Omfamna tvivlet?

Vid havet, Puerto de la Cruz, Teneriffa


Så många timmar, så mycket tid jag lagt på tvivel kring mitt skrivande. Ibland tänker jag att tvivel bara är dåligt. Men ju mer jag tänkt, desto mer övertygad är jag om att i tvivlet finns även något bra.

Det handlar ju på ett sätt om att vilja göra något så bra som möjligt. Om tvivlet inte fanns kanske det vi gör inte skulle bli lika bra. Tvivlet gör ju att vi gör om, tänker om, skriver om, vänder och vrider på varje ord, varje mening.

I slutänden har tvivlet förhoppningsvis gjort oss bättre. Så tänker jag i de goda stunderna. I de andra hatar jag tvivlet för det har fått mig att tveka, stå tillbaka och inte skriva alls under långa perioder.

Nu har jag förmånen att befinna mig på Teneriffa och mestadels har det varit kallt, moln och regn. Men några timmar har det varit sol och ljus. Jag märker ännu mer nu hur mycket årets mörka period påverkar mig. När jag fått några timmars sol och värme vid havet är det som om jag, både kropp och själ vaknar till liv. Jag ser saker i ett annat ljus, ur ett annat perspektiv.

Det är även då lusten att skriva är som allra starkast. Hoppet och tron på att jag ska lyckas slutföra mina större skrivarprojekt återvänder (och jag har bl a skrivit en ny krönika denna vecka). Det är där jag befinner mig just nu och jag hoppas innerligt att den känslan får följa med mig hela vägen hem. 

Om du också tvivlar på dina drömmars mål ibland – hur gör du för att komma vidare?

/Anni

Annonser

Del av novell – Det är jul igen

annisvensson detarjuligen

Idag publicerade polemik.nu ännu en del av en novell. Jag blev väldigt glad över orden som presenterade min text. Det kan tyckas som en liten sak men det förgyllde min söndagskväll. 

”Anni Svensson skriver skönlitteratur och bjuder idag på en liten del av en novell. Det är jul igen är fylld med igenkänning och fina formuleringar om huvudpersonens omgivning”.

Fler av mina texter och andra skrivares alster hittar du på polemik.nu och på Facebook @polemik.nu Följ oss gärna!

Det är jul igen

”Rött som i jul, kärlek och gemenskap. Grönt som i gran med doft av barr, skog och frihet – om den inte vore av plast. De år den överhuvudtaget kommer fram ifrån det överfulla källarförrådet och ställs i ett hörn i vardagsrummet, kläs med kulor i rött, guldpaljetter och smällkarameller i regnbågens alla färger. I rummet med mossgrön soffgrupp i plysch, matchande veckbandsgardiner som räcker ända ned till golvet och samlar dammet som ingen vill se. Ett rum med gröna, väl omhändertagna växter som pryder alla fönster ut mot gatan. Ett rum där doft av ljust brun whiskey dröjer sig kvar, och där vare sig en jul eller en gran egentligen får plats.

Några av de som finns utanför säger att jag är fin, att jag är vacker. I svart, kort klänning som smiter åt på den tunna kroppen, blekt ansikte, långt mellanblont hår och röda läppar. Jag vet inte om det är sant eller bara något de säger.

Står i hallen framför den stora väggspegeln med ram i ljus furu och ser ingenting förutom en blek gestalt. Jag fyllde fjorton år i somras och vet inte vem jag är, vet inte vad jag vill. Kanske vill jag tillhöra något eller någon som är på riktigt och kan få mig att se de vackra färgerna i julen. Kanske bara en önskan om att slippa allt som är brunt.

Men inget innanför eller utanför handlar om att älska. Allt det där vet jag redan. Kanske är det därför jag i spegeln inte ser något av allt det där jag önskar jag kunde se.

Men julen är alltid röd, granen alltid grön och jag målar mina läppar röda.”

Jag hoppas att du så småningom vill läsa hela berättelsen.

/Anni

Poesi – Triad

 

annisvensson triadalt2

Foto: Jenna Beekhuis

 

Igår publicerades min dikt i tre delar – ”Triad”. En speciell känsla. Dels för att jag under utbildningen i Kreativt skrivande har fått flera utmaningar som jag inte trott mig varit kapabel att klara av, dels för att poesi för mig kommer med många krav. Ändå blev det något till slut. Det blev Triad.

Mycket har hänt under utbildningens gång och en viktig del är att jag hittat till poesin, eller kanske snarare hittat tillbaka till den. Poesi har nämligen funnits med i stora delar av mitt liv. I kursens första del ingår att läsa faktaböcker om skrivande, skönlitteratur, drama och poesi. Under allt läsande vaknade en slumrande längtan till liv. En längtan som handlar om att skriva poesi – eller i alla fall något som liknar poesi.

Jag är på näst intill oprövad mark nu när jag har försökt skriva den här typen av text. Det känns lite vingligt, lite läskigt.

OM du skulle vilja läsa så lyssna gärna på musikstycket som hör till, ”Spiegel im Spiegel” av Arvo Pärt. Det är musik jag upptäckt under skrivandet av min första bok. En i många avseenden svår berättelse att skriva, ibland kan det kanske upplevas som att jag skriver mer OM berättelsen än att jag på riktigt skriver den. Jag gör ofta båda delarna parallellt, men ibland bara det ena. Det tar grymt mycket tid att skriva en bok eftersom det inte bara att skriva. Det är planering, struktur, tänkande, tusentals ändringar under resans gång eftersom nya idéer dyker upp längs vägen. Det är oerhört komplext och ibland blir jag trött, det känns som om jag aldrig kommer bli klar. När jag inte mäktar med att skriva på de längre berättelserna, men ändå måste skriva (för det måste jag) tycker jag om att skriva ned korta funderingar och tankar som ibland  blir blogginlägg, ibland en krönika och som nu blivit till någon slags poesi.

När jag var ung och även senare i livet när jag stundtals varit vilsen och fundersam har jag hittat böcker av författare och poeter på bibliotekets bokhyllor som gjorde skillnad. Någonstans när jag var runt fjorton år föddes en stark längtan i att själv vilja skriva. En vilja att bidra och vara en del av allt det där fina som de gett till mig. Kanske kan mina erfarenheter och ord bidra med något litet till en annan människa. Möjligen är det för stort tänkt (tvivel som vanligt), men nu finns i alla fall Triad här på bloggen och på Polemik.nu

Ps. Lyssna gärna till ”Spiegel im Spiegel” av Arvo Pärt medan du läser 🙂

Triad

1. Morgonen

Om morgonen, solens strålar letar sig in genom halvöppet fönster,

solkatter leker tafatt på väggen, över täcket i sängen.

En ljummen vind, knappt märkbar

griper tag i de skira gardinerna, får dem att bölja i vackra vågor.

Jag skönjer en doft av daggvått gräs, nyutslagna blommor,

och ett vagt löfte om ännu en begynnande sommardag.

Platsen bredvid mig bär nu bara bleka spår av dig,

sköra minnen, smekningar av solvarm hud,

och en liten grop i kudden där jag trott mig se ditt ansikte vila.

Du är för mig förlorad,

men en ny dag tar sin stilla början.

Och jag med den.

 

2. Dagen

Om dagen står jag vid havets strand,

blickar ut över det vilda, otämjda, och vackra.

Vinden leker med mitt hår,

och jag andas in doften av tång och hav.

Spåren av dig dröjer sig kvar på min hud.

Du var skrattgropar, ljummet sommarregn och sol.

Jag är salta tårar, skuldtyngda skuggor och skymning.

Du lät all min längtan vila i din famn (tills du sa du var tvungen att gå.)

Jag vill dansa med glädjen, omfamna allt,

om än så bara för en kort stund.

Ser ut över havet,

och drömmer om att en dag dansa igen.

Vågornas eviga sång ljuder högre än allt.

Nu är det havet som låter mig vila.

Allt annat för en liten stund tystnar.

 

3. Natten

Om natten, på den tunna linjen mellan vakenhet och dröm,

en röst, en viskning,

som vore där någon på min axel.

Skriv, skriv av hjärtats lust.

Ljuvlig är drömmen,

av allt det andra hjärtat går itu,

och lusten ekar i tomma rum.

Men sällan är natten så mörk

som precis innan gryning.

Kanske tystnar tvivlet,

och allt inom finner en väg ut.

Kriget som rasar i själens boning

blir ord som rinner ned på vitt papper.

Speglingar av mörker,

blir till ljus.

/Anni

Vad är det med havet?

Dryga sex veckor har gått sedan min fotoperation. Igår fick jag äntligen slänga kryckor och fotpjäxa och som jag har längtat efter den dagen. Den sista tiden kände jag mig oerhört låg, även om det var en planerad operation och jag visste att läkningen skulle ta tid. Men jag visste inte att det skulle bli så svårt för mig att vara beroende av att få hjälp med nästan allt. Bland det första jag lovade mig själv att göra när jag kunde gå och köra bil igen var att träna och ta mig till havet. 

Det jag lovade mig själv har jag gjort idag och vilken glädje att kunna sätta sig i bilen med musik på högsta möjliga volym. Friheten att kunna åka precis vart jag vill. Den känslan! Wiiiiihoooo! Det är såna där saker en tar för givet i vanliga fall, och åter igen har jag blivit påmind om hur betydelsefulla de där små sakerna i livet är.

Först till gymmet där jag inte varit på drygt sex veckor. Jag var fundersam över hur mycket jag skulle orka, hur mycket jag tappat i styrka då jag bara ”mesat” runt hemma på en yogamatta ett fåtal gånger. Det kändes himla roligt att vara tillbaka (ja, det är sant!). Jag har längtat så otroligt mycket till träningen som oavsett livets händelser i övrigt gör att jag känner mig stark och glad. Det gick långt mycket bättre än jag kunnat tro. Jag fick kliva ned ett, ibland två pinnhål på vikterna men inte mer. Jag satsar på att vara tillbaka i tidigare form och vikter inom sex veckor. Det bör inte vara några problem när jag nu jag återgår till ett par, tre pass i veckan. Träningen är verkligen bra, den gör underverk. Kanske de berömda endorfinerna?

Anni gym 2018

Tillbaka på gymmet! Yay!

Sedan var det dags att åka vidare till en av mina favoritplatser vid havet, Farstanäs udde för att ta en kort promenad och träna den ömma foten som fortfarande är rejält svullen. Vädret idag var grått, vinterkylan nöp i kinderna, foten värkte, men det gjorde ingenting alls. Ena sidan av udden var helt stilla, tyst.

Farstanas 180113_1

Den sida som var lugn och tyst. Bara jag och två svanar 🙂

På den andra sidan var det ganska hård vind och vågor. Vågornas enformiga slag mot klipporna bildade som alltid ett rytmiskt ljud. Jag stod där en stund och funderade över varför havet är så speciellt för mig.

Jag tror att där vid havet, skogen och klipporna känner jag mig levande. Allt är ärligt, sant och där finns också ett alldeles speciellt ljus. Tankarna kan vandra fritt och jag blir medveten om vad jag faktiskt kan och inte kan påverka. Bara jag kan bestämma hur jag ska må genom att inte låta andra människor eller yttre omständigheter påverka mig. Det har varit en del negativa händelser den senaste tiden. Nu hoppas jag på ett lugnt år där jag får möjlighet att koncentrera mig mitt roliga jobb, min dotter, vännerna som alltid finns för mig och skrivandet.

Farstanas 180113_2

Den andra sidan av udden med vind och vågor.

Jag är efter träning, lyssnande på bland andra Kent, Kenny and the Foodboxes, Coldplay och en stund vid havet vid skapligt gott mod. En tung period är över. Nu ska jag göra ett försök till att fortsätta skriva på det som ska bli min första egna bok. Håll gärna en tumme för att vägen framåt håller sig någorlunda rak. Boken måste, måste skrivas klart. När du en dag kan och förhoppningsvis vill läsa den kommer du att förstå varför.

/Anni

Ps. Det finns en tjej som heter Dao och som igår gjorde en lysande version av Coldplays ”Fix you”. Nästa nya stjärna?

 

Ny krönika – En sån där obotlig optimist

allas_kronika_1801

Det är en alldeles speciell, underbar, näst intill magisk känsla att se sin egen text publicerad. 
Den här gången är det en ny krönika i veckotidningen Allas (nr 2) som kom ut igår. Där finns min krönika ”En sån där obotlig optimist”.

Krönikan har sin plats i ett jättenummer bland bilder på spirande färgstarka tulpaner, vintervita desserter, hälsoextra, noveller och en massa annat kul. Jag hoppas förstås att du blir så nyfiken på att läsa att du införskaffar tidningen och slår upp sidan 35 (till att börja med.)

Jag är så himla glad över varje litet framsteg och det är så jäkla roligt att skriva. Det blir bubbel för att fira ikväll hörrni! 😊 Och sen ska jag använda den nya energin till att fortsätta skriva min bok. Skrivarresan fortsätter, målet blinkar som ett litet fyrtorn långt borta vid horisonten. Ibland så svagt att det knappt kan anas, ibland så starkt att jag har svårt att se något annat.

Innerligt tack till dig, till alla er som läser, följer min blogg och peppar mig på vägen. Tack till alla skrivarvänner för det fantastiska stöd ni är i med- och motgång och ett särskilt tack till Mikael, redaktionschef på Allas.

”She believed she could. So she did.”

/Anni

Ps. Ikväll firar jag även min skrivarkollega i Fåröakademien, Johanna Glembo. Det blev nyss klart att hon vunnit Swedish Zombies romantävling om ett bokkontrakt och får sin bok Rötmånad utgiven. I somras, på Fårö fick jag förmånen att lyssna till ett kapitel av Rötmånad. Jag som nästan aldrig läser den typen av berättelser i vanliga fall ville genast höra mer. Snart får även du möjlighet att läsa och lyssna. Gör det! Stort grattis Johanna!

Johanna har även nyligen startat skrivarpodden Skrivdriv tillsammans med Ewa Broberg.

Hej 2018 och Vardagskrönikören!

 

krönikören

Vardagskrönikören publicerar vardagsrelaterade krönikor om tillvarons alla företeelser. Om du skriver krönikor kan du skicka in dem för att kanske få dem publicerade som ”Veckans krönikör”. Ibland utlyses också tävlingar. Den senaste tävlingen hade tema ”Året som gått”.

Jag lämnade in ett bidrag på en nygammal krönika som jag skrev våren 2017 i samband med terrordådet i Stockholm city. Med lite omskrivning blev det ett bidrag som kunde skickas in. Tyvärr var jag inte en av vinnarna denna gång men mitt bidrag ”Var inte rädd” har publicerats. Det är alltid roligt!

Du kan även hitta Vardagskrönikören och alla bidrag på Facebook och på Twitter. Du får jättegärna kommentera och dela vidare 🙂

2018 har börjat skapligt, åtminstone om jag ser till skrivandet. Snart kommer nämligen ännu en av mina krönikor – i en veckotidning. Mer om det inom kort.

/Anni

Två steg framåt, ett steg bakåt

 

nyttår2018

”Top nine 2017”. De mest gillade/kommenterade bilderna på Instagram @annisvensson sammanfattar delvis det gångna året. Fem av nio bilder handlar om skrivande. Övriga om vikten av att vila, se världen, göra lite som man vill och att alltid fira framgångar.

Jag har de senaste arton månaderna ändrat nästan allt i livet och dessutom fortsatt satsa på min skrivardröm som gett resultat. Trots att jag ligger med förkylning, foten i högläge och missar årets nyårsfest med fina vänner är jag ändå jäkligt glad åt det jag har. Hur kan det komma sig?

På hyfsat kort tid har jag hunnit med stora förändringar; sålt hus, köpt bostadsrätt, blivit varannan-vecka-förälder, påbörjat en universitetsutbildning, bytt bil och bytt jobb. Under 2017 har jag också gett ut min första egna e-novell En berättelse från ovan. Den finns både på Adlibris, Bokus och på ett gäng bibliotek – det är stort!  Jag skrivit krönikor för Länstidningen i Södertälje, för Allas veckotidning och kommit in på min drömutbildning, Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet (distans). Under hösten blev jag även ledamot i Fåröakademien.

Ibland får jag nypa mig i armen för att förstå att allt det som gått bra med skrivandet faktiskt är sant och på riktigt. Jag är ju kanske som bekant full av tvivel emellanåt… Men jag har också gjort ett viktigt, aktivt val och prioriterat skrivandet. Det har varit ett på många vis slitsamt år som avrundades med en fotoperation, men det har även funnits så mycket ljus. Mina vänner, skrivarvänner, min dotter och skrivarframgångarna. Ljusglimtarna finns ofta där om vi lyckas lyfta blicken och fråga oss vad som verkligen betyder något.

För mig är det många saker och jag tycker att Brendon Burchard (tack! Philip Jonzon Jarl för tipset!) väl sammanfattar hur vi kan tänka när vi ser tillbaka på året som gått och när vi funderar på hur vi vill leva framåt:

These are alł the questions you need to ask yourself when you evaluate the year that has been, and set your intention for the years to come:

  • Did you live?
  • Did you love?
  • Did you matter?

De senaste åren med cykelolycka, nära människors sjukdom och en massa annat har fått mig att inse att livet är skört. Därför har jag bestämt mig att uppfylla så många av mina drömmar som möjligt, så fort som möjligt. En handlar om skrivandet. En annan handlar om att vara i naturen, gärna nära havet, resa och att uppleva världen (ibland på egen hand, ibland med min dotter). Flera resor är avprickade i år; Thailand, Italien, Grekland, Kroatien och Fårö. Vi får se var det bär av härnäst då det börjat sina på kontot, men en författarvecka på min favoritplats Fårö blir det i alla fall i augusti.

Upp- och nedgångar har det varit, men på det stora hela så går det framåt. Under tre kvällar skrev jag i veckan en egen version av Selma Lagerlöfs Bortbytingen ur berättarperspektivet att vara en trollunge vid namn Jonah. Har ingen aning om var namnet kom ifrån, det dyker oftast bara upp av sig självt när jag börjar skriva. Skumt det där… Oerhört svår och utmanande uppgift men samtidigt roligt! Det var årets sista inlämningsuppgift för kursen i kreativt skrivande, elvatusen tecken. Check! Trots förkylning. Om det blev tillräckligt bra vet jag inte ännu, men hoppas det. Utlåtande i januari.

Nästa år hoppas jag blir bara steg framåt, inga bakåt men livet brukar bjuda på en salig blandning. Vägen är sällan rak. Som idag, nyårsafton då jag skulle vara på fest med min dotter hos fina vänner. Ödet ville annorlunda då en förkylning knockat mig totalt. Men snart är jag uppe igen och då ska det skrivas vidare på den där egna boken som banne mig ska bli klar under 2018. Som kloka Henrik Berggren sjunger Hold on to your Dreams.

Med de raderna och funderingarna kring bakåt och framåt vill jag önska dig ett riktigt Gott Nytt År!

/Anni

Ps. Tack bästa Vicky för att du ikväll på självaste nyårsafton levererade kalasdrycker och hemgjorda glassbakelser. Tack bästa Stefan för att du hjälpte oss att handla mat. Vi får en fin nyårsafton här ändå, Nike och jag. TACK!

 

Skriva så att hjärtat blöder – om fantasy och utmaningar

 

Anni_farstanas_161031 (2)

Ett troll vid ett av sina favoritställen – i en skog, nära havet.

Jag fick en uppgift på en skrivarkurs. Skriv en novell på tema fantasy och gör du det tillräckligt bra så kommer din berättelse med i en novellantologi nästa år. Först tänkte jag att tjoho! så roligt. Sedan kom andra tankar – fel genre, aldrig och nej, det där går inte… men det gick! Så hur gjorde jag?

Först stod det helt still, sedan började tankarna vandra. Okej, Anni, hur ska du fixa det här? Det går inte, kan inte, men jag vill ju skriva. Hur ska jag kunna skriva fantasy, vad är ens fantasy? Googla! och jag googlade. Nätet är fullt av goda råd, många råd. Men det som fick fart på mig var ett inlägg av Patrik Stigsson: Så skriver du en fantasyroman

Jag fick leta en stund då det finns så oerhört mycket skrivet om fantasy. Vad det betyder, vad det innebär, hur det ska skrivas, vilka som är de mest framgångsrika författarna inom genren osv. Eftersom jag aldrig skrivit i den genren behövde jag konkreta råd från start. Det finns massor att läsa om teknik, bygg upp berättelsen så här, gör si och gör så. För att ta till sig ett enda av de där råden så behövs ju först en idé. Jag hade inte tillstymmelse till idé.

”Ett annat sätt att skaffa inspiration är att vara ensam i naturen. Ta långa promenader eller sitt stilla på en mossbelupen sten. Du skall helst inte höra biltrafik, flygplan eller tåg. Föreställ dig att du möter olika varelser. Prata med dem. Fråga dem om de vill vara med i din bok. Var också öppen för att möta äkta sagoväsen i skogen. Om du inte tror att detta är möjligt är fantasy inget för dig.” / Patrik Stigsson

De här textraderna gav mig inspiration. Jag gick ensam till skogen, satt tyst, slöt ögonen, lyssnade och så blev en del av de ”De orörbara” till. Först kom huvudkaraktärerna, jag såg hur de såg ut, de fick namnen Liam och Leona. Sedan kom delar av berättelsen och även titeln. Därefter flödade orden och det blev en berättelse på över 30 000 tecken. Den längsta novell jag någonsin skrivit.

Ett annat fantastiskt råd i det här inlägget är ”Och skriv så att hjärtat blöder”. Oerhört fint och nära författaren och skrivarcoachen Kim M Kimselius tankar om att skriva med glädje. Jag tänkte på allt som både inspirerar och gör ont i livet och skrev utifrån det. Hoppas att det kan hjälpa även dig om du vill skriva en fantasyberättelse eller en berättelse vilken som helst.

”Till sist. Lita aldrig på någon som talar om för dig vad du skall göra och hur du skall göra det. Gräv där du står. Gräv djupt i dig själv. Och skriv så att hjärtat blöder.” /Patrik Stigsson

Tack för råd och inspiration i din blogg, Patrik Stigsson. Min novell med fantasytema föddes ur dina handfasta råd om skogens magi och sedan fanns resten av inspirationen inom räckhåll.

Min fantasynovell á la Anni ”De orörbara” är färdigskriven, antagen och i maj finns den med i antologin Den magiska porten på Färgargården.

Gräv där du står. Skriv så att hjärtat blöder. Ja, jag ska sannerligen försöka.

/Anni

Antagen till ny novellantologi 2018!

denmagiskaportenomslag

Det fina omslaget gjort av Jane-Helen Berntsson

Idag har jag sovit bort halva dagen. Igen. Det verkar som om foten som läker behöver enormt mycket sömn. Blä. Men när jag öppnade mejlen idag möttes jag av något riktigt roligt!

Min novell ”De orörbara” på tema fantasy som jag skrev i somras samtidigt som jag höll på att slita mitt hår är antagen till novellsamlingen ”Den magiska porten vid Färgargården”

Boken kommer ut någon gång under maj 2018.

Jippi! Det känns fantastiskt kul att få vara med i ännu en novellsamling.

 

”Hej Anni,

nu är din text inlagd i boken Den magiska porten vid Färgargården, med andra ord är du nu en av författarna till boken. Grattis!”

Jag hoppas att baksidestexten gör dig lite nyfiken:

”Det du håller i handen är en portal till flera författares egna magiska världar. Låt dig inte luras av Färgargårdens idylliska skönhet. Det här är en plats som ingen annan på jorden, här finns öppningen till allt liv. Vid sällsynta tillfällen kan man stöta på något speciellt, ett skimmer, en dold väg, en port. Ta dig i akt, du har blivit varnad.

Flera författare har inspirerats av atmosfären i det gamla huset och berättelserna har vuxit fram. Genom novellerna får du ta del av det förflutna och se vad som händer när varken fantasi eller ord sätter några gränser. Vad är det för hemligheter som döljs på Färgargården? Läs, njut och försvinn bort i gränslandet mellan fantasi och verklighet.”

Om jag inte fortfarande åt så mycket smärtstillande skulle jag såklart fira med ett glas bubbel. Men ett liiiitet glas kanske jag kan unna mig ändå. Varje litet framsteg ska ju firas även om foten sedan Hallux Vallgus-operationen är i ett jättesnyggt paket…

fot

Foten i ett snyggt paket och så lite kryckor på det i ett par veckor till. Inte kul!

Jag har sagt det förut men det tål att upprepas. Ingenting är omöjligt. Bara olika svårt. Jag trodde på den här novellen som jag till slut tyckte blev riktigt bra. Det är inte ofta jag är nöjd med det jag skriver men den här berättelsen har något speciellt. Precis som min e-novell ”En berättelse från ovan”. Jag hoppas att du vill läsa.

Om  nu bara den jäkla foten kan se till att läka lite kvickt så jag får energi till att arbeta igen och komma vidare med mina andra projekt. Framför allt det största, det som handlar om att få min första egna bok klar. Håll gärna en tumme!

/Anni

Ps. Ett stort tack till alla mina skrivarvänner och till min bästa skrivarcoach Kim M Kimselius som alltid peppar mig. Och tack även till Jenny Holmström, JMH Korrektur som hjälpte mig när jag körde fast. Utan er hade inte ”De orörbara” blivit klar och definitivt inte lika bra.

Kasta ut din kritiker

anni_tatuering

För snart ett år sedan gjorde jag min andra tatuering. En drömfångare. Varje dag påminner den mig om den där skrivardrömmen som jag bestämt mig för att följa.

Det är svårt att skriva, ibland oändligt svårt. Det sitter en kritiker på min axel som ofta viskar att det där blev nog inte så bra. Sen har vi det där med tiden, hur ska skrivandet hinnas med bland allt annat som pockar på uppmärksamhet? 

Alla dessa tankar, ständiga hinder och ändå slutar jag inte. Varför fortsätta med något som är så svårt och ibland till och med smärtfyllt. Varför fortsätta traggla med en dåres envishet trots att utgången inte är given? Svaret är: för att det är det absolut roligaste jag vet och för att det bor berättelser i mig som måste få komma ut.

Nu har den pessimistiska rösten på axeln fått ett namn. Hon heter Kajsa och hon ska väck.

Hur jag kom fram till det och hur hon fick sitt namn vill jag berätta mer om för det har visat sig vara hyfsat effektivt. Jag vet att flera som skriver och andra som jobbar med något kreativt har en inre kritiker som inte alltid är av godo. Viss självkritik tror jag är bra eftersom det vi skriver då har en möjlighet att utvecklas och förbättras. Men ibland tar den där negativa rösten alldeles för stor plats. Jag hoppas att fler kan få inspiration via det här kloka inlägget på Jorun Modéns skrivarblogg: Släng ut din inre kritiker

Häromdagen hade även sajten Boktugg.se ett intressant inlägg på temat att slänga ut kritikern, men också kloka tankar kring att frigöra tid och skriva klart. Det där som är så himla svårt. Hitta tid och skriva klart. Kanske kan även du inspireras av hur årets nobelpristagare i litteratur gjorde. Det kan ju vara svårt att få till den där längre, sammanhängande tiden som kanske behövs för att få ”flow”. Kan jag kanske frigöra sammanhållen tid för att åka iväg några dagar till min favoritplats Fårö snart…? Jag vet ju av erfarenhet att skrivarresor och skrivarkurser har gett mig den bästa skrivartiden och inspirationen. Hur gör du för att få inspiration och tid till ditt skrivande eller till andra viktiga saker i ditt liv?

Det här var mycket intressant läsning som fick mig att fundera på hur jag ska kunna få mer sammanhängande tid för skrivandet. Jag tror att det är precis vad jag behöver för att bli klar med mina större projekt: Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro skrev sitt mästerverk på bara fyra veckor

Just nu ligger jag med foten högt och kroppen fylld med smärtstillande mediciner efter en Hallux Vallgus-operation. Det blir inte mer än några få ord skrivna eftersom vare sig hjärna eller kropp vill vara med. Det är mest vila som gäller (och lite läsande, lite filmtittande). Men om en dryg vecka ska jag åter till arbetet och förhoppningsvis kommer jag då också vidare med skrivandet och kan fortsätta följa mina drömmar. Fram till dess ska jag ligga här, vila, låta foten läka, fundera ut fler delar till mina berättelser och brottas vidare med Kajsa.

/Anni