Vid en grav

Hej, mamma. Jag behövde komma hit till dig en stund idag, plantera blommor som jag vet att du tycker om, vila, andas, tänka.

Det är påsk, kvällssolen värmer, jag ligger i gräset alldeles intill dig och ser upp mot den klarblå himlen. Är det kanske där du är?

Min berättelse är snart klar, eller egentligen är det kanske inte bara min berättelse, den är på sätt och vis vår. Men jag är inte säker på att du skulle vilja att jag skrev den. Egentligen kanske den gjort sig bäst oskriven. I alla fall om jag lyssnat till dina viskningar och till det där tvivlet inom mig som aldrig riktigt tystnar. Men nu är jag nästan framme vid slutet där jag kan lägga ifrån mig pennan, stänga av datorn och äntligen säga att jag är klar. Jag gjorde det. Jag uppfyllde det där löftet jag gav till mig själv för trettiofem år sedan – att skriva en bok.

Jag är snart klar nu, mamma och vare sig du tycker om det eller inte så ska jag slutföra en av de viktigaste sakerna jag gjort i mitt liv.

Jag tror att vi ses igen en dag och jag hoppas att du då ser saker från ett annat perspektiv. Att du förlåter mig om du tycker att det jag gör är fel, kanske ser att hemligheter gör sig bäst i att släppas ut i ljuset. Det är bara så dåliga mönster och onda cirklar möjligen kan brytas.

När jag en dag reser till den plats där du befinner dig vill jag veta att jag gjorde vad jag kunde. Genom tystnad blir ingenting bra, aldrig någonsin.

Snart åker jag hem, snart ska jag fortsätta skriva. Vill bara vila en liten stund till här i vårsolen, intill dig.

/Anni

Annonser

Magin i kreativt skrivande

Brandalsund_thumbnail_IMG_1563

Kanske kan jag bli en svan i mitt nästa liv? Verkar fridfullt. (Bild från helgens utflykt.)

Idag var jag arg, förbannad på riktigt då jag fick konstaterat att sjukhuset röntgat fel del av min rygg. Jag fick även veta att jag skulle få vänta fem veckor på en ny tid. Åter igen fanns två val. Fortsätta vara arg, låta det ta all min energi eller välja ett annat alternativ, fokusera på något konstruktivt.

Till en början var jag så arg att jag ringde röntgenavdelningen och frågade hur det här har gått till och får till svar:

”Du är välkommen till oss för en ny magnetröntgen. Den 7 maj har vi en tid till dig.”

Ilskan gjorde att jag inte visste vilken fot jag skulle stå på och ändå svarade jag med så trevlig röst jag kunde.

”Det är ju helt orimligt att jag ska vänta i ytterligare fem veckor på en röntgentid när ni uppenbarligen gjort fel? Jag har ju redan väntat fem veckor och på eget initiativ stått i er kö för avbokningar, fått en tid, gjort röntgen och så tar ni bilder på fel del av ryggen. Hur är det ens möjligt? Jag kan inte vänta längre. Kan ni inte lösa det här på något sätt?”

Det blir tyst i andra änden en stund, men sedan svarar sköterskan. ”Ja, hm… Vi har ju helt fullt här och jag vet inte hur jag ska kunna lösa det. Vi har inga luckor alls.”

Jag känner åter igen hur ilskan bubblar i mig, blir till ett svart hål. ”Ni får lösa det, ni har uppenbarligen gjort fel. Det är ju helt galet att jag ska vänta igen,” säger jag.

Jag hör hur sköterskan i andra änden suckar. ”Ja, hur ska vi lösa det här… Ja, kanske går det att ordna en tid ändå. Kan du komma hit nu på fredag, tio minuter över sju på morgonen?”

”Så klart jag kan. Jag kommer när som helst om jag bara kan få ett svar vad som är fel i min rygg. Tack! ”

Ska det vara så här svårt och hur ska man orka att hela tiden behöva strida för att få hjälp? Och hur kan det bli så fel? Jag har ägnat eftermiddagen åt att vara arg (och att jobba) men nu får det vara nog. Ilskan för inget bra med sig, inget alls. Jag bestämde mig därför att efter jobbet istället göra något konstruktivt av min ilska.

Jag tog fram min skrivardator och började redigera en essä och en novell. Båda två ska bli de alster jag skickar in som urvalsprov för ansökan till Kreativt skrivande III på Linnéuniversitetet. Tredje året innebär fördjupade färdigheter i att skriva väl inom genrer som epik, lyrik, essäistik och kritik. Jag vet att det är svårare att komma in till tredje året och därför är det här arbetet otroligt viktigt. Jag vill så gärna komma in och fortsätta den spännande och lärorika resa jag påbörjat sent i livet. Håll gärna en tumme för att jag lyckas 🙂

Jag har fortfarande problem med värkande ländrygg och annat som inte är roligt just nu, men jobbar, tar alla mediciner jag kan, ägnar timmar åt sjukgymnastik, promenader, medicinsk yoga och skriver nu ikväll det jag orkar och som ger mig positiv energi. Ilskan och känslan av att ständigt arbeta i motvind ska jag använda i mitt kreativa skrivande.

Det är kanske det här jag ville komma fram till. Oavsett vilka hinder jag möter på livets väg så har jag alltid min egna värld, orden, berättelserna som lever inom mig. Det är bara jag som styr och bestämmer i den världen (förutom någon oberäknelig karaktär som ibland drar iväg åt ett håll jag inte räknat med) och det finns något oerhört skönt och befriande i det. Det kreativa skrivandets magi.

/Anni

Livets två val

Just nu har jag liksom flera gånger tidigare i livet – två val. Antingen lägger jag mig platt ner, ger upp eller så väljer jag att kämpa.

När nervsmärtan kom tillbaka för en tid sedan (samma jag brottats med tidigare efter en cykelolycka och senare en buktande disk i ländryggen) låg det första alternativet närmast till hands. Det är fortfarande det alternativ som ligger närmast vissa dagar men jag försöker fokusera på alternativ två. Vi har ofta dessa två val när vi möter svårigheter men det är så jäkla jättesvårt.

Med fyra mediciner och en del annat klarar jag just nu av att jobba halva dagar. Kan bara hoppas att det håller i sig men smärtan är en lurig rackare så det går aldrig riktigt att veta. Imorgon kan det se helt annorlunda ut.

I början var jag arg och jag är fortfarande arg. Men jag tänkte tillbaka på förra gången och insåg att jag måste hitta någon slags acceptans. Inte att ge upp, ge efter för smärtmonstret, aldrig någonsin, men inse att min förmåga just nu är begränsad. Jag försöker tänka att jobba halvtid är bättre än inget alls.

Jag saknar att träna ordentligt, saknar att inte kunna skriva på mina noveller och böcker. Jag skulle varit på kryssning i helgen men fick boka av. Mycket av det som ger mig energi och glädje i vanliga fall fungerar inte. Hjärnan är trött av både smärta och mediciner. Så vad gör jag då?

Jo, jag skriver några rader här för att få utlopp för mina tankar och min frustration. (Hoppas det är förståeligt.) Och jag kom på att jag har en massa dokumentation från en Smärtskola jag gick för några år sedan. Ögnade igenom och kom på att kosten är oerhört viktig vid smärta. Samtidigt är jag så trött av medicinerna att det är svårt att orka laga mat. Men Smärtskolan är smart på många sätt. Vi fick hjälp av en dietist kring vad som är bra och mindre bra att äta vid långvarig smärta och det behöver inte vara svårt. Finns många busenkla recept. Ska så småningom när jag är bra igen (för det ska jag bli) skriva ner alla tips kring att hantera smärtmonster, recept och annat och göra en bok av det här. Om det blir en bok som kan hjälpa andra har även allt detta till sist haft en mening.

Tills dess får jag jobba så mycket jag förmår, ta alla mediciner, göra alla sjukgymnastikövningar varannan timme, använda TENS, vila och promenera.

Nästa vecka börjar jag också med medicinsk yoga och meditation som också fungerat bra tidigare. Jag vet att det kommer krävas tid och tålamod men förra gången blev det sakta bättre så hoppas innerligt det är så även nu. Jag måste tro.

Ibland, som idag, går jag till kyrkan. Den tysta och rofyllda platsen är fin att vila i en stund när livet är tungt. Brukar också alltid på måfå slå upp en sida i bibeln eller psalmboken. Idag kom psalmen ”Se vinden som blåser” upp. Oerhört passande just nu. Slump eller tillfällighet? Googla texten om du inte ser den här.

Om man ska tro dietisten så är socker ett stort ”no, no” men jag tror att även själ och sinne behöver sitt ibland för att skuggorna ska kunna skingras. Därför blev det även en promenad till mitt favorit-konditori Lilla Maräng. En chokladbakelse till min dotter och en laktosfri Budapest-bakelse till mig. Trist bara att jag inte tänkte på att det var nötter i den – som jag inte heller tål… Hjärnan är som sagt inte helt med för tillfället. 45 pix var ändå inte åt skogen. En nyopererad granne fick bakelsen istället. Hon blev jätteglad. Det var kanske helt enkelt meningen.

/Anni

I våren

Helst av allt vill du låta dina ögon förbli slutna, inte vakna förrän allt har lämnat. Allt det där onda som sakta men utan tvekan slingrar sig runt, in i varje nervtråd, bryter sönder allt, allt du under lång tid byggt upp.

Men låt solens ljusa, skrattande strålar leta sig in, nå ditt mörka sinne. Känn den ännu kalla vinden smeka din bleka kind, och andas in alla dofter som bär spår av annalkande vår.

Ge plats åt hoppet, ljuset och våga tro att det onda som lever i din kropp snart, snart lämnar. Låter dig vila. Låter dig leva. I vårens famn.

/Anni

Ibland går det inte alls

brygga

Det är ett dygn kvar tills nästa uppgift i kreativt skrivande ska vara inlämnad. Det handlar denna termin om att fortsätta med det stora projektet, det som blivit den svåra uppgiften, projektet som aldrig tar slut och nu är jag fast igen.

På något vis hamnar jag ibland i en nedåtgående spiral vad gäller skrivandet. Inte skrivandet i stort för något skriver jag nu i princip varje dag, helt enligt tidigare plan. Det är bara det att jag skriver på fel saker. Inte det jag egentligen behöver skriva. Tankarna vill inte gå in i det svåra projektet. Kanske har det tagit för mycket energi, kanske är jag trött på att aldrig bli klar, kanske är det för svårt eller så är det bara åter igen tvivlets röst: ”Det blir inte tillräckligt bra, andra gör det här mycket bättre än vad jag någonsin kommer att kunna göra.”

Hur stor är ändå egentligen chansen att bli utgiven? Nästan lika med noll. Av runt 2 000  manus blir kanske 3-4 utgivna. Men för att kunna försöka måste jag ju först skriva den klart. Det verkar gå sisådär för tillfället. Gah!

Jag har många kapitel nästan klara, nästan en hel bok men förmår inte att redigera klart. När jag läser kapitel sju och framåt tycker jag det är urdåligt, platt. Vissa dagar är det helt annorlunda och tankarna är positiva – klart att jag fixar det! Jag kan ju skriva det här, även om det är svårt. Det har min lärare satt ord på, det har mina kurskamrater sagt.

Men allt det där spelar just nu ingen som helst roll. Det går helt enkelt inte och jag får bara acceptera det. Jag stirrar istället på en bild (se ovan) som föreställer en brygga och fantiserar om en helt annan berättelse – eller så är det kanske inte något helt annat:

”Ove sätter sig ned längst ut på den grå och slitna bryggan. Bryggans stolpar har börjat luta och han tänker att han borde ta tag i det där snart. Innan det skulle vara för sent men just idag har han inga krafter kvar till mer arbete. Han behöver vila nu. Bara sitta där stilla i den tidiga, ljumma sommarkvällen, se ut över sjön och känna den svaga doften av tång och sommarblommor. Vattenytan krusar sig lite av den svaga vinden, det enda som kan höras är några måsars hesa läten.

Ove drar upp benen mot bröstet, stryker undan några grå hårstrån som alltid verkar vilja falla ned i ögat på vänster sida. Det var nu länge sedan han tagit sig tid att få håret klippt och det började bli irriterande långt. Han skulle ta tag i det också. Snart.

Han sätter sina båda skrovliga händer som stöd under hakan, vänder blicken uppåt mot himlen. Mörka moln har tornat upp sig. Möjligen skulle det bli regn, men genom de mörka molnen bryter några av solens strålar försiktigt igenom. Kanske skingras molnen snart, solen och värmen kommer tillbaka. Han önskar att kraften som han vet finns där långt inom ska återvända. Kanske imorgon.”

Nu ska jag njuta av ett glas rött vin och se om det ger med sig. Kanske kan det lösa upp någon knut eller så löser det inget alls. Vi får se. Fick i alla fall ett fint tips på ett jättegott rött vin av min kollega idag som även är en fantastiskt duktig sommelier. Vinet i mitt glas ikväll är Reserve Mont-Redon, 2016, Cotes Du Rhone. Behöver du dryckestips eller en sommelier kan jag varmt rekommendera henne: Karin Sommelier på Facebook och Karin Sommelier på Instagram. 

vin

/Anni

Helt lyriskt

thumbnail_IMG_0863

Ikväll var det premiär för Helt lyriskt på SVT. Såg du det? Om inte, så är mitt tips att göra det. Fredrik Lindström är fantastiskt bra som initiativtagare och programledare, artisterna som tonsätter ett stycke dikt av poeters verk är mästerliga. 

Sten Selander som det berättas om hade jag inte hört något om tidigare, men Edith Södergran (dog 1923, bara 31 år gammal) är en av mina favoriter som jag alltid tyckt mig nära. En poet jag hittade tidigt i bibliotekets hyllor och vars texter betytt oerhört mycket för mig.

Det är inte bara poesi och musik (av Molly Sandén och Tommy Körberg) i det här programmet, det är även ett stycke av vår historia berättad på ett sätt som bara Fredrik Lindström kan.

I sista programmet i serien har jag hört att poeten Ebba Lindqvist ska få vara med. Ett för mig nyupptäckt guldkorn som nu kan följas på Instagram @ebbalindqvistsallskapet och på Facebook @ebbalindqvistpoet

Ebbas texter är dessutom redan vackert tonsatta av artisten Maja-Karin Fredriksson – Jag begär bara havet. Lyssna på Spotify.

Helt lyriskt, del ett med Molly Sandén och Tommy Körberg kan du se på SVT Play.

Bara gör det.

/Anni

 

 

Ny krönika – Din tid är nu

allas_2018_nr52_1_dintaidarnu

Nu finns Allas veckotidnings stora nyårsnummer 52/1 ute och där hittar du en ny gästkrönika skriven av mig. Hurra!

Det är lika roligt varje gång något jag skrivit blir publicerat. Den här gången har jag funderat över vad som sker när stora förändringar påverkar ens liv. Jag har även med ett fantastiskt bra citat av Regina Lund: ”När jag inte längre var någons, var jag tvungen att bli min egen.”

Hoppas att du vill läsa och jag passar på att önska dig en fin jul- och nyårshelg!

/Anni

Ps. Det kommer ytterligare minst en krönika till i Allas under nästa år – tema tvivel.

Inspirerande skrivarplatser

Jag har skrivit om det förut. Platser som inspirerar till skrivande. Idag har jag funnit en ny, annorlunda.

Det är inte på en ö, inte i en stuga vid havet eller vid en sjö och inte på en tyst plats som ett bibliotek.

När jag kom till mitt hotell igår i Malmö hade jag svårt att hitta lusten till att skriva. Eller lusten fanns nog där men inte inspirationen. Jag satt i mitt pyttelilla rum, tankarna for iväg på allt och jag kunde inte fokusera på skrivandet alls. Det är så mycket som kan störa ens tankar och hux flux hade min blick landat på fototapeten vid sängen…

Vid första anblicken såg jag inget märkvärdigt med rummet.

Vid en andra blick då skrivarfokuset inte vill infinna sig såg jag fototapeten med lite andra ögon. Tankarna for iväg igen…

Idag efter lunch provade jag att träna. Kanske skulle det sätta fart på skrivarlust och inspiration. Nja, men det blev i alla fall en ny krönika skriven – om tvivel… och ett besök på ett väldigt coolt och annorlunda gym med takmålningar och ljuskronor.

img_0691

Det mycket speciella gymmet.

Under eftermiddagen tog jag en promenad i Malmö centrum, åt fantastiskt god mexikansk mat. Stannade till en stund på centralstationen då jag tycker det är fascinerande med platser som tågstationer och flygplatser där människor möts och skiljs åt. Det ligger något i luften, i stämningen på de där platserna. Något jag inte riktigt kan sätta fingret på eller förklara men jag älskar att vara där, känna, se på människorna.

Mot kvällen vände jag tillbaka till hotellet för att försöka skriva.

I ”skrivarmood”.

Vid receptionen finns en bar, lounge och foajé. Hämtade datorn på mitt rum och beställde ett glas cava i baren, slog mig ner i foajén. Vips! Där hände plötsligt något. Till ljuslyktornas vaga sken, i det dova ljuset och med människors småprat på danska, ryska och skånska runtomkring började plötsligt fingrarna fara snabbt över tangenterna. På dryga trettio minuter hade jag tre nyskrivna sidor framför mig.

Den nyligen funna skrivarplatsen.

En ny, effektiv och för mig osannolik skrivarplats är funnen. Hotellfoajén.

Om du skriver, vilka är dina favoritplatser?

/Anni

Min nästa bok

thumbnail_IMG_0672

Efter en tids uppehåll skriver jag igen på min första bok, den som jag hoppas ska vara klar nästa år. Men jag har även flera andra påbörjade böcker och nu har jag bestämt mig för vilken som blir nummer två. 

Under flera år har jag prioriterat skrivandet och den första boken har hela tiden varit i fokus. Det tar tid att skriva en bok, mer tid än jag någonsin kunnat föreställa mig. Med barn varannan vecka och heltidsarbete gäller det att ta tillvara de stunder som blir över och det har jag gjort. En del annat som jag också vill göra hinns inte alltid med men jag hoppas och tror att de som är mig närmast kommer att vara kvar vid min sida. Jag vet att det ibland kan te sig märkligt att skrivandet är så viktigt. Men det här är något jag bara måste, måste göra. (Du som själv skriver eller arbetar med något kreativt kan nog förstå hur jag menar.)

Under distansutbildningen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet har arbetet med första boken sakta men säkert gått framåt. Under andra terminen av utbildningen, både under år ett och år två (som jag nu är inne på) ägnar vi tid till våra egna projekt. Vi skriver och lämnar in löpande för feedback och kommentarer. Nu är jag klar med terminens alla övriga inlämningsuppgifter och kan fokusera på boken igen. Det känns fantastiskt roligt!

Jag hoppas innerligt att jag ska hitta ett förlag som tror på mig, som tycker om det jag skriver. Om jag fann det där förlaget som vill satsa på mig så tror jag att skrivandet skulle gå snabbare framåt. Jag är ju en person som gillar att arbeta mot mål, mot uppsatta deadlines. Just nu har jag ju egentligen eoner av tid att färdigställa det jag gör. Ingen finns där som väntar.

I veckan hände något som gjorde att jag bestämde mig för vilket av de andra utkasten som jag ska jobba vidare med när den första boken är klar. Inledningen är klar.

To be continued…

/Anni