Något av det mest magiska jag varit med om.

Jag. Efteråt. Den lyckan. Den känslan. Vilade i rummets hörn när alla gått hem.

Jag. Efteråt. Den lyckan. Den känslan. Vilade i det magiska rummets hörn när alla gått hem. Tack till min bror Tony Svensson som fotograferat. Läs mer på artura.se

Idag är en mycket speciell dag som jag för alltid kommer att bära med mig. I resten av mitt liv. Idag var dagen D. Den stora dagen då jag för första gången skulle tala offentligt om mitt skrivande, skrivartips, skrivarkurser, gupp på vägen, inspiration, mål, skicka vidare och mina innersta drömmar. Jag var galet nervös innan, men det blev bättre än jag någonsin vågat drömma om. Det var magi.

Hela jag är ikväll ett enda stort leende. Det är det här jag ska fortsätta göra vid sidan av mitt arbete. Skrivaoch inspirera andra att våga, att finna modet att följa sina drömmar.

Tudda Galumpan. En magisk plats.

Tudda Galumpan. En magisk plats. En plats för drömmar och fantasi. (Foto: Tony Svensson)

Den här eftermiddagen går inte att återge i ord. Det som hände idag behöver upplevas. Inne på Tudda Galumpan, en pappers- och bokhandel i Järna (som även har litterturpedagog, bokbinderi och förlag) hände det. En dröm gick i uppfyllelse, ytterligare ett delmål kan bockas av som klart. Jag klarade det! Jag stod framför ett antal människor jag inte alls kände, några tidigare arbetskamrater, nuvarande arbetskamrater, familj och vänner. På en plats som inte kan vara mer perfekt. Ett rum med mysig belysning, knarrande trägolv och högt i tak, bokhyllor fyllda av berättelser och böcker som bara väntar på att bli lästa. En sagolik plats att vara på.

Tin läser sin text och jag har dragit mig längst bak i rumet för att få en bild av helheten, den magiska.

Tin läser sin text och jag har dragit mig längst bak i rummet för att få en bild av helheten, den magiska.

Där fick jag förmånen att stå idag och berätta om mig, mitt liv, mina drömmar och skrivandet som blivit alltmer viktigt. Men som också varit en viktig del i hela mitt liv ända sedan jag var liten och började läsa och skriva. Min kärlek till bibliotek, mitt inneboende aldrig sinande hopp om att bli författare för att nå ut med de där viktiga berättelserna som behöver bli lästa. Som behöver blir färdiga och som knackar på och vill komma ut. Idag fick jag göra det, ta ett steg till mot mina drömmars mål. Och det fanns de som lyssnade, som ställde smarta frågor och kanske finast av allt… I slutet efter att jag läst en bit ur en ny novell vågade ytterligare tre personer ställa sig framför alla och läsa sina egna personliga texter. Att kunna inspirera och vara en liten del i att någon annan vill och vågar läsa sin personliga text är så vackert.

I pausen var det fika och frivillig peng att lägga. Det blev mycket i burken. Allt går till föreningen Maskrosbarn.

I pausen var det fika och frivillig peng att lägga. Det blev mycket i burken. Allt går till föreningen Maskrosbarn. Tack! (Och tack, Sussi för att du bakat.)

Det var Stina (som jag tyvärr inte fick någon bild på). Stina trollband alla med sin drömska berättarröst och sin fina berättelse ”Children had wings”. Jag blir rörd bara jag tänker på det. Stina kommer snart ut med en egen bok med flera sagor. Det är jag helt säker på och jag kommer stå först i kön för att få ett signerat exemplar och det måste även bli ljudbok. Måste! Du kan följa Stina här via hennes blogg och här hittar du även berättelsen hon läste, både som text och som ljudfil. Läs, lyssna och njut.

Det var Rolf. En man som delade med sig av två fina texter ur sitt liv. En vändpunkt i ett tufft liv och en kärleksförklaring till sin fru Susann. Här blev jag så berörd att jag fick hålla emot hårt för att inte börja gråta. Det var så fantastiskt att Rolf vågade, så modigt. Och som han skriver! Vackert, oerhört vackert och berörande ända ut i tårna. Rolf kommer också med en bok och det är jag också säker på och den kommer vara väl värd att läsa. Jag lovar!

Rolf. En av de modiga som mot slutet läste två egna enastående texter.

Rolf. En av de modiga som mot slutet läste två egna enastående texter.

Och det var Tin, en av delägarna till stället där vi var idag. Tin läste en jättefin text ur en saga för barn. Även den så himla bra och jag ser fram emot att få läsa hela berättelsen en dag.

Jag och Tin som gjorde den här upplevelsen möjlig för oss alla. Tack, Tin!

Jag och  fantastiska Tin som gjorde den här upplevelsen möjlig för oss alla. Tack! (Foto: Tony Svensson)

Jag är oerhört lycklig och tacksam över att få ha upplevt den här dagen. Vilken energi, vilken magi. Och nu vet jag att jag måste, måste fortsätta. Måste få göra om det här igen och igen. Få möjlighet att inspirera, uppmuntra och peppa människor att våga. Jag måste även fortsätta skriva och bli klar med mina berättelser.  Idag fick jag signera boken Färgargårdens andar med tre av mina noveller. Jag fick även läsa en del av en ännu outgiven novell, ”En berättelse från ovan”. Under nästa år siktar jag mot att få signera min helt egna första bok. Tror du jag klarar det?

anni-sign-1

Jag fick signera böcker. Vilken lycka! (Foto: Tin Carleson)

anni-sign-2

Foto: Tin Carleson.

Jag, Åsa och Anders. Önskar jag haft bilder på alla fina besökare!

Jag, Åsa och Anders. Önskar jag haft bilder på alla fina besökare!

Innerligt och varmt tack till ALLA som var med idag och tack till Tin för att du gjorde det här möjligt! Tack även till alla vänner och bloggföljare som peppar mig, mina skrivarvänner från kurserna med Kim M Kimselius, tack Kim och tack även Helen Laestadius Loman och skrivarvänner från Folkuniversitetet som inspirerat mig längs vägen.

She believed she could. So she did. Minst två av besökarna hade läst min blogg. Tack Åsa och Anders fört kort, choklad och vacker blomma!

”She believed she could. So she did.” Minst två av besökarna hade läst min blogg. Tack Åsa och Anders fört kort, choklad och vacker blomma!

anni-3

Vilken dag! Så glad, tacksam och nöjd!

Ingenting är omöjligt, bara olika svårt.

/Anni

Ps. Det blir eventuellt en skrivarcirkel i Järna på Tudda Galumpan i vår. Vill du vara med? Anmäl gärna ditt intresse i så fall. Vi är redan fem som är med. Stort!

En berättarföreställning med glöd

tudda1

Kvällens härliga berättartrio.

Har du någonsin varit på en berättarföreställning? Idag har jag besökt mitt livs första. Och det var banne mig magiskt.

En berättarföreställning går till så att en eller flera personer berättar en historia. Ikväll var det tre kvinnor; Birgit Norrman, Monika Billing och Ronit Koerner som berättade Selma Lagerlöfs ”Den Löwensköldska ringen”.  2,5 timme försvann i ett nafs och de gjorde mer än att berätta en fantastisk historia med värme och glöd. De spelade också musik emellan och till berättandet (minst tre olika instrument, varav ett var mungiga) som gjorde att upplevelsen blev närmast magisk. Musik och tre helt olika berättarröster tillsammans är en enastående kombination.

tudda3

Den Löwensköldska ringen var en rysligt spännande historia som handlar om förhoppningar, skräck, kärlek, tragedi, svek och stora känslor. Som livet i stort med andra ord…

tudda2

Ingången till Tudda Galumpan ligger i ett fint gammalt rött och vitt trähus intill Järna kyrka.

Det var mysiga Järnas pappers- och bokhandel Tudda Galumpan som hade den fantastiska föreställningen ikväll med runt 30 gäster. De har olika event lite titt som tätt. Det är även där jag ska vara på söndag kl 1500-1600 prata om skrivande och läsa en del ur min senaste novell. Om du vill och har möjlighet blir jag superglad om du kan komma. Här kan du gå in och läsa mer, tacka ja eller i alla fall trycka på intresserad-knappen: ”Afternoon tea med författarbesök – om drömmar, mål och skrivande”

Och får du någonsin chansen att gå på en berättarföreställning – gör det!

/Anni

Premiär för recensioner och min första högläsning

Armbandet är beställt från Attestål design. Finns på Instagram som attestal_design

Armbandet är beställt från Attestål design. Finns på Instagram som attestal_design

I oktober fick jag mitt livs första recension. Nu i november fick jag den andra. Det var fantastiska ögonblick. För första gången är det två personer som verkligen tar sig tid att både läsa och skriva något till mig om det de läst. Om två av mina publicerade noveller.

Den första novellen som recenseras heter ”Historiens vingslag” och är en av totalt tre noveller som jag bidragit med i antologin Färgargårdens andar. Boken som är skriven av mig och en grupp härliga kurskamrater från förra årets skrivarkurs finns att beställa på Adlibris och Bokus.

”Jag har börjat läsa den nyutkomna boken Färgargårdens Andar, en novellantologi där bl a Kim Kimselius har bidragit. Så kom jag till novellen Historiens vingslag av Anni Svensson. Jag blev helt trollbunden … när jag slutat läsa kom jag på mig med att sitta rak som en småskoleelev som följer allt fröken säger för att inte missa ett enda ord. Hon fångar stämningen precis som om man går balansgång på en tunn lina mellan sömn och vakenhet, mellan dröm och verklighet, mellan nuet och det förflutna – allt dolt i den skugga som nattens mörker sveper runt allt och som suddar ut konturerna … Lycka till med ditt fortsatta skrivande!”

/Christina Gustavson, författare, rättspsykiater och forskare.

Tusen tack, Christina! Dina ord värmer så in i norden (och själen) härligt.

Christina är en jätteduktig och produktiv författare som lyckas otroligt bra med den där lite kluriga glimten i sina noveller. Hon och hennes noveller påminner mig faktiskt lite om Agatha Christie. (Om du läser Christinas noveller kommer du nog att förstå vad jag menar.) Christina har även ett eget förlag. Du kan läsa mer om Christina och alla hennes böcker på Joelsgarden.se

Nu i november fick jag ytterligare en recension på en annan novell – ”Astrid och Beda” som ingår i samma antologi och det var då jag kände att det var dags att fira. Med ett blogginlägg🙂

”En välskriven berättelse som lämnar mig med eftertanke och längtan efter mer. Skriven  med ett enkelt och härligt språk, och en målande beskrivning som ger mig precis lagom för att kliva  in i och omslutas av en värld full av kärlek, vänskap, fördomar och sorg. Jag förs tillbaka i tiden och Annis sätt att skriva får mig att känna att jag är med, jag både deltar och betraktar. Gripande berättelse, rekommenderar den varmt! Längtar efter din bok!” /Susanne Breitner

Stort och varmt tack, Susanne! Dina ord värmer mig långt in i själen och ger mig ny energi och nytt mod att vandra vidare på min skrivarstig.

Och jag nynnar ikväll glatt på en pigg melodi och hoppas så småningom kunna fortsätta skriva på mina krönikor, nya noveller och mina helt egna böcker. Det finns hopp!

/Anni

Ps. Det blir premiär för ytterligare en superspännande sak inom kort. Den 4 december kl 15-16 kommer jag att finnas på Järnas bok- och pappershandel Tudda Galumpan. Jag har den stora glädjen att få prata om skrivande, drömmar och mål. Jag kommer även att läsa en del ur en ännu opublicerad novell som i våras vann en skrivartävling för sin inledning. Det blir även tips om bra skrivarkurser och böcker om skrivande. Läs mer om innehållet här i eventkalendern. Hoppas vi ses där!

Om smärtmonster och skrivande.

0D18F0C3-EF96-4651-97EC-57305FD2A27CDen senaste tiden har jag levt med ett smärtmonster. Det syns tyvärr inte, men bor i min rygg. Efter en längre tid med ett så elakt monster som inte syns kommer tvivel, sorg och en jäkla ilska.

Jag kan inte göra allt jag vill. Har inte kunnat skriva, arbeta fullt ut, umgås med vänner, göra kuliga saker med min dotter eller träna så mycket som jag vill.

Smärtmonstret växer och krymper om och om igen (nerver i kläm). Det gör att allt blir svårplanerat eftersom jag måste lyssna till dagsform från dag till dag. Något som fungerar bra en dag, fungerar inte alls nästa dag. Det är minst sagt, jäkligt irriterande och tröttsamt. Kanske särskilt om man är som jag. En planerande människa med barn som behöver aktiviteter och jag själv med stora drömmar, mål och ett arbete som jag älskar och saknar.

En dag blir en utan förvarning fråntagen allt det där. För ett jäkla illasinnat smärtmonster som inte riktigt ännu vill ge sig iväg. Varje dag är en kamp om att vinna eller förlora mot smärtmonstret. En del menar att det är klokt att försöka tänka på något annat, förvirra smärtmonstret, men den här rackaren låter sig inte luras. Ett annat tips har varit att omfamna monstret, att bli vän med det för att komma ur det. Det har jag också provat, men min hjärna är inte konstruerad så att jag kan omfamna något som är dåligt och som kan besegras. Så här omfamnas icke ett smärtmonster. Istället har jag gett det ett namn och sedan söker jag varje tänkbar strategi och väg framåt. Mot en seger.

Det kanske mest intressanta är att det även finns något litet gott i allt det onda. Trots att kroppen nu inte lyder hjärnan. Med kamp, motgångar och tuffa saker tycker jag mig se att det även kommer en tydlig påminnelse om livets bräcklighet. Och ödmjukhet inför att bara få finnas till. En känsla av att vilja fånga dagen. Varje dag.

favvoplats-1611

En av de platser där jag hämtar energi. Där himlen möter havet. Farstanäs udde. Min tänkarplats.

Musiken låter vackrare. Höstens färger lyser mer klart. Höstsolens strålar värmer mer. Havet är ännu mer magiskt. Dofter blir starkare. Och i stunder och under de dagar jag segrar och smärtmonstret släpper taget är det banne mig magiskt att få leva. Dessutom i landet Sverige. Jag är så himla tacksam över att jag är född och får leva just här. Följa årstidernas skiftningar och att ha förmånen att få frikort både för läkarbesök, smärtspecialister, sjukgymnastik, varmvattenträning, Tens (en fiffig apparat med elektroder som minskar smärtan för stunden), akupunktur, smärtskola och nödvändiga mediciner.

Den magiska platsen åter igen. Farstanäs udde.

Åter igen. Farstanäs udde. En annan dag. En annan bild.

Samma plats. Magiskt. Farstanäs udde.

Samma plats. Magiskt vackert. Farstanäs udde.

Kampen mot smärtmonstret går vidare. Hen ska inte vinna. Jag vilar massor, jobbar det jag kan, gör mina sjukgymnastikövningar till punkt och pricka (som ska göra att jag blir helt bra), följer råd från fysioterapeuter, pratar med kloka vänner, ni som följer bloggen och peppande kollegor. Promenerar i solsken och regn. I ljus och mörker. Kikar även in i kyrkan då och då  – en fin plats att vila på. Försöker hitta saker som ger min inre starka kärna ny kraft, saker som får mig att skratta och saker som får mig att njuta utan krav.

Annat som tar mig framåt är att jag nu kan arbeta igen och att kunna lufta lite tankar här på bloggen (även om ett inlägg måste delas upp över tid). Viktigt är också tankarna på mitt framtida skrivande, mina krönikor, noveller och böcker som väntar på mig. Och den där dagen i december då jag ska få sitta i den lilla fina bok- och pappershandeln Tudda Galumpan här i Järna (som ett stort, mysigt vardagsrum) prata skrivande och läsa en av mina noveller. Inbjudan kommer!

En dag kommer också min bok på temat smärtmonster och hur de besegras att bli klar (jodå, det finns även ett sånt utkast  i byrålådan). Det handlar om vad människor gör om de möjligen trots allt, inte besegrar monstret som inte syns. Men det handlar även om att en kan vinna mot ett försäkringsbolag i en tvist om olycka, smärtmonster och annat. Trots att en del säger att det är heeeelt omöjligt. Då hoppas jag att du vill läsa den berättelsen också. DET ger mig kraft att fortsätta.

När du går igenom något riktigt tufft, vad ger dig energi att komma vidare?

youcannot

Källa: tinybuddha.com ”Simple wisdom for complex lives”

/Anni

Det där med författarporträtt

anni_forfattarbild

Ikväll har jag fått ett mejl som fick mig att hoppa högt. Nåja, nästan i alla fall… Jag ska verkligen få sitta i en riktig bokhandel och läsa någon av mina texter. Hur stort är det? Megastort! Jag har också börjat fotografera lite och funderar över det där med författarporträtt. Måste man göra som alla andra eller kan man gå sin helt egna väg?

Kanske kan man göra något helt annorlunda? Fungerar det? Kan den här bilden vara mitt författarporträtt eller bör det vara något mer ”mainstream”?

Vad tycker du? Berätta!

/Anni

Ps. Återkommer om datum och tid för uppläsning. Troligen någon gång i december, under en söndag eftermiddag.

Mörkret, Tudda Galumpan och jag

 

anni_okt_2016_ute

Vissa dystra dagar vill jag bara stanna kvar i sängen, dra upp täcket så att bara nästippen sticker fram.  En månad har gått sedan mitt senaste inlägg, höstmörkret har gjort sitt inträde och ryggsmärtan håller mig i ett fast grepp. Jag bara hoppas att det ska vända, bli ljusare och att den där tröttheten och värken på något jäkla magiskt vis ska försvinna. Har du varit i liknande irriterande situation någon gång?

Det blir sällan bättre genom att ligga still, även om det är just det som lockar mest. Tar jag mig bara upp och ut i  naturen, så kan det vissa dagar bli lite bättre. Förra helgen gjorde jag det jag gjort varje dag under tiden med ryggskott. Tog mig upp, åt frukost, petade i mig ett gäng piller för att lindra den värsta smärtan och sedan en promenad. Och visst blir det aningens lite bättre för stunden med rörelse. Stelheten minskar och så även värken och trycket över ryggen. Just denna dag hände dessutom något oväntat och smått fantastiskt som fick mig att le och skina trots omständigheterna just nu.

När jag varit på Apoteket och hämtat ut ytterligare en påse mediciner vandrade jag åter hemåt. Men den här dagen valde jag en annorlunda väg, en väg jag inte brukar gå. Och där såg jag den. En dörr med skylten ”Tudda Galumpan Bok och Papper”. Något sa mig att jag borde gå in och titta, så med mössan djupt neddragen över mitt bångstyriga hår kände jag på dörrhandtaget och dörren gled upp. Det var fortfarande öppet trots att skylten visade att öppettiden borde vara slut.

tudda-galumpan-dorr-stor

Entrédörren till bok- och pappershandeln Tudda Galumpan.

Väl inne i butiken möter jag en trevlig kvinna som visar sig heta Tin. Det är en liten, mysig butik med fina böcker, papper, pennor, färger och annat sånt som jag älskar. Köper färgpennor och en vacker anteckningsbok till min dotter och hennes berättelser. Det finns ju inte så många bokhandlare kvar, så jag vill gärna stödja de få som finns. Jag älskar att gå omkring bland riktiga böcker, både i butiker och på bibliotek. Insupa atmosfären, känna doften av papper och känslan av att det finns så mycket fantastisk historia, fantasi och kunskap samlat på en plats. Och så drömmer jag förstås om att en dag där i hyllorna få se en bokrygg med bara mitt namn på🙂

akvarell-solros

Jag målar lite akvarell också ibland när hjärnan behöver vila. Det här snabba alstret kom ur inspiration från en solros som växer ensam ur asfalt och grus utanför mitt hus. Den heter ”Fire within”.

Vi småpratar lite, Tin och jag och en annan entusiastisk besökare. Jag får veta att butiken nominerats till Årets innovationspris (vinnaren presenteras på Södertälje Galan den 11 nov.) och att butiken även rymmer det nystartade förlaget Zensekai, litteraturpedagog m.m. Spännande! Jag minns ett tidigare inlägg om en man som också vågade följa sina drömmar och öppnade en bokhandel i vår digitala tidsålder; ”Galet eller smart?”

Jag kan förstås inte låta bli att berätta att jag debuterat i höst med bland annat tre noveller i antologin Färgargårdens andar. En bok som tillkommit efter en skrivarkurs med den inspirerande författaren och skrivarcoachen Kim M Kimselius och som betyder ett helt gäng lyckliga debutanter. Kika gärna här: ”Lyckliga debutanter”

Tin undrar om jag kanske kan tänka mig att läsa upp delar av mina texter i butiken. De behöver fler aktiviteter och hon säger att det vore roligt att få in människor som bor och verkar i trakten. Det tar en stund innan det där sjunker in. Jag, ska jag sitta i en riktig bokhandel och få läsa mina texter, mina egna texter…? Kanske novellen om unga Astrid och Beda och olycklig kärlek i ett trångsynt samhälle. Vågar jag? Skulle någon vilja lyssna? Det låter ju nästan för bra för att vara sant. Plötsligt är den där mörka dagen lite ljusare, den gula soffan och fåtöljen i butikens ena hörn ser inbjudande ut och jag undrar om det är där jag kommer att sitta om jag tackar ja… Besökaren i butiken tycker det hela låter som en lysande idé och tackar ja på stående fot till att komma och lyssna.

tudda-galumpan-broschyr

På bilden syns den inbjudande gula fåtöljen och soffan.

Ah, livet är så himla fantastiskt ibland. Jag kände inte ens till den här bokhandeln som bara ligger 400 meter från mitt hus i Järna (okej, jag är hyfsat nyinflyttad). Visst är värken i ryggen kvar och den enorma tröttheten efter en lång period med just värk. Men det här besöket och frågan jag fick gjorde att jag känner mig lite, lite gladare. Nu bara måste jag bli bra fort som attan och få energin tillbaka så att jag kan återgå till mitt arbete (har i alla fall börjat jobba lite denna vecka!) och fortsätta skriva på mina helt egna böcker. En av dem, en bok om smärta har fått en del nytt innehåll, men än så länge bara korta minnesanteckningar på Post-It lappar. Hurra för Post-It🙂

För tillfället kan jag bara skriva en pytteliten stund, det här inlägget är uppdelat på flera dagar, men så nödvändigt att få skriva. Jag vill bli helt bra nu, kunna ringa Tin och kanske boka in den där stunden då jag får sitta där och läsa mina texter. Om jag vågar. Tänk bara att få förmånen att göra det och att någon kanske vill lyssna, kanske tycker och tänker något om det jag skrivit. Kanske till och med vill läsa och köpa mina böcker så småningom?

Livet är fullt av förunderliga händelser och ofta när man minst anar, öppnas nya dörrar. Är det slumpen, tillfälligheter eller något annat? De funderingarna har jag också bloggat om tidigare ”Slumpen är kanske ingen tillfällighet?” och nu blev alla de tankarna aktuella igen.

Håll en tumme för mitt fulla tillfrisknande, så att jag får möjlighet att fortsätta resan mot mina drömmars mål. Kommer du och lyssnar om jag vågar läsa?

/Anni

Ps. Du kanske funderar på vad Tudda Galumpan betyder? Det är namnet på en envis och stolt liten häst skapad av författaren Kerstin Backman. Pappershästen får liv när flickan Ylvali läser rätt ramsa och hästen tar med Ylvali till fantasins land. Här kan du läsa mer, anmäla dig till nyhetsbrev för kommande aktiviteter m.m. i bokhandeln: Tudda Galumpan Bok och Papper Gilla gärna deras sida på Facebook så att fler hittar den här fina butiken.

Om att nästan nå fram.

Bokmässan 2016 NOT

Allt var sedan länge bokat, packat och klart för Bokmässan. Kläderna, boken, de nya visitkorten, utställarkortet…

Falla på målsnöret.  Kämpa och nå nästan, men bara nästan hela vägen fram. Famlande försöka hitta ett litet ljus i mörkret. Där är jag nu. Har du haft samma galet irriterande känsla någon gång?

Jag är den där positiva människan som alltid försöker se det ljusa i det mörka. Hitta en väg som leder framåt. Har alltid sagt att det ofta finns en mening i det som sker, men att meningen ofta inte syns, eller blir tydlig förrän en tid senare.

Den här gången verkar något ha förändrats lite. Inom mig. Det har blivit svårare att se det där ljuset. Jag har kämpat en lång tid efter en cykelolycka, kommit tillbaka mot alla odds. Tränat, jobbat hårt, skrivit vidare på mina berättelser och var vansinnigt glad. Jag vann! Till och med över ett försäkringsbolag som under lång tid ville slippa ta ansvar. Det omöjliga var inte omöjligt.

För bara drygt två veckor sedan var jag stark. Urstark.

För bara drygt två veckor sedan var jag stark. Urstark.

Men, så en morgon för drygt två veckor sedan, plötsligt utan minsta förvarning ett ryggskott med galen smärta. Som att få ett spjut rakt in i ryggen. Och jag trodde det skulle gå över. Icke, jag kom tillbaka och arbetade två dagar innan jag fick avbryta. Efter ett antal övningar sjukgymnastik blev allt ännu värre. I nästan två dygn har jag varit näst intill helt utslagen av smärta, en smärta som tar över allt. Det ska visserligen gå över, men det kan ta några veckor till…

Idag och imorgon skulle jag äntligen få vara på Bokmässan i Göteborg, min allra första bokmässa med min/vår skrivargrupps första bok, antologin Färgargårdens andar. Tåg och fint hotell bokat sedan länge för jag skulle ju fira nu! Tre noveller publicerade i en riktig bok. Äntligen på väg, ännu ett par steg mot mina drömmars mål, skulle jag fira ordentligt.

Till och med visitkort hade jag beställt. Och jag dristade mig till att lägga till ”författare”🙂 Modigt värre! (Glömde i min iver bloggare och krönikör.) Och på baksidan, ett av mina favoritcitat ”Ingenting är omöjligt, bara olika svårt”. Nästan lite ironiskt med facit i hand.

Det blev ingen resa och inget firande. Jag lägger mig ned, drar upp täcket så att bara näsan sticker fram. Med undantag för enstaka promenader och några enkla övningar som ingår i ordinationen för läkande tänker jag ligga kvar här, ta alla nödvändiga piller för att härda ut och vila, fundera på livet, det outgrundliga.

Jag kan skriva, men bara en kort stund. Det här inlägget har skrivits i flera omgångar på små lappar under två dagar. Det är ändå tur att jag har orden för att försöka förstå det som sker i livet och vädra mina dystra tankar just nu. Att skriva lite, gör att jag förmodligen överlever den här prövningen. Sedan får vi se. Kanske orkar jag hitta tillbaka till orden så de där berättelserna jag bär på äntligen kan bli klara. Och idag kom faktiskt en idé om en ny berättelse till mig när jag låg där under täcket… Men utan förmåga att få den på pränt. Oerhört irriterande.

Dagens vy. Långt, långt ifrån Bokmässan i Göteborg.

Dagens vy. Långt, långt ifrån Bokmässan i Göteborg.

Den enda lilla fördelen med att befinna sig vid smärtans utpost är att en ser och känner de där små, men fina sakerna i livet. Det är som om känslan av allt blir starkare, tydligare. Eller kanske är det ett skriande behov av att försöka hitta något att hålla sig i. Som det vackra i musik, en stjärnklar natthimmel eller doften från vetet i värmekudden, en doft som påminner om vår, sommar och vajande fält. Och den där lite daggfriska doften i luften som smyger sig in när fönstret öppnas tidigt om morgonen. En svag doft från de enstaka blommor som fortfarande blommar i september. Solen som fortfarande kikar fram, trots att det är höst…

Jag nådde nästan hela vägen fram till Bokmässan. Nästa år kanske jag lyckas ta mig hela vägen dit, och kanske med en av mina helt egna böcker. Jag hoppas att det är som en av de underbara människorna i min närhet sa till mig, att den där positiva och starka Anni finns kvar inom mig. Hon behöver bara få vila lite. Ja, kanske är det just så. Hon behöver bara vila, läka och sen kanske hon kikar fram igen och går vidare, fortsätter skriva och följa sina drömmar, för att till slut nå hela vägen fram.

Lyssnar till den här musiken och tänker att det är hon, den där positiva kraften inom mig som spelar den för mig. Jodå, hon finns nog kvar där. Hon vilar bara lite.

Lev väl. Ta hand om varandra. Se till att följa de där drömmarna du har och börja kanske redan idag. På några få sekunder kan allt förändras.

/Anni

En mycket speciell dag.

Anni Premiärbok

Idag är jag strålande glad och lycklig. Trots ett jäkligt irriterande ryggskott med osannolik värk som dämpas med allehanda preparat. På vägen hem från en fantastisk kickoff och konferens med härliga arbetskamrater, pep det till i telefonen. Ett sms med meddelande om ett paket från förlaget Roslagstext. Ett paket jag väntat på.

Det är boken! Den första riktiga boken där mina texter är publicerade. Jag har förmånen att ha tre noveller med i boken Färgargårdens andar. Förutom mina texter, så har femton andra begåvade författare också bidragit med noveller. Så roligt att vi rodde vårt gemensamma projekt i hamn! Heja oss!

Vi fick ett uppdrag förra sommaren på en skrivarkurs med författaren Kim M Kimselius. Vi skulle skriva noveller med ”spöktema”. Min första tanke var att näe, det där klarar jag inte. Jag har aldrig skrivit den typen av text i hela mitt liv. Men snart började idéer ta form och vips! så hade jag den första novellen klar och strax efter den andra och lite senare den tredje. Glädjen i att skriva och massor med inspiration av omgivningen, skrivarvännerna och Kim bara satte fart på orden. (Tack, tack, Kim, du fantastiska skrivarcoach och tack alla ni andra för stöd och pepp!) Efter lite puts, bollande och korrekturläsning under hösten, skickades novellerna in och blev godkända.

I juli i år träffades vi igen för att skriva och göra de slutliga korrigeringarna av vårt material och sedan gick boken till tryck. Och nu har jag den i min hand! Boken är blank, fin och har 420 sidor. En nästan magisk upplevelse idag, att få öppna den där lådan med tjugo böcker…

Det jag lärt mig det senaste året är så oändligt mycket. Det viktigaste är att inte ge upp, låta det ta lite tid, låta texten vila, läsa och läsa igen. Och stryka, ”kill your darlings”, det ligger så mycket i det uttrycket. Stryk! När jag läser mina noveller nu inser jag att mycket mer kunde strykas. Det är en bra lärdom inför det avslutande arbetet med min första egna bok. Den är på väg, vänner, den är på väg…!

Till dess, fira det här delmålet med mig! Köp gärna boken, läs den och berätta vad du tycker om mina noveller. Ge mig feedback på vad som är bra och vad som kan utvecklas.  Vill du ha ett signerat ex? Det går bra, beställ helst via adlibris.com så kan jag signera när vi ses.

Om du bor väldigt långt bort, mejla mig på annimysvensson@hotmail.com Annars finns boken att köpa både på adlibris.com och bokus.com och på Bokmässan i Göteborg 22-25 september, monter B09:20. Det kommer att bli ett foto där också, med mig och boken, vare sig ni vill eller inte🙂

Vissa dagar är livet smått fantastiskt, trots ryggskott från helvetet. Och du kommer väl ihåg? Ingenting är omöjligt, bara olika svårt. (Tack Robert H för det citatet, kommer att hänga med mig livet ut, och det finns med på mina kommande visitkort…)

/Anni

Konsten att slåss mot jättar och att fira

A photo by Christopher Sardegna. unsplash.com/photos/CMOa3H1SXG0

Foto: Christopher Sardegna. unsplash.se

Livet, det förunderliga, är sällan enkelt. Och jag har kommit på att jag firar alldeles för sällan när saker på något märkligt vis, ändå faller på plats. Firar du, när du lyckats med något? Du vet de där dagarna då något superkul och bra har hänt eller den där dagen när du gått i mål med något du kämpat med under lång tid? Firar du då? Jag gör det ibland, men alldeles för sällan.

Så nu ska jag göra det. Fira! Det är snart höst och med det följer mörker, kyla och kanske trötthet. Det blir mörkt och det är obevekligt, men i år ska jag istället för att deppa, tända ljus och hoppa i de vackra höstlöven. Kanske du också kan göra det? Du kanske också har saker att fira? Saker du kanske inte ens hunnit tänka på?

Snart, snart kommer boken, den allra första ”riktiga” boken,”Färgargårdens andar” där jag har bidragit med tre noveller. Det ska jag fira med att åka till bokmässan i Göteborg ett par dagar i slutet av september. Kika på boken och hålla i den. Med målbilden att nästa år är jag förhoppningsvis där igen med min alldeles egna bok. Och så ska jag kolla in de där riktiga författarna, deras verk och fortsätta skriva såklart.

Jag ska också fira att det omöjliga är möjligt. Att vinna över ett försäkringsbolag efter flera överklaganden är stort. Till och med en av mina läkare skrev så här för ett år sedan till mig. Citat: ”Även om jag, som du sett av mina intyg, anser att du har rätt, så är dina chanser att vinna nästan obefintliga och därför tycker jag inte att du ska lägga mer tid eller eventuella pengar på att överklaga.”

Well. Hopp finns oavsett vad någon säger och oavsett position. Idag fick jag veta att de även ersätter ytterligare en del som jag stridit för. I två år. Därför unnar jag mig också en firarhelg i Stockholm i september. Gör stan, myser på hotell och fortsätter skriva🙂

Because I´m worth it.

/Anni

Ps. Om du tycker att det där med jättar, David och Goliat, underdogs m.m. är intressant, läs ”David och Goliat” skriven av Malcolm Gladwell. Mästerligt.

När den lilla människan vinner över det stora försäkringsbolaget

Den här bloggen handlar inte om försäkringsbolag och inte om rätt eller fel. Men den handlar om att man kan nå dit man vill om man är tillräckligt envis. Den handlar också om skrivande, om att nå sina drömmar och om att aldrig ge upp. Nu, ikväll har jag fått ett besked jag väntat på och stridit för under så lång tid. Jag har vunnit kampen mot det stora försäkringsbolaget!

Kommer du ihåg inlägget jag skrev i augusti 2015 ”Jag. Ger aldrig upp”? Drygt två år efter min cykelolycka, en tjock pärm med intyg, brev och hundratals mejlkonversationer fick jag till slut rätt. ALLT det jag påtalat från dag ett med min cykelolycka har nu omprövats och jag fick rätt på ALLA punkter. Skadorna ersätts, alla skador beror på cykelolyckan. Punkt.

”Vi har omprövat vår tidigare bedömning avseende din skada och beslutat ersätta dig ytterligare.”

Men det har krävt timmar av arbete på min fritid, ilska, driv och en envishet som jag tror få lyckas uppbringa i den här typen av strid. Du vet att du har rätt, både enligt försäkringsvillkor och läkarintyg. Men mot försäkringsbolagens egna rådgivare är det en hård kamp att driva, näst intill omöjlig har jag fått veta. Även enligt mina egna läkare.

Samtidigt har jag vägrat ge upp. Inte bara för min egen skull, utan för alla de som inte har orden eller energin att driva sin fråga vidare. Nu hoppas jag kunna bli en röst för dem. Tro inte att jag är klar, jag har fått rätt i mitt ärende, men hur många människor därute har råkat ut för olyckor de inte fått godkända som skador och rätt ersättning för? Jag har förstått under den här tiden att de är många.

Nu ska jag en liten stund njuta av min seger. Verkligen luta mig tillbaka och inse åter igen, att det som en del säger är omöjligt, är möjligt. Sedan ska jag fundera på hur jag gör med min färdigskrivna debattartikel och annat material som ligger där och väntar i min strategi och plan. För alla de som inte orkar föra kampen på egen hand.

Ikväll vet jag att jag har vunnit. Och du vet också – allt går, ingenting är omöjligt. Det är bara jäkla olika svårt.

/Anni