Konsten att inte ge sig

Foto: Michael Bergström

Ja, ”Konsten att inte ge sig” var titeln på bilden ovan från Fårö, en av mina favoritplatser. Min blick fastnade i den där vackra bilden.

Varför det? Jo, det där trädet visar ganska exakt hur jag känner mig just nu. Rötterna är fast förankrade i jorden men trädet har fått stå emot kraftiga vindar under lång tid och är ordentligt vindpinat.

Vad har nu det med den här bloggen att göra? Det ska ju handla om att göra det man älskar och älska det man gör, om att våga följa sina drömmar och om skrivande så hur hänger det här ihop?

Att skriva, att våga satsa på en dröm om att bli författare (åtminstone en del av sin tid) kräver tålamod, envishet och grit, något som jag skrivit om nyligen i ett annat inlägg: ”När livet är tufft, leta upp din grit och en löjromstoast” Det kommer alltid att finnas gupp på vägen, det kommer alltid att blåsa ordentligt vissa dagar i livet och jag tror det är viktigt att även våga berätta om de dagarna. Livet är inte alltid enkelt, vi har nog alla våra motgångar, oavsett om det handlar om att våga följa drömmar eller annat och jag är övertygad om att det är bra att lyfta fram det, berätta för din omgivning och kanske också skriva om det.

Just nu skrivs här ingenting förutom korta inlägg i sociala medier. Livet är oerhört tungt eftersom jag är inne i ett svårt smärtskov. Ökade medicindoser för att minska outhärdlig smärta (i nacke, skuldra och rygg) som troligen orsakats av min fotoperation och lång tids värk. Det är som om hela mitt sedan tidigare defekta smärtsignalsystem nu fått rena snurren och larmar högt. Det är som om en vuxen, tung person står på min ländrygg med hela sin vikt. Det gör ont och det finns inget som hjälper fullt ut.

Jag försöker använda alla mina verktyg, jag vilar, försöker äta nyttigt eftersom jag från en smärtskola lärde mig att det är viktigt. Jag använder TENS (elektroder), tränar mjukt, stretchar, badar varmt, promenerar, försöker ägna mig åt saker som får tankarna att fokusera på annat. Men de ökade medicindoserna har många biverkningar och jag är oerhört trött, sover dåligt om nätterna på grund av värk och sover därför flera gånger varje dag, har yrsel, känner mig konstant påverkad och har svårt att fokusera mer än några få minuter. Galet jobbigt för en människa som är van att prestera.

Exempel på nyttig och god! frukostgröt, ”Jeppmans banangröt”, recept från saltakvarn.se (Jag bytte dock ut vanliga havregryn till fiberhavregryn och lite av mjölken bytte jag till cocosmjölk.

Kan det fungera att skriva sig igenom smärta var en fråga jag funderade på innan jag började skriva idag. Svaret på frågan är – nej. Däremot så tror jag att det kan lätta en aning genom att släppa ut lite av den frustration jag känner genom att använda pennan, låta orden blöda ner på pappret. Kanske kan jag även sprida lite ljus och kunskap om hur det är att leva med kronisk smärta och hur jäkligt det är att vara i ett skov.

Min tanke är också att jag verkligen tror att skrivande kan fungera som terapi. Du behöver inte skriva för att någon annan ska läsa. Du kan skriva för att få ned dina tankar på ett papper (eller i en dator). Med orimligt många tankar som far runt i huvudet så upplever jag ofta att det känns bättre efter att ha fått en del av det jag tänker och känner ned på ett papper. Det skapar på något vis utrymme för nya tankar.

Från min snöiga promenad idag, på väg till (det nästan tomma) gymmet. När klockan var runt halv två lyckades jag ta mig över ”berget” och ut genom ytterdörren. En stor seger denna dag.

Jag har inte tänkt ge upp men ibland känns det som om jag nått vägs ände. Imorgon är en ny dag och jag ska klättra upp för mitt berg ännu en gång, öppna ytterdörren och gå en långsam promenad i snön. Jag vet att all form av rörelse gör mig bättre, endorfiner minskar ofelbart smärtan. Jag ska göra mina ryggövningar, tänka positiva tankar, ta mina mediciner och allt annat som jag vet kommer att göra mig bättre igen. På sikt.

Kanske gör jag mig även en löjromstoast och äter en semla. Allt är just nu tillåtet för att sinnet och kroppen så småningom ska få vara starka igen och mindre påverkade av smärtmonstret. Det är inte bra med socker när man har värk men ibland behöver sinnet få sitt.

Det handlar om konsten att vandra med smärta och att aldrig, aldrig ge sig.

Tack till fotografen Michael Bergström för oerhört vacker bild och för inspiration.

/Anni

Ps. På omslaget till Ronnie Lundins (även han med i Fåröakademien) första roman ”Ivar Hamarsman” finns det ett träd från samma område vid Digerhuvud. I förordet skriver Ronnie: ”Ett träd på Fårö böjs av vinden men det faller inte. När vinden mojnat strävar det mot skyn igen. En människa på Fårö böjs av motgångar. När tillfälle ges reser han sig igen och går vidare.”

Väldigt fint och hoppfullt.

4 reaktioner på ”Konsten att inte ge sig

  1. Ja många har sina demoner att jobba med. Ständig värk är nog bland det värsta. Något som kan liknas med ständig värk kan vara ständig oro, att skriva ner sina tankar och att ge sig ut är bra där också. Jag har mina färger att leka med och det tycker jag hjälper att få bort oroliga tankar.
    Lycka till, kram.

    Gillad av 1 person

    • Hej, så är det och fint att vi har det kreativa att vila lite i, både när det gäller smärta och oro. Jag är glad över att ha pennan och orden att ta till även om det just nu bara blir detta och något inlägg på Instagram. Hjärnan är alltför trött. Jag förstår att dina färger har en liknande läkande effekt. Det fanns en tid då även jag målade och kanske ska jag plocka fram de där färgerna någon dag för att försöka få tankarna på annat. Kram till dig och tack!

      Gillad av 1 person

  2. Jag kan säga: Jag vet hur det känns.
    Under tre och ett halv år gick jag med ständig smärta efter att jag halkade omkull och slog sönder min höft och rygg totalt.
    Använde mig av bloggen för att få distans, fast sitta var ett elände. Ett tag skrev jag i tredje person och namngav mina demoner. Det var Gladan, Argann, Kvidann, Gråtann, Gnällann, ja, en hel rad av sinnestillstånd som genom dialoger och upplevelser med varandra fick mig att ta mig igenom detta fruktansvärda inferno. Mot slutet tog jag mig fram via käpp och på slutet med en lånad rollator.
    Ytterst få, visade det sig, kunde förstå och med automatik glesnade leden av de jag trodde var mitt sociala nät.
    Önskar att du får lindring, hur det nu ska gå till. Någon gång tänker jag på det där med karma. Hur lätt det är att slänga ur sig om den. Har förstått att det är en skyddsmekanism som träder in utan att ha någon som helst relevans. Gör man det åt sig själv, som jag gjort, blir tankarna ännu trasigare. Är det någon utomstående är den behäftad med rädslor eftersom denne inte kan göra sig en föreställning och skjuter problemet ifrån sig.
    Utan att vilja vara påträngande så ömmar jag för dig, för jag vet hur det känns.
    Kram på dig. ❤

    Gillad av 1 person

    • Ja, ordet inferno stämmer ganska bra med hur det har varit och det är nog som du säger att det kan vara svårt att förstå om det inte upplevts. Men nu har det vänt och det går åt rätt håll. Mår mycket bättre, dock inte helt bra än. Tack för din kommentar 🤗 Det känns fint att veta att jag inte är ensam. Tillbakakram!

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s