I nattens tystnad

 

Anni_1978 (2)

1978

 

Ömt håller jag om henne i nattmörkret.

Bakom leenden väver vi

bokstäver till ord och meningar,

till det som ska öppna

dörren till hemligheternas rum.

I tystnaden en tunn strimma ljus

från dörren på glänt.

Snart gryr en orörd morgon,

och hon lämnar min famn.

Till natten börjar allt.

Om igen.

Sköra själar ingjuter mod och hopp

i varandra.

Annonser

Att övervinna hinder

Det kan vara tvivel eller många andra saker som står i vägen för det vi innerst inne vill göra och uppnå. Hur kan vi komma över hindren, få bort våra tvivel, göra det vi vill och drömmer om? 

För tre och ett halvt år sedan var jag med om en cykelolycka. En olycka som under en lång period förändrade mitt liv radikalt. Från att ha varit aktiv och tränat, cyklat flera mil, planerat för min första Tjejvättern, jobbat heltid, skrivit, lekt med dottern,  gjort utflykter, festat, renoverat hus och umgåtts med många människor fann jag mig plötsligt okapabel till nästan allt.

Det har varit tungt, men även berikande på flera plan. Låter det märkligt?

I tio dagar kunde jag knappt röra mig. Starka värktabletter gjorde mig yr och dåsig. Sitta upprätt eller ligga still på rygg var mina alternativ och i matväg var soppa det enda jag kunde äta. Jag blev en hejare på att laga soppa (eftersom jag är laktosintolerant fungerar nästa inga ”köpe-soppor”) och upptäckte att det kan vara gott, men när jag väl kunde äta fast föda igen var jag lycklig. Mer än lycklig. Framtänderna hade gått att rädda och satt nu på plats, om än ömmande med plast och lim som måste sitta kvar i två månader. Och efter tio dagar kunde jag börja med sjukgymnastik för min arm som fått tre frakturer, från armbågen och nedåt.

Olyckan hade varit smärtsam och obehaglig, men det var ingenting mot det som skulle följa. Jag trodde då att jag skulle vara tillbaka på jobbet och i livet inom kort. Men icke.

När armens frakturer läkte och värken i armen och käkarna äntligen avtog och blev uthärdliga efter någon månad gav sig något helt nytt tillkänna. En annan slags molande värk. En värk som inte minskade, utan var där konstant. Dag som natt. Inflammation och stelhet. Från nacke, skuldra och axel som också fått en smäll under olyckan, men som inte undersökts särskilt noga. Nya värktabletter, nya undersökningar, sedan mer sjukgymnastik. Ny röntgen gjordes efter upprepat tjat och envishet, eftersom jag tidigt kände att något var fel. Men det skulle behövas fyra olika läkare och en bestämd sjukgymnasts remiss innan jag fick ny röntgen. Men det var sommar nu, två månader efter olyckan, både röntgen och röntgensvaren dröjde.

I frustration uppsökte jag en privatläkare som skrev remiss till en naprapat för ”mjukgörande behandling”. Mitt första besök hos en naprapat blev närmast en skräckupplevelse. Det började bra, med ingående frågor, noggrann undersökning och mjukgörande behandling, lätt massage, stretch och jag kände mig trygg. Men sedan gjordes en s k manipulation av både halsrygg och bröstrygg (det var först efteråt jag förstod vad det var.) En upplevelse som jag inte önskar någon. Svårt att beskriva med ord det jag kände där och då, men jag blev sjuk i flera dagar med feber, yrsel, illamående, kräkningar, svårt att både stå och gå och en förlamande känsla i hela kroppen. Jag vaknade kallsvettig om nätterna med den obehagliga känsla som spreds genom hela kroppen vid manipulationen av nacken. Händelsen utreddes både hos ett par olika försäkringsbolag och hos IVO. Tyvärr utan åtgärd för naprapaten. Det kunde inte bedömas utifrån deras kriterier att hans behandling varit felaktig.

För mig är det absurt, för det visade sig nämligen när röntgensvaren väl kom, att jag bland annat, hade en skada både i axel och i diskar i nacken. Något som kanske förvärrades av naprapatens behandling. Jag hoppades att utredningen skulle påvisa det, men tyvärr kunder det inte bevisas. Själv är jag dock övertygad om att behandlingen gjorde mig sämre. Läketiden förlängdes ytterligare. Det är även därför jag väljer att berätta det här offentligt. Jag vet att det finns många fler än jag som haft liknande upplevelser och det borde inte få fortsätta.

Jag förblev sjukskriven i nästan ett halvår och jag kunde bara promenera, träna lätt (sjukgymnastik) och vila. Med sanslös värk som både kunde tillta och minska i takt med antal tabletter mot inflammation och smärta. En molande smärta som låg på lur varje dag, varje timme och ibland varje minut. Tabletter som gjorde mig trött, dåsig och en smärta som höll på att suga livet ur mig.

Under den här tiden var jag på väg att ge upp. Många gånger. Men något fick mig att fortsätta. När jag reflekterat i efterhand har det varit ett antal olika saker som fått mig att kliva upp ur soffan och sängen, trots att jag helst av allt bara velat ligga kvar och aldrig mer kliva upp.

  • En ovärderlig och tålmodig sambo som stöttat mig och tagit hand om vår dotter, hämtat och lämnat i skolan, skött nästan allt arbete hemma med hus och trädgård. Samtidigt har han jobbat, peppat och uppmuntrat mig. (Numer är vi separerade av olika anledningar men som vänner.) Och vår fina dotter inte att förglömma, som hjälpt mig, klappat mig på kinden, ritat teckningar och fått mig att skratta.
  • En fantastisk fysioterapeut, Pernilla vid Aleris vårdcentral i Järna. Hon har hjälpt mig att hålla hoppet uppe, gett mig träningsprogram, tens-utrustning, provat akupunktur, stödtejpat mig och peppat. ”Det blir bättre, Anni, det blir det, men det kan ta tid”. Det tog tid men det blev bättre.
  • Ytterligare en fysioterapeut på Telge rehab, Annika. Även hon en pärla som tagit problematiken och smärtan på allvar och gett mig möjlighet till bassängträning i varmt vatten med individuellt träningsprogram anpassat bara för mig. En ny träningsform jag aldrig provat, som gjorde mig mycket bättre. Jag fick även hjälp med massage, triggerpunktsbehandling och akupunktur.
  • En bra vårdcentral med en lugn rehabavdelning/träningsrum för människor i alla åldrar. Här har jag mött unga och gamla med mycket värre problem än mig själv. Och som ändå hållit humöret uppe. De har fått mig att se att många har det så mycket jobbigare. Jag grät många gånger under träningen och ibland fick jag avbryta för att komma tillbaka dagen efter, men jag gav aldrig upp och jag kunde själv trösta och glädja några som behövde ett lyssnande öra. Jag sade också att det var helt okej att äta den där fett stora bullen eller bakelsen efter träningspasset, för det var vi minsann värda. Det ledde till några glada skratt i gymmet som annars andades smärta och dysterhet.
  • Smärtmottagningen på Södertälje sjukhus. Till en smärtmottagning kan du få remiss för utredning om du haft stadig värk under lång tid. Det tog jag reda på själv via nätet efter tips från två vänner (tack Åsa och Eva!) Där har jag blivit lyssnad på, utredd och inventerad ordentligt och fått stöttning i läkeprocessen. Och en ny medicin som hjälpt mig mer än de andra jag fått. Man behöver ”bli vän” med smärtan, acceptera den och lära sig leva med den fick jag veta. Jag hade svårt att acceptera den för alltid, men jag har lärt mig att leva med den då den kommer tillbaka ibland men det har med tiden blivit mycket bättre.
  • Smärtskola och medicinsk yoga. Förutom alla träningstimmar på gymmet, i varmvattenbassängen, promenader osv kom jag till slut till en smärtskola via min sjukgymnast. Där fick jag lära mig hur kroppen fungerar fysiskt och mentalt vid långvarig, konstant smärta. Det var en ögonöppnare när jag förstod hur mitt smärtsignalsystem troligen ”hakat upp sig”. Jag tänkte att om kroppen och hjärnan har ett system som arbetar tillsammans behöver jag finna ut var det hängt upp sig och varför för att kunna bryta det. Med hjälp av medicinsk yoga, avslappning, meditation och kanske även kinopraktik fann jag den slutliga nyckeln. (Det kommer jag berätta mer om i en bok.)
  • En förstående arbetsgivare som stöttat och peppat, men som också förstått och låtit mig läka utan stress. Som skickat små, men så oerhört viktiga meddelanden, peppande ord, hälsningar och blommor. Tack Telge Energi, min chef Petra, Thomas, Christina, Mats och alla ni andra. Ingen glömd, och för alltid i minnet. Till synes små, små saker betyder så mycket när man hamnar i den situation jag gjorde.
  • Mål, böcker och en träningsapp. Det kan låta banalt, men det var viktigt för mig och är fortfarande viktigt att kunna mäta mina framsteg. Därför fortsatte jag använda min träningsapp Runkeeper. Den har gett mig lust att gå lite längre varje dag eller lite fortare. Göra mina mer eller mindre plågsamma pass på rehabgymmet. När det gick extra bra eller jag nådde någon milstolpe delade jag i sociala medier, min kontakt med omvärlden. Några hejarop gav mig ny energi. Och skogen gav mig kraft och inspiration till att tänka ut berättelser att skriva när jag blev frisk. Och jag fann ljudböckernas underbara värld. Att lyssna på kloka människors ord har gett mig styrka och nya tankar om livet under läkningen.
  • Envishet. Tidigare motgångar har gjort mig stark. Urstark. Min inneboende envishet och det jag vill uppnå med mitt liv är så stark och längtan så kraftfull att det blir en styrka. Jag vägrar ge upp, min tid är inte ute, jag har så mycket kvar att ge. Framför allt har jag drömmar att förverkliga och ord som kräver att få komma ut.

Det kommer alltid finnas smärtsamma hinder på vår väg. Jag tror livet handlar om att ta sig förbi dem och kanske lära sig något av det. Kanske upptäcker vi helt nya saker som vi inte skulle ha gjort om inte hindret funnits där. Jag har varit tvungen att tänka så för att orka, men efter en tid har jag insett att många tankar som snabbt farit förbi innan olyckan, nu fick tid att tänkas klart. Som vad jag vill med mitt liv och vad som är viktigt. Mycket vi råkar ut för visar sig ha en mening senare. Ibland har jag hittat meningen långt efter en händelse och ibland har jag inte kunnat se den alls. Någonsin.

Olyckan har varit ett trauma och det har gjort sanslöst ont på alla plan. Men händelsen har förutom några viktiga insikter om vad jag vill och ska göra framöver, även gjort mig mer ödmjuk inför livets bräcklighet. Ena dagen kan du stå stark, nästa dag kan du ligga platt. Jag glädjer mig åt varje dag jag vaknar upp utan värk. Varje dag.

Jag kom tillbaka till arbetet, fortsätter med promenader och mycket träning. Jag har även cyklat igen och lyckan efteråt var obeskrivlig. Men när jag väl stod med min cykel vid landsvägen det där första passet var jag fortfarande tveksam och rädd. Och när jag bestämde mig för att sätta mig på cykeln började käkarna och framtänderna att värka. Det är märkligt hur kroppen minns. Men jag besegrade smärtminnet och cyklade först fyra kilometer och sedan fjorton kilometer till. Jag är fortfarande inte i mål, men jag har kommit en jäkla bra bit på vägen.

anni
Så här glad var jag efter vissa träningspass och cykelturer. Jag har tagit mig över stora hinder, är stolt över hur långt jag kommit. Jag tränar numer 2-3 gånger/vecka på ett helt vanligt gym.

anni_gym_tungt
Och så här illa har det varit under många sjukgymnastikpass. Tårar och värk. Det är inte alltid soligt. Inte alltid enkelt.

Jag bokade in mig på efterlängtade skrivarkurser efter den här händelsen. En dröm sedan länge och nu skriver jag vidare på mina bokprojekt. Små och stora verk är under produktion. Jag har varit med i ett par novellantologier, i våras kom min första egna e-novell, nästa år är jag med i en ny antologi och till årsskiftet har jamin fjärde krönika i Allas.

Vad vill jag säga dig med allt detta och det här långa inlägget? Vänta inte till imorgon med att göra det du vill – gör det idag. Fundera ut vad det är. Vad gör dig glad? Vad trivs du med att göra? Vad är du bra på? Gör en tydlig målbild, skriv ned en plan. Gå sedan och gör det du drömmer om. Och du – gör det nu.

/Anni

Livets möten – slump eller tillfällighet?

 

1803

En av mina platser vid havet, Farstanäs udde.

Varför läser du den här bloggen just nu? Är det en ren tillfällighet, eller är det en meningsfull slump som på något sätt har med ditt liv att göra?

Sånt där kan jag fundera en hel del över. Är det tillfälligheter, ödet, slumpen eller annat som gör att vissa saker händer i ens liv? Att man läser en viss text ett givet ögonblick eller att man hör av eller möter en person man tänkt på, men som man kanske inte pratat med eller sett på många år.

På senare tid har jag stött på några människor på just det sättet och var och en av dem har fått en särskild betydelse. Därför har jag börjat klura på det där med synkronicitet* igen. Möter vi vissa människor av en särskild anledning eller är det bara en tillfällighet att det sker? Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, men det är intressant att fundera på och spännande när det händer.

Flera gånger när jag varit på väg att ge upp skrivandet och kanske särskilt min första längre berättelse som är svår. Varje gång jag tänkt lägga den på hyllan har något konkret hänt som gjort att jag gått tillbaka till den. Det har varit en låttext, en uppslagen tidning med en artikel som jag inte kunnat undgå att se, som berört mig så djupt att jag ändrat mig. Det har varit radioprogram, fotografier, samtal på tåg och andra saker som tydligt påmint mig om berättelsens syfte och varför den måste skrivas klart. Vips! Har jag varit tillbaka vid tangentbordet.

”Varje tillfällighet, sa miss Marple till sig själv, är alltid värd att notera. Senare kan man kasta borta den. Om den bara var en tillfällighet.” /Agatha Christie

Jag vet att jag för länge sedan tipsade om boken ”Slumpen är ingen tillfällighet” av Jan Cederqvist. Om du som jag tycker att det här är intressant så läs eller lyssna på den boken. Den har varit svår att få tag i men nu har jag sett att den finns som e-bok på Bokus och som ljudbok på Adlibris och Storytel.

Något jättekonstigt som hände nu när jag skrev det här inlägget var att jag googlade ordet ”synkronicitet” för att kunna förklara den mer exakta betydelsen. Det första som kommer upp är Wikipedia och en text om synkronicitet och Carl Gustaf Jung. Det är ett av hans citat som jag har tatuerat på min ena underarm och som inleder min första berättelse… Är inte det väldigt, väldigt märkligt? Jag hade ingen aning om att han ligger bakom ”synkronicetstänket”.

*Wikipedia: Den berömde schweiziske psykiatern Carl Gustav Jung (1875 – 1961) lanserade begreppet synkronicitet. Med detta menade han en icke-kausal förbindande princip. Det var egna upplevelser som fick honom att tro att det finns händelser som har ett meningsfullt samband vilket inte är kausalt, det vill säga de är inte förbundna enligt lagen om orsak och verkan. Ändå sammanträffar de, och det beror inte på slumpen.

/Anni

 

 

 

Att följa sin inre röst

Follow dreams citat

Oavsett om den särskilda berättelsen och de där andra berättelserna jag skriver någonsin blir utgivna – eller inte – så finns något litet betydelsefullt i resan jag gjort. Efter många år på en väg jag av olika anledningar var tvungen att gå, valde jag en ny väg som på många sätt var långt ifrån självklar.

Jag valde att kliva av från ett jobb på toppen av karriären och ett företag som jag mot slutet hade mycket lite gemensamt med. Och jag gjorde det utan att ha ett nytt jobb klart. Jag gjorde det på grund av en kombination som handlade om inre värderingar som krockade med de yttre och en dröm om något större som jag burit med mig under många år. Utifrån det väl genomtänkta beslutet följde både mod och beslutsamhet.

I över trettio år har jag burit på en berättelse som behöver få komma ut i ljuset och nu är jag på väg. Jag klev av karriärstegen, lämnade tjänstebil, hyfsat hög lön och fann nästan omgående ett nytt spännande jobb. Jag kunde kombinera både ett roligt kommunikationsjobb med kloka värderingar och runt åtta timmar långa arbetsdagar. Det gav mig vips! en fritid med plats för både skönlitterärt skrivande och annat viktigt. Jag skrev och gick skrivarkurser men kände att jag ville ha mer, veta mer och kunna mer.

Våren 2017 tog jag modet till mig och sökte in till utbildningen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet och trodde nog aldrig att jag skulle komma in. Några (okej, ett gäng) år över fyrtio trodde jag min tid var förbi för universitetsstudier och med ansökan följde dessutom ett arbetsprov. Men det gick vägen. Jag var en av de drygt femtio lyckliga som kom in.

Efter att glädjechocken lagt sig kom funderingarna på om jag skulle klara av det vid sidan av ett heltidsarbete. Jag kom fram till att jag måste försöka. Det här var en chans, en dröm som på något sätt alltid funnits hos mig, men som jag tystat alltför länge.

Och idag sitter jag här med ett leende. Det fungerar utmärkt att kombinera arbetet med studier eftersom studierna är mitt stora fritidsintresse och så galet roligt. Jag har nyligen gått igenom feedback från min lektor och mina kurskamrater på den senaste inlämningsuppgiften (kapitel ett i min första bok). Det är en del hejarop och feedback som lyfter mig och mitt skrivande, men det är också lite tuffare kommentarer och frågeställningar som gör att min text förbättras, att skrivandet går framåt, utvecklas.

Kunde jag ha gjort allt det här tidigare? Eller har vägen och resan hit varit nödvändig? Jag har inte svaret på de frågorna. Jag önskar att jag insett vikten av att lyssna mer inåt funnits tidigare, men för min del finns så många gupp och saker på vägen att det kanske inte var möjligt. Kanske kan mina ord och erfarenheter ändå ha betydelse för någon ung människa. Om jag får råda fritt så skulle jag säga – tveka inte, följ ditt hjärta och din passion, gör det du innerst inne vill. För det vi gör med hjärta och passion blir ofta väldigt bra, och med det som är väldigt bra, följer också framgång. Jag kan inte låta bli att påminna om min favoritinspiratör Alan Watts:

Att lägga fram det man skriver i ljuset för andra att beskåda är inte på något vis enkelt. Livet i övrigt är tufft emellanåt på många fronter, men de här stunderna av insikter och framåtskridande gör att jag klarar allt. Med utbildningen och skrivandet har jag hittat det jag vill göra, och jag vet som en av få gånger i mitt liv, att jag gör helt rätt. Jag fortsätter följa hjärtat, min inre röst och det kan aldrig någonsin bli fel. För den insikten och känslan är jag så jäkla tacksam.

Följer du din inre röst?

/Anni

Ps. Jag fick ett meddelande från en tjej som läst min blogg och kände sig inspirerad. Stort och varmt tack till dig. Du inspirerade mig så att jag fick det här inlägget skrivet. På internationella kvinnodagen och allt. Tack! 🙂

Mina hemliga rum

taton-moise-474474-unsplash

Foto: Taton Moïse, unsplash.com

Kursen i kreativt skrivande studeras på distans men två gånger per termin har vi föreläsningar på Linnéuniversitetet. Jag längtar till de dagarna för  varje gång fyller de mig med förnyad inspiration och magisk energi.

I fredags var det dags igen, förmiddagen ägnades åt lyrik och poesi, eftermiddagen åt författarbesök av Tove Folkesson och sedan ett pass om gestaltning. Allt var oerhört givande (som vanligt) och att träffa mina kurskamrater är alltid roligt. Alla älskar att skriva, alla har en idé. Samtidigt skriver vi väldigt olika och det är kanske det som är så berikande. Vi brinner för samma sak – skrivandet och glädjen i att skapa och att vara kreativa. Alla behandlar vitt skilda ämnen inom det skönlitterära skrivandet (jag och en annan skrivare i min grupp har dock mycket gemensamt i det vi gör). Var och en har sin unika, egna röst.

Det där med att hitta sin egna röst på riktigt var något som författaren Tova Magnusson pratade om. Hon pratade även om det där som gör att vissa av oss är tvungna att skriva, för att vi måste. Och vikten av att känna lust när vi skriver, att skrivandet behöver vara lustfyllt för att få den rätta ”nerven”.

Tove beskrev också flödesskrivande som ett verktyg för att komma framåt, att ”rensa rören” innan det som behöver komma fram, kan komma fram. Det var nog kursens bästa föreläsning. I alla fall för mig och därför vill jag dela med mig av några saker hon sa. Obs! Det är bara ett kort utdrag av en två timmars föreläsning.

Vem är Tove Folkesson och vad berättade hon?

  • Tove är författare och har gett ut en trilogi;  Jägarinnor från Kalmar, Sundet och Ölandssången. Den tredje nämnda boken har vunnit SvD:s litteraturpris.
  • Det kanske mest spännande hon berättade, förutom verktyget flödesskrivande som jag strax kommer till, var att hon kommit till ett läge i livet där hon behövde något. Hon behövde skriva och skrivandet behövde henne. Hon behövde hitta vem hon var, på riktigt. Redan där var jag fast. Vi har mycket gemensamt.
  • När det tar stopp i skrivandet – fråga dig själv varför du fastnat. Tove menar att det ofta handlar om rädslor. Rädsla för att träda in i ett visst rum eller i en viss situation, kanske ett hemligt rum. Det kan handla om ett minne, en plats eller en händelse där det är av någon anledning obehagligt att vara. Det här var lite av en aha-upplevelse. Jag har tänkt tanken tidigare men inte landat i den. Hon har helt rätt. När det tar stopp handlar det oftast om rädslor. Rädsla för att misslyckas, rädsla för att gå in i en del rum, en del av det som är jag men som inte definierar mig. Är det så även för dig? När det tar stopp. Har du några hemliga rum? Varför blir det i vissa situationer ett motstånd? Stanna upp och fundera.
  • Flödesskrivande är ett rum där vi kan vara oss själva till hundra procent, ett verktyg för att komma vidare trots rädslor. För Tove var det verktyget som gjorde att hennes trilogi kunde bli till. Hon berättade att redan för tio år sedan började hon att flödesskriva flera sidor varje morgon som rutin.

    Att flödesskriva betyder att man ställer en klocka på till exempel tio minuter och sedan skriver det som finns i huvudet. Rakt ned på pappret, inga stopp, inga hinder, bara allt som just nu finns i huvudet. Vi fick prova och jag kände hur otroligt välgörande det var. På tio minuter skrev jag ned allt som rör sig i mig just nu, helt fritt, utan begränsningar (att-göra-listor, helgens måsten, rädslor, oro, tankar om allt jag kunde komma på) och vips! blev det en och en halv A4-sida.

    Tove menar att vi har så mycket i huvudet som behöver rensas bort innan det där kommer som vi vill eller ska skriva. Egentligen. ”Det är som att vrida på en kran som stått oanvänd en tid. I början kommer inget vatten, det låter konstigt, hackar men om kranen får stå på en stund så kommer vattnet”. Kanske är det likadant med flödesskrivandet? Låt allt rinna ut och igenom för att rensa rören och göra plats för det andra. Vi behöver uppvärmning, hitta flödet, rensa bort allt som ligger i vägen.

  • I det Tove berättade fick jag flera viktiga insikter. Jag behöver till exempel hitta mina hemliga rum och det jag gör med den här bloggen är att rensa rören. Det jag behöver göra mer för att rensa rören är att flödesskriva. Det där som jag ibland tycker känns onödigt att skriva eftersom det inte blir något vettigt av det. Kanske är det just det andra kortare formatet (den här bloggen) och det ”onödiga skrivandet” vi behöver för att sedan kunna skriva det vi egentligen vill och ska skriva? Intressant tanke.

Tack Tove för en fantastisk föreläsning! Att fånga, skildra känsliga människors tankar och känslor har du lyckats med. Att lyssna till din föreläsning var oerhört fint. Mycket igenkänning, konkreta tips och inspiration. En känsla av riktighet. Du har hittat dig själv och du har hittat din egna röst. Jag hoppas en dag kunna säga detsamma. Du har gett mig nytt mod och en del insikter jag inte hade förut, förbättrade verktyg och ny glöd åt mitt skrivande. Jag behöver berättelsen och berättelsen behöver bli berättad.

Ikväll ska jag flödesskriva lite och kanske försiktigt glänta på den där dörren till mina hemliga rum.

/Anni

Ps. Toves inspiration till flödesskrivande kommer från författaren Julia Cameron och boken ”Lev kreativt”. Snart ges den ut i en ny utgåva där Tove skrivit förordet. Hur fint är inte det?

Tips för att skriva en krönika

Hur skrivs en krönika? För mig går det mycket på känsla och kanske lite rutin då jag nu har några i bagaget. Jag fick en ny krönika publicerad igår som gästkrönikör hos Vardagskrönikören. Den feedback som följde med vill jag dela med mig av eftersom den enkelt beskriver hur en krönika är uppbyggd. Här finns också några fler tips om du själv vill skriva en krönika.

Att skriva en krönika är en väldigt fri form av skrivande. Det går att få utlopp för kreativitet och samtidigt är det en chans att skriva om de ämnen som själv intresserar en. Förhoppningsvis kan krönikan också få någon annan att tänka till. Det finns vissa delar som brukar finnas med. En inledning som presenterar ämnet och som får läsaren intresserad är jätteviktigt. Huvuddelen av krönikan berättar mer om händelsen i detalj och du kan lägga fram dina tankar och känslor som fick dig att välja ämnet. I avslutningen knyts allt ihop. Du återkommer till textens idé, budskap och kanske också rubrik.

gastkronikor

Att ge eller inte ge – min senaste krönika

Dag efter dag, oavsett väder och årstid sitter tiggaren utanför din matbutik med en mugg framför sig. När du går ut på restaurang eller tar bilen till jobbet sitter tiggaren kvar. Många tycker det är jobbigt att se människor tigga och står handfallna inför hur man ska bemöta dem. Jag skriver i min krönika ”Att ge eller inte ge” att ett första steg är att försöka se människan bakom koppen och ifall man vågar, kanske försöka sig på ett litet ”Hej!”.

Krönikan finns att läsa på Vardagskrönikörens blogg eller på Vardagskrönikörens Facebooksida. Om du gillar den så får du väldigt gärna kommentera och/eller dela vidare. Tack!

Tips för uppbyggnad och struktur av en krönika

Feedback från redaktören på Vardagskrönikören, krönikan Att ge eller inte ge:

”Nu har jag läst din gästkrönika. Den var riktigt bra; jag fann inte någonting som behövde korrigeras. Du fångar formen för en krönika perfekt när du utgår från en personlig iakttagelse och låter den vara en bro till något större och mer allmänt.

Inledningen väcker ens intresse och du avrundar texten snyggt genom att fråga/uppmana läsaren till handling eller i alla fall en självrannsakan. Språket är fint och du använder vardagen som en snygg inramning. Och framförallt lyfter du ett aktuellt ämne och belyser det på ett effektfullt sätt.

När man skriver om mänsklig godhet och om att se tillvaron i ett större mer inkluderande perspektiv är det lätt att det blir för sött och platt, mer du lyckas både fånga pulsen i medmänskligheten men också logiken som ligger bakom. Summa summarum: en väldigt bra krönika. Jättekul att du skickade in krönikan. Den passar perfekt i Vardagskrönikörens format.”

Vill du skriva en krönika?

Du kan till exempel läsa den senaste krönikan jag skrivit och kika på kommentarerna ovan kring uppbyggnaden. Sedan är det bara att gå ut i världen eller kanske läsa en tidning, hitta ett intressant, aktuellt ämne och börja skriva. Kanske inte så ”bara”, men jag tycker det är väldans roligt med det korta formatet som ger mig energi att fortsätta på mina större skrivarprojekt. Det är också kul som omväxling (jag är kommunikatör till yrket) att skriva om mina helt egna tankar och funderingar. Kanske är det något även för dig?

Lästips! Det finns en hyfsat ny bok om att skriva krönikor. Den verkar jättebra men jag har tyvärr inte hunnit läsa den själv ännu. Den heter ”Facit – konsten att skriva krönikor” och är skriven av Patrik Lundberg.

Mer inspiration

Jag läste nyligen en krönika av Henrik Bahari – ”Från din vän på Venus”.
På ett oerhört vackert vis lyfter Henrik fram det handskrivna brevet som ett spännande alternativ i en tid då de mer moderna tekniska kommunikationssätten börjat kännas triviala. Det är en krönika som jag tror att alla med skrivarintresse kan känna igen sig i och den är också uppbyggd på ett fint sätt.

Litteraturkunskap tipsar: ”Konsten att skriva en bra krönika”

Mediabloggen: ”Tips för dig som vill skriva en krönika”

Skrivartävling för krönikörer

Vardagskrönikören anordnar vid sidan av ”Veckans gästkrönika”, även löpande tävlingar på olika, bestämda teman. Om du är sugen på att tävla och få chansen att vinna en slant så kika på Vardagskrönikörens sida för tävlingar.

Lycka till!

/Anni

Släppa taget och flyga?

 

anni_havet_morko_1802

Vid havet i lördags där jag ofta sitter och funderar över mina texter och annat i livet.

Jag har lämnat in terminens första uppgift. Linnéuniversitetets kurs i kreativt skrivande ska under våren ägnas åt våra egna projekt, vilket gör att jag nu i skolarbetet kan arbeta vidare med min bok. Vi får feedback från lärare och ger feedback till varandra och kan förbättra innehållet. Jag har inte vågat öppna upp responsen i tron att det kanske skulle bedömas som undermåligt. Men så var det inte, definitivt inte!

Så här inleder min lektor omdömet för den första inlämningsuppgiften i år (mitt större projekt, min första egna bok). Det stod mycket mer, men det avslöjar för mycket om handlingen.

”Det här är mycket bra. Det första kapitlet är rentav ypperligt. Du visar fin behärskning både av stoffet och dina uttrycksmedel. Du ger en bred och nyansrik bild av din upplevelse, och du väljer bildspråken med omsorg. De förtydligar, och de gör att vi dröjer kvar vid den gestaltade eller relaterade upplevelsen.”

Kan du tänka dig? ”Ypperligt”. Vilket vackert ord och jag är galet glad! Kanske går jag i mål med den där jäkligt svåra, men viktiga boken ändå till slut. Du som själv skriver och kämpar med en bok förstår den där bubblande glädjen. Det är stort att känna att man äntligen kommer vidare, att den där drömmen faktiskt kanske, kanske är inom räckhåll. Men å andra sidan är det massor av mer material som ska bearbetas.

Det har varit en fin helg på flera sätt då jag också fick korrektur på min fantasynovell ”De orörbara” i fredags och det var bara små, små saker som ska korrigeras. Jag fick även några ord i mejlet som gjorde mig otroligt glad och peppad inför släppet av boken i maj:

”Du skriver så vackert att det gör ont i bröstet när jag läser. Du måste, precis som Leona i berättelsen, släppa loss och pröva dina vingar! Det märks att du har gått flera kurser hos mig, och att du hela tiden strävar efter att bli bättre i ditt skrivande. Du ÄR författare, släpp taget och flyg!” /

Kim M Kimselius, författare och skrivarcoach

Tack, Kim! Ska försöka släppa loss… I maj kommer novellen med  i en novellsamling – Den magiska porten på Färgargården. Hoppas innerligt att du vill läsa den. Kommer att finnas på Adlibris och Bokus.

Jag har varit på middag med fina vänner tillsammans min dotter och en del annat oväntat kul har också hänt. Det går som bekant väldigt mycket både upp- och ner i mitt liv 🙂 En annan bra sak är att min fot har läkt och jag får åter igen på mig alla skor, även de med klack!

I helgen har jag suttit vid havet i tystnaden, tränat och lyckats återerövra de vikter jag tränade med innan fotoperationen i slutet av november. En mycket bra helg och start på veckan med andra ord. Imorgon är det dags att åka till Växjö igen för spännande föreläsningar på fredag och sen hela helgen fri för att skriva, träna och kanske lite bus.

Och nu ska jag definitivt fortsätta skriva. Det kanske blir en bok till slut, det kanske till och med blir flera, men vilken oerhörd tid det tar…

Det gäller att släppa taget om det jäkla tvivlet och våga tro. Och aldrig, aldrig ge upp.

It´s the possibility of having a dream come true that makes life interesting. 

/Paul Coelho

/Anni

 

Avtryck

 

annisvensson avtryck

Foto: Jeremy Vessey, unsplash.com 

Hon ser ut över det till synes oändliga havet, höjer blicken en aning. De gröna ögonen fokuserar, smalnar för att möjligen se vad som döljer sig bortom horisontens bleka ljus.

Likt alla andra dagar står hon här med en längtan, något att fästa blicken vid. Vågornas rytmiska ljud slår mjukt mot stranden, en doft av havstång och vår kan anas i den ljumma vinden.

Hennes tankar blir ett med ljudet från vågorna, och hon tar ett steg till, kommer lite närmare sitt ursprung. Ingen vet vem hon egentligen är, men snart kommer allt att vara förändrat.

Hon tvekar en aning, men vänder sedan om, går med beslutsamma steg mot det som måste göras. Vinden har snart suddat ut de avtryck hennes steg gjort i sanden.

./.

Det här är en nyskriven text som publicerades idag på Polemiks Instagramkonto. Jag fick inspiration av att dels se bilden och dels av att sitta vid havet. Ibland tycker jag om att varva mina större skrivarprojekt med korta texter. Följ gärna polemik.nu på Instagram: @polemik_nu och följ gärna mig också när du ändå är i farten: @annisvensson

/Anni

Omfamna tvivlet?

Vid havet, Puerto de la Cruz, Teneriffa


Så många timmar, så mycket tid jag lagt på tvivel kring mitt skrivande. Ibland tänker jag att tvivel bara är dåligt. Men ju mer jag tänkt, desto mer övertygad är jag om att i tvivlet finns även något bra.

Det handlar ju på ett sätt om att vilja göra något så bra som möjligt. Om tvivlet inte fanns kanske det vi gör inte skulle bli lika bra. Tvivlet gör ju att vi gör om, tänker om, skriver om, vänder och vrider på varje ord, varje mening.

I slutänden har tvivlet förhoppningsvis gjort oss bättre. Så tänker jag i de goda stunderna. I de andra hatar jag tvivlet för det har fått mig att tveka, stå tillbaka och inte skriva alls under långa perioder.

Nu har jag förmånen att befinna mig på Teneriffa och mestadels har det varit kallt, moln och regn. Men några timmar har det varit sol och ljus. Jag märker ännu mer nu hur mycket årets mörka period påverkar mig. När jag fått några timmars sol och värme vid havet är det som om jag, både kropp och själ vaknar till liv. Jag ser saker i ett annat ljus, ur ett annat perspektiv.

Det är även då lusten att skriva är som allra starkast. Hoppet och tron på att jag ska lyckas slutföra mina större skrivarprojekt återvänder (och jag har bl a skrivit en ny krönika denna vecka). Det är där jag befinner mig just nu och jag hoppas innerligt att den känslan får följa med mig hela vägen hem. 

Om du också tvivlar på dina drömmars mål ibland – hur gör du för att komma vidare?

/Anni

Del av novell – Det är jul igen

annisvensson detarjuligen

Idag publicerade polemik.nu ännu en del av en novell. Jag blev väldigt glad över orden som presenterade min text. Det kan tyckas som en liten sak men det förgyllde min söndagskväll. 

”Anni Svensson skriver skönlitteratur och bjuder idag på en liten del av en novell. Det är jul igen är fylld med igenkänning och fina formuleringar om huvudpersonens omgivning”.

Fler av mina texter och andra skrivares alster hittar du på polemik.nu och på Facebook @polemik.nu Följ oss gärna!

Det är jul igen

”Rött som i jul, kärlek och gemenskap. Grönt som i gran med doft av barr, skog och frihet – om den inte vore av plast. De år den överhuvudtaget kommer fram ifrån det överfulla källarförrådet och ställs i ett hörn i vardagsrummet, kläs med kulor i rött, guldpaljetter och smällkarameller i regnbågens alla färger. I rummet med mossgrön soffgrupp i plysch, matchande veckbandsgardiner som räcker ända ned till golvet och samlar dammet som ingen vill se. Ett rum med gröna, väl omhändertagna växter som pryder alla fönster ut mot gatan. Ett rum där doft av ljust brun whiskey dröjer sig kvar, och där vare sig en jul eller en gran egentligen får plats.

Några av de som finns utanför säger att jag är fin, att jag är vacker. I svart, kort klänning som smiter åt på den tunna kroppen, blekt ansikte, långt mellanblont hår och röda läppar. Jag vet inte om det är sant eller bara något de säger.

Står i hallen framför den stora väggspegeln med ram i ljus furu och ser ingenting förutom en blek gestalt. Jag fyllde fjorton år i somras och vet inte vem jag är, vet inte vad jag vill. Kanske vill jag tillhöra något eller någon som är på riktigt och kan få mig att se de vackra färgerna i julen. Kanske bara en önskan om att slippa allt som är brunt.

Men inget innanför eller utanför handlar om att älska. Allt det där vet jag redan. Kanske är det därför jag i spegeln inte ser något av allt det där jag önskar jag kunde se.

Men julen är alltid röd, granen alltid grön och jag målar mina läppar röda.”

Jag hoppas att du så småningom vill läsa hela berättelsen.

/Anni