Ordens betydelse

 

Vissa dagar och veckor är motstånd. Saker som går käpprätt åt skogen, saker som inte hinns med, sjukdom, människor som gör mig arg, människor jag innerligt saknar och novembermörker. Det är lätt att bara lägga sig ned och stirra i taket. 

Men något i mig drar mig alltid (hittills) upp. Efter en stunds stirrande i taket vet jag att det bara är jag som kan göra något åt situationen. Bara jag. Allt i livet kan vi inte påverka men en del styr vi över på egen hand. Jag tvingar mig till gymmet för att träna, vilket jag vet alltid ger mig energi. Det tar en stund ska jag erkänna men efter en kvart känns det hyfsat bra och efter en timme känner jag mig starkare, till och med lite glad. Sedan skriver jag några ord för att få utlopp för en del av det som sjuder inom mig. Och det hjälper.

Ikväll slog det mig varför jag älskar ord, skrivande och träning. Det är saker jag gör för mig själv som ger energi. Det finns ingen annan än jag själv som kan styra dessa saker eller påverka dem och ingen kan ta dem ifrån mig. Jag äger min träning. Jag äger mina ord. Jag äger mina berättelser. Det är en enormt skön känsla när annat i livet är allt annat än förutsägbart. Ibland har jag tänkt stänga ned bloggen men har kommit fram till att det inte är ett alternativ. Istället ska jag bara skriva här när lusten faller på och det gör den ju ibland.

Citatet är väl förankrat på min arm: ”I am not what happened to me. I am what I choose to become.”

Igår och idag är jag besviken över en hel del saker, men kämpade mig ändå iväg i kyla och blåst till träningen och bestämde mig för att köra. Häpp! Det gick vägen idag med och dessutom med benpress på nittio kilo för första gången. Jag må vara liten men jäkligt envis och seg 🙂

Den där boken (eller egentligen böckerna med tanke på alla utkast som ligger och väntar) kanske också blir klar en dag. Det är ju det jag vill, det jag bestämt mig för och ändå blir det inte jättemycket skrivet just nu. Om jag slutar skriva om att skriva och skriver det jag ska istället. Det vore väl en bra början?

Kanske imorgon.

/Anni

Annonser

Fåröakademien – stol nio

logotype

Äntligen får jag lov att berätta något som jag burit på en tid. Nu är det officiellt att jag blivit invald i Fåröakademien! En egen stol har jag till och med – stol nummer nio. Det är stor ära att få ingå i denna grupp av otroligt duktiga, begåvade och inspirerande författare. 

Jag har vetat om detta en tid, nu är det äntligen officiellt. I somras var jag inbjuden till en författarvecka på Fårö som anordnades av akademien och något gjorde jag rätt för under hösten kom den fina förfrågan om att bli ledamot.

”Fåröakademien är en sammanslutning av svenska författare som verkar för svensk litteratur och författarskapets kreativa skrivprocess och som hyllar tillkomsten av ny litteratur och de mötesplatser mellan författare som uppstår i dess svallvågor”. Visst är det fint? Här kan du läsa mer om Fåröakademien och dess ledamöter.

Veckan på Fårö var bland det finaste och mest energigivande jag upplevt. (Varmt tack till min fina skrivarvän Barbara Kjellström som bjöd in mig!) Jag älskar Fårös storslagna, karga natur, det speciella ljuset, havet och alla härliga människor jag fick förmånen att träffa. Nu hoppas jag kunna återvända till Fårö så snart som möjligt för att skriva. Ett himla fint ställe för inspiration och jag drömmer mig tillbaka till augustidagarna på stranden där jag satt med bara havet som sällskap (och skrivarblocket, manuset och pennan förstås)…

anni strand

När något sånt här händer i höstmörkret känns allt plötsligt lite, lite ljusare. Jag är fortfarande oerhört trött och det är mycket som sker i livet i övrigt, men skrivandet går ändå sakta framåt. Alla inlämningsuppgifter på universitetskursen Kreativt skrivande, utom en enda, är inlämnade. Jag har en del böcker kvar att läsa fram till årsskiftet men det känns som om jag tagit mig igenom termin ett på ett bra sätt. Det är enormt roligt och givande, faktiskt bland det roligaste och bästa jag någonsin gjort. Nya idéer, tankar och ord har tagit plats i mitt inre. En del har till och med kommit ut i form av poesi, ett par kapitel i en bok och delar av noveller. Imorgon är det dags att åka till Linnéuniversitetet i Växjö igen. På fredag väntar en hel dag med föreläsningar, bland annat om allusioner, romanstruktur och att välja perspektiv.

IMG_0259

Jag firar ikväll som sig bör med ett glas mousserande vin. Det är sen gammalt vid publicering och stol nummer nio i Fårös Författarakademi är kanske till och med större än publicering. Känns så oerhört fint! Skål för alla vägar som bär framåt mot målet och inte ned i diket (där jag har en tendens att hamna då och då).

Samtidigt lyssnar jag till den här musiken av Emeli Sandé. Passar bra ikväll:

”You’ve got a heart as loud as lions
So why let your voice be tamed?
Maybe we’re a little different
There’s no need to be ashamed
You’ve got the light to fight the shadows
So stop hiding it away”

 

Om att skriva – Ajvide & Ajvide

ajvidemiajohn_sv2

Fantastiska Mia Ajvide och John Ajvide Lindqvist. De lät mig ta en bild och jag hoppas att de blir nöjda med resultatet (om de skulle se detta). Oj, vilken inspiration de gav mig ikväll! Tack!

Ikväll har jag varit på en fantastiskt inspirerande och rolig föreläsning med författarna John Ajvide Lindqvist och Mia Ajvide. Det var första gången de gjorde detta framträdande om skrivande tillsammans och jag hoppas de gör det igen och igen…

Två timmar på Medborgarskolan i Stockholm gick oerhört snabbt. Samtalet John och Mia emellan och deras berättande om skrivandet fängslade mig direkt. Det här var en sån där härlig upplevelse som man aldrig vill ska ta slut. Jag funderar över vad som var tricket och svaret är – det fanns inget trick.

De båda berättade med glädje, öppet och ärligt om skrivandet. Beskrivningar av ”så här gör jag” (de arbetar fram sina berättelser på olika sätt), svårigheter, möjligheter, hur de stöttar varandra och ovanpå det många konkreta tips. De kompletterar varandra på ett utmärkt sätt under föreläsningen och det verkar vara något som återfinns i deras dagliga skrivande. De skriver enskilt och helt olika berättelser, men sedan hjälper de varandra på vägen fram till det som till slut blir en färdig berättelse. Vips! En fantastisk kväll för en skrivare som jag. Det är omöjligt att återge allt, för det var två timmar fullspäckade med inspiration, men några små ”highlights” vill jag dela med mig av:

Om inspiration

Både Mia och John berättade om hur de får inspiration på olika sätt och jag kände igen mig oerhört väl i många delar.

Mia berättade om hur en bild, en mening, en artikel, en film, eller en berättelse från en vän kan skapa idéer till berättelser. Hon berättade även att hon både får vila och inspiration genom att gå i skogen (allt detta är precis som jag!) Men hon sa även något som jag inte tänkt på förut. Hon talade om att bilder eller filmer kan spelas upp innanför ögonlocken innan hon somnar. Jag har drömt fram delar av berättelser, men aldrig tänkt på detta sätt. Spännande tanke att prova…

John berättade i sin tur om hur han ofta får idéer vid transportsträckor, t ex vid färd med båt över havet. I något slags icketillstånd får hjärnan möjlighet att forma idéer. Han får bilder, ibland scener som bildar delar av en berättelse. Han berättade även om hur fler idéer dyker upp under skrivprocessens gång genom att han inriktar sig på sånt som går att skriva om. Ser möjligheter i saker runtomkring sig, följer spår och utforskar i fantasin hur de kan användas i skrivandet. Även här känner jag igen mig. Precis så fångar jag upp idéer till det jag skriver. Jag har kommit på att allt som är rörelse framåt ger mig nya idéer – som t ex en promenad, bilkörning osv och jag är så inne i det jag skriver att jag lever med min berättelse ständigt i bakhuvudet och ser möjligheter i princip överallt. Om du skriver – känner du också igen dig? 

Skrivande och musik

John berättade även om skrivandet och koppling till musik som jag tyckte var väldigt intressant. Han kan få idéer om att ha med citat från en speciell grupp eller artist som t ex the Smiths i en berättelse och sedan kommer fler idéer kring vad berättelsen ska innehålla och därefter börjar byggandet med en slags tavla där han lägger in bilder och delar av idéerna för att sedan sätta samman allt en hel berättelse. Han berättade också att han gärna skriver till musik och att en låt kan snurra många gånger för att ge den ”rätta” känslan till en berättelse. ”Låt den rätte komma in” har till exempel skrivits till lyssnandet av Morriseys ”Let the right one slip in”. Hur spännande är inte det? Såklart var jag tvungen att lyssna på Morrisey ikväll och den signerade boken ska läsas snarast. Jag skriver själv till musik ibland och den berättelse jag skriver nu skrivs till Arvo Pärt och ”Spiegel im Spiegel”. För mig är har det musikstycket betydelsen att speglingar i mörker kan bli till ljus. Mer om det längre fram…

ajvide_signeradbok

Mitt signerade exemplar av ”Låt den rätte komma in”. Hurra och tack!

Det här med anteckningsbok och struktur

Jag vet att många som skriver inklusive jag själv bär runt på en anteckningsbok eller skrivarbok som jag kallar den. Mia hade ett jäkligt bra tips som jag ska börja använda. Hon använder alla vänstersidor i sin skrivarbok för lösa minnesanteckningar, ord, enstaka meningar eller teckningar. Alla högersidor är för den strukturerade delen av kapitlet. Några få, men tydliga meningar som konkret beskriver innehållet. Var, när, hur, personer/karaktärer och vad som ska sägas med kapitlet. Hur smart är det? Jättesmart om du frågar mig. Det här är ett tips som jag ska börja använda för nu blandar jag lite hux flux innan allt kommit in i datorn. Inte bra.

Vikten av att skriva klart

Ännu ett exempel på bra tips var att skriva färdigt. Att skriva klart något, bli klar. Även om det inte blir bra så har man gjort ett försök – och blivit klar. Blev det inte tillräckligt bra kan man försöka igen efter att ha låtit texten vila. Eller påbörja något nytt eftersom något nu är klart. Jag kan känna igen mig även här. Mina kortare skrivarprojekt med noveller och krönikor som blivit klara och publicerade har gett mig kraft till att skriva mer och skriva längre. Det har gett mod och självförtroende och jag har kunnat gå vidare och känt en viss tillfredsställelse. Mycket bra tips. Skriv klart. 

Om redigering

Vi fick även flera tips kring redigering:

  • Låt texten vila, gärna ett par månader eller mer. Läs sedan igenom allt igen. Ofta får du syn på saker du inte såg när texten skrevs. (Helt sant kan jag intyga.)
  • Stryk och stryk igen. Ta bort så mycket som möjligt. Ofta framträder något som är mycket bättre än det som var innan om du stryker och kortar ned. (Jag vet! Men det är sååååå svårt! Bra att bli påmind.)

Den bästa kvällen

Mia och John berättar om sina bästa kvällar och det är då de läser sina nyskrivna texter för varandra. Wow! Vilket par och vilket fint partnerskap. Att ha någon att läsa för, att diskutera texter med, få feedback från någon man litar på och med samma passion för skrivandet. Det måste vara helt magiskt.

Det här var första gången Mia och John framträdde och berättade om skrivprocessen tillsammans på det här viset. Det var roligt, bra och väldigt givande. Igenkänning, skratt och många bra tips som jag tar med mig i mitt eget skrivande. Jag hoppas att de fortsätter med denna föreläsning och ser du dem dyka upp i närheten – gå och lyssna på allt klokt och roligt de har att säga! Det var en av de bästa kvällarna jag haft på länge. Jag är så himla glad över att jag släpade mig iväg i höstmörkret.

ajvide_nathimmel

Det är natt och jag måste sova nu, men är full av inspiration och vill bara skriva…!

Jag är så himla inspirerad av det härliga paret och helst vill jag bara skriva nu, hela natten! Men det går inte för sig eftersom en ny arbetsdag väntar tidigt imorgon bitti. Så istället ska jag lägga mig i sängen, blunda och se vad som formar sig under ögonlocken.

/Anni

 

De viskande

 

version3 annisvensson deviskande

Foto: Kristin Vogt, pexels.com

 

Idag har Polemik publicerat en del av en längre berättelse som jag skrivit. Alltid lika fantastiskt roligt när det jag skriver når ut. Du kan läsa på polemik.nu eller här nedan. Kika gärna in på polemik.nu oavsett för där finns många begåvade skribenter som delar med sig av skönlitterära texter, journalistik och poesi. Tack till alla medarbetare och skribenter på Polemik – ni är fantastiska!

De viskande

Hon ligger ensam, ihopkrupen ovanpå täcket i den gigantiska dubbelsängen, i rummet där allt går i vitt. Väggar, golv, matta, kuddar, ja till och med lampan i taket är vit. Den exklusiva lampan av äkta fjädrar är stor och rund i olika toner av vitt. Den påminner om ett lurvigt moln och är perfekt att se på för att locka tankarna till annat än det som brinner inuti henne.

Allt i den nya lägenheten är vitt, opraktiskt och kallt. Det är bara hon själv som bär ansvaret, det är hon som valt alltihop. Trots att hon egentligen tycker om saker i färg, har hon släpat hem allt hon kunnat hitta i vitt. Är inte det märkligt? Kanske ett slags uppror mot det som varit innan då allt var starka färger. Nu var allt tvunget att bli nytt, utbytt, annorlunda. Och vitt.

Hon ser ut genom sovrummets två fönster och oändligt många tankar far igenom huvudet. Kanske höll hon på att bli galen? Hon är kall, huttrar och det skarpa ljuset av sommaren gör att hon måste kisa med ögonen. Det har blivit högsommar utan att hon ens lagt märke till det. Solens strålar tar sig igenom de stängda, smutsgrå fönsterglasen och dansar på hennes täcke, i det toviga håret och bleka ansiktet. Solstrålarna skär in som vassa eggar i de svullna, begråtna ögonen.

Allt står i blom där utanför fönstren. De stora björkarna som hon kan ana topparna på är i full prakt. Sommaren är hennes favoritårstid, bedårande vacker. En tid där luften andas hopp, en tid där skog och ängar vaknar. Hon vet att där utanför hennes fönster finns allt som är livet. Vännerna hon älskar, solljus som värmer, doft av nyklippt gräs, syrén och rosor. Men här i hennes rum är det mörkt och kallt. Här vilar instängdhet. Alla fönster som för länge sedan stängts trots längtan efter luft och ljus. En ovanligt obehaglig kyla håller henne i ett hårt grepp. Kylan kommer inifrån, från ett stort, mörkt hål som hotar att svälja henne hel. Ett odefinierbart hål som ingen hittills lyckats upptäcka förutom hon själv. Ingen röntgen- eller ultraljudsundersökning, ingen läkare har kunnat se något, och ändå finns där uppenbarligen något som växer sig allt större.

Det är som om hennes kropp har slutat fungera. Stilla och upproriskt i ett aldrig sinande flöde. Inget verkar längre logiskt, tankarna far runt utan stopp. Ingen tanke kan slutföras. Ett krig rasar i tankarnas boning.

Vad hade hon gjort? En av de två viktigaste personerna i hennes liv har hon svikit. Kommit med anklagelser utan substans. Det var så hon gjorde, det var sån hon blivit. Misstänksam, rädd att förlora, ologisk i tanke och handling. Hon hade ofta blivit sviken, eller var sanningen en annan?

När hon äntligen hittat någon hon ville dela allt med var det hon som svek. Hon som aldrig någonsin vågade lita på att någon eller något kunde vara sant.
Det kanske är som de säger ändå, de som viskar till henne ibland. Att hon ska bli likadan som andra varit före henne. Det ligger där mer eller mindre latent, och allt kommer kanske tillbaka ändå. Hon hade kanske haft fel om mönster som kan förändras, byta riktning. En svag kanske förblir svag. Arv och destruktiva mönster är kanske inte möjliga att bryta.

Kylan sprider sig, griper tag i varje liten del i hennes kropp. Det svarta hålet är på väg att sluka henne inifrån. Hon har inte kraft att klä av sig, ansträngningen är för stor men hon rör sig lite åt sidan för att kunna dra det stora vita täcket ovanpå sig. Nu ska hon stanna här, inte gå ut mer, bara sluta ögonen och vänta. De viskande fick rätt. Cirkeln är sluten.

/Anni

Du når sällan dina mål ensam

if you

Jag har vänner och skrivarvänner som alltid stöttar mig. Sedan har jag den stora förmånen att ha en skrivarvän som är lektör och otroligt skarp när det kommer till korrekturläsning. Hurra för alla de som inte alltid syns men som gör den stora skillnaden.

I arbetet med min senaste novell (jag tar den som ett exempel) bollade jag idéer med några personer, sökte ivrigt på internet efter tips om fantasy och fann en del som fick mig att skriva en lång novell.  När jag trodde mig äntligen skrivit klart novellen var den på runt 28 000 tecken. Jag tyckte den var bra. Två dagar senare när jag tog fram den igen insåg jag att den inte alls var bra, den var skräp och jag funderade allvarligt på att slänga alltihop i papperskorgen. Det vill säga, skriva ut, radera filen och slutligen elda upp de utskrivna bladen. Exakt i den ordningen. Men så kommer Jenny in i bilden, min briljanta Jenny.

Precis som vanligt (när det gäller mig) är inte den första, spontana känslan fel. Det finns en berättelse, en kärna som är bra, som håller. Sedan ser jag tydligt att något är fel, något är platt, det är något som saknas. Berättelsen kan inte flyga fritt. Det är där Jenny kommer in. Jag skriver till henne precis hur jag tänker, ber om råd.

Någon dag senare kommer exakt det jag behöver veta via ett kort mejl. En punktlista med funderingar, vad som är bra, vad som behöver utvecklas. En lista över vilka delar i berättelsen jag behöver fundera över, kanske ändra, ta bort eller lägga till. När mejlet når mig blir allt med ens självklart och uppenbart. Jenny hjälper mig att se det jag själv inte kan definiera.

JennyHolmstrom

Jenny Holmström, jmh korrektur.se

Därefter återfår jag hoppet, drivet, redigerar, skriver om en hel del. Till sist är jag nöjd och känner att nu, nu är det den berättelse som den är ämnad att vara. ”De orörbara” har nu 30 000 tecken. Den längsta novell jag någonsin skrivit. Den är inskickad och kommer med i novellantologi nästa år. Yay! 🙂

Tack, Jenny! Du är ovärderlig för mitt arbete och mina drömmar. Hurra för alla lektörer och andra (fruar, män, partners, vänner osv) som arbetar för att författare ska kunna utvecklas, bli bättre. Ikväll lyfter jag på hatten för dig, Jenny, och för alla andra som hjälper oss framåt. Utan er. Vore vi inget.

/Anni

Ps. Har du någon som du skulle vilja lyfta fram och hylla? De här hjältarna som inte syns finns ju ofta överallt, på jobbet, i skolan…

 

 

 

 

 

 

 

Inte vända upp och ned på allt

dimma

Jag ska inte vända upp och ned på allt. Istället ska jag följa den ursprungliga planen. Läste några av mina tidigare blogginlägg ikväll för att försöka förstå varför det varit så viktigt att skriva klart den första berättelsen. Nu vet jag. 

Jag fann svaret och kommer inte att gå över till ett annat skrivarprojekt. Istället ska jag skriva klart det första. Sedan alla de andra, några roligare, en del kanske mer underhållande.

Hur kom jag fram till ett beslut tvärtemot det jag tänkte för några dagar sedan? Jo, jag vilade, reflekterade, läste andra bloggares kommentarer och tips. Läste även ett inlägg om huruvida det går att skriva till musik eller inte. När jag funderade vidare på musik mindes jag att jag för ett par år sedan (2015) skrev ett inlägg om varför min första berättelse tvunget skulle skrivas klart som nummer ett. Inlägget handlade även om en dröm, en tidningsartikel och en musikupplevelse som fick mig att fortsätta på inslagen väg. Ikväll läste jag inlägget, lyssnade på musiken och insåg att jag var på väg att gå vilse. Igen.

Inlägget som fått mig att tänka om:  ”En natt jag drömde”

Den första berättelsen som jag arbetat med under lång tid är oerhört svår att skriva, inte bara berättartekniskt utan även för att den stundtals gör fysiskt ont att skriva. Jag vill att det blir rätt, men är rädd att det blir fel. Det är på grund av det, en massa andra frågetecken och tvivel jag tänkte prioritera om, vända upp och ned på min plan. Skriva klart en spänningsroman först. Men nu ska jag inte göra det.

Hur svårt det än är ska jag fortsätta på inslagen väg. Den allra svåraste berättelsen ska bli klar. Den behövs, den är viktig. Jag tror mig veta att mina författare och poeter som sedan länge är borta, men vars ord lever kvar, och som alltid gett mig tröst under tunga år, nu ler i himlen.

”Och så länge det finns något heligt i världen, om det så bara är ett litet musikstycke, så är inte världen tom. Då stämmer inte den stora samtida berättelsen om världen som en stum och meningslös plats.” / Erik Schüldt

Tack till alla som kommenterat och engagerat sig i vägvalet. Ni är alla guld värda.

/Anni

En ny dörr har öppnat sig – kreativt skrivande

Det här ser kanske inte mycket ut för omvärlden. En korridor, Linnéuniversitetet i Växjö. Stundtals sprudlar där av liv. För mig är det en ny spännande värld som nu ligger vidöppen, välkomnar mig och väntar på att utforskas. Jag får vara med om något jag tidigare knappt vågat drömma om.

Här ställs de stora frågorna kring litteratur och skrivande. Ibland får frågorna svar. Ibland får vi fortsätta söka svaren utanför universitetets väggar. Salar och korridorer är fyllda av elever (utom på just den här bilden) som längtar efter kunskap. Alla med samma passion för skrivandet som jag. Vi får umgås, prata med professorer, litteraturvetare och författare. Tänk att jag får vara här, lyssna, lära, ta in, fråga och skriva. Det är här jag ska vara. Helsike så upplyftande.

Det var 697 sökande, varav 170 hade utbildningen Kreativt skrivande 1 som förstahandsval (30 hp, distanskurs, Institutionen för film och litteratur i Växjö). 50 sökande med godkänt arbetsprov kom in. Jag (!) är en av dem. Det är ingen garanti för att jag kommer att klara kursen, det är många uppgifter som ska lämnas in och granskas, tusentals boksidor som ska läsas och ibland analyseras. Oavsett så är detta det roligaste jag någonsin gjort, och jag ska göra mitt bästa för att slutföra det. Förhoppningsvis även fortsätta till del två.

Igår var första dagen på universitetet (två dagar per termin är det föreläsningar på plats). Vi fick en genomgång av kursplanen, uppgifter, litteraturlista, förväntningar m.m. av Barbro Westling och Magnus Eriksson som är kursansvarig universitetslektor. Därefter fick vi ses i våra respektive arbetsgrupper med 4-5 personer i varje för att lära känna varandra lite grann. Det är inom grupperna vi senare kommer att ge respons på varandras inlämnade uppgifter.

saskriverduromaner

Ännu en bok tillkom på läslistan igår och köptes på plats. Har läst en femtedel på tåget hem. Kan varmt rekommendera den till alla som skriver (kan vara lite svår att få tag i).

Därefter följde ett längre pass med universitetslektor Maria Nilson som föreläste om litteratur och genus. Väldigt intressant på många sätt. Det slog mig att jag nog inte tänkt så mycket på genusperspektivet i skrivandet innan Maria lyfte  både min blick och förståelse. Nu har jag fått en hel del nytt att tänka på och föreläsningen var också minst sagt underhållande.

Det sista passet var oerhört intressant. Två kvinnor som även är handledare för några grupper under kursen – Marie Peterson (författare, lektör, kritiker och kulturjournalist)  och Cecilia Davidsson (författare och lektör)  förde ett resonerande samtal med varandra. Om vad, varför, hur de skriver, tips om luft i texten, planering, avslut och mycket annat intressant som skulle ta för lång tid att återge.

Igenkänningsfaktorn var hög. Till exempel kring hur tusen idéer far runt i huvudet, hur svårt det kan vara att få ned dem i en text som blir intressant att läsa. Om hur en specifik plats kan ge nya uppslag till och hur den som skriver ena dagen kan tycka att ”Wow, det här känns ju galet bra!”.  För att ett par dagar senare konstatera om exakt samma stycke ”Vilket skräp det här är, bara att slänga skiten och börja om…” Någon mer än jag som känner igen sig?

När jag lyssnat på de här två och läst om Marias senaste verk kunde jag inte låta bli att beställa – ”Undersökning i en bassäng”. Hon skriver bland annat om dörrar som varit stängda, precis som jag. Det blir mycket läsning framöver, men det är en viktig del i lärandet för att skriva bättre, och jag läser ju alltid ändå.

“If you don’t have time to read, you don’t have the time (or the tools) to write. Simple as that.” /Stephen King

Idag är jag lite trött, många tankar som hoppar runt. Angenäma tankar. Jag är så himla lycklig över att få vara en del av den här världen, att ha förmånen att få lära mig mer. Kunskaper som förhoppningsvis gör att jag utvecklas, skriver bättre, mer intressant och att jag en dag når fler av mina mål.

Det är banne mig ett privilegium att få vara en del av Linnéuniversitetets Kreativt skrivande och jag är tacksam över möjligheten att få vara med.

Om du drömmer om något du verkligen vill göra – vänta inte lika länge som jag gjort. Våga prova och gör det nu. Det är värt allt. Allt.

/Anni

Vända upp och ned på allt?

Sitter på ett tåg och som vanligt kommer en mängd tankar och ideer kring skrivandet när jag är i framåtrörelse. Tänk om jag skulle ändra hela planen? Kanske är det precis vad jag behöver göra.

Den bok och berättelse som funnits med mig under många år, och som jag sedan länge bestämt ska bli klar först är oerhört svår att skriva. Vissa delar gör fysiskt ont. 

Att den är så galet svår att skriva har gjort att arbetet dragit ut på tiden. Berättelsen är viktig, den ska bli klar, och jag är övertygad om att det finns de som behöver den. Men kanske ska den få vila lite nu, bli nummer två. 

När jag arbetat med ett antal noveller har jag upptäckt att jag egentligen är hyfsat snabb i både ide, tanke och produktion. Den senaste novellen, ”De orörbara”, i en för mig, helt obekant genre (fantasy) skrev jag klart på några dagar. Ja, själva stommen, sedan följde såklart en lång process med redigering, tvivel (kanske bäst att slänga i papperskorgen), förbättringar, omskrivningar osv. Det var ändå en novell om drygt 30 000 tecken som blev klar. Snabbt. 

Det intressanta är också att den var enormt rolig att skriva. Svårt, men roligt. Stundtals var det som om karaktärerna började leva, berättade för mig vad som skulle skrivas istället för tvärtom. Det är just det ”flowet” och den glädjen jag vill uppleva när jag skriver. 

Med roman nummer två är känslan att det kan bli så. En spänningsroman där jag hämtat inspiration från säkerhetsbranschen där jag varit verksam under halva mitt liv. Kanske är det den berättelsen jag istället ska skriva klart först?

Ju mer jag tänker på att vända upp och ned på allt – desto mer känns det rätt. 

Den första, längre berättelsen har tagit år. Ändå är den inte klar. Kanske är det en helt annan berättelse än den jag tänkt som ska skrivas klart först? 

Är nu på väg till Växjö och de första föreläsningarna i kreativt skrivande. Ska ta mig en funderare till, men kanske har jag redan bestämt mig.

Vad är dina tankar kring detta? Vända upp och ned på allt eller följa planen? 

/Anni

Ps. Novellen ”De orörbara” kommer att vara med i en novellantologi nästa år. Jippi!

Allt finns i ögonen

 

anni

På väg till nya jobbet igår. Lite morgontrött i vanlig ordning.

 

Idag har jag glatt mig åt att den första veckan på nya jobbet varit så bra, men också tänkt en del på livet i stort. Kanske naturligt när en del saker får en nystart? Funderat över åldrandet,  över att tiden vi har är så jäkla kort, att det går så märkligt fort.

Det finns massor med bra saker i att bli äldre. Jag vet mer om vem jag är, vad jag vill, vad som betyder nåt på riktigt och vad som är viktigt. Jag bryr mig mindre om vad andra tycker, följer min egna väg, skriver och skriver ännu mer. Mindre kul är exempelvis att synen försämras, att kroppen inte alltid vill det jag vill. Och blä, för att behöva ha hjälpmedel inställt på telefonen, men onekligen så himla bra att ha för att slippa läsglasögon när jag ska läsa sms och skrivaranteckningar 🙂 (Ps. Finns under Inställningar/Allmänt/Hjälpmedel om du har en Iphone).

Men hur gamla vi än blir finns något som aldrig förändras. Ögonen, blicken. Någon har sagt att ögonen är själens spegel, kanske är det så. Oavsett så ligger det något i det där, jag känner alltid igen mig i ögonen. De har alltid, alltid sett ut på samma sätt, oavsett hur ung eller gammal jag varit. Det är på något vis tryggt, att det finns något litet som är konstant, oföränderligt.

Kent, ett av mina favoritband som tyvärr inte finns mer (men, musiken lever tack och lov för alltid kvar) har gjort många fantastiska låtar. En av dem inspirerade mig till det här inlägget, den heter ”Den sista sången”

Ett stycke ur texten:

”Det skulle bli en kylig natt
Det skulle bli ett långsamt fall
Och du log genom fräknarna
Med tårar i ögonen
Allt fanns i ögonen
Allt finns i ögonen

Allt finns i ögonen. Kanske är det så.

/Anni

Blått sinne

Ofta sitter jag vid havet, funderar över det jag skriver eller annat i livet. Jag har alltid känt en särskild närhet till havet, har alltid trivts där – ensam eller med sällskap. Det är som om vi har en särskilt nära relation, jag och havet. Nu har vetenskapen kommit fram till några intressanta slutsatser kring hur havet påverkar oss människor.

IMG_6963

Sudersand, Fårö, Gotland

Det visar sig att det jag känner när jag är nära havet stämmer väl överens med det forskare kommit fram till. I boken Blue Mind kan vi läsa om hur att vara nära, under, i eller på vatten kan göra att vi människor känner oss mer lyckliga, tillfreds, avslappnade, friska, sammankopplade i en helhet. Att det till och med kan leda till att vi blir bättre på det vi gör i vårt yrkesliv (och kanske i skrivandet?).

Det är alltid intressant när en bestämd känsla visar sig ha stöd av vetenskapen. Att sitta nära havet, känna doften av tång, höra vågornas brus,  och låta vinden rufsa om i håret är inte bara en fin känsla.

anni strand

Sudersand, Fårö och jag under författarveckan sista veckan i augusti. Denna förmiddag var det bara jag vid havet och den kilometerlånga stranden. Magiskt.

Hela artikeln som är publicerad på hackspirit.com kan du läsa här: ”A scientist reveals what being near the ocean actually do to your brain”

Det här var inte alls vad jag skulle skriva om idag. Jag skulle skriva om mitt nya jobb, en jättefin komplimang jag fick för bloggen, den påbörjade universitetsutbildningen och en helt galen sak jag gjort. Men ibland dyker det upp något annat som bara måste få ta plats. Idag var det ”Blue mind”. Orden och havet finns alltid kvar. Kanske är det därför de blivit så viktiga i allt det andra som ofta är flyktigt.

Blir du också påverkad av havet?

/Anni

Ps. Det där galna berättar jag om en annan dag och det kommer definitivt inlägg om både nya jobbet och den fantastiska utbildningen i kreativt skrivande jag påbörjat på Linnéuniversitetet.