Om att älska det man gör och göra det man älskar. Om viljan att förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Och hur man når dit. Om kommunikationens starka kraft. På livets krokiga väg.
Idag har det varit samtal med läkare om allt som ska vara med i omfattande remiss till Brageekliniken för fortsatt utredning. Det går framåt även om läget är tufft. Men som så ofta (märkligt nog) såna här dagar händer något litet bra som lyfter mig en stund.
Jag skrev en kort text (poesi) för ett par år sedan med arbetsnamn ”Utanför mitt fönster”. Nu är den med i denna finfina bok för alla som är intresserade av skrivande, ”Skrivutmaningen”.
Här finns superbra skrivövningar med många bra exempeltexter. 52 olika kreativa övningar som inspirerar och utvecklar ditt skrivande. Min text finns på sidan 49 och det gör mig så innerligt glad.
Jag minns med glädje att jag kunnat skriva buntvis med noveller, krönikor, en del poesi och längre berättelser. Jag önskar och hoppas innerligt att jag kommer dit igen en dag.
Boken finns på Storytel, Adlibris och Bokus.
Trevlig läsning och jag hoppas att du även får många fina skrivstunder.
/Anni
Ps. Följ gärna det fina kontot @skrivutmaningen på Instagram för löpande skrivutmaningar/skrivövningar.
Fick välbehövlig, mjuk, lång massage igår och då händer något med smärtsignalsystemet. Det är som om det lugnar ned sig, saktar in, vilar.
Det gav mig välbehövlig sömn i tio timmar och känslan varade till runt lunchtid idag. Sedan är allt igång igen, inte på samma nivå som innan, men nästan. Noll energi, noll. Fyller på med alla mediciner. Igen. Vilar, väntar på att de ska verka. Och försöker skriva mig ur frustrationen. Tungt när även händerna, mitt livs verktyg stretar emot.
Tid
Veckor, dagar, timmar och minuter.
Allt, allt, livet.
Allt jag längtat till.
Rinner genom mina fingrar.
Något som ändå bär mig.
Längtan, hopp om att en dag bli bra.
Någon viskar ”fokusera inte på det du inte kan, fokusera på det du kan.”
Är det jag?
Det river under huden.
Ser ut över ängarna, följer rörelserna där vinden smeker.
Vandrar långsamt vidare genom en svartgrön skog där en oberörd sols strålar dansar, bildar mönster på den mossbeklädda stigen.
En doft av sommarblommor vars namn jag inte längre minns.
Jag försöker fokusera på annat. Än smärtan.
Men det som river under huden vill inte släppa taget.
Ja, ”Konsten att inte ge sig” var titeln på bilden ovan från Fårö, en av mina favoritplatser. Min blick fastnade i den där vackra bilden.
Varför det? Jo, det där trädet visar ganska exakt hur jag känner mig just nu. Rötterna är fast förankrade i jorden men trädet har fått stå emot kraftiga vindar under lång tid och är ordentligt vindpinat.
Vad har nu det med den här bloggen att göra? Det ska ju handla om att göra det man älskar och älska det man gör, om att våga följa sina drömmar och om skrivande så hur hänger det här ihop?
Att skriva, att våga satsa på en dröm om att bli författare (åtminstone en del av sin tid) kräver tålamod, envishet och grit, något som jag skrivit om nyligen i ett annat inlägg: ”När livet är tufft, leta upp din grit och en löjromstoast” Det kommer alltid att finnas gupp på vägen, det kommer alltid att blåsa ordentligt vissa dagar i livet och jag tror det är viktigt att även våga berätta om de dagarna. Livet är inte alltid enkelt, vi har nog alla våra motgångar, oavsett om det handlar om att våga följa drömmar eller annat och jag är övertygad om att det är bra att lyfta fram det, berätta för din omgivning och kanske också skriva om det.
Just nu skrivs här ingenting förutom korta inlägg i sociala medier. Livet är oerhört tungt eftersom jag är inne i ett svårt smärtskov. Ökade medicindoser för att minska outhärdlig smärta (i nacke, skuldra och rygg) som troligen orsakats av min fotoperation och lång tids värk. Det är som om hela mitt sedan tidigare defekta smärtsignalsystem nu fått rena snurren och larmar högt. Det är som om en vuxen, tung person står på min ländrygg med hela sin vikt. Det gör ont och det finns inget som hjälper fullt ut.
Jag försöker använda alla mina verktyg, jag vilar, försöker äta nyttigt eftersom jag från en smärtskola lärde mig att det är viktigt. Jag använder TENS (elektroder), tränar mjukt, stretchar, badar varmt, promenerar, försöker ägna mig åt saker som får tankarna att fokusera på annat. Men de ökade medicindoserna har många biverkningar och jag är oerhört trött, sover dåligt om nätterna på grund av värk och sover därför flera gånger varje dag, har yrsel, känner mig konstant påverkad och har svårt att fokusera mer än några få minuter. Galet jobbigt för en människa som är van att prestera.
Exempel på nyttig och god! frukostgröt, ”Jeppmans banangröt”, recept från saltakvarn.se (Jag bytte dock ut vanliga havregryn till fiberhavregryn och lite av mjölken bytte jag till cocosmjölk.
Kan det fungera att skriva sig igenom smärta var en fråga jag funderade på innan jag började skriva idag. Svaret på frågan är – nej. Däremot så tror jag att det kan lätta en aning genom att släppa ut lite av den frustration jag känner genom att använda pennan, låta orden blöda ner på pappret. Kanske kan jag även sprida lite ljus och kunskap om hur det är att leva med kronisk smärta och hur jäkligt det är att vara i ett skov.
Min tanke är också att jag verkligen tror att skrivande kan fungera som terapi. Du behöver inte skriva för att någon annan ska läsa. Du kan skriva för att få ned dina tankar på ett papper (eller i en dator). Med orimligt många tankar som far runt i huvudet så upplever jag ofta att det känns bättre efter att ha fått en del av det jag tänker och känner ned på ett papper. Det skapar på något vis utrymme för nya tankar.
Från min snöiga promenad idag, på väg till (det nästan tomma) gymmet. När klockan var runt halv två lyckades jag ta mig över ”berget” och ut genom ytterdörren. En stor seger denna dag.
Jag har inte tänkt ge upp men ibland känns det som om jag nått vägs ände. Imorgon är en ny dag och jag ska klättra upp för mitt berg ännu en gång, öppna ytterdörren och gå en långsam promenad i snön. Jag vet att all form av rörelse gör mig bättre, endorfiner minskar ofelbart smärtan. Jag ska göra mina ryggövningar, tänka positiva tankar, ta mina mediciner och allt annat som jag vet kommer att göra mig bättre igen. På sikt.
Kanske gör jag mig även en löjromstoast och äter en semla. Allt är just nu tillåtet för att sinnet och kroppen så småningom ska få vara starka igen och mindre påverkade av smärtmonstret. Det är inte bra med socker när man har värk men ibland behöver sinnet få sitt.
Det handlar om konsten att vandra med smärta och att aldrig, aldrig ge sig.
Tack till fotografen Michael Bergström för oerhört vacker bild och för inspiration.
/Anni
Ps. På omslaget till Ronnie Lundins (även han med i Fåröakademien) första roman ”Ivar Hamarsman” finns det ett träd från samma område vid Digerhuvud. I förordet skriver Ronnie: ”Ett träd på Fårö böjs av vinden men det faller inte. När vinden mojnat strävar det mot skyn igen. En människa på Fårö böjs av motgångar. När tillfälle ges reser han sig igen och går vidare.”
Det här är en bok som jag läst om och fått tips om att läsa flera gånger men min läslista är lång så det har inte blivit av. Nu har jag läst över halva boken och den är fantastisk.
När författaren Tove Folkesson (Tack!) gjorde ett inlägg på Instagram om en nyutgåva som har en introduktion skriven av henne slog jag till och köpte den. Trots att läslistan fortfarande är lång så kände jag att den måste läsas. Nu.
Tove hade ett mycket inspirerande föredrag om bland annat flödesskrivande under andra året på kursen Kreativt skrivande på Linneuniversitetet. Jag bloggade om det då: Mina hemliga rum
Sedan dess har jag följt Tove i sociala medier. Tove var också nyligen med i ett större, fint och spännande reportage i tidningen Skriva (nummer 3/2020), ”Jag vill leda människor till deras explosiva källa”.
Jag började läsa boken Lev kreativt igår och är redan mer än halvvägs. Jäklars så intressant och spännande!
Den här boken kan jag varmt rekommendera. Till alla. Jag har redan börjat med en ny sak i mitt liv med start idag – morgonsidor. Jag har också gjort ett par viktiga listor och ätit en efterrätt som var en av mina stora favoriter som barn – chokladpudding 😋 Och igår målade jag mina naglar i kulören ”Scuba blue”. Det hade inte hänt för bara några dagar sedan.
Jag kämpar febrilt för att komma vidare med spänningsromanen. Det är inte långt kvar fram till deadline för nästa inlämningsuppgift i Kreativt skrivande, vilket betyder 15 sidor, nyskriven, redigerad text. Det går just nu sisådär.
Jag har dagar då det finns utrymme för skrivande som exempelvis igår på eftermiddagen, en gråmulen septembersöndag. Men kom orden? Nänä. Inte mer än ett par knastertorra meningar. Jag finner mig åter igen funderande över varför. Ibland kommer orden i ett aldrig sinande flöde och ibland blir det bara skräp eller ingenting alls.
Det jag gör då är att analysera. Igår och ikväll tror jag det beror på att jag har ett hundratal andra tankar som blockerar flödet. Det finns inte möjlighet att ett uns av kreativitet ska kunna ta plats i myllret av allt annat. Lösningen på det brukar vara att gå en promenad i skogen eller vid havet. Check på båda delarna igår. Därefter skriver jag en lista på allt det där andra som far runt. Sånt jag ska göra och sånt jag behöver komma ihåg.
Från gårdagens promenad vid havet.
Därefter går jag över till flödesskrivande för att tömma hjärnan. Det innebär att jag ställer klockan på tio minuter för att skriva av mig om allt det där andra som rör sig i huvudet just nu. Ett sätt att ”rensa rören” som författaren Tove Folke beskrev det under en fantastisk föreläsning. Check även på det.
När jag väl kommit så långt kan jag ha tankar kvar som måste få komma ut innan det är dags att ta sig an det ”riktiga skrivandet” och då kan det bli ett blogginlägg som detta. När det är klart är klockan runt nio på kvällen, vilket då kan följas av att jag läser lite i en bok för att få inspiration (i detta fall ”Silvervägen” av Stina Jackson). Vips! så får jag ofta en idé eller en tanke på hur jag ska komma vidare. Men just när jag ska sätta igång kommer jag på att jag glömt hänga den där maskinen med tvätt som inte hanns med tidigare ikväll. Därefter behöver jag påminna dottern om duschen, idrottskläderna, vattna de trötta växterna som jag glömt bort i över en vecka och göra klart lunchlådan till imorgon.
Väl tillbaka framför datorn vid tiotiden är jag nästan för trött för att skriva ett enda ord, men det är just där och då som jag möjligen lyckas nå fram till utkanten av mitt undermedvetna. Den magiska platsen där fantasin, orden och berättelsen som vilar i min hjärna finns. Och jag tror att det är dit jag behöver nå för att kunna skriva. Jag behöver komma i kontakt med mitt undermedvetna, vilket är stört omöjligt att lyckas med under en kort stund. Det finns mycket som först måste rensas undan. Det finns en väg till det undermedvetna, till den där platsen där mina karaktärer lever för glatta livet, men det krävs både tid och utrymme för att nå dit. Hur ska den tiden hittas? Kanske ska jag ta ledigt en dag varje månad? Tål att funderas vidare på.
Är det någon skrivare som känner igen sig i allt detta? Går det att korta ned vägen för att snabbare nå fram till det undermedvetna?
/Anni (Alldeles, alldeles i närheten av det undermedvetna, men nu i sängen med det trötta huvudet vilandes på kudden. En ny sida blev det i alla fall ikväll…)
Kanske kan jag bli en svan i mitt nästa liv? Verkar fridfullt. (Bild från helgens utflykt.)
Idag var jag arg, förbannad på riktigt då jag fick konstaterat att sjukhuset röntgat fel del av min rygg. Jag fick även veta att jag skulle få vänta fem veckor på en ny tid. Åter igen fanns två val. Fortsätta vara arg, låta det ta all min energi eller välja ett annat alternativ, fokusera på något konstruktivt.
Till en början var jag så arg att jag ringde röntgenavdelningen och frågade hur det här har gått till och får till svar:
”Du är välkommen till oss för en ny magnetröntgen. Den 7 maj har vi en tid till dig.”
Ilskan gjorde att jag inte visste vilken fot jag skulle stå på och ändå svarade jag med så trevlig röst jag kunde.
”Det är ju helt orimligt att jag ska vänta i ytterligare fem veckor på en röntgentid när ni uppenbarligen gjort fel? Jag har ju redan väntat fem veckor och på eget initiativ stått i er kö för avbokningar, fått en tid, gjort röntgen och så tar ni bilder på fel del av ryggen. Hur är det ens möjligt? Jag kan inte vänta längre. Kan ni inte lösa det här på något sätt?”
Det blir tyst i andra änden en stund, men sedan svarar sköterskan. ”Ja, hm… Vi har ju helt fullt här och jag vet inte hur jag ska kunna lösa det. Vi har inga luckor alls.”
Jag känner åter igen hur ilskan bubblar i mig, blir till ett svart hål. ”Ni får lösa det, ni har uppenbarligen gjort fel. Det är ju helt galet att jag ska vänta igen,” säger jag.
Jag hör hur sköterskan i andra änden suckar. ”Ja, hur ska vi lösa det här… Ja, kanske går det att ordna en tid ändå. Kan du komma hit nu på fredag, tio minuter över sju på morgonen?”
”Så klart jag kan. Jag kommer när som helst om jag bara kan få ett svar vad som är fel i min rygg. Tack! ”
Ska det vara så här svårt och hur ska man orka att hela tiden behöva strida för att få hjälp? Och hur kan det bli så fel? Jag har ägnat eftermiddagen åt att vara arg (och att jobba) men nu får det vara nog. Ilskan för inget bra med sig, inget alls. Jag bestämde mig därför att efter jobbet istället göra något konstruktivt av min ilska.
Jag tog fram min skrivardator och började redigera en essä och en novell. Båda två ska bli de alster jag skickar in som urvalsprov för ansökan till Kreativt skrivande III på Linnéuniversitetet. Tredje året innebär fördjupade färdigheter i att skriva väl inom genrer som epik, lyrik, essäistik och kritik. Jag vet att det är svårare att komma in till tredje året och därför är det här arbetet otroligt viktigt. Jag vill så gärna komma in och fortsätta den spännande och lärorika resa jag påbörjat sent i livet. Håll gärna en tumme för att jag lyckas 🙂
Jag har fortfarande problem med värkande ländrygg och annat som inte är roligt just nu, men jobbar, tar alla mediciner jag kan, ägnar timmar åt sjukgymnastik, promenader, medicinsk yoga och skriver nu ikväll det jag orkar och som ger mig positiv energi. Ilskan och känslan av att ständigt arbeta i motvind ska jag använda i mitt kreativa skrivande.
Det är kanske det här jag ville komma fram till. Oavsett vilka hinder jag möter på livets väg så har jag alltid min egna värld, orden, berättelserna som lever inom mig. Det är bara jag som styr och bestämmer i den världen (förutom någon oberäknelig karaktär som ibland drar iväg åt ett håll jag inte räknat med) och det finns något oerhört skönt och befriande i det. Det kreativa skrivandets magi.
Kursen i kreativt skrivande studeras på distans men två gånger per termin har vi föreläsningar på Linnéuniversitetet. Jag längtar till de dagarna för varje gång fyller de mig med förnyad inspiration och magisk energi.
I fredags var det dags igen, förmiddagen ägnades åt lyrik och poesi, eftermiddagen åt författarbesök av Tove Folkesson och sedan ett pass om gestaltning. Allt var oerhört givande (som vanligt) och att träffa mina kurskamrater är alltid roligt. Alla älskar att skriva, alla har en idé. Samtidigt skriver vi väldigt olika och det är kanske det som är så berikande. Vi brinner för samma sak – skrivandet och glädjen i att skapa och att vara kreativa. Alla behandlar vitt skilda ämnen inom det skönlitterära skrivandet (jag och en annan skrivare i min grupp har dock mycket gemensamt i det vi gör). Var och en har sin unika, egna röst.
Det där med att hitta sin egna röst på riktigt var något som författaren Tova Magnusson pratade om. Hon pratade även om det där som gör att vissa av oss är tvungna att skriva, för att vi måste. Och vikten av att känna lust när vi skriver, att skrivandet behöver vara lustfyllt för att få den rätta ”nerven”.
Tove beskrev också flödesskrivande som ett verktyg för att komma framåt, att ”rensa rören” innan det som behöver komma fram, kan komma fram. Det var nog kursens bästa föreläsning. I alla fall för mig och därför vill jag dela med mig av några saker hon sa. Obs! Det är bara ett kort utdrag av en två timmars föreläsning.
Vem är Tove Folkesson och vad berättade hon?
Tove är författare och har gett ut en trilogi; Jägarinnor från Kalmar, Sundet och Ölandssången. Den tredje nämnda boken har vunnit SvD:s litteraturpris.
Det kanske mest spännande hon berättade, förutom verktyget flödesskrivande som jag strax kommer till, var att hon kommit till ett läge i livet där hon behövde något. Hon behövde skriva och skrivandet behövde henne. Hon behövde hitta vem hon var, på riktigt. Redan där var jag fast. Vi har mycket gemensamt.
När det tar stopp i skrivandet – fråga dig själv varför du fastnat. Tove menar att det ofta handlar om rädslor. Rädsla för att träda in i ett visst rum eller i en viss situation, kanske ett hemligt rum. Det kan handla om ett minne, en plats eller en händelse där det är av någon anledning obehagligt att vara. Det här var lite av en aha-upplevelse. Jag har tänkt tanken tidigare men inte landat i den. Hon har helt rätt. När det tar stopp handlar det oftast om rädslor. Rädsla för att misslyckas, rädsla för att gå in i en del rum, en del av det som är jag men som inte definierar mig. Är det så även för dig? När det tar stopp. Har du några hemliga rum? Varför blir det i vissa situationer ett motstånd? Stanna upp och fundera.
Flödesskrivande är ett rum där vi kan vara oss själva till hundra procent, ett verktyg för att komma vidare trots rädslor. För Tove var det verktyget som gjorde att hennes trilogi kunde bli till. Hon berättade att redan för tio år sedan började hon att flödesskriva flera sidor varje morgon som rutin.
Att flödesskriva betyder att man ställer en klocka på till exempel tio minuter och sedan skriver det som finns i huvudet. Rakt ned på pappret, inga stopp, inga hinder, bara allt som just nu finns i huvudet. Vi fick prova och jag kände hur otroligt välgörande det var. På tio minuter skrev jag ned allt som rör sig i mig just nu, helt fritt, utan begränsningar (att-göra-listor, helgens måsten, rädslor, oro, tankar om allt jag kunde komma på) och vips! blev det en och en halv A4-sida.
Tove menar att vi har så mycket i huvudet som behöver rensas bort innan det där kommer som vi vill eller ska skriva. Egentligen. ”Det är som att vrida på en kran som stått oanvänd en tid. I början kommer inget vatten, det låter konstigt, hackar men om kranen får stå på en stund så kommer vattnet”. Kanske är det likadant med flödesskrivandet? Låt allt rinna ut och igenom för att rensa rören och göra plats för det andra. Vi behöver uppvärmning, hitta flödet, rensa bort allt som ligger i vägen.
I det Tove berättade fick jag flera viktiga insikter. Jag behöver till exempel hitta mina hemliga rum och det jag gör med den här bloggen är att rensa rören. Det jag behöver göra mer för att rensa rören är att flödesskriva. Det där som jag ibland tycker känns onödigt att skriva eftersom det inte blir något vettigt av det. Kanske är det just det andra kortare formatet (den här bloggen) och det ”onödiga skrivandet” vi behöver för att sedan kunna skriva det vi egentligen vill och ska skriva? Intressant tanke.
Tack Tove för en fantastisk föreläsning! Att fånga, skildra känsliga människors tankar och känslor har du lyckats med. Att lyssna till din föreläsning var oerhört fint. Mycket igenkänning, konkreta tips och inspiration. En känsla av riktighet. Du har hittat dig själv och du har hittat din egna röst. Jag hoppas en dag kunna säga detsamma. Du har gett mig nytt mod och en del insikter jag inte hade förut, förbättrade verktyg och ny glöd åt mitt skrivande. Jag behöver berättelsen och berättelsen behöver bli berättad.
Ikväll ska jag flödesskriva lite och kanske försiktigt glänta på den där dörren till mina hemliga rum.
/Anni
Ps. Toves inspiration till flödesskrivande kommer från författaren Julia Cameron och boken ”Lev kreativt”. Snart ges den ut i en ny utgåva där Tove skrivit förordet. Hur fint är inte det?
Anlände inatt till Gotland, Fårö och författarvecka. Dagar jag sett fram emot hela sommaren. Platsen är magiskt vacker och sällskapet det bästa. Men som så ofta kommer något i vägen för skrivandet.
Jag hann bara nätt och jämnt slå upp ögonen så kom ett meddelande. Något som gör att glädjen jag känt är som bortblåst. Jag borde eventuellt åka hem. Det här händer ofta när jag tar mig iväg, försöker hitta tid att skriva koncentrerat. Oerhört frustrerande. Ibland undrar jag om det kanske inte är meningen att jag ska skriva klart de där jäkla berättelserna.
Tar några djupa andetag och, beslutar mig ändå för att fortsätta morgonen med en promenad längs med havet och den fantastiska stranden. Hade tre trevliga skrivare med samma passion som jag till sällskap, och det var en väldans fin promenad i den vackra omgivningen. Efter frukost gick de andra iväg för att skriva men jag kunde inte finna ro, inte vara stilla. Huvudet var fullt igen – av allt annat än skrivarinspiration.
Bestämde mig för att ta ännu en promenad och nu riktigt långt. Gick ensam längs med den långa, vita stranden och mötte bara två andra besökare. Tog ett dopp i havet, lät vattnet omfamna mig, grävde ned fötterna djupt i den mjuka sanden och såg på himlen. Frågade mig själv om jag borde åka hem och svaret blev att ja, kanske borde jag det.
Det tog några timmars övertalning av mig själv, men nu har jag bestämt mig. Jag ska stanna här, göra det jag kom hit för. Skriva klart ytterligare en novell och äntligen redigera det där bokmanuset jag arbetat med periodvis under flera år. Nu ska jag redigera, se vilka luckor som finns, skriva om och kanske skriva nytt.
Dels kan jag inte påverka det som hänt, dels har jag lovat mig själv att skriva klart de här berättelserna i år. Men det som till sist fick mig att komma fram till ett beslut var citatet i rubriken på detta inlägg – ”Go where the pain is…”
Citatet är egentligen del av en längre mening i filmen:
”Go where the pain and pleasure are.”
Det är ett av mina favorittips (bland många andra) i filmen med tio författare. Det handlar om att hitta glädjen i skrivandet och om att beröra på djupet. För att en berättelse ska bli riktigt bra behövs såklart en bra berättelse och story. Men det är också andra saker som krävs. Det handlar om att dyka djupt ned i smärta (och i glädje). Hitta de där svåra, äkta känslorna som berör, sedan försöka beskriva dem (show, don´t tell) så att det blir intressant för läsaren. Min tanke är att – helsike allt det där finns ju. I mig. Idag blev jag påmind igen om livets berg- och dalbana och hur jäkla ont det gör ibland. Jag måste bara få ro och energi till att fortsätta få det på pränt. Skriva, öva och öva ännu mer.
Tack! Jeanette för att du tipsade på Twitter om denna eminenta och inspirerande film. Spana även in Jeanette Niemis ”Skrivradion – Skriva bok och hitta skrivglädje”. Har bara lyssnat lite grann, men det verkar jättebra.
Nu ska jag fortsätta skriva, fokusera på det som under förmiddagen kändes omöjligt. Jag hoppas innerligt att inget ska stoppa mig.
I will now go where the pain (and the pleasure) are.
Den senaste tiden har jag levt med ett smärtmonster. Det syns tyvärr inte, men bor i min rygg. Efter en längre tid med ett så elakt monster som inte syns kommer tvivel, sorg och en jäkla ilska.
Jag kan inte göra allt jag vill. Har inte kunnat skriva, arbeta fullt ut, umgås med vänner, göra kuliga saker med min dotter eller träna så mycket som jag vill.
Smärtmonstret växer och krymper om och om igen (nerver i kläm). Det gör att allt blir svårplanerat eftersom jag måste lyssna till dagsform från dag till dag. Något som fungerar bra en dag, fungerar inte alls nästa dag. Det är minst sagt, jäkligt irriterande och tröttsamt. Kanske särskilt om man är som jag. En planerande människa med barn som behöver aktiviteter och jag själv med stora drömmar, mål och ett arbete som jag älskar och saknar.
En dag blir en utan förvarning fråntagen allt det där. För ett jäkla illasinnat smärtmonster som inte riktigt ännu vill ge sig iväg. Varje dag är en kamp om att vinna eller förlora mot smärtmonstret. En del menar att det är klokt att försöka tänka på något annat, förvirra smärtmonstret, men den här rackaren låter sig inte luras. Ett annat tips har varit att omfamna monstret, att bli vän med det för att komma ur det. Det har jag också provat, men min hjärna är inte konstruerad så att jag kan omfamna något som är dåligt och som kan besegras. Så här omfamnas icke ett smärtmonster. Istället har jag gett det ett namn och sedan söker jag varje tänkbar strategi och väg framåt. Mot en seger.
Det kanske mest intressanta är att det även finns något litet gott i allt det onda. Trots att kroppen nu inte lyder hjärnan. Med kamp, motgångar och tuffa saker tycker jag mig se att det även kommer en tydlig påminnelse om livets bräcklighet. Och ödmjukhet inför att bara få finnas till. En känsla av att vilja fånga dagen. Varje dag.
En av de platser där jag hämtar energi. Där himlen möter havet. Farstanäs udde. Min tänkarplats.
Musiken låter vackrare. Höstens färger lyser mer klart. Höstsolens strålar värmer mer. Havet är ännu mer magiskt. Dofter blir starkare. Och i stunder och under de dagar jag segrar och smärtmonstret släpper taget är det banne mig magiskt att få leva. Dessutom i landet Sverige. Jag är så himla tacksam över att jag är född och får leva just här. Följa årstidernas skiftningar och att ha förmånen att få frikort både för läkarbesök, smärtspecialister, sjukgymnastik, varmvattenträning, Tens (en fiffig apparat med elektroder som minskar smärtan för stunden), akupunktur, smärtskola och nödvändiga mediciner.
Åter igen. Farstanäs udde. En annan dag. En annan bild.
Samma plats. Magiskt vackert. Farstanäs udde.
Kampen mot smärtmonstret går vidare. Hen ska inte vinna. Jag vilar massor, jobbar det jag kan, gör mina sjukgymnastikövningar till punkt och pricka (som ska göra att jag blir helt bra), följer råd från fysioterapeuter, pratar med kloka vänner, ni som följer bloggen och peppande kollegor. Promenerar i solsken och regn. I ljus och mörker. Kikar även in i kyrkan då och då – en fin plats att vila på. Försöker hitta saker som ger min inre starka kärna ny kraft, saker som får mig att skratta och saker som får mig att njuta utan krav.
Annat som tar mig framåt är att jag nu kan arbeta igen och att kunna lufta lite tankar här på bloggen (även om ett inlägg måste delas upp över tid). Viktigt är också tankarna på mitt framtida skrivande, mina krönikor, noveller och böcker som väntar på mig. Och den där dagen i december då jag ska få sitta i den lilla fina bok- och pappershandeln Tudda Galumpan här i Järna (som ett stort, mysigt vardagsrum) prata skrivande och läsa en av mina noveller. Inbjudan kommer!
En dag kommer också min bok på temat smärtmonster och hur de besegras att bli klar (jodå, det finns även ett sånt utkast i byrålådan). Det handlar om vad människor gör om de möjligen trots allt, inte besegrar monstret som inte syns. Men det handlar även om att en kan vinna mot ett försäkringsbolag i en tvist om olycka, smärtmonster och annat. Trots att en del säger att det är heeeelt omöjligt. Då hoppas jag att du vill läsa den berättelsen också. DET ger mig kraft att fortsätta.
När du går igenom något riktigt tufft, vad ger dig energi att komma vidare?
Idag gjorde jag tjolahoppsasteg för andra gången i mitt liv. Jag fick nämligen veta att jag vunnit mitt livs första skrivartävling. Bara en gång tidigare har jag varit med i en sån tävling och då vann jag inte, men nu är det jag som är vinnare!
Det känns både helt fantastiskt och lite osannolikt. Men jag är ju den som brukar tjata om hur viktigt det är att följa sina drömmar. Och envis är jag ju som bekant. Det känns så otroligt kul att en novell jag skriver (och som legat i byrålådan en tid) har potential. För idag utsågs just min inledning till det vinnande bidraget! Hurra!
Vad handlar det om egentligen då och vad har jag vunnit? Jo, så här såg uppgiften ut:
”Författaren Peo Bengtsson, som är aktuell med sin senaste roman Vara Frank, erbjuder dig möjligheten att diskutera inledningen i ditt skrivprojekt över telefon i en timme. Allt du behöver göra är att delta i tävlingen på Litteratursalongens Facebooksida. För att delta i tävlingen behöver du bara skriva inledningen till ett skrivprojekt (max 60 ord). Vinnaren utser av Peo Bengtsson. Om du skulle vara den lyckliga vinnaren (och det är jag!) skickar du din inledning på max 3 000 ord och en korts synopsis till Peo Bengtsson som sedan kontaktar dig för en timmes coachning över telefon.”
Min inledning som jag tävlade med:
”Det är över nu”, viskar han som sitter på stolen bredvid sängen samtidigt som den blonda sköterskan med försiktiga steg lämnar rummet. Som om hon inte vill väcka någon som sover eller störa mannen på stolen. Vad är över? tänker jag, fortfarande med blicken riktad mot rummets enda fönster. Här sitter jag i taket, kikar på kroppen i sängen och…
Anni Svensson 