.)

Det återstår att se om jag lyckas få ihop min spänningsroman till en sammanhängande berättelse, en hel bok som blir tillräckligt intressant. Nu är jag i alla fall igång och hoppas på att det ska lyckas. Men för att vara på den säkra sidan skriver jag ett annat manus parallellt.

I utbildningen Kreativt skrivande III ingår det att skriva ett större, eget projekt. En viktig del, en avgörande del i utbildningens fortsättning och examensarbete:

”Under detta akademiska år ska ni skriva en självständig text på mellan 40 och 50 sidor, som bearbetas i flera omgångar. Denna text utgör ert konstnärliga projekt/examensarbete som läggs fram vid slutseminariet i maj 2020 för opponering och kan vara en del av ett större verk, exempelvis en roman.”

Eftersom min första bok är klar måste jag nu välja bland alla idéer jag har. Det har stått mellan en berättelse som jag ännu inte vill säga något om och denna spänningsroman.

Jag har haft svårt att välja eftersom jag inte riktigt hittat ”rösten”, tonen och flödet för spänningsromanen. Ikväll bad jag min kloka, snart trettonåriga dotter om råd. Jag berättade och läste lite ur varje berättelse (båda är påbörjade). Innan jag läst upp ett kapitel i spänningsromanen tyckte hon att jag skulle välja den andra berättelsen som jag ännu inte vill berätta om här. När jag väl läst ett kapitel högt tyckte hon att jag gott kunde skriva vidare på spänningsromanen. Kul, men fortfarande högst oklart om jag lyckas ta den i mål. Så lösningen nu är att skriva parallellt. Jag siktar på att ta spänningsromanen i mål först, men om det av någon anledning känns helt omöjligt om ett par veckor så växlar jag om till den andra berättelsen.

Så får det bli. Jäklar, vad svårt det ska vara ibland. Men att skriva det här, att skriva skönlitterärt är också det roligaste och bästa jag vet. En märklig kombination egentligen. Svårt, näst intill omöjligt vs. roligast.

/Anni

Ps. Det verkar som om jag ofta skriver mig fram till olika lösningar. Nu genom att skriva det här inlägget fick jag även uppslag till en annan uppgift på kursen, en essä.

Bam! Råmanus klart

Äntligen. 54 847 ord. 298 540 tecken. Råmanus till min första egna bok är klart.

Efter år, svett, tårar, tvivel, omskrivningar, strykningar och den senaste veckan, runt tjugo helt nyskrivna sidor är jag klar.

Nu återstår en sista genomläsning och troligen ännu mer strykningar, men utkastet är klart. Från början till slut med alla förslag till ändringar och förbättringar som jag fått tips om under två terminer vid utbildningen i kreativt skrivande.

Stort tack till min handledare Magnus Eriksson och till alla mina kurskamrater som varit med på resan. Jag har även många, många andra att tacka och ni får en alldeles egen sida i boken.

Klart. Klart!

Slut på meddelandet.

/Anni

Nothingness och vackra ord

Jag inte bara skriver, jag är också en ordsamlare. Måhända är det inte så ovanligt bland oss som skriver.

Vad betyder då detta? Jo, jag samlar på ord och meningar. Vackra ord och väl formulerade meningar som jag stöter på när jag läser eller lyssnar på musiktexter. En del väl utvalda får en plats i min skrivarbok. Tanken är att orden och kanske även några av meningarna så småningom finner en plats i någon av mina berättelser. En del har redan hamnat där.

Mestadels är det vackra ord på svenska som exempelvis sällsamt, förunderligt eller oräddbara (som jag hittat på själv) men ibland klämmer sig ett ord på engelska in. ”Nothingness” är ett sådant ord. Så vackert. ”Blankness” och ”void” är synonymer. Googles översättning säger att det på svenska betyder ”intighet” eller ”intet”. Något jag känner igen från intervjuer med Broder Daniels Henrik Berggren och del av en sångtext han skrivit ”feel the hug of nothing”. Vackert och tänkvärt. Kan känna igen mig till viss del i det Henrik beskriver. Vad är intighet?

Det här med att vara en samlare av ord har egentligen två funktioner. Om jag skriver ner ord och meningar som jag läst och tycker om så fastnar de ofta bättre i minnet. Jag har också märkt att om jag använder penna och papper minns jag dem bättre. Och om jag inte minns meningen i sin helhet så kan jag enkelt gå tillbaka till min skrivarbok, finna ordet eller meningen och återanvända.

Spännande det där tycker jag. En annan spännande sak och ett väldigt svårt ord är prokrastinering*. Något jag ofta ägnar mig åt. Ikväll skulle jag fortsätta skriva på min längre berättelse som jag bara har pyttelite arbete kvar med. Ändå är det svårare än någonsin. Jag hittar på allt möjligt för att inte skriva just den. Varför? Det är kanske lite läskigt att bli klar för vad ska hända sedan? Ska jag våga skicka den till ett förlag eller ska jag klämma in den i arkivet utan botten, i byrålådan som kanske aldrig mer öppnas. Jag har ännu inte bestämt mig.

Ikväll har jag ätit en god middag med min dotter. Nu är hon i sitt rum för att hon vill ha ”egentid”. Så här sitter jag, funderar och känner in sommaren med alla dess dofter, ljud och färger. Min semester börjar nu och jag kan nästan inte tänka mig en bättre start än just den här.

/Anni

*Prokrastinering är att uppskjuta något till morgondagen, till en annan dag, en senare tidpunkt, att fördröja något.

Imorgon kommer en ny krönika

Hurra! Imorgon, torsdag den 18 juli kommer min gästkrönika ”Inte klok utan tvivel” i Allas veckotidning. Jag funderar också nu över nya ämnen att skriva krönikor kring. Har du några idéer?

Jag tycker väldigt mycket om att skriva i det korta formatet som en krönika innebär. En novell eller en bok kräver så mycket mer. En krönika skriver jag snabbt och det är betydelsefullt att få en krönika publicerad. Det ger mig hopp, energi och mod till att färdigställa de längre texterna och berättelserna.

Jag behöver nu nya uppslag för krönikor så ”hit me” med dina idéer. Den krönika som publiceras imorgon har jag fått tips av en vän att skriva. Hon tyckte att jag gott kunde skriva en krönika om tvivel eftersom jag pratar om det ganska ofta. Citatet av Tage Danielsson som krönikan bygger på var det hon som gav mig i en kommentar på min Facebooksida. Tack, Ellen!

Vad tycker du att jag ska skriva om? Jag hoppas få några tips så att jag ser hur det går att skriva på beställning. En dröm jag har är att en dag få en plats som återkommande krönikör för någon tidning eller sajt. Det vore fantastiskt roligt.

Och om du själv funderar på att skriva en krönika har jag skrivit om det i ett tidigare inlägg: ”Tips för att skriva en krönika”.

Imorgon är det enligt tradition bubblig dryck som gäller i glaset. En publicering är stort och firas alltid, alltid 🙂 Allas veckotidning (nummer 30) finns i en affär nära dig. Hoppas så att du vill läsa.

/Anni

Ps. Vill även tipsa om reportaget med Marie Tillman som tecknar Livscoachen i tidningen Metro. Om den inre kritikern och psykisk ohälsa. Mycket intressant läsning (i Allas veckotidning, sid 4-7).

Att tro och att våga

I förra veckan fick jag mejlet jag väntat länge på.

Meddelandet som skulle berätta om jag kommit in till år tre i utbildningen kreativt skrivande (halvfart på distans) på Linneuniversitetet. Och jädrar i min lilla låda. Jag kom in! Det gjorde mig så oerhört glad. Väldigt få platser, två antagningsprov och jag lyckades. JAG KOM IN!

Den ofattbara och obeskrivliga känslan av lycka som infann sig. Att få göra det man älskar och att det dessutom inte kostar något, förutom kursmaterial och min tid är helt fantastiskt. Ser nu väldigt mycket fram emot hösten.

Att våga tro på sig själv och det man gör är oerhört viktigt. Tänk om jag inte hade vågat söka in till den här utbildningen för två år sedan. Jag har tvekat större delen av livet för att jag inte trott på mitt skrivande. Tvivlet finns fortfarande där emellanåt, men det här beskedet stärkte mig verkligen. Det är en jättebra utbildning som hela tiden utvecklar mitt skrivande, som ger nya lärdomar och insikter. Det ska bli så himla roligt att fortsätta.

Kreativt skrivande III, IV och V är examensgrundande och berättigar till konstnärlig examen på kandidat-, magister- respektive masternivå. Vi får se hur långt jag lyckas nå.

För dig som är nyfiken på innehållet hittar du information här: Kreativt skrivande III

”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”

/Sören Kirkegaard

Nu har jag en semestervecka framför mig. Helt ensam och inga planer. En hel vecka likt ett blankt, oskrivet blad. Ska jag kanske skriva eller ska jag ta en roadtrip? Träna lite, läsa en bok. Vi får se vad livet bjuder på.

/Anni

Kanske blir det bättre med åren?

Idag, den 15 juli för exakt femtio år sedan kl 10.16 föddes jag, 46 centimeter lång, 3 415 gram tung. Jag hade blek, näst intill vit hy och korpsvart hår. Endast blekheten består.

Idag har jag uppnått en ålder som jag inte alltid trott att jag skulle få uppleva. Från tidiga år var jag övertygad om att jag skulle leva fort, dö ung. Så blev det uppenbarligen inte. Jag har levt fort, stundtals både fort och fel. Jag har hunnit uppleva mycket tack vare den höga hastigheten, men jag har på senare år insett värdet i att sakta ner. Kanske är jag därför nu mer levande än jag någonsin varit förut.

Denna dag, likt varje födelsedag vandrar tankarna till mamma som dog redan vid sextiosju år. Om jag lever lika länge (eller kort beroende på hur man ser det) har jag sjutton år kvar.

Om jag tänker tillbaka så har de senaste sjutton åren gått så ofattbart fort. Men det är nog egentligen vare sig mamma eller hastigheten av förbipasserade år som gett mig den viktiga insikten att leva här och nu, att försöka fånga dagen, varje dag. Att njuta av ett glas vin på en måndag eller ta ledigt en onsdag för att bara vila eller promenera i skogen, sitta på en klippa och se ut över havet eller för att skriva några ord som nödvändigtvis behöver skrivas.

Det är mer troligt att det beror på en cykelolycka för några år sedan där jag hade gott om tid till funderingar under en sju månader lång sjukskrivning och att jag därefter fått lära mig att hantera och leva med mer eller mindre kronisk smärta. Det i kombination med egna och andras plötsliga sjukdomar och olyckor har fått mig att inse på riktigt hur bräckligt allting är, hur livet på några få minuter kan förändras helt, eller till och med ta slut. Det finns inget dåligt i den insikten och det finns inget dåligt i att åldras (förutom möjligen en del av kroppens skavanker, glasögon och en viss trötthet periodvis). Nej, jag är rätt nöjd ändå med att bli äldre, med att fylla femtio för med det följer också en rad positiva saker.

Aldrig tidigare har jag varit mer säker. Ofta (men absolut inte alltid) vet jag vad jag vill och inte vill. Aldrig tidigare har jag brytt mig mer om vad jag själv tycker och tror än vad någon annan tycker eller tänker om det jag gör. Och aldrig tidigare har jag brytt mig så lite om yta och totalt oviktiga saker som tidigare kändes viktiga utan att jag visste varför.

Det har på många vis varit en lång resa att nå hit där jag är idag. Som nybliven femtioåring står jag med båda fötterna på jorden, arbetar med det jag tycker om och trivs med, går en utbildning som jag längtat efter i större delen av mitt liv men som jag inte vågade söka in till förrän jag var fyrtiosju år (för att jag inte vågade tro på att jag kunde, men det gick utmärkt när jag väl vågade). Jag har blivit antagen till ett tredje år – hurra! Jag skriver, försöker göra mer av sånt som gör mig glad, mindre av sånt som förr var ”måsten” och tränar bara för att må bra. När jag kan så reser jag för att upptäcka nya platser och njuta av havet, ljuset och solen som jag älskar.

Att fylla femtio är inte så dumt, inte alls. Och en stor del i den glädje jag känner har min tro alltid haft – och mina vänner. Så på just den här dagen går mina tankar till gamla vänner som jag känt i större delen av mitt liv och till nya vänner som jag lärt känna på senare tid. Tack för att ni finns i mitt liv. Tack för att ni finns alla de dagar då jag ändå känner mig obevekligt ensam, då solen inte skiner, då livet inte är glatt, och då glädjen och lusten lagt sig för att vila ett slag. Jag är så jäkla tacksam för er, varenda en som alltid finns i ljus och i mörker. Tack ❤️

Att lyssna in en plats

I helgen skulle jag skriva. I alla fall var planen att skriva, men inspirationen fanns inte där och huvudet var fullt av andra tankar. Jag tog istället en tur till havet och till skogen för att se om jag kunde få bort det som distraherar och ta in det som behövs för det jag ska skriva.

Och vips! på en stubbe klarnade tankarna och lusten att skriva kom tillbaka. Det blev en ny krönika skriven under söndagen. Har du någon gång suttit ensam och alldeles tyst vid havet eller i en skogsdunge? Har du provat att lyssna in en plats? Om du inte har det så tycker jag att du ska prova. De mest förunderliga saker kan hända. Min fantasynovell (”De orörbara” som ingår i novellsamlingen ”Den magiska porten vid Färgargården”) tog sin början på just en sådan plats. Karaktärerna Liam och Leona dök upp när jag satt tyst i skogen. E-novellen ”En berättelse från ovan” har också delar som utvecklats på en plats vid havet.

Att vara ensam, alldeles tyst och lyssna in en plats har flera fördelar. Det ger inte bara utrymme att tänka, att se ordentligt vad som finns där och tar inte bara fram kreativitet. Du blickar också inåt i dig själv, vare sig du vill eller inte. Om du låter dina tankar vandra fritt kanske du kommer underfund med saker du inte varit medveten om tidigare. I början, om du inte är van kan det kanske vara lite skrämmande. Jag tror att många av oss är så vana vid att ständigt höra ljud att vi inte har möjlighet att på riktigt lyssna in vad som sker inom oss. Vad vi vill göra, vad vi längtar till, hur vi vill leva. Det finns så många yttre faktorer som ständigt pockar på vår uppmärksamhet.

Prova och se vad som händer om du lyssnar in en plats, lyssnar på riktigt.

/Anni

Genom ett fönster

thumbnail_IMG_1730

Idag på morgonen tog jag bussen till jobbet. En resa jag vanligtvis gör med bil. Efter en tid av korta arbetsdagar hemifrån med näst intill outhärdlig ryggsmärta var jag äntligen på väg tillbaka till jobbet. Jag kom på mig själv med att njuta av bussfärden, en resa som jag annars tycker är allt annat än kul.

Jo, det är märkligt. Det som sker när jag åter drabbats av en tids sjukdom. Först att åter behöva inse (och med svårhet acceptera) att den där cykelolyckan för fem år sedan kanske hade mer inverkan på lång sikt än vad någon kunde tro:

  • Ja, jag måste äta mediciner för att fungera, många mediciner.
  • Ja, jag måste vara sjukskriven en tid.
  • Ja, jag måste inse att kroppen inte kan göra allt det huvudet vill.
  • Nej, jag kan inte jobba heltid just nu trots att det verkligen, verkligen behövs.
  • Nej, jag kan inte köra bil.
  • Nej, jag orkar inte göra den där utflykten med min dotter.
  • Nej, jag kan inte städa.
  • Nej, jag kan inte skriva klart det där allra sista i min bok.
  • Nej, jag kan inte träffa den där vännen just nu trots jag inget hellre vill.

Dagarna går, en och en halv vecka och så inser jag att nu är det dags att prova. Detta är dagen då det var dags att prova åka buss och spendera en halv dag på jobbet.

Väl på bussen sitter jag ner på ett av de blå sätena, bussen börjar rulla och jag ser ut genom fönstret. I vanliga fall skulle jag den trettio minuter långa resan suttit med blicken i mobilen, men idag valde jag något annat. Jag lät blicken bara vara i fönstret. Så innerligt glad och lycklig över att nästan, nästan inte känna någon smärta alls. Glad över att se alla gröna växter, träd och blommor, glad över att se våren, lycklig över att kunna gå till busshållplatsen, åka buss, över att kunna sitta, över att vara näst intill smärtfri.

Det finns en positiv sak i att bli sjuk. Det är att efteråt (om man har den stora ynnesten att få bli frisk) kunna se livet med nya ögon. Se allt det jag annars lätt missar, går eller springer förbi.

Jag är glad och tacksam över fönstret jag fick njuta av en kort stund idag. Jag passar på att fortsätta njuta och firar en bra dag med en av mina favoriträtter, caprese och ett glas, gott mousserande vin (okej, två). För jag vet också alltför väl – redan imorgon kan allt vara annorlunda.

Läste någonstans att det är bra att varje kväll fundera över tre saker du är tacksam över. Oavsett vad som sker att ändå varje kväll fundera över det. Kanske är en ganska klok idé…?

”Att vara frisk är att vara lycklig. Synd bara att jag inte visste om det.
Till dig som är frisk – vet om det!” /Bodil Malmsten

/Anni