Det borde vara du som blöder

nattskuggor

När nattmörkret lagt sig vill ögonen, tankarna och allt det andra som jag bär på få vila. Men ikväll finns något där som gör att ingen vila finns att finna. Mörka minnen från en tid långt tillbaka som väckts av en uppbruten källardörr och några mycket gamla flyttlådor.

Minnen som borde fått möjlighet att ännu en tid stilla tiga tyst i sina lådor. Minnen som istället kastats ut på ett grått, kallt betonggolv där jag fann dem, blödandes i bländande vitt ljus, omöjliga att inte se.

Om du visste, du som öppnade dessa lådor. Hade du gjort annorlunda? Det var mitt beslut att varsamt och noggrant stänga igen dem. Det borde varit mitt beslut när och var de skulle öppnas. Jag var nästan där.

Det borde vara du som blöder inatt.

/Anni

Annonser

Skrivandets sinne

Utbildningen i kreativt skrivande är just nu en stor del av mitt liv. Varje inlämningsuppgift ger nya upptäckter, insikter och skrivarinspiration. Och just idag har jag turen att befinna mig precis intill Linnéuniversitetet på vackra Teleborgs slott.

Den första uppgiften nu under år två var att läsa essäsamlingen ”Skrivandets sinne” av Elisabeth Rynell och svara på frågor om innehållet, delvis kopplat till mitt eget skrivande.

Den boken är en skatt, en sträckläsningsbok, en fin samling essäer med stor igenkänningsfaktor. Rynell fångar mitt intresse redan i inledningen till den första berättelsen:

”Ingen annan årstid är tiden så närvarande som nu, om sommaren.”

”Det är så idiotiskt lätt att tänka på livets och alla somrars oändlighet redan långt innan fågelsången tystnat…”

Precis så tänker även jag. Om sommaren känner jag mig som mest levande, det är då jag trivs och mår som allra bäst. Jag vet inte om det är ljuset, solen, fågelsången eller dofterna i vinden, men något är det med sommaren som är magiskt, vackert och som gör att jag mår fantastiskt bra. Samtidigt har jag svårt att njuta av sommaren då jag likt Rynell tänker på att det snart är höst igen, snart kommer mörkret tillbaka, kylan och allt det andra som gör att jag inte känner mig lika levande och glad. Ofta säger jag till mig själv att njuta här och nu, ta dagen som den kommer och inte fundera över morgondagen. Det är lättare sagt än gjort, eller vad säger du?

Något som också är väldigt fint med Rynell är att hon kopplar sitt skrivande till naturen. Jag är själv en naturmänniska och får inspiration till att skriva av naturen. Ibland i skogen, där jag kan vila i en glänta, ligga på rygg och betrakta himlen, molnens formationer och långsamma rörelser. Ofta vid havet där jag lyssnar till vågornas sång, känner in doften av hav och tång och fantiserar om vad som finns vid horisontens slut. Något med havet får mig att vila, att känna lugn, men det finns även något där som handlar om samhörighet och som får min fantasi att vakna. Havet låter mina tankar vandra fritt, ofta kommer där ord och texter som jag behöver, måste skriva ned. Det är även som Rynell skriver i ”Om en rödhake”:

”Och det jag ser, det ser jag också med mitt liv. Att ögonen jag har är just mitt livs ögon och vissa saker som jag ser är osynliga för andra”.

Jag känner det som en fin uppgift att skriva ned de där tankarna så att andra kan få ta del av det jag ser. Möjligen är det en av författarens uppgifter, att sätta ord på det kanske andra inte ser. Om vi hittar intressanta saker i vår omgivning som kan lyftas fram och beskrivas på ett sätt som berör tänker jag att det kan bli riktigt spännande läsning.

Något annat som Rynell också sätter ord på är pinan de dagar man inte skriver av olika anledningar:

” Det som gör ont är inte främst det faktum att man inte får någonting skrivet. Det är snarare att inte-vara-i-skrivandet som gör ont.”

Exakt så är det även för mig. Med åren har skrivandet blivit alltmer viktigt. Lika viktigt som att andas. Om jag inte kan eller får utrymme och tid att skriva mår jag inte bra. Det är bra insikt eftersom det också gjort att jag försöker prioritera skrivandet i mitt liv, bland annat genom att genomföra utbildningen i kreativt skrivande (nu år två av totalt fyra möjliga). Varje gång jag sätter mig för att skriva vid datorn eller med papper och penna (det härliga raspande ljudet behöver jag ibland) inser jag hur bra jag mår av det. Jag är helt enkelt en skrivande människa som behöver skrivandet. Det kanske kan te sig en smula själviskt, men vid närmare åtanke så är det inte så. För att kunna tänka och kunna ge av mig själv till andra behöver jag energi. Den energin hämtar jag i skrivandet och till viss mån även i läsandet.

Men vad handlar det om egentligen? Rynell citerar i essän ”Livets mening” författaren Viktor E. Frankl med citatet ”livet måste ha en mening” (sid 20). Jag stötte av en händelse på Frankls bok för några år sedan och jag tyckte det där stämmer så väl, att livet behöver en djupare mening, att alla människor behöver en mening och jag tror mig hittat min – att skriva. (Förutom att ha förmånen att få barn som också ger en djupare mening.) Det är lustigt hur vissa citat, meningar eller böcker korsar min väg, särskilt i stunder av tvivel. Kanske är det någon mening även med det.

Rynell beskriver ytterligare en intressant sak i den första berättelsen som jag känner igen mig i.

”För ett kort ögonblick händer det något mellan mig och skogen som jag tittar ut i. Den är inte jag men den flyter in i mig och plötsligt är jag tillsammans med den i världen. Och jag är till.”

Just de där sista orden ”jag är till” är något som stämmer bra överens med hur jag känner. Jag har erfarenheter som gör att jag bär på berättelser som kräver att få komma ut, men det är också en känsla av att när jag skriver känner jag en samhörighet. I det där rummet inom mig som bara jag har tillgång till blir drömmar till verklighet, och verklighet till drömmar. I skrivandet är det jag, mina karaktärer, ibland naturen eller något annat som gör att jag får den där känslan av att ”jag är till”. Jag har kanske inte helt kunnat sätta ord på det förut och Rynell lyckas göra det på ett sätt som gör mig glad. Det är en igenkänning och en slags känsla av samhörighet som uppstår när jag läser hennes texter. Det finns uppenbarligen fler som känner och tänker som jag. Den känslan är fin och jag tycker mycket om hela essäsamlingen av Rynell. En del av hennes författarröst tycker jag påminner om en annan favoritförfattare jag har – Bodil Malmsten.

Rynell avslutar fint den första essän med dessa kloka ord som även handlar om det egna tvivlet kring skrivandet, att man egentligen inte kan, men ändå måste eftersom det är det enda i hela världen som ger den där speciella känslan. Men tvivlet finns alltid där, ett tvivel som ofta besöker även mig.

”Det måste vara för att få vara med om det, som jag satt igång att skriva fast jag inte kan skriva. Att om jag inte nu kan skriva vare sig dikter eller berättelser, måste jag få sätta ord på pappret. Ändå. Våga den farliga tanken, att jag får finnas. Och det gör jag bara när jag skriver. Får. Finnas.”

Och slottet…

Jag befinner mig idag som sagt på Teleborgs slott i Växjö, det finaste hotellet jag vet. En man före mig till receptionens incheckning fnissade lite i eftermiddags när han fick ett rum i en av sidobyggnaderna och sa: ”Ja du, prinsessan får väl bo i ett av tornen…” Jag tror han syftade på mitt långa hår och javisst, idag hade jag tur. Idag och inatt bor jag i ett rum, i ett av tornen, högst upp på plan tre och fint är det, sagolikt. Vackert, prisvärt (kostar inte mer än hotellen i stan), god mat, stor frukostbuffé, och finfin service.

teleborg

Om kvällen, lite som Hogwarts…

teleborg 5

Vacker och ståtlig byggnad.

teleborg_dag

Det här ger mig inspiration till nya berättelser…

rum7

Mitt rum denna gång, en svit i slottsbyggnaden. Så himla fint!

skrivbord2

Har en skrivarplats också i mitt rum.

fonster

Ljuvlig utsikt från rummet, mot vattnet nedanför slottet.

tradgard

Även slottsträdgården väcker fantasin…

sjo

Fin promenadslinga nedanför slottet.

Nu dags att skriva vidare på min novell och kanske ta en tur i slottets korridorer.

/Hälsningar från slottet, skrivaren och alla hennes drömmar

Ps. Rynells Skrivandets sinne omnämns i denna läsvärda artikel i SvD: ”Författarna själva – det gör oss bra på att skriva”

Om rädslor och tankens kraft

Jag läste om en tävling. Den handlade kort och gott om att skriva den bästa krönikan på tema ”rädslor”. Blixtsnabbt gick hjärnan igång och där blev jag kvar.

Jag vet ännu inte med säkerhet varför, men temat både intresserade mig och golvade mig. Samtidigt. Det kan bero på att det finns en del rädslor jag bär med mig, precis som för många andra. Jag var tvungen att omedelbart börja skriva den där krönikan, men sedan fastnade jag eftersom jag under skrivandets gång hade en del frågeställningar och funderingar kring mina egentliga, riktiga rädslor.

Under funderingarna öppnade jag min mejllåda. Lustigt nog (slump, tillfällighet eller annat?) fanns där ett mejl ifrån ”Brain pickings”. Ett spännande nyhetsbrev jag signade upp mig på för länge sedan och där läste jag:

”John Steinbeck wrote to his best friend at the peak of WWII. ”It isn’t that the evil thing wins — it never will — but that it doesn’t die.”

Kanske är det så. Vissa saker bär vi med oss. Det tar inte över våra liv, vi dör inte, men det (it, the evil) finns där, det dör inte. Samma sak med händelser runt omkring oss.

Är det möjligt att bli av med rädslor? Jag tror det är lite som Steinbeck skrev, men jag tror också att tankens kraft är oerhört stark. Om vi ger oss på att bearbeta rädslor och svårigheter så tror jag det blir bättre. Med tiden, med envishet och med fysisk och mental träning kan vi komma långt. Kanske hela vägen.

Det är lustigt med livet ibland (åter igen – slump, tillfällighet eller något annat?) Idag när jag skulle skriva klart det här inlägget när jag inte kunde koncentrera mig på det andra skrivandet eller inlämningsuppgiften i kreativt skrivande gick jag in på Brain Pickings sajt för att hämta länken till deras sida. Vad dyker då upp på startsidan som senaste artikel? Jo ”We grow accustomed to the dark: Emily Dickinson´s stunning ode to resilience” A timeless serenade to finding light amid the “Evenings of the Brain.”

Du som förstår, du förstår. Det tar lång tid att förklara det där. De märkliga, underliga sammanträffandena som uppstår igen och igen kring mitt skrivande. En del skulle säga att det handlar om synkronicitet och det har jag skrivit om förut: Livets möten – slump eller tillfällighet

Många gånger har jag uttalat målet om att skriva en bok eller egentligen flera böcker, men det tar tid att slutföra den typen av mastodontprojekt. Om jag lyckas med det där projektet till sist har jag kanske ändå också bevisat att min tes fungerar. Både kring att hantera rädslor och att saker och ting runt omkring oss kanske ger oss rätt riktning. Om vi bara vågar lyssna och se efter tillräckligt noga utmed vägen.

”Fear is a universal experience. Even the smallest insect feels it. We wade in the tidal pools and put our finger near the soft, open bodies of sea anemones and they close up. Everything spontaneously does that. It’s not a terrible thing that we feel fear when faced with the unknown. It is part of being alive, something we all share. We react against the possibility of loneliness, of death, of not having anything to hold on to. Fear is a natural reaction to moving closer to the truth.

If we commit ourselves to staying right where we are, then our experience becomes very vivid. Things become very clear when there is nowhere to escape.” /Chödrön

/Anni

Hur kan en enda kvinna rösta på Sverigedemokraterna?

Efter en dag med arbete, träning, middagslagning och allt annat som fyller ett vanligt Svenssonliv kan jag inte sova. Det är något som skaver, som håller mig vaken. Det senaste året har jag lyssnat till Jimmie Åkessons uttalanden. Inatt blir det tydligt – mer än hundra år av kvinnors kamp riskerar att stanna av om vi låter Sverigedemokrater få bestämma.

Sverigedemokraterna har länge fått sprida sina främlingsfientliga budskap i vårt land. Och det är kanske så det får lov att vara i en demokrati där det fria ordet är en av de viktiga grundpelarna. Med visst mått av ro har jag följt val, debatter, utskick, insändare och tänkt att det som skrivs eller sägs kommer att genomskådas. Och jag tänker för varje fadäs, uteslutning och märkliga uttalanden att nu har de gjort sitt, det finns inte någon människa som kommer att lyssna mer.

Men jag har haft fel. Med skicklig retorik, ytterst intelligent formulerade fraser har jag sett Sverigedemokraterna ta sig framåt, vinna större förtroende och fler väljare. Jag är fortfarande förvånad att inte fler genomskådat det som ligger till grund för allt det Sverigedemokraterna står för, nämligen främlingsfientlighet. Det är det basala och enkla målet de har, att Sverige ska vara svenskt med bara de ”Sverigevänner” som tillåts passera deras nålsöga. Bevara Sverige Svenskt. Någon som känner igen den formuleringen?

Men inte nog med det. I augusti frågades Jimmie Åkesson ut i P1 morgon. Han sa att det finns skillnader i den ”nedärvda essensen” mellan män och kvinnor. Han menade också att vi har olika intressen eftersom vi kvinnor föder barn. Olika intressen? Jag häpnar. Men det var bara en liten felsägning. Eller?

Sverigedemokraterna verkar vilja backa bandet, gå tillbaka till den kvinnosyn som fanns på femtiotalet. Kvinnans roll är att ta hand om hem och barn – det blir tydligt ju mer jag lyssnar. Det här vill Sverigedemokraterna:

  • Flytta fri abort från vecka 18 till vecka 12 (det enda partiet som vill det).
  • Att vårdpersonal ska kunna vägra att utföra abort.
  • Återinföra sambeskattning som innebär att gifta personers inkomster beskattas gemensamt. Det drev upp marginalskatten för de som tjänade minst. Det lönade sig inte för kvinnor att jobba. En kvinnofälla som togs bort 1971 (!).
  • Ta bort kvotering av föräldraförsäkringen. Ta bort pappamånaderna. Ta bort det som varit viktigt för kvinnolönerna (när pappan är ledig ökar mammans framtida lön.)
  • Om du är ensamstående eller lever med en kvinna och vill bli förälder så vill inte Sverigedemokraterna att du ska ha rätt till assisterad befruktning.
  • Avskaffa genuspedagogik i förskolorna.

Ett litet axplock av fakta som visar att Sverigedemokraterna inte bara är ett främlingsfientligt parti, utan även ett i allra högsta grad, kvinnofientligt parti.
Om Sverigedemokraterna fick bestämma skulle Sverige gå mot att bli ett av de mest konservativa länderna i Europa när det gäller kvinnors rättigheter och jämställdhet. Det är helt oacceptabelt.

Är då det här min tid att stå i rampljuset? Nej. Men till slut var jag tvungen att försöka göra min röst hörd på det enda sätt jag kan – med pennan. Att Sverige som kommit så långt med alla kvinnor som kämpat för våra rättigheter kan jag inte längre vara tyst. Kommer jag att förändra något? Kanske inte. Men när min elvaåriga dotter en dag frågar mig: ”Varför gjorde du inget, mamma?” Då kommer jag att kunna svara: ”Jag gjorde vad jag kunde. Jag gick till vallokalen den 9 september 2018 och röstade för ett Sverige med fortsatt öppenhet, demokrati och jämställdhet för alla. Jag skrev en debattartikel och försökte göra min röst hörd.” Det kommer jag att svara min dotter. Vad kommer du att svara ditt barn eller barnbarn?

Ps. Om du orkar läsa några rader till bjuder jag på ett citat från Astrid Lindgren:
”Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor. Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ‘kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitjod’, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet.”

Ett inlägg som inte handlar om det jag vanligen skriver om. Men nu och då finns det saker som är så pass viktiga att det förtjänar plats i alla kanaler som är möjliga. Dela gärna vidare. Det finns även på Facebook som offentligt inlägg och kan delas även där. Tack för att du läst.

/Anni Svensson

Små, små uppenbarelser

Även så här enkla saker, sprickor i stenar och skuggor av solljus kan ge nya idéer.

Har du läst Albert Camus ”Främlingen”? Det var en av böckerna på litteraturlistan för utbildningen i kreativt skrivande, år ett. Jag är fantastiskt glad över att jag hittade denna bok och författare. Vilket språk. Enkelt, rakt och korta meningar. Ibland extremt korta. Ändå så bra gestaltat att jag ser exakta bilder och känner stämningen. Det är en konst att kunna skriva så, stor konst.

Nästan omedelbart när jag börjat läsa den här berättelsen kände jag en slags närhet. Nu en tid efteråt förstår jag varför. När jag googlade boken fann jag en recension i SvD: ”Främlingen, Albert Camus roman om hur det känns att vara ung och försöka hitta en ordning i det absurda kaos som kallas livet, har kommit i nyöversättning. Jan Stolpe fångar skickligt originalets nakna ordflöde.” Exakt så. Där har vi det.

bok framlingen

När jag fortsatte läsa fick jag ett par uppslag till en novell jag skriver. Redan vid sexton sidor lästa var jag tvungen att lägga boken åt sidan för att skriva vidare på novellen.

Det är underligt det där hur mina egna berättelser ständigt ligger i bakhuvudet och vips! läser jag eller ser något som jag känner passar in i just den där novellen eller den där berättelsen. Eller så kommer jag plötsligt på en bra formulering till en mening eller ett kapitel jag gått och grunnat på länge. Då måste jag genast skriva ned det någonstans. I datorn, i en anteckningsapp i telefonen eller i anteckningsboken jag nästan alltid bär med mig. Det kan nämligen försvinna lika snabbt som det kom.

Livet som skrivare är aningen märkligt. Det ”poppar” upp idéer hela tiden och det gäller att fånga dem. Direkt. Jag lyssnar ofta till samtal på bussen, på caféer, restauranger och jag snappar upp konversationer från mobilsamtal i kassakön. Ibland måste jag notera saker under en pågående diskussion vid en lunch eller middag eftersom jag kommer på en mening, idé eller kanske delar av en dialog som jag bara måste spara. Jag kan helt enkelt inte låta bli.

När jag lyssnar på radioprogram eller musik kan det komma ord eller meningar flygande som jag ser passar in i någon av mina berättelser. Det kanske låter lite galet det där, men jag vet att jag inte är ensam. Det finns några fler som jag därute och det är en tröst.  Om du skriver – känner du igen dig…? Förhoppningsvis blir det något bra till slut av allt, även om tvivel tynger mig. Igen.

Summa summarum med detta inlägg är i alla fall att jag måste, måste läsa fler böcker, fler författare, för attans vad man kan lära sig av att läsa bara några sidor av något man aldrig läst förut.

Vilken tur att jag haft och har den här högen att plöja igenom… och lite till, bland annat har jag läst en del poesi av Emily Dickinson. En intressant kvinna med ett fantastiskt språk som inte fick något utgivet medan hon levde (hon kommer att få ett eget inlägg).

Det varierande läsandet ger hela tiden fler idéer och fler ord, både till egna berättelser och till de uppgifter som ska lämnas in under utbildningen i kreativt skrivande. För att kunna skriva bättre behöver jag läsa och läsa ännu mer. Små men viktiga uppenbarelser och insikter under utbildningens gång. I september är det dags för uppstart av kreativt skrivande, del två (distans, halvfart) vid Linneuniversitetet och som jag längtar dit.

Den här veckan har jag semester för att skriva. Egentligen skulle jag ha befunnit mig på Fårö med Fåröakademien

Men livet ville annorlunda. Som så många gånger förut blir det inte alltid som jag tänkt mig. Istället får jag se fram emot en senare visit på Fårö och idag nöja mig med att finnas här på hemmaplan.

När jag nu klippt gräset, druckit kaffe, lyssnat på vacker musik och fått ur mig lite ord som legat i vägen hoppas jag kunna hitta energi till att fortsätta skriva på min längre berättelse.

Tjing!

/Anni

Hallå tvivlet! Ny krönika antagen

Vägen är sällan rak som denna (i närheten av min favoritplats vid havet), men det går ändå framåt.

Häromdagen fick jag besked om att en krönika jag skrev tidigt i våras är antagen av Allas veckotidning. Hurra!

Krönikan har rubriken ”Din tid är nu” och kommer att publiceras i det stora nyårsnumret nr 52/1. Det är så himla roligt varje gång en krönika blir antagen. Bara mina egna ord, mina egna tankar ursprungna en fullproppad hjärna som har så mycket som vill ut.

Det är stort att få en krönika publicerad och jag blir galet glad varje gång. Dessutom vill de gärna ha fler krönikor skrivna av mig (!), så nu sitter jag här och klurar på ämnen. Det är inte brist på idéer, det finns hur många som helst, men kanske har du något uppslag till vad nästa krönika ska handla om? Berätta gärna! Det vore intressant att prova om jag kan skriva en krönika på beställning.

Om jag nu får till det överhuvudtaget. Varje gång jag ska börja skriva hälsar tvivlet på. Den lilla rösten på min axel som viskar att det där kommer nog inte att fungera nåt vidare. Du är inte tillräckligt bra, du kan nog inte längre och varför skulle nån enda människa vilja läsa…

Är det inte märkligt? För att råda bot på det brukar jag fram krönikorna och andra texter som är publicerade och läsa dem. Ibland förstår jag inte att det är jag som skrivit dem, men får ju lov att inse att det faktiskt är jag. Och jag vill skriva mer, drömmer om att en dag få ett fast, stående uppdrag som krönikör i någon tidning. Med fria, egna, vitt spridda ämnen eller ämnen på beställning. Tänk, så kul det skulle vara!

Jag ska ta ett hårt tag om det där tvivlet och skicka bort det för alltid. Om jag kunde. Kanske finns det där för att jag, för att vi som skriver ska bli så bra som möjligt. Kanske finns det där som ett arv, en kvardröjande spillra som handlar om dålig självkänsla eller självförtroende (jag minns sällan skillnaden på de där två). Nåt är det i alla fall som ibland stör mitt ”flow” som jag emellanåt har turen att få uppleva.

Att skriva ett blogginlägg om frustrationen och tankarna som far hit och dit kan också vara ett bra medel mot tvivel. Det fungerar även som en förberedelse för det som ska komma, en rensning av de tankar som ligger i vägen innan jag kan skriva det jag egentligen ska skriva.

Så nu på kvällskvisten när det fortfarande är ljuvligt att sitta ute är det kanske bara att sätta igång då. En krönika och kanske ännu ett kapitel i min bok.

Here we go again…

”The road to greatness is lonely, but the view is worth it”

/Anni

Sommarnattens skarpa kontraster

Sommarkvällen är ljum, i vinden anas en doft av blommor. Himlen är oskyldigt blå och i vattnet intill kajen i det nattliv som just börjat sjuda har dagens värmande solstrålar gjort sina sista speglingar, och nu lagt sig för att vila. Skymningen närmar sig och alldeles snart lämnar ljuset Stockholmsnatten.

Jag promenerar på Stureplan i mörkt marinblå dräktkjol, vit skir blus, mörka solglasögon och vita sneakers med gulddetaljer. Jag passar näst intill in i de kvarter jag vandrar i.

I skyltfönstren med precision iscensatt belysning som gör att designkläderna, möblerna och de exklusiva smyckena med guld och diamanter som visas upp ser än mer fantastiska ut. Det till synes perfekta, det för en del ouppnåeliga ropar efter uppmärksamhet.

Jag har varit på fin, välrenommerad restaurang med en saknad vän, skrattat, njutit, ätit himmelskt goda skaldjur, och druckit alldeles lagom kylt rosévin. En bra kväll, en av de bättre. Men på väg mot tunnelbanan, på den ännu solvarma trottoaren mitt på Stureplan, mitt i musiken som ljuder från alla restauranger, bland dyra kostymer, välpressade skjortor, exklusiva klänningar, champagnehinkar på rad, leenden och klingande skratt ser jag. Honom.

Han sitter tyst, med huvudet lutat mot en husfasad på en bit ljust brun och fläckig kartong. Han är ung, har ljus hy, blont hår, ljusblå smutsiga trasiga jeans och utanför kartongen vilar hans sotsvarta fötter i ett par trasiga sandaler. Hans blick vilar tom ut i tomma intet. Händerna, även de svärtade ligger orörliga, med handflatorna uppåt utmed hans tunna kropp.

Jag går förbi och jag ser honom. Ser allt i minsta detalj. Hör allt. Alla förtjusta rop och glasen som klingar när de möter varandra i de högljudda skratten. Betraktar. Och jag undrar hur han hamnade där.

Vi fortsätter förbi, min vän och jag. Likt alla andra som inte ser, eller kanske inte vill eller orkar se. Vi går förbi, kliver över hans fötter. En stund väljer även jag att inte se och vi går, fortsätter prata, sökande efter nästa tunnelbaneskylt. Men något i hans blick, något i bilden får mig att stanna upp i steget och vända om. Jag ber min vän vänta, hon ger mig en undrande blick, men hon stannar, och väntar.

Allt jag har i min plånbok ger jag honom (för dagen mycket mer än jag brukar ha – kanske var det någon mening). Eller försöker ge, för han ser mig inte. Hans blick är tom, ser fortfarande rakt fram, ut i tomma intet. Jag böjer mig ner, lägger min hand i hans, säger att jag ser honom och att jag ger vad jag har. Att jag önskar honom ett annat liv. Hans blick möter min och den är tom, men där anas också ett litet ljus. Kanske tror jag mig bara se eller så finns det faktiskt där. Han viskar med knappt hörbar röst: åh, tack snälla.

När jag kommit tillbaka till min vän ser hon på mig och jag ser att hon förstår. Jag säger att jag var tvungen, att jag inte kunde blunda, att det kanske inte var mycket värt men det var ändå något jag kunde göra där och då. Jag kunde se, jag valde att se. Hon nickar och ler.

Tar pendeltåget och bussen hem till den trygga lilla ort jag bor på, långtifrån storstaden. Regnet faller sakta denna tidiga natt när jag närmar mig mitt trygga hem. Och jag inser där i skenet av gatlyktans ljus, på den av regnet glimrande trottoaren hur lyckligt lottad jag är, hur olika våra liv ser ut och hur rik jag är. Jag kan se kontrasterna och innerligt uppskatta allt som är livet. Mitt liv.

bloggjuli2018regn

/Anni

Ps. Det finns en hel del fantastiska organisationer som hjälper de mest utsatta människorna. De gör ett fantastiskt jobb. Om du som jag vill göra en liten insats kan du bli månadsgivare hos t ex Stadsmissionen.

Vilda forsar och heta nätter

laxon

Älvkarleby. Några dagars semester i en idyll med allt som jag älskar. Vacker natur, underbara vatten och forsar vars brusande ljud vaggar oss till sömns och väcker oss om morgonen.

Där vi bor finns forsar på båda sidor om husen (ja, numer är det vi – Kenneth och jag). Ljudet från vattnet hörs högt och tydligt från båda sidor och det är både vackert och rogivande. Värmen har ju varit oslagbar denna sommar och även om vi sovit med vidöppna fönster och fladdrande gardiner har det varit hett. En dag var det trettiofyra (!) grader. Har det ens hänt i Sverige förut? Jag tycker det börjar kännas en aning oroväckande och allt påverkas i naturen. Även fisken såklart som kommer direkt ifrån Kvarken och som ska upp och leka. De får säkert en chock när älven nu har runt tjugofem grader. Vi får se vad det leder till på sikt.

IMG_9654

Min Kenneth och jag. Det är han som fått mig att upptäcka vackra Laxön och Älvkarleby.

Den första kvällen fiskade vi inte alls. Vi promenerade runt och kikade på vandrarhemmet och omgivningarna kring Laxön där vi bodde. Så väldigt vackert alltihop.

karleksstigen

skogenbakomvandrarhemmet

Dalalven6viddansbana

Bakom vandrarhemmet kunde man följa Kärleksstigen ner till Dalälven.

vandrarhem

Vandrarhemmet på Laxön har flera hus. De hus vi bodde i var tidigare byggnader som användes av befäl i det militära.

vandrarhem1

Dalalven5

Äventyrligt på sina ställen.

rum6a

rum6b

Vi hamnade senare under kvällen på en bänk intill älven där fiske är tillåtet. Alldeles intill ligger fiskekontoret. Vi hade med oss kylväska med kallt, gott vin. Vi drack och begrundade den vackra älven och kikade på de som kommit för att fiska denna underbara sommarkväll där temperaturen låg på runt 25 grader.

Dalalven3

Dalalven4

 

Vi fick sällskap av Peter, Micke och Marre, varav de två förstnämnda visade sig vara tillsyningsmän för Älvkarleby Sportfiske. Det betyder att de kontrollerar fiskekort m.m. och det som fascinerar mig är dessa människors engagemang. De gör arbetet ideellt – alltså på sin fritid.

Marre Peter och Uffe

Marre, Peter och Uffe Tyvärr tog jag bara två bilder, vi såg inte till dem mer och på den här råkar Peter blunda (sorry, Peter!) så nedan kommer en bild till. 

Otroligt härliga människor som också bjöd på fina fisketips. Tack! Så himla kul att träffa er.

Peter och Uffe

Peter och Uffe, två supertrevliga och glada tillsyningsmän.

tillsyn.jpg

Jättespännande att sitta där vid älven och se på alla spön och rörelserna i vattnet. Under tiden vi satt där såg vi två fiskare landa laxar på runt tio kilo styck.

Senare under veckan fiskade även Kenneth. Underbara varma kvällar där jag bara satt och tittade ut över vattnet (okej, jag provade lite jag också).

fiske

Vi hann även med lite bad och sol på Rullsands camping som ligger bara ett par kilometer från Laxön.

badstrand

I närheten av vandrarhemmet där vi bodde ligger Skutskär. Allt har en annan takt här än i Stockholm. Meddelandet på brevlådan bär tydliga spår av ett annat liv än det vi finner i storstaden. ”Älsk” på den och på allt annat med den här platsen.

posladaskutskar

Jag hade tänkt att jag skulle läsa och skriva lite de här dagarna, men jag inte gjort varken det ena eller andra. Det har varit galet varmt som gjort att det varit svårt. Och det finns för mycket annat här att njuta utav, men jag har ändå fått mycket inspiration till framtida alster. Nåja, det är ju en dag imorrn å. Något som människorna här verkar tagit fasta på.

Dalalven7

En plats att återvända till. Om och om igen.

/Anni

Kreativt skrivande del två – jag kom in!

Gissa om jag blev lycklig förra veckan när jag fick beskedet. Jag kom in med nytt antagningsprov på fortsättningskursen i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Det betyder att jag fortsätter min vandring på inslagen väg.

antagen

I höst blir det då att fortsätta skriva (och läsa) på halvfart, både jobba med kursuppgifterna som ingår och projektet min första egna bok. Jag har fått en del frågor om kursens innehåll. Här kan du kika på vad för skojsigt och intressant vi ska göra under det andra året: Kursplan, kreativt skrivande II.

Det här är bland det roligaste (och svåraste) jag gjort i livet så gissa om jag är peppad? Den första boken är himla svår och energikrävande att skriva, men kanske också viktigast. Nu har jag med hjälp av en proffsig lärare och fantastiska studiekamrater kommit en bra bit till på vägen. Men det behöver bli mer innan jag är klar.

Utbildningen är bra eftersom jag både får läsa och skriva, eller rättare sagt jag blir tvingad till att läsa mer litteratur som jag kanske aldrig annars skulle ha läst. Det har hjälpt mig att utveckla mitt eget skrivande, så kursen är på flera sätt helt fantastisk.

Det kommer ta lite mer tid innan jag är klar med den där första boken, men som jag brukar säga – även med små steg kommer man långt 🙂 Och det svåraste är kanske ibland det viktigaste att berätta.

nayyirah waheed

Citat från Nayyirah Waheed. Finns på Instagram som nayyirah.waheed

/Anni, i sommarnattens hetta (26 grader och klockan är 21.45)