Inte vända upp och ned på allt

dimma

Jag ska inte vända upp och ned på allt. Istället ska jag följa den ursprungliga planen. Läste några av mina tidigare blogginlägg ikväll för att försöka förstå varför det varit så viktigt att skriva klart den första berättelsen. Nu vet jag. 

Jag fann svaret och kommer inte att gå över till ett annat skrivarprojekt. Istället ska jag skriva klart det första. Sedan alla de andra, några roligare, en del kanske mer underhållande.

Hur kom jag fram till ett beslut tvärtemot det jag tänkte för några dagar sedan? Jo, jag vilade, reflekterade, läste andra bloggares kommentarer och tips. Läste även ett inlägg om huruvida det går att skriva till musik eller inte. När jag funderade vidare på musik mindes jag att jag för ett par år sedan (2015) skrev ett inlägg om varför min första berättelse tvunget skulle skrivas klart som nummer ett. Inlägget handlade även om en dröm, en tidningsartikel och en musikupplevelse som fick mig att fortsätta på inslagen väg. Ikväll läste jag inlägget, lyssnade på musiken och insåg att jag var på väg att gå vilse. Igen.

Inlägget som fått mig att tänka om:  ”En natt jag drömde”

Den första berättelsen som jag arbetat med under lång tid är oerhört svår att skriva, inte bara berättartekniskt utan även för att den stundtals gör fysiskt ont att skriva. Jag vill att det blir rätt, men är rädd att det blir fel. Det är på grund av det, en massa andra frågetecken och tvivel jag tänkte prioritera om, vända upp och ned på min plan. Skriva klart en spänningsroman först. Men nu ska jag inte göra det.

Hur svårt det än är ska jag fortsätta på inslagen väg. Den allra svåraste berättelsen ska bli klar. Den behövs, den är viktig. Jag tror mig veta att mina författare och poeter som sedan länge är borta, men vars ord lever kvar, och som alltid gett mig tröst under tunga år, nu ler i himlen.

”Och så länge det finns något heligt i världen, om det så bara är ett litet musikstycke, så är inte världen tom. Då stämmer inte den stora samtida berättelsen om världen som en stum och meningslös plats.” / Erik Schüldt

Tack till alla som kommenterat och engagerat sig i vägvalet. Ni är alla guld värda.

/Anni

Annonser

En ny dörr har öppnat sig – kreativt skrivande

Det här ser kanske inte mycket ut för omvärlden. En korridor, Linnéuniversitetet i Växjö. Stundtals sprudlar där av liv. För mig är det en ny spännande värld som nu ligger vidöppen, välkomnar mig och väntar på att utforskas. Jag får vara med om något jag tidigare knappt vågat drömma om.

Här ställs de stora frågorna kring litteratur och skrivande. Ibland får frågorna svar. Ibland får vi fortsätta söka svaren utanför universitetets väggar. Salar och korridorer är fyllda av elever (utom på just den här bilden) som längtar efter kunskap. Alla med samma passion för skrivandet som jag. Vi får umgås, prata med professorer, litteraturvetare och författare. Tänk att jag får vara här, lyssna, lära, ta in, fråga och skriva. Det är här jag ska vara. Helsike så upplyftande.

Det var 697 sökande, varav 170 hade utbildningen Kreativt skrivande 1 som förstahandsval (30 hp, distanskurs, Institutionen för film och litteratur i Växjö). 50 sökande med godkänt arbetsprov kom in. Jag (!) är en av dem. Det är ingen garanti för att jag kommer att klara kursen, det är många uppgifter som ska lämnas in och granskas, tusentals boksidor som ska läsas och ibland analyseras. Oavsett så är detta det roligaste jag någonsin gjort, och jag ska göra mitt bästa för att slutföra det. Förhoppningsvis även fortsätta till del två.

Igår var första dagen på universitetet (två dagar per termin är det föreläsningar på plats). Vi fick en genomgång av kursplanen, uppgifter, litteraturlista, förväntningar m.m. av Barbro Westling och Magnus Eriksson som är kursansvarig universitetslektor. Därefter fick vi ses i våra respektive arbetsgrupper med 4-5 personer i varje för att lära känna varandra lite grann. Det är inom grupperna vi senare kommer att ge respons på varandras inlämnade uppgifter.

saskriverduromaner

Ännu en bok tillkom på läslistan igår och köptes på plats. Har läst en femtedel på tåget hem. Kan varmt rekommendera den till alla som skriver (kan vara lite svår att få tag i).

Därefter följde ett längre pass med universitetslektor Maria Nilson som föreläste om litteratur och genus. Väldigt intressant på många sätt. Det slog mig att jag nog inte tänkt så mycket på genusperspektivet i skrivandet innan Maria lyfte  både min blick och förståelse. Nu har jag fått en hel del nytt att tänka på och föreläsningen var också minst sagt underhållande.

Det sista passet var oerhört intressant. Två kvinnor som även är handledare för några grupper under kursen – Marie Peterson (författare, lektör, kritiker och kulturjournalist)  och Cecilia Davidsson (författare och lektör)  förde ett resonerande samtal med varandra. Om vad, varför, hur de skriver, tips om luft i texten, planering, avslut och mycket annat intressant som skulle ta för lång tid att återge.

Igenkänningsfaktorn var hög. Till exempel kring hur tusen idéer far runt i huvudet, hur svårt det kan vara att få ned dem i en text som blir intressant att läsa. Om hur en specifik plats kan ge nya uppslag till och hur den som skriver ena dagen kan tycka att ”Wow, det här känns ju galet bra!”.  För att ett par dagar senare konstatera om exakt samma stycke ”Vilket skräp det här är, bara att slänga skiten och börja om…” Någon mer än jag som känner igen sig?

När jag lyssnat på de här två och läst om Marias senaste verk kunde jag inte låta bli att beställa – ”Undersökning i en bassäng”. Hon skriver bland annat om dörrar som varit stängda, precis som jag. Det blir mycket läsning framöver, men det är en viktig del i lärandet för att skriva bättre, och jag läser ju alltid ändå.

“If you don’t have time to read, you don’t have the time (or the tools) to write. Simple as that.” /Stephen King

Idag är jag lite trött, många tankar som hoppar runt. Angenäma tankar. Jag är så himla lycklig över att få vara en del av den här världen, att ha förmånen att få lära mig mer. Kunskaper som förhoppningsvis gör att jag utvecklas, skriver bättre, mer intressant och att jag en dag når fler av mina mål.

Det är banne mig ett privilegium att få vara en del av Linnéuniversitetets Kreativt skrivande och jag är tacksam över möjligheten att få vara med.

Om du drömmer om något du verkligen vill göra – vänta inte lika länge som jag gjort. Våga prova och gör det nu. Det är värt allt. Allt.

/Anni

Vända upp och ned på allt?

Sitter på ett tåg och som vanligt kommer en mängd tankar och ideer kring skrivandet när jag är i framåtrörelse. Tänk om jag skulle ändra hela planen? Kanske är det precis vad jag behöver göra.

Den bok och berättelse som funnits med mig under många år, och som jag sedan länge bestämt ska bli klar först är oerhört svår att skriva. Vissa delar gör fysiskt ont. 

Att den är så galet svår att skriva har gjort att arbetet dragit ut på tiden. Berättelsen är viktig, den ska bli klar, och jag är övertygad om att det finns de som behöver den. Men kanske ska den få vila lite nu, bli nummer två. 

När jag arbetat med ett antal noveller har jag upptäckt att jag egentligen är hyfsat snabb i både ide, tanke och produktion. Den senaste novellen, ”De orörbara”, i en för mig, helt obekant genre (fantasy) skrev jag klart på några dagar. Ja, själva stommen, sedan följde såklart en lång process med redigering, tvivel (kanske bäst att slänga i papperskorgen), förbättringar, omskrivningar osv. Det var ändå en novell om drygt 30 000 tecken som blev klar. Snabbt. 

Det intressanta är också att den var enormt rolig att skriva. Svårt, men roligt. Stundtals var det som om karaktärerna började leva, berättade för mig vad som skulle skrivas istället för tvärtom. Det är just det ”flowet” och den glädjen jag vill uppleva när jag skriver. 

Med roman nummer två är känslan att det kan bli så. En spänningsroman där jag hämtat inspiration från säkerhetsbranschen där jag varit verksam under halva mitt liv. Kanske är det den berättelsen jag istället ska skriva klart först?

Ju mer jag tänker på att vända upp och ned på allt – desto mer känns det rätt. 

Den första, längre berättelsen har tagit år. Ändå är den inte klar. Kanske är det en helt annan berättelse än den jag tänkt som ska skrivas klart först? 

Är nu på väg till Växjö och de första föreläsningarna i kreativt skrivande. Ska ta mig en funderare till, men kanske har jag redan bestämt mig.

Vad är dina tankar kring detta? Vända upp och ned på allt eller följa planen? 

/Anni

Ps. Novellen ”De orörbara” kommer att vara med i en novellantologi nästa år. Jippi!

Allt finns i ögonen

 

anni

På väg till nya jobbet igår. Lite morgontrött i vanlig ordning.

 

Idag har jag glatt mig åt att den första veckan på nya jobbet varit så bra, men också tänkt en del på livet i stort. Kanske naturligt när en del saker får en nystart? Funderat över åldrandet,  över att tiden vi har är så jäkla kort, att det går så märkligt fort.

Det finns massor med bra saker i att bli äldre. Jag vet mer om vem jag är, vad jag vill, vad som betyder nåt på riktigt och vad som är viktigt. Jag bryr mig mindre om vad andra tycker, följer min egna väg, skriver och skriver ännu mer. Mindre kul är exempelvis att synen försämras, att kroppen inte alltid vill det jag vill. Och blä, för att behöva ha hjälpmedel inställt på telefonen, men onekligen så himla bra att ha för att slippa läsglasögon när jag ska läsa sms och skrivaranteckningar 🙂 (Ps. Finns under Inställningar/Allmänt/Hjälpmedel om du har en Iphone).

Men hur gamla vi än blir finns något som aldrig förändras. Ögonen, blicken. Någon har sagt att ögonen är själens spegel, kanske är det så. Oavsett så ligger det något i det där, jag känner alltid igen mig i ögonen. De har alltid, alltid sett ut på samma sätt, oavsett hur ung eller gammal jag varit. Det är på något vis tryggt, att det finns något litet som är konstant, oföränderligt.

Kent, ett av mina favoritband som tyvärr inte finns mer (men, musiken lever tack och lov för alltid kvar) har gjort många fantastiska låtar. En av dem inspirerade mig till det här inlägget, den heter ”Den sista sången”

Ett stycke ur texten:

”Det skulle bli en kylig natt
Det skulle bli ett långsamt fall
Och du log genom fräknarna
Med tårar i ögonen
Allt fanns i ögonen
Allt finns i ögonen

Allt finns i ögonen. Kanske är det så.

/Anni

Blått sinne

Ofta sitter jag vid havet, funderar över det jag skriver eller annat i livet. Jag har alltid känt en särskild närhet till havet, har alltid trivts där – ensam eller med sällskap. Det är som om vi har en särskilt nära relation, jag och havet. Nu har vetenskapen kommit fram till några intressanta slutsatser kring hur havet påverkar oss människor.

IMG_6963

Sudersand, Fårö, Gotland

Det visar sig att det jag känner när jag är nära havet stämmer väl överens med det forskare kommit fram till. I boken Blue Mind kan vi läsa om hur att vara nära, under, i eller på vatten kan göra att vi människor känner oss mer lyckliga, tillfreds, avslappnade, friska, sammankopplade i en helhet. Att det till och med kan leda till att vi blir bättre på det vi gör i vårt yrkesliv (och kanske i skrivandet?).

Det är alltid intressant när en bestämd känsla visar sig ha stöd av vetenskapen. Att sitta nära havet, känna doften av tång, höra vågornas brus,  och låta vinden rufsa om i håret är inte bara en fin känsla.

anni strand

Sudersand, Fårö och jag under författarveckan sista veckan i augusti. Denna förmiddag var det bara jag vid havet och den kilometerlånga stranden. Magiskt.

Hela artikeln som är publicerad på hackspirit.com kan du läsa här: ”A scientist reveals what being near the ocean actually do to your brain”

Det här var inte alls vad jag skulle skriva om idag. Jag skulle skriva om mitt nya jobb, en jättefin komplimang jag fick för bloggen, den påbörjade universitetsutbildningen och en helt galen sak jag gjort. Men ibland dyker det upp något annat som bara måste få ta plats. Idag var det ”Blue mind”. Orden och havet finns alltid kvar. Kanske är det därför de blivit så viktiga i allt det andra som ofta är flyktigt.

Blir du också påverkad av havet?

/Anni

Ps. Det där galna berättar jag om en annan dag och det kommer definitivt inlägg om både nya jobbet och den fantastiska utbildningen i kreativt skrivande jag påbörjat på Linnéuniversitetet.

 

”Go where the pain is…”

 

IMG_6969

Sudersand, Fårö.

Anlände inatt till Gotland, Fårö och författarvecka. Dagar jag sett fram emot hela sommaren. Platsen är magiskt vacker och sällskapet det bästa. Men som så ofta kommer något i vägen för skrivandet.

Jag hann bara nätt och jämnt slå upp ögonen så kom ett meddelande. Något som gör att glädjen jag känt är som bortblåst. Jag borde eventuellt åka hem. Det här händer ofta när jag tar mig iväg, försöker hitta tid att skriva koncentrerat. Oerhört frustrerande. Ibland undrar jag om det kanske inte är meningen att jag ska skriva klart de där jäkla berättelserna.

Tar några djupa andetag och, beslutar mig ändå för att fortsätta morgonen med en promenad längs med havet och den fantastiska stranden. Hade tre trevliga skrivare med samma passion som jag till sällskap, och det var en väldans fin promenad i den vackra omgivningen. Efter frukost gick de andra iväg för att skriva men jag kunde inte finna ro, inte vara stilla. Huvudet var fullt igen – av allt annat än skrivarinspiration.

Bestämde mig för att ta ännu en promenad och nu riktigt långt. Gick ensam längs med den långa, vita stranden och mötte bara två andra besökare. Tog ett dopp i havet, lät vattnet omfamna mig, grävde ned fötterna djupt i den mjuka sanden och såg på himlen. Frågade mig själv om jag borde åka hem och svaret blev att ja, kanske borde jag det.

IMG_6961

Det tog några timmars övertalning av mig själv, men nu har jag bestämt mig. Jag ska stanna här, göra det jag kom hit för. Skriva klart ytterligare en novell och äntligen redigera det där bokmanuset jag arbetat med periodvis under flera år. Nu ska jag redigera, se vilka luckor som finns, skriva om och kanske skriva nytt.

Dels kan jag inte påverka det som hänt, dels har jag lovat mig själv att skriva klart de här berättelserna i år. Men det som till sist fick mig att komma fram till ett beslut var citatet i rubriken på detta inlägg – ”Go where the pain is…”

Det kommer ifrån en film jag såg efter ett tips från Jeanette Niemi på Twitter: Top 10 Writing tips and advice from famous authors

Citatet är egentligen del av en längre mening i filmen:

”Go where the pain and pleasure are.”

Det är ett av mina favorittips (bland många andra) i filmen med tio författare. Det handlar om att hitta glädjen i skrivandet och om att beröra på djupet. För att en berättelse ska bli riktigt bra behövs såklart en bra berättelse och story. Men det är också andra saker som krävs. Det handlar om att dyka djupt ned i smärta (och i glädje). Hitta de där svåra, äkta känslorna som berör, sedan försöka beskriva dem (show, don´t tell) så att det blir intressant för läsaren. Min tanke är att – helsike allt det där finns ju. I mig. Idag blev jag påmind igen om livets berg- och dalbana och hur jäkla ont det gör ibland. Jag måste bara få ro och energi till att fortsätta få det på pränt. Skriva, öva och öva ännu mer.

Tack! Jeanette för att du tipsade på Twitter om denna eminenta och inspirerande film. Spana även in Jeanette Niemis ”Skrivradion – Skriva bok och hitta skrivglädje”. Har bara lyssnat lite grann, men det verkar jättebra.

Nu ska jag fortsätta skriva, fokusera på det som under förmiddagen kändes omöjligt. Jag hoppas innerligt att inget ska stoppa mig.

I will now go where the pain (and the pleasure) are.

/Anni

Varför skriver jag?

 

farstanas 170813

Farstanäs naturreservat, en av mina favoritplatser vid havet.

Idag har jag cyklat, suttit vid havet, lyssnat på musik och författaren Fredrik Backmans briljanta sommarprat. Det var hög igenkänningsfaktor i mycket av det han berättar. Jag har precis som Fredrik inte alltid hittat min plats i det verkliga livet. Däremot har jag alltid, alltid funnit en plats bland orden, i skrivandet och i berättelser. Både egna och andras berättelser.

Är detta svaret på frågan om varför jag skriver? Eller handlar det kanske om att vår tid på jorden är begränsad och att jag vill försöka göra mig odödlig genom mina texter? Om mina ord finns kvar finns en liten del av mig kvar även om jag kroppsligen en dag är borta.

Eller handlar det om att i berättelserna jag skriver kan jag styra över allt? Där är det jag som bestämmer, det är jag som har makten över vad som sker och inte sker. Något som är omöjligt i det verkliga livet.

Det där har jag funderat en hel del på under kvällar och nätter när jag suttit ensam vid tangenterna eller med penna och anteckningsblock vid havet. Jag tror det handlar om allt det jag beskriver ovan, men att det mest handlar om att jag är en skrivande själ som helt enkelt inte kan låta bli. Att skriva är för mig nästan lika nödvändigt som att andas. Det finns ord och berättelser som kräver att få komma ut. Det är som om jag behöver orden och orden behöver mig.

farstanas 170813 nr 2

Idag fick cykeln följa med till havet. Jag och cykeln har ett komplicerat förhållande sedan en olycka för tre år sedan. Sakta men säkert har vi blivit vänner igen.

Ända sedan jag lärde mig läsa har jag läst massor med böcker. Någonstans där i böckernas värld, bland bibliotekets hyllor fyllda med kloka ord, kunskap och äventyr väcktes en lust att skriva själv. Sedan dess har jag älskat att skriva. Ibland är det för att söka svar på frågor jag funderar på, förstå hur världen fungerar, ibland för att prova hur olika ord passar ihop. Ibland skriver jag för att bli av med känslor jag bär på, för att jag är ledsen eller bara för att det är så himla roligt. Då och då är det för att det är en berättelse som kräver, måste få bli skriven. Skrivandet ger mig bra saker – glädje, energi eller bara lugn och ro, beroende på hur jag känner mig just där och då i stunden. Ibland handlar det om ren och skär frustration när det inte blir som jag vill, eller orden inte kommer, och jag har förstått att det är så för de flesta som skriver.

”You can make anything by writing”. /C.S Lewis

Sedan långt, långt tillbaka i tiden har jag burit på en särskild berättelse. Redan när jag var fjorton år bestämde jag mig för att den skulle skrivas. Men av flera olika anledningar dröjde det länge innan jag skred till verket och verkligen bestämde mig för att det där löftet skulle uppfyllas. Nu är jag i alla fall på väg och målet är att jag ska vara klar i år med mitt första större verk. Är du mer nyfiken på just den berättelsen? Kika här: Vad skriver jag om? Och här: Ett brev till dig

Under tiden jag arbetat med de större skrivarprojekten har jag försiktigt provat mig fram. Vill någon läsa det jag skriver? För att få svar på den frågan gästbloggade jag för några år sedan hos nätverket Give it forward. Det gick bättre än jag kunnat drömma om. Många (över 20 000) läste, gillade och delade det jag skrev, vilket ledde till att jag startade den här bloggen för att testa lite till. Ett exempel på gästinlägg jag gjorde: ”Dröm inte det du vill göra. Gör det du vill göra.” Framgången gav även mod och energi till att fortsätta arbetet med mina berättelser.

För ett par år sedan läste jag ett spännande inlägg på Debutantbloggen av Felicia Welander – ”Skulle jag skriva om ingen läste?” Det där har jag också funderat mycket på och svaret är för min del ja, men precis som Felicia skulle jag nog inte ägna lika mycket tid åt skrivandet om jag inte trodde att någon så småningom vill läsa. För jag ser en mottagare långt där borta i fjärran. Det jag skriver är för någon annan på andra sidan. Förhoppningen är att just mina berättelser framför allt ska beröra men också väcka funderingar, kanske hjälpa eller inspirera människor.

Jag har alltid skrivit i olika former, dagbok, poesi, noveller, korta och längre berättelser och på senare tid krönikor i tidningen Allas och för lokaltidningen i Södertälje. Jag debuterade förra året som författare i novellantologin Färgargårdens andar och i våras publicerades min första egna e-novell (Joelsgården förlag): Premiär för min första e-novell – En berättelse från ovan

En berättelse från ovan_omslag

Omslaget till den första e-novellen är gjort av min äldsta bror. Jag blir lika glad varje gång jag ser det. Ett delmål nåddes i våras och jag älskar omslaget.

Något som driver mig framåt är att jag har också alltid har ett mål. Oavsett vad jag vill göra så behöver jag ha ett tydligt mål och ett tydligt varför. Jag hoppas och tror att mina böcker en dag ska bli utgivna för att sedan äntligen (enligt Författarförbundet) kunna kalla mig författare. På riktigt.

Som jag nämnde i inledningen lyssnade jag idag på författaren Fredrik Backmans (skrivit bl a En man som heter Ove) fantastiska sommarprat. Det var oerhört intressant med många bra tips kring hur man som kreativ människa kan nå sina drömmar. Hög igenkänningsfaktor när han berättar om livet, skrivande, kreativitet, glädje och inte minst tvivel. Här kan du lyssna.

farstanas 170813 nr 3

Platsen för dagen. Jag hann lyssna både till havets vågor och Fredrik Backmans inspirerande sommarprat.

Om du skriver, varför skriver du? Har du en favoritplats som ger dig inspiration för skrivande eller annat?

/Anni

Ps. Jag har de senaste veckorna arbetat med en ny, längre novell – De orörbara. Trodde inte att jag någonsin skulle lyckas slutföra den. I fredags kväll blev den klar, totalt 30 000 tecken 🙂 Nu återstår en del finjusteringar. Den första testläsaren tyckte väldigt mycket om den och det känns fantastiskt!

7 300 dagar kvar

Bildcredit: pexels.com

Igår var jag vid mammas grav. Några gånger varje år sitter jag där en stund och minns,  tänker tillbaka på det som en gång var.  Hon gick bort för tio år sedan, men hon var på flera sätt borta långt innan dess. Om jag lever lika kort tid som mamma har jag bara runt 7 300 dagar kvar att leva. Har du tänkt den tanken någon gång? Antal dagar som du kanske har kvar.

När jag sitter vid graven, på den vackra kyrkogården tänker jag på en massa saker. Ibland pratar jag med min mamma som om hon skulle kunna höra och se mig. Jag kan såklart aldrig veta. Det kanske bara är önsketänkande och en osedvanligt stark vilja, men oavsett hur det ligger till så är det skönt att bara sitta där, låta mina ord få bli sagda. Det där jag aldrig fick eller kunde säga medan hon levde.

Det var en del ljus, men också en hel del mörker, och det var många ord som aldrig kunde sägas. Stunderna vid graven låter tankarna vandra fritt, jag får lov att uttala de där orden och jag låter mig vara ledsen, sörja. För den där sorgen och framför allt saknaden efter våra nära försvinner väl aldrig helt, även om åren går?  Jag ser inte ofta bakåt numer, fokuserar istället på de vägar som leder framåt och det har verkligen gått framåt.

Något var ändå annorlunda igår mot andra dagar. En helt ny tanke dök upp och det beror nog delvis på en cykelolycka för några år sedan som kom att förändra min syn på livet och vad som verkligen betyder något. Det handlar även om en bok och en blogg av Kristian Gidlund som drabbades av obotlig cancer och som berättar innerligt om sin ”resa mot livets slut och alltings början”. Det hänger också ihop med en annan blogg – ”The last percent” skriven av en klok man som heter Philip. Han  räknade om antalet år som en människa troligen har kvar att leva till – antal dagar. Det gav i alla fall mig en slags aha-upplevelse. Det är jäkligt kort om tid! Galet få dagar att göra allt det där jag verkligen vill göra.

Jag försöker med allt jag förmår att följa mina innersta drömmar. Bockar av min ”bucketlist” med erfarenheterna jag fått. Med cykelolyckan och annat (som jag i övrigt skriver en hel bok om.) Grejen är att i ett endaste litet nafs, på några få sekunder kan hela livet förändras. Det är med de insikterna jag har börjat skriva mer (eftersom det är vad jag älskar att göra) och att ändra på saker i livet.

Nu har jag  runt 7 300 dagar kvar att leva om jag blir 67 år som mamma blev. Alla dagar jag eventuellt får utöver det ser jag som en extra bonus. Det är helt enkelt jäkligt ont om tid.

Har du räknat om livet i antal dagar? Hur många dagar har du i så fall kvar och vad tänker du göra med de dagarna?

/Anni

Ps. Är du nyfiken på vad jag skriver om i övrigt? Här finns min e-novell ”En berättelse från ovan” I byrålådan (ja, ja, i  datorn) har jag tio kortare och  längre berättelser som jag arbetar med. Och jag älskar dem alla. Några kanske överlever, några kommer att dö. På vägen fram har jag ändå ägnat min tid åt det jag älskar.

Fett dålig start.

 

anni_ morgon 170803

Bild som fint gestaltar veckans inledning och denna dags morgon, men sen vände det…

Den där rubriken skulle kanske inte godkännas för en krönika eller annat jag skriver. Därför det är så himla befriande och praktiskt med en blogg. Här är det bara jag som bestämmer vad som ska skrivas. Men åter till det jag egentligen skulle berätta…

Veckan började inte bra, inte alls. Jag kände mig låg och trött efter en massa tråkigheter, saker jag inte kan påverka. Det enda som lyste upp tillvaron var att jag nästan lyckats skriva klart min nya novell ”De orörbara” på tema fantasy. Trodde aldrig jag skulle gå i mål med den, men nu är det nära, och jag vet att jag kommer bli klar inom kort. Lite finjusteringar bara.

Jag tackar ödmjukast en av mina duktiga skrivarvänner för att det lossnade den här gången. Först skrev jag som besatt, rubriken kom, karaktärerna och deras namn, början, mitten och slutet. Det flöt på och vips! hade jag skrivit över 20 000 tecken. Supernöjd med mig själv. Lät berättelsen vila. När jag tog fram den igen efter någon dag och läste tyckte jag det var bedrövligt. Var ärligt talat sugen på att elda upp alltihop.

Så kom den räddande ängeln. Jenny Holmström, författare men också en enormt peppande och skarp korrekturläsare. Jag kan verkligen rekommendera Jenny och hennes tjänster. Hon ser vad som behöver göras och får mig att se det också. På så vis får hon varje skönlitterär text att lyfta. Jenny pekar alltid på exakt det som jag själv inte kunnat se, men när hon sätter fingret på det så ser jag också och jag kommer vidare.

Men när det där var färdigt så var det fortfarande en massa annat som var jobbigt. Petade lite i novellen under kvällarna i veckan (nu uppe i 29 000 tecken) och tog en paus. Var ändå skrivsugen, skrivandet får mig att må bra, så jag skrev en krönika med titeln ”En sån där obotlig optimist”. Var inte säker på om jag lyckats med texten, men vågade ändå skicka den till Allas chefredaktör för ett omdöme. Och nu till det roliga. Det var tur att jag gjorde det, för jag fick besked idag. De gillade den och den kommer att publiceras! Yay! (Vet ännu inte när – återkommer om det.)

 

Anni 170803

Den tidigare surmulen är glad igen…

 

Det började därmed så smått att vända (även om det jobbiga finns kvar) och på vägen hem var jag ganska glad. Vid ett rödljus var det en bil bredvid min som rullade fram en pytteliten bit flera gånger. Till slut var jag tvungen att vrida på huvudet för att se vad det var för en knäppis. Då är det en man i min ålder som flörtar! 🙂 Inte helt vanligt nuförtiden… och det gjorde mig faktiskt ännu lite gladare. Om jag har bekräftelsebehov? Näe, eller nja eller ja, kanske…. 😉 Roligt var det i alla fall och jag kunde inte låta bli att skratta.

När jag kom hem hade ett jag ett stort paket att öppna. Där var några (kanske nästan hälften) av de böcker som finns på litteraturlistan för drömutbildningen Kreativt skrivande (Linnéuniversitetet, distans) som börjar om några veckor. Det ska bli fantastiskt roligt! Men jag kommer att få lägga ett gäng timmar av fritiden på läsning…

bocker

En del av de spännande böckerna jag har att läsa i höst…

Och nu sitter jag här på min uteplats, andas in den ljuvliga sommarkvällen, ser på himlen och den nyligen nyutslagna, magnifika dahlian.

dahlia

Den vackra dahlian, vars första blomma slagit ut just idag.

Regnet öser ner men det gör absolut ingenting. Jag ska som vanligt fira publiceringen på samma sätt som alltid. Så som min bästa skrivarcoach Kim M Kimselius alltid firar sina publiceringar. Med ett glas mousserande vin. En får se till att passa på och fira de små, små ljusglimtarna i livet, innan nästa svacka kommer.

mousserandevin

Japp! Nu ska den öppnas…

Hörde jag skål…?

/Anni

 

En förlorad vinge och en funnen berättelse.

vinge

Min dotter hittade den här vingen under vår semesterresa och enligt henne är det en vinge från en älva. Hennes tankar och idéer har gett mig inspiration till att skriva en ny novell. Kanske blir den klar och tillräckligt bra. Det där vet man inte riktigt, men om jag lyckas kommer berättelsen att ingå en ny novellsamling som planeras komma ut under nästa år.

Karaktärerna i berättelsen – älvorna Liam och Leona blir allt mer tydliga och det är som om de stundtals berättar för mig vad jag ska skriva. Otroligt märkligt, men sant och på det viset fortsätter berättelsen ta form. Jag har läst delar av några fantasyböcker och googlat ”fantasy” för att få lite uppslag till temat som novellerna ska ha i den här antologin och fann en rad bra tips. Ett tips handlade om att man skulle sätta sig ensam och tyst i skogen för att få idéer. Bara vara tyst, se och lyssna. Det lät ju lite lurigt – minst sagt men fungerade oväntat bra ihop med tankarna som börjat gro i och med den upphittade vingen. Vips! så fanns där plötsligt två älvor med namn och allt. Sedan kom namnet på berättelsen – ”De orörbara” och därefter slutet och till sist inledningen och allt det andra som jag arbetar med nu.

Håll en tumme för att det fortsätter och att jag går i mål med novellen. När den här typen av flow uppstår är skrivandet fantastiskt roligt. Korta, men magiska stunder där jag försvinner bort i en annan värld. Svårt att förklara, men jag tror att de flesta som arbetar med något kreativt kan känna igen sig i hur tid och rum ibland bara försvinner. Är det inte så?

Jag tänkte först att det kan väl inte vara möjligt att det här händer igen. Men det gör det och det har hänt flera gånger förut när jag varit på skrivarkurs i Eringsboda med en av de absolut bästa – författaren och skrivarcoachen Kim M Kimselius. Förutom Kim som alltid pratar om att skriva från hjärtat och med glädje (vilket är väldans klokt) så träffar jag alltid inspirerande och härliga människor som likt mig har skrivandet som passion. Det peppar och stimulerar och jag får både energi och nya idéer.

 

eringsboda_2017

Den vackra, lilla sjön nedanför kursgården i Eringsboda. Fint att bada här men vad döljer sig under ytan? Om du är nyfiken kan du läsa mer i novellsamlingen Färgargårdens andar.

 

Före och under kursen har jag varit lite krasslig och det gick mer trögt än vanligt att både komma på idéer och att skriva. Men när jag kommit hem, blivit lite bättre och låg i en solstol vid havet kom både idéerna och orden igen, i en strid ström. Hittills drygt 13 000 tecken och det verkar fortsätta. Karaktärerna Liam och Leona, mina älvor har börjat leva och början, mitten och slutet av berättelsen är klar. Håll gärna en tumme för att magin fortsätter och att ”De orörbara” kommer med i den kommande novellsamlingen.

Om inte annat så hade jag i alla fall väldigt kul på vägen.

morko_grevensbad_2017

Mörkö – en av mina favoritplatser vid havet där jag hämtar inspiration året om.

/Anni