Om superhjältar och svårigheter som blir möjligheter.

Agnes är en tjej som återkommer i bloggen i olika skepnader. Just idag är hon såklart Super-Agnes. Agnes illustreras av min bror, Tony Svensson, artura.se

Det finns människor som inspirerar mig lite extra. De där som vågar tänka utanför boxen, som ser möjligheter där andra ser problem. De som hittar ljusglimtar i mörkret och som vänder på varje liten sten för att hitta lösningar istället för att fokusera på hinder. De som gör att svårigheter blir till möjligheter. Mina superhjältar.

För ett par veckor sedan hade jag förmånen att få lyssna på en sådan person i Kulturhuset i Järna, ett seminarium anordnat av Järna Kommunikation. Han heter Anton Håkanson och är grundare av DayCape. Anton har fått flera utmärkelser, ex European Youth Awards och Reach for Change. Han har även inlett året med att bli utsedd av Forbes 30 under 30 till en av de ledande sociala entreprenörerna i Europa under 30.

Vad är då DayCape? Jo, förutom att vara ett startupföretag som blivit framgångsrikt handlar det om en app och ett slags planeringsverktyg, en interaktiv bildkalender som hjälper barn, ungdomar (och vuxna) att få koll på och planera sin dag. DayCape vill att alla barn ska leva i en värld där de känner sig entusiastiska över dagen de har framför sig. För vissa barn kan det här stödet vara lite mer värt än för andra. Till exempel barn och ungdomar med autism/funktionsnedsättning. Där varje liten förändring eller oväntad händelse under en dag kan ställa till med stora bekymmer, frustration, oro och ilska.

Appen är en lösning, ett kommunikationsverktyg för vuxna (t ex föräldrar och lärare), barn och ungdomar. I appen finns förutom en struktur med hålltider och schema med kom-ihåg-saker även ett system för bedömning och feedback. Med hjälp av symboler som visar ansiktsuttryck kan användaren även bedöma tilll exempel en lektion eller aktivitet med en glad, sur, arg eller stressad symbol (typ tecknade smileys). Genialt för diskussioner!

Det ännu mer fantastiska med Anton är att han själv har eller i alla fall har haft, vad han själv kallar ”autistiska drag” och han har vänt upp och ned på det som många andra kan se som problem. Anton såg istället lösningen, och utvecklade den själv. Och rubriken på seminariet säger en hel del – ”Autism som superkraft”.

Anton menar att alla har sina egna supertalanger (kanske särskilt människor med t ex dignoser inom autismspektrum som ADHD/ADD/Asperger) och alla kan vara superhjältar. Det handlar bara om att vi alla är olika, har olika förutsättningar och att vissa till exempel behöver mer struktur än andra för att komma till sin rätt och blomma ut som de fantastiska människor alla är.

”Det spelar ingen roll vem du är, hur gammal du är, var du bor, vad du vill göra… Vem som helst kan sätta på en mantel och förbereda sig för en superdag.” /Anton Håkanson, grundare Daycape

I appens symbol ingår en flicka och en pojke iförda varsin mantel. Alla kan vara sin egen superhjälte med sina speciella supertalanger. ”Autism is a superpower”. Love it!

Du gjorde min dag, Anton. Keep up the good work! Och ni andra – kolla in Daycape och dela gärna vidare. (Alldeles särskilt om du har människor i din omgivning med funktionsnedsättning.)

/Anni

12 tips för att marknadsföra en bok.

Foto: Lacie Slezak, unsplash.com

Jag har ännu ingen helt egen bok att marknadsföra, men den saken jobbar jag på. Stenhårt. Tills den första är klar (och det ska den bli) förbereder jag allt möjligt bakom kulisserna. Ofta stöter jag på intressant material om skrivande som jag samlar på mig längs vägen. Idag tänkte jag dela några marknadsföringstips eftersom jag själv är kommunikatör och hör att många suckar när det kommer till den här frågan. Nu behöver du inte sucka längre, det är roligt!

Det här känns extra kul att dela eftersom jag själv jobbar med kommunikation. Har lång erfarenhet av både intern kommunikation och extern kommunikation/PR. Jag har samlat på mig en del tips som jag hoppas att fler kan vara hjälpta av.

Så till min konkreta tipslista, del 1. En dag kanske det även blir en del 2 eller en e-kurs av det här (PR-tips) och lite annat som är bra att veta när man ger sig iväg för att nå ut med sin bok eller annat man vill marknadsföra.

Exempel på saker du kan göra innan din bok är klar:

  1. Skaffa en hemsida om du inte har någon. Om du inte har tid eller resurser på att göra något avancerat kan du t ex använda about.me Superenkelt och kostnadsfritt. Lägg sedan in läken till din hemsida i e-postens sidfot, på dina visitkort etc. Här är ett exempel på hur det kan se ut:
  2. Skaffa visitkort. Fundera igenom titel och annat. Kanske har du en ”tagline”, en enrading om din bok, ett citat eller annat som visar vem du är? Kan med fördel även användas även på hemsida och i blogg. Finns många som erbjuder enkla visitkort. Ett exempel som jag testat är vistaprint.  Fungerar utmärkt och blev fina kort:
  3. Anlita en duktig fotograf och ta professionella författarbilder. Våga sticka ut näsan brukar jag säga. Gör något annorlunda, personligt, men se till att dina bilder finns i högupplöst format för tryck och lågupplöst för digitalt användande. Liggande och stående format, porträtt och helfigur.  Det kan ju hända att någon villintervjua dig och ta egna bilder, men det kan också vara kort om tid för en journalist och då är egna pressbilder bra att ha.
  4. Förbered din enrading, en kort beskrivning, en ”pitch” av din berättelse. Mer kloka ord om Enradingar & Synopsis i Evas Karlssons blogg. Tack Eva! Den kommer du ha användning för. Ofta.
  5. Starta en blogg och konton i sociala medier om du inte redan har det. Dela din skrivarvardag, utmaningar, framgångar och skrivartips. Är ofta intressant både för läsare och skrivare. Det kommer ett separat inlägg om hur man enkelt startar en blogg och tips kring innehåll m.m.
  6. Sök efter skrivarbloggar som t ex Debutantbloggen och Läsa & Skriva. Fråga om du kan få gästblogga om något intressant ämne kring skrivande. Du kanske sitter på superkloka idéer som andra kan ha glädje av? Sharing is caring och leder ofta till nya följare (och kanske läsare om du har tur).
  7. Ta kontakt med bokbloggare som kan recensera din bok. De har ofta långa rader av böcker att läsa. Var ute i god tid och presentera din bok för att väcka intresset, undersök om de kan tänka sig att läsa din bok och meddela ungefär när i tiden det kan vara aktuellt med en recension. Tips på stora bokbloggar i Sverige. Tack Cision!

Exempel på saker att göra när din bok är klar:

  1. Skriv  och skicka ut en nyhet, ett pressmeddelande. Glöm inte att ha dina pressbilder klara innan. Publicera på hemsidan alt. bloggen, dela i sociala medier. Ta personlig kontakt med lokala medier som tidningar, radio, tv och poddar. Mejla gärna, men följ upp med ett telefonsamtal och presentera dig. Tänk noga igenom innan vad du vill säga. Vad är så intressant med dig och/eller din bok att de skulle vilja göra en nyhet? Varför skulle någon vilja läsa? Bra att fundera på innan.
  2. Skapa en annons på Facebook så tidigt som möjligt. Gärna redan när boken finns att bevaka hos t ex nätbokhandlare som Bokus och Adlibris.
  3. Boka in så många signeringar som möjligt i samband med att din bok släpps. Glöm inte bort de lokala butikerna och biblioteken. Det behöver ju inte bara vara bokhandlare. Det kanske finns de som tycker det är jättespännande med en lokal författare runt hörnet.
  4. Fortsätt vara aktiv i sociala medier och dela det som känns rätt och är intressant kring ditt skrivande och boken. Mitt tips är också att våga vara personlig, inte privat, men personlig för att väcka intresse. Genuina människor som bjuder på sig själva och har en stark passion för något är ofta intressanta. Eller hur?
  5. Prata om boken i alla sammanhang där det är möjligt och känns rätt. Jag har upptäckt att många blir väldigt nyfikna när man berättar att man skriver. Berätta för alla som vill höra! Det ena kan leda till det andra. Jag fick förmånen att tala om mitt skrivande på just det sättet: Något av det mest magiska jag varit med om
  6. Sök upp bokmässor och boka plats i god tid. Ju tidigare desto bättre. En del verkar bli fullbokade snabbt.
  7. Det sista och kanske viktigaste. Det är ett hårt arbete och det finns massor att göra. Ge inte upp! Om du tror på din idé och din bok och jobbar enträget så kommer det att ge resultat.

Lycka till! Och har du några frågor eller funderingar, tveka inte att fråga. En dag kommer även jag behöva hjälp. Låt oss hjälpa varandra, vi som bestämt att vi ska göra det här jättesvåra, men fantastiskt roliga!

/Anni

Ps. Jag fick inspiration till det här inlägget från Debutantbloggens Christina Schiller och hennes inlägg Låt oss prata marknadsföring. Läs även det. Superbra!

Fångare av drömmar?

Foto: Dyaa Eldin, ”Dreamcatcher”, unsplash.com

Sedan många år tillbaka har jag haft tankar kring att göra tatueringar.  Det har dock fått stå tillbaka. Kanske mest för att jag funderat på vad andra ska tycka. Men det senaste året har jag lagt de tankarna på hyllan. Nu gör jag de där sakerna jag drömt och som jag vill göra, oavsett vad någon annan tror eller tycker. Tatueringarna hänger ihop med livsdrömmar om författarskap och mod att gå sin egen väg.

Gång på gång har jag blivit påmind om hur viktigt det är att vi gör det vi verkligen vill göra. Nu idag, inte imorgon och inte nästa år. Det kan vara försent fortare än man hinner blinka. Det handlar om att lyssna inåt, fånga drömmarna som kanske glömts bort eller som man inte vågat tro är möjliga. Nu  försöker jag göra allt det där även om det är svårt. På fritiden planerar jag in tid för att kunna göra en av de saker jag älskar mest. Skriva. Jag planerar även in tid för att träna. Träning och skrivande ger den energi både min kropp och själ behöver för att sedan kunna vara en bra mamma, vän och arbetskamrat. Det här är saker som tagit mig hyfsad lång tid att komma fram till och jag har då och då gått vilse, tappat bort både skrivande och träning, men alltid hittat tillbaka.

Så vad har mina tatueringar med det här att göra? Ja, en hel del faktiskt. Den ena är en drömfångare. Det handlar om att påminna mig själv om vad som är viktigt i livet. Dessutom har jag alltid gillat tatueringar, tycker det är snyggt helt enkelt. Och varför nöja sig med en liten om man vill ha en stor?

Så vad handlar den där drömfångaren om? Enligt shamansk läkekonst är det ett kraftinstrument med ursprung hos de amerikanska indianstammarna. Det finns olika tolkningar och olika användning av drömfångare och jag vill betona att min tolkning delvis är min egen.

Ringen symboliserar livets cirkel. Nätet representerar drömmar, minnen och önskningar vi väver i vår sömn, i vår själ och i vårt dagliga liv. I mitten av nätet finns ett tomrum (i mitt fall ett hjärta) som tjänar ett viktigt syfte. Våra drömmar och önskningar påverkas av goda och onda energier (och enligt mig våra tankar, positiva eller negativa). De onda och negativa fångas i nätet och försvinner i gryningen. De goda och positiva slipper igenom igenom nätet, passerar tomrummet i mitten och når fram till mig. Tanken med drömfångaren är att varje dag påminna mig om vikten av att behålla min positiva livssyn, mina goda idéer och drömmar samtidigt som jag förmår ta avstånd från de onda och negativa.

Kanske svårt att förstå det där? Eller är det glasklart? Nåja, för mig är det tydligt och det viktigaste för mig är att jag åter gjort något jag tror på och som jag verkligen ville göra. Nu sitter den där, ståtlig på min rygg. För alltid.

Är du en fångare av drömmar?

/Anni

Hurra! En ny krönika i Allas veckotidning.

Den senaste tiden har jag haft svårt med skrivarmotivationen, men jag har också tänkt att den kommer tillbaka. Måste komma tillbaka. Igår kom ett oväntat mejl och förgyllde min dag. Och vips! befinner jag mig i ett lyckorus.

Det var Allas veckotidnings redaktionschef som hörde av sig. Jag skickade en ny krönika förra våren, fick veta att den var bra och att de skulle publicera den. Lite längre fram bara. Sedan blev det tyst läääänge. Men igår kom ett mejl som berättar att min krönika ”Hur en brun dag blir gul” publiceras i Allas veckotidning nummer 18 som kommer ut den 27 april. Yay!

Inte nog med det. Fick även ett sms om ett paket, en kartong med böcker som ska hämtas ut. Förstod snart att det är bok nummer tre i serien om Hälsa och folkbildning där jag har en längre text med. Det är så länge sedan jag skrev texten att jag helt förträngt det. Mer om det inom kort.

Det en speciell känsla det där, varje gång. Det går inte att jämföras med något annat. Lyckan när de egna orden publiceras, blir lästa och kanske, kanske får betydelse för någon annan. Oslagbar energikick och boost jag behövde precis just nu när skrivandet gått trögt och livet bjudit på många gupp. Är det inte förunderligt med livet?

Igår kväll gjorde jag som alltid och precis som min fantastiska skrivarcoach Kim M Kimselius också alltid gör. Jag njöt ett glas mousserande vin och firade en ny publicering. Jag gjorde det tillsammans med en av mina inspirationskällor, min dotter. Hon fick dock nöja sig med påskmust… Tillsammans såg vi filmen Trolls, en jättebra film om vänskap, kärlek och vikten av att tänka positiva tankar även vid motgång.

Imorgon är det fredag och då firar jag igen med en ny bok i min hand. Stort tack till alla skrivare, läsare, vänner och fantastiska människor därute som hejar på mig!

Utan er vore jag ingenting.

”She believed she could. So she did.”

/Anni

Hitta din plats.

Mörkö och havet. En av mina favoritplatser.

Ofta ser jag att människor springer väldigt fort genom livet. Springer igenom dagar som blir till veckor, månader och år. Jag själv är inget undantag. Inte alls. Har du någon gång stannat upp och frågat dig varför du springer?

Jag saktade in för några år sedan då jag återkommit gång på gång till ett löfte jag gett mig själv många år tidigare. Det handlade om att jag en dag skulle skriva en bok om ett viktigt ämne. Ett löfte jag gömt undan för att ge plats åt annat och som sedan glömts bort. Men en dag kände jag att nu var det banne mig dags att ta tag i det där viktiga. Drygt ett år senare körde jag omkull i hög fart med en racercykel och det resulterade i att jag fick lov att stanna upp en längre period. Den gången helt ofrivilligt.

En del andra händelser har gjort att jag varit tvungen att stanna upp och just bara fundera. Det tycks ofta vara människor som är med om omvälvande händelser som börjar fundera över vad som är viktigt. Vad som egentligen är viktigt. En del av oss slutar då att springa eller springer i alla fall lite mindre fort. Lever här och nu, börjar göra saker som finns på den där önskelistan, en ”bucketlist” redan idag. Tänk om du skulle göra det nu, innan något händer? Eller gör du redan det du drömmer om?

Jag tror det är viktigt att hitta sin plats. Att ta reda på vad som faktiskt betyder något. När du hittar din plats, meningen och den där meningsfulla kärnan i ditt inre jag. Det där som gör dig pirrigt glad, men som fått stå tillbaka av olika anledningar. Det är lite magiskt att finna den där inre kärnan och min handlar om nödvändigheten i att uttrycka tankar och känslor med ord, att skriva. Jag har turen att arbeta som kommunikatör där jag får skriva en hel del, vända och vrida på ord och formuleringar. Och på fritiden försöker jag få ned alla de där andra orden och berättelserna som jag bär på. Ja, i alla fall de dagar då orden vill komma.

På senare tid har jag tappat bort den lite igen. Den inre kärnan. Jag vet att den finns där, vet hur den ser ut och vad den består i. Men däremot har jag inte haft den där förmågan att skriva, hitta orden jag söker och det där härliga ”flowet” som ibland uppstår när jag ”hittar rätt”. När timmar kan gå utan tanke på annat än berättelsen. Eftersom det är en så viktig del av mitt liv har det känts tungt när orden inte finns eller i alla fall inte vill bli till en helhet.

Den här helgen och särskilt i söndags hände något och jag hoppas att det håller i sig. Kanske är det vårsolen, alla kilon med apelsiner jag petat i mig, vänner, skrivare som är lite som jag, träningen eller de där fina platserna jag besöker när jag behöver inspiration. Jag har ett par fysiska platser som jag ofta återvänder till. Platser som får mig att må bra, vila, tänka klara tankar. Det är ofta där jag hittar tillbaka till kärnan när jag är på väg att gå vilse.

Det känns som om vi lever i en hyfsat orolig tid där många saker svajar ganska rejält. Då tror jag det är ännu mer viktigt att hitta sig själv och de där sakerna man mår bra av. Kanske boka in lite färre aktiviteter i förhand, kanske springa lite mindre fort (och ja, jag vet att det är svårt med alla måsten som ändå finns). Men ändå på något sätt försöka att vara här och nu och göra det som känns bra för stunden.  Ta en promenad i skogen, se på den vackra våren, ge någon en kram och göra de där sakerna som får en att må sådär riktigt jäkla bra.

Den första bilden i det här inlägget är ifrån en av mina favoritplatser igår på Mörkö. Det här är en annan som jag ofta besöker, Farstanäs udde:

Farstanäs udde. En oerhört vacker plats där himmel möter hav.

Har du hittat din plats?

/Anni

En ny väg framåt – polemik.nu

Foto: Elizabeth Lies, unsplash.se

Foto: Elizabeth Lies, unsplash.se

Fann av en slump en grupp människor på Facebook som är lite som jag. Skrivande människor med kärlek till kommunikation, ord och berättelser. Det var en himla tur skulle det visa sig.

Idag har nämligen hemsidan och nättidningen polemik.nu premiär och jag har förmånen att få vara med som återkommande skribent. Jag kommer att skriva om olika ämnen (krönikor, noveller och kanske poesi) med jämna mellanrum och hoppas på så sätt hitta fler följare och läsare av mina texter. Kanske även ett bokkontrakt så småningom. Jag har alltid tyckt om och drivits av att sikta högt och jag försöker följa mina drömmar. Det här är ett sätt att kanske nå en liten bit till på den inslagna vägen. En väg som annars är annat än ljus just nu.

Polemiks egen beskrivning lyder ”en plattform med kvalitativa texter från talangfulla skribenter.” Ett nytt tänk och en härlig idé tycker jag och jag är jäkligt tacksam över att få vara med i det här gänget av briljanta skrivande människor.

Tadaaa! Här hittar du hela gänget som just nu är skribenter och här finns min första text ”Varför skriver jag och varför skulle du vilja läsa?” 

Trevlig läsning!

/Anni

Så jäkla svårt.

Foto: Dorin Vancea, unsplash.com

Foto: Dorin Vancea, unsplash.com

Tänk att det ibland ska vara så svårt att göra det där som man måste göra. Det där som har en deadline och som behöver bli klart. Orden och meningarna som måste komma, kommer inte. Inget finns där, hur djupt jag än letar och gräver så är det bara tomt. Frustrationen växer.

Kommande vecka ska jag (om jag lyckas bli klar) lämna ifrån mig en novell till en antologi som ska komma ut till sommaren. Temat är spänning/thriller. Påbörjade en ny berättelse, kom till tio sidor och sedan tog det stopp. Kom upp med en ny idé när jag nyligen var på semester och påbörjade en ny novell. Det gick i rasande fart, kändes toppen eftersom det var annorlunda och en novell i Anni-manér och vips! hade jag tjugoen handskrivna sidor. Har sedan fortsatt skriva lite då och då och började närma mig avslut, men så var jag tvungen att skriva om eftersom vissa delar inte passar in i just den här antologin. Någonstans där försvann flytet och jag kommer inte framåt. Det är bara lite kvar, men jag sitter fast. Sliter mitt hår.

Tar promenader, tränar och går i rask takt på löpband eftersom jag vet att framåtrörelse brukar sätta fart på fantasin och kreativiteten. Men det är poff! borta. Det enda jag lyckas få ihop just nu är ett blogginlägg då och då och andra texter som det inte är ett dugg bråttom med och som ingen väntar på. Det går bra att skriva och det är roligt, men inte det där som jag egentligen måste.

Läste nyligen ett intressant inlägg av författaren Jorun Modén som handlar om skrivkramp ”10 knep för en givande skrivkramp”.  Jag inser att min kramp troligen hänger ihop med höga ambitioner, en besvärlig inre kritiker och att jag kanske behöver en skrivpaus.

Det kanske blir så att jag inte är med i den där andra, efterlängtade antologin ”Morden på Färgargården”. Kanske har livet på sistone bjudit på för många gupp som gör att min hjärna är för trött och behöver vila. Jag kanske bara behöver just vila för att sedan komma tillbaka till novellerna och bokprojekten. Problemet är att jag bara har fyrtioåtta timmar på mig, så jag kanske måste kasta in den berömda handduken den här gången. Ogillar tanken skarpt eftersom jag är nästan klar, men ibland får man kanske lov att se sig besegrad. Kanske är det till och med det bästa man göra för sig själv, även om det är svårt. Så svårt att det gör ont.

Kanske måste jag för en liten stund. Bara vila. Tills orden kommer tillbaka.

”Att göra det bästa man kan innebär då och då att man vilar och inte gör
någonting alls.” /Jesper Caron

/Anni

Vad jag skriver om.

anni-feb-2017

En blåsig dag vid havet, Mörkö. En plats där jag hämtar energi och inspiration.

En av de vanligaste frågorna jag får när jag berättar att jag skriver berättelser är ”Vad skriver du om?” Jag har länge försökt hitta korta formuleringar för att snabbt beskriva just det och fann ett superbra blogginlägg om ”enradingar” som hjälpt mig på traven.

Jag vill tacka Eva Karlsson med bloggen riktigare. com Det var där jag läste om ”enradingar” för första gången och om en bok av Fredrik Lindqvist som heter ”Att skriva filmmanus”. Jag fick en verklig aha-upplevelse! Här i Evas fina blogg kan du ta del av alltihop som inspirerade mig: ”Enradingar & synopsis”

Filmmanus har både olikheter och likheter med ett bokmanus. När det gäller att beskriva innehåll kort tycker jag att det fungerar utmärkt i båda fallen att använda sig av ”enradingar”.

Standardformeln för en enrading är: [Filmens eller bokens titel] handlar om en [beskrivning av huvudpersonen] som [vad huvudpersonen gör] för att [vad personen vill].

Utifrån det har jag nu grunnat på mina längre berättelser och försökt formulera enradingar. Håll i er, för här kommer den första. De övriga, bland annat en spänningsroman med inblick i säkerhetsbranschen och ett spektakulärt rån kommer inom kort…

”Och bortom ett leende”
Handlar om en ung och vilsen fjortonårig flicka med självskadebeteende. Hon har förlorat tron på livet och tappat bort sig själv. Men en natt när hon bestämt sig för att inte leva händer något som gör att hon återfår hoppet. En vändpunkt där hon väljer ljuset framför mörkret. Hon bestämmer sig för att leva och når till slut efter en lång kamp, sina drömmars mål.

Ett citat har följt mig genom livet och jag har valt att inleda denna berättelse med just det citatet. Jag vet inte när jag först hörde eller läste det, men det är en text skriven av Carl Gustaf Jung (1875-1961 filosof, författare, psykolog m.m.) Jag tycker det är värt att påminnas om att oavsett vad som händer oss eller vad vi är med om, så kan vi hitta sätt att ta oss vidare framåt.

Från och med nu kommer jag aldrig kunna glömma. Texten kommer inleda min första egna berättelse och nu sitter de två raderna även på min arm. Jag bestämde mig för många år sedan att göra två tatueringar. Nu är den första äntligen klar och jag bockar av ytterligare en sak på min ”bucketlist”.

Duktiga Cecilia Pisano på House of Pain.

Duktiga Cecilia Pisano på House of Pain. Det gjorde inte ont, inte alls. (Foto: Tony Svensson, artura.se)

Pågående arbete.

Pågående arbete. (Foto: Tony Svensson, artura.se)

anni-tat-3

Det färdiga resultatet och jag är så jäkla nöjd.

Nu ska jag kika på Mello med min dotter och två av hennes kompisar. Så småningom ska jag fortsätta skriva och bli klar min första egna bok och sedan alla de andra. Hoppas du vill hänga med och se om jag lyckas…

/Anni

Gupp på vägen.

gupp

Har du också stått där snopen och undrat vad tusan det är som händer? Kanske funderat över meningen med en del saker som sker och att det kanske är dags att ge upp. Åtminstone att det är dags att släppa taget om dina drömmar.

Ibland sker de där sakerna nästan samtidigt. Det där som får en att vackla. Lagen om alltings jävlighet, slumpen, en påminnare om livets skörhet för att du inte ska bli för bekväm. Eller kanske bara ett universums test för att se om du är stark nog? Fuck your dreams istället för Follow your dreams.

Well. Det där har jag funderat över. Massor. Hemma, vid havet, i skogen, i gymmet och i bilen för att nämna några platser. Under en längre tid har jag verkligen försökt styra mot mina mål.  Vara en bra mamma, göra ett bra jobb som kommunikatör (helst vara bland de bästa) och att i år bli klar med två nya noveller och min första helt egna bok.

Hur svårt kan det vara? Jag har ju hållit på ett tag. Jäkligt svårt har det visat sig. Gång på gång kommer nya hinder på vägen eller gupp som jag valt att kalla dem. Stora gupp.

Det nästnäst senaste av de lite större var ett smärtsamt ryggskott. Ett spjut i ländryggen som envist höll sig kvar i ett par månader. Efter det ett besked om att jag måste flytta ut ur min nybyggda lägenhet under två veckor snarast. Badrumsgolvet felbyggt, lutningen mot golvbrunn är obefintlig. Dessutom ett antal andra fel som innebär grävande, bankande, borrande typ alla dagar i veckan – sedan i juli. Bara en fråga återstår att lösa – var ska jag bo?

Det näst senaste guppet och ett av de värsta hittills kom att handla om liv eller död för en närstående och älskad person. Jag hann inte mer än landa från min resa där jag fått vila efter ett turbulent år med galet många gupp. En resa där jag återfunnit inspirationen, ideerna och lyckats skriva tjugoen sidor ny text. Bara några timmar senare satt jag på en intensivvårdsavdelning med döden flåsandes i nacken.

Från himmel till helvete fick en ny innebörd och knockouten var ett faktum. Inte direkt. Jag lyckades pendla ett gäng dagar och mil till och från sjukhuset, hålla hoppet levande och arbeta. För att det var nödvändigt för mig att få vara där.

När faran var över eller läget åtminstone stabilt – då föll jag. Jag blev sjuk, jättesjuk. Jag är stark som en björn, men inte oövervinnerlig. Jag ser att just här var det inte så konstigt att jag blev sjuk, men inte desto mindre irriterande.

Hinner bara blinka så kommer mer trubbel. Saker jag väljer att inte berätta om då det berör andra i min närhet. Det blir för personligt, men det är nya och enormt stora gupp att klättra över.

En stund blev jag matt. Så matt och arg att jag tänkte radera alla skrivna filer som har med mina novell- och bokprojekt att göra. Radera bloggen. Sluta skriva. Ge upp. Kasta in den berömda, fucking handduken. Ta död på drömmen för gott.

Men så händer något. Jag kan välja att lägga mig ned vid guppet, kika upp över kullen ibland och försöka se vad som hade kunnat hända om jag orkat klättra över. Bara en gång till.

Jag har bestämt mig för att klättra. Igen. För att jag måste. När jag skriver mår jag som bäst och orden måste få komma ut. Men kanske ännu viktigare är att en del av de berättelser och texter jag skriver förhoppningsvis kommer att göra nytta. Kanske för några, kanske för många. Men om det jag gör bara är till nytta för en enda människa så har allt varit värt det och jag älskar ju att skriva. Det verkar inte vettigt att ta död på det man älskar, även om det går trögt ibland och även om livet kommer emellan.

Så vet du vad? Jag ska banne mig ta mig över det nya guppet. Jag är en klättrare. En trött klättrare, men en som aldrig, aldrig ger upp. En dag står jag och signerar min första egna bok (förhoppningsvis är du med mig då) och med den målbilden klättrar jag. Igen.

/Anni

Om vila, en ny novell och en storm

I tre dagar har jag gjort typ ingenting. Tittat på och lyssnat till havets brus, låtit vinden rufsa om mitt hår. Gjort ett enda inköp – en hatt. Läst lite och varit i solen. Ätit massor med god mat och exotiska frukter, sippat på en och annan Margarita, Mai Tai och Pina Colada. Ensam.

Ensam är något som många kommenterat.  ”Reser du helt ensam till Thailand? Oj, vad modigt!” eller vid middagarna här på hotellet; ”Men, Anni du är så välkommen att sitta här med oss. Det kan väl inte vara så kul att sitta där helt själv?” Men jag har förklarat att jag försöker vara författare en del av min tid och samtidigt pekat på min skrivar- och anteckningsbok som jag burit med mig i väntan på inspiration. Och de har förstått. Tror jag. Men de som nog inte förstått är de som arbetar i hotellets restaurang. De kanske tror att jag är en sån där resereporter som rapporterar om olika platser. De är för artiga för att fråga om min anteckningsbok och penna som funnits med vid varje måltid (frukost, lunch och middag) och jag är så glad åt den fantastiska servicen att jag inte säger något alls, mer än tack! 🙂

Jag har inte behövt vara ensam. Jag VILL vara ensam. Fått inbjudan att vara med på andras middagar och det är jag så himla tacksam för (TACK! Ni vet vilka ni är, fina människor här på hotellet), men jag har vänligt tackat nej och istället ägnat mig åt det jag kom hit för. Vila och ett försök till att hitta ny skrivarinspiration. Jag har deadline den sista februari på ett par noveller och lite längre fram i år min första helt egna bok.

Fick en del ideer igår och så idag kom det. Inspirationen. Tjugoen handskrivna sidor på stranden. Fem karaktärer, början, handling och slut. En ny novell, den första i genre deckare/thriller eller kanske till och med lite åt hållet erotic crime. Berättelsen utspelar sig på Arlanda, på ett flyg och i Thailand…

Just nu känns det bra, men imorgon kan delar eller allt åka i papperskorgen. Det där är något man inte vet förrän långt senare när tvivel och redigering och åter redigering är klart. Men poängen kvarstår. Genom vila, miljöombyte och egentid kom inspiration, energi och ideer tillbaka 😊

Idag var det någon som förutsett regn. Hittills har det varit fel. Hotellägaren har dock viss oro i blicken och han sade tidigare idag;  ”Tomorrow the storm and heavy rain will hit us”.  Well, nu har jag hört om regn, storm och översvämningar i drygt en vecka. Under tiden har solen bränt min näsa tvärröd och mycket tråkiga nyheter från Sverige är det som har ”hit me” hittills.  Tyvärr kan jag inte göra ett dyft åt det när jag befinner mig här. Hur gärna jag än skulle önska och vilja, men det är saker jag kommer behöva ta tag i när jag kommer hem.

Nu har jag fått sol i tre dagar av sex möjliga. Alltid nåt och jag är tacksam som tusan! Jag hoppas kunna åka till ön Koh Mook imorgon där det finns en tjej som likt  mig är på ”ensamkonferens”. Vi hamnade bredvid varandra på planet hit till Thailand, så jag hade mycket trevligt sällskap på den låååånga flygresan. (Tack, Caroline för det nya ordet och för trevligt sällskap. Hoppas vi syns imorgon eller måndag och om inte vet du varför! En storm. Typ.) Jag sippar vidare på en Margarita, lägger in den nya novellen i datorn, börjar kanske redigera efter middagen och beach partyt som väntar och hoppas att han har fel, den där hotellägaren. Och om inte, så får jag väl rida ut den stormen också.

Till sist en av mina absoluta favoritlåtar som en av mina bröder skickade mig idag som en påminnelse. Både låten och texten är fantastisk. Och har du inte sett filmen där den är med, ”Meet Joe Black” så se den! Tack, Tony det var precis vad jag behövde idag.