Fick välbehövlig, mjuk, lång massage igår och då händer något med smärtsignalsystemet. Det är som om det lugnar ned sig, saktar in, vilar.

Det gav mig välbehövlig sömn i tio timmar och känslan varade till runt lunchtid idag. Sedan är allt igång igen, inte på samma nivå som innan, men nästan. Noll energi, noll. Fyller på med alla mediciner. Igen. Vilar, väntar på att de ska verka. Och försöker skriva mig ur frustrationen. Tungt när även händerna, mitt livs verktyg stretar emot.

Tid

Veckor, dagar, timmar och minuter.

Allt, allt, livet.

Allt jag längtat till.

Rinner genom mina fingrar.

Något som ändå bär mig.

Längtan, hopp om att en dag bli bra.

Någon viskar ”fokusera inte på det du inte kan, fokusera på det du kan.”

Är det jag?

Det river under huden.

Ser ut över ängarna, följer rörelserna där vinden smeker.

Vandrar långsamt vidare genom en svartgrön skog där en oberörd sols strålar dansar, bildar mönster på den mossbeklädda stigen.

En doft av sommarblommor vars namn jag inte längre minns.

Jag försöker fokusera på annat. Än smärtan.

Men det som river under huden vill inte släppa taget.

Tiden, den vackra sommaren försvinner ifrån mig.

Rinner genom mina fingrar.

Och jag kan bara.

Se på.

/Anni