Om att älska det man gör och göra det man älskar. Om viljan att förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Och hur man når dit. Om kommunikationens starka kraft. På livets krokiga väg.
En skrivarvän på ett förlag kallade mig nyss i ett inlägg på Instagram ”novellförfattare” och jag kom på mig själv med att tänka ”Va, vem? Jag?”
Sedan slog det mig att jag skrivit en rad noveller nu, både ett antal som blivit publicerade och nya som nu tar form i min novellsamling som handlar om möten och hur ett enda möte kan förändra ett helt liv. Ändå känns ordet ”författare” så stort, för stort.
I mitt sätt att se är jag författare på riktigt först när/om jag lyckas bli medlem i Sveriges Författarförbund. För att nå dit behövs två egna utgivna verk och dit är det fortfarande en bit att vandra. Jag vet att andra tänker annorlunda men jag siktar på det 🎯
Ja, ibland är det nog bland det bästa vi kan göra, att bara lyssna till våra andetag, att lyssna till vårt inre och det gör jag bäst vid havet. Hur är det för dig?
Jag har inte kunnat köra bil på drygt två månader på grund av en fotoperation. Nu är det så himla härligt att jag åter kan röra mig fritt, ta mig till skogen och havet, även om fotjäkeln inte riktigt vill vara med, men vi går ändå. Vi går ändå. Det är ofta där vid havet som inspirationen kommer, nya ideer till nya berättelser och ibland helt nya insikter.
Ljuset, tystnaden, stllheten och att bara vila i de egna andetagen. Vid havet känner jag mig tillfreds, hemma, hel 💙
Det har varit en tuff period efter en fotoperation med mycket värk men nu äntligen börjar det sakteligen att vända. Det har tagit en tid att reparera mig med vila, allehanda knep (och en rad mediciner) men nu har jag minskat på medicinerna och förutom en vansinnig trötthet och en fortsatt svullen fot börjar jag känna igen mig själv igen. När jag satt där vid havet i tystnaden idag fick jag till och med en ide till en ny novell. Det var mycket länge sedan det hände men platsen är magisk och där kan vad som helst hända…
Tiden med värk har satt spår, men nu går det åt rätt håll.
Det där med att vara tyst och lyssna har fler än jag funderat över vad det kan göra för nytta. Exempelvis Tomas Sjödin som varit sommar- och vinterpratare i P1. Han har en digital föreläsning på tisdag kväll som dök upp i mitt Facebookflöde (det går fortfarande att anmäla sig): Ljudet av tystnad
Han är aktuell med en ny bok med samma namn som är en uppföljare till ”Det händer när du vilar”
”Den goda tystnaden handlar mer om att hitta tonen än att bli tyst, inte om vad man vill slippa höra, men vad man längtar efter att få höra.”
Låter ju onekligen intressant eller vad säger du?
Tvivlet som jag tidigare döpt Kajsa har länge suttit på min axel igen, pockat på uppmärksamhet och idogt viskat att det där med att skriva är nog ingen ide i alla fall, du kan inte, du är inte tillräckligt bra, du är ju ändå sjuk och så vidare. Den gamla vanliga visan med andra ord. Jag har varit alltför trött och tyngd av värk för att ens orka peta bort henne. Men idag, i de djupa andetagen, någonstans där havsluften mötte mina lungor så orkade jag, fann kraften igen och sa åt henne att fara och flyga. Kajsa har tystnat. Ännu en gång. Och jag fortsätter att andas.
Väl hemma kikade jag på en kort film kring ett annat spännande digitalt evenemang som också sker på tisdag kväll och som handlar om självledarskap, ”A year to grow”. En kvinna berättade en historia kring människan och dess två sidor, den goda och den onda, och något om en häst och en räv, vilket fick mig att tänka på en berättelse jag hört om tidigare.
Jag blev nyfiken och googlade på ”hästen och räven” och då kom något upp som jag inte hade väntat mig men som passar mig så bra just nu. Det jag hittade var en bok ”Pojken, mullvaden, räven och hästen”, skriven och illustrerad av Charlie Mackesys och översatt till svenska av Uje Brandelius.
Oerhört fina illustrationer och tröstande ord. Charlie har ett Instagramkonto som jag varmt kan rekommendera @charliemackesy
Ibland hittar man något helt annat än man tänkt sig. Kanske var det meningen att jag skulle se och läsa det här just nu. Du vet där med meningsfulla sammanträffanden och synkronicitet.
Berättelsen jag tänkte på fann jag till slut i en jättespännande blogg, Kullerydsskola:
En indian satt och pratade med sitt barnbarn. Han sa:
”I alla människor bor det två vargar som slåss. Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.
Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit.”
Ja, ”Konsten att inte ge sig” var titeln på bilden ovan från Fårö, en av mina favoritplatser. Min blick fastnade i den där vackra bilden.
Varför det? Jo, det där trädet visar ganska exakt hur jag känner mig just nu. Rötterna är fast förankrade i jorden men trädet har fått stå emot kraftiga vindar under lång tid och är ordentligt vindpinat.
Vad har nu det med den här bloggen att göra? Det ska ju handla om att göra det man älskar och älska det man gör, om att våga följa sina drömmar och om skrivande så hur hänger det här ihop?
Att skriva, att våga satsa på en dröm om att bli författare (åtminstone en del av sin tid) kräver tålamod, envishet och grit, något som jag skrivit om nyligen i ett annat inlägg: ”När livet är tufft, leta upp din grit och en löjromstoast” Det kommer alltid att finnas gupp på vägen, det kommer alltid att blåsa ordentligt vissa dagar i livet och jag tror det är viktigt att även våga berätta om de dagarna. Livet är inte alltid enkelt, vi har nog alla våra motgångar, oavsett om det handlar om att våga följa drömmar eller annat och jag är övertygad om att det är bra att lyfta fram det, berätta för din omgivning och kanske också skriva om det.
Just nu skrivs här ingenting förutom korta inlägg i sociala medier. Livet är oerhört tungt eftersom jag är inne i ett svårt smärtskov. Ökade medicindoser för att minska outhärdlig smärta (i nacke, skuldra och rygg) som troligen orsakats av min fotoperation och lång tids värk. Det är som om hela mitt sedan tidigare defekta smärtsignalsystem nu fått rena snurren och larmar högt. Det är som om en vuxen, tung person står på min ländrygg med hela sin vikt. Det gör ont och det finns inget som hjälper fullt ut.
Jag försöker använda alla mina verktyg, jag vilar, försöker äta nyttigt eftersom jag från en smärtskola lärde mig att det är viktigt. Jag använder TENS (elektroder), tränar mjukt, stretchar, badar varmt, promenerar, försöker ägna mig åt saker som får tankarna att fokusera på annat. Men de ökade medicindoserna har många biverkningar och jag är oerhört trött, sover dåligt om nätterna på grund av värk och sover därför flera gånger varje dag, har yrsel, känner mig konstant påverkad och har svårt att fokusera mer än några få minuter. Galet jobbigt för en människa som är van att prestera.
Exempel på nyttig och god! frukostgröt, ”Jeppmans banangröt”, recept från saltakvarn.se (Jag bytte dock ut vanliga havregryn till fiberhavregryn och lite av mjölken bytte jag till cocosmjölk.
Kan det fungera att skriva sig igenom smärta var en fråga jag funderade på innan jag började skriva idag. Svaret på frågan är – nej. Däremot så tror jag att det kan lätta en aning genom att släppa ut lite av den frustration jag känner genom att använda pennan, låta orden blöda ner på pappret. Kanske kan jag även sprida lite ljus och kunskap om hur det är att leva med kronisk smärta och hur jäkligt det är att vara i ett skov.
Min tanke är också att jag verkligen tror att skrivande kan fungera som terapi. Du behöver inte skriva för att någon annan ska läsa. Du kan skriva för att få ned dina tankar på ett papper (eller i en dator). Med orimligt många tankar som far runt i huvudet så upplever jag ofta att det känns bättre efter att ha fått en del av det jag tänker och känner ned på ett papper. Det skapar på något vis utrymme för nya tankar.
Från min snöiga promenad idag, på väg till (det nästan tomma) gymmet. När klockan var runt halv två lyckades jag ta mig över ”berget” och ut genom ytterdörren. En stor seger denna dag.
Jag har inte tänkt ge upp men ibland känns det som om jag nått vägs ände. Imorgon är en ny dag och jag ska klättra upp för mitt berg ännu en gång, öppna ytterdörren och gå en långsam promenad i snön. Jag vet att all form av rörelse gör mig bättre, endorfiner minskar ofelbart smärtan. Jag ska göra mina ryggövningar, tänka positiva tankar, ta mina mediciner och allt annat som jag vet kommer att göra mig bättre igen. På sikt.
Kanske gör jag mig även en löjromstoast och äter en semla. Allt är just nu tillåtet för att sinnet och kroppen så småningom ska få vara starka igen och mindre påverkade av smärtmonstret. Det är inte bra med socker när man har värk men ibland behöver sinnet få sitt.
Det handlar om konsten att vandra med smärta och att aldrig, aldrig ge sig.
Tack till fotografen Michael Bergström för oerhört vacker bild och för inspiration.
/Anni
Ps. På omslaget till Ronnie Lundins (även han med i Fåröakademien) första roman ”Ivar Hamarsman” finns det ett träd från samma område vid Digerhuvud. I förordet skriver Ronnie: ”Ett träd på Fårö böjs av vinden men det faller inte. När vinden mojnat strävar det mot skyn igen. En människa på Fårö böjs av motgångar. När tillfälle ges reser han sig igen och går vidare.”
I nattens ensamma tystnad allting sover. En kyrkas vita ljus lyser likt en fyr. Som de glimrande stjärnorna på den nattsvarta himlen. Utan mörkret ser vi kanske inte ljuset? En röst viskar ordlöst bara till dig. Allt kommer bli bra. Stå kvar, vila i det som gör ont, stå kvar. Och låt allt som gör ont blöda ner på ett papper, bilda ord, rinna bort. En svartgrön gran rör sig, dess topp vajar oroligt i nattvinden. Men dina steg möter tryggt trottoaren som gnistrar av snökristaller. Du finner en väg alltid en väg. Vid smärtans utpost.
Tidigare den här veckan kände jag att det vore enkelt att bara ge upp. Orken sinar med mer värk och ett smärtsignalsystem i spinn. Men ger jag upp? Nej, varför? Ett ord dyker upp i mitt huvud – grit.
Och vad är då grit? Jag googlade och påmindes om hur fantastiskt vi har det idag när det gäller att hitta information – vips! finns svaret där. Och du som tycker att vips är ett ord som alltför ofta återkommer i mina texter så har du helt rätt men håll ut – för det kommer att finnas kvar ett tag till 😅
Grit är ett begrepp som myntats av den amerikanska psykologen Angela Duckworth. På svenska kan det översättas till “gry” (som i “det är gott gry i grabben”), driv, karaktärsstyrka eller jävlar anamma. – Kort sammanfattat handlar det om en förmåga att hålla fast vid långsiktiga mål, och att inte ge upp vid motgångar.
Jamen, då är det väl grit jag har och som alla har som likt mig lever med långvarig (kronisk) smärta. För det är svårt, näst intill omöjligt att inte ge upp ibland. Det som nu skett är att jag gjort en fotoperation (den tredje efter två misslyckade) med konstant värk som följd under läkningsprocessen. Dessutom dras jag med den vanliga värken i övriga delar av kroppen. Vissa dagar känns det bara lite, andra dagar är det värre, mycket värre. Jag har bytt klinik och ortoped för att få ordning på foten. Nu har det gått drygt sex veckor sedan operationen, fortfarande lite smärta och svullnad men det är kanske inte konstigt då det både borrats, sågats och hamrats (japp!)
Det i sin tur gör att mitt smärtsignalsystem som redan är defekt sedan en cykelolycka verkar ha fått rena snurren och den andra smärtan ökar till en nivå som gör att hela kroppen vibrerar. Men jag har vilat, sovit massor, tagit djupa andetag, använt mindfulness, tagit ett varmt bad, ökat doseringen av mina mediciner och hoppats att smärtpåslaget ska stilla sig. Igår efter att ha slängt fotpjäxa och kryckor tog jag en promenad, och det verkar som om det blev för långt då smärtsignalsystemet gick i spinn. Igen. Det blev en kväll med ökad medicindos, TENS (elektroder), värmekudde och sängläge.
Idag gick jag till mitt kvartersgym (folktomt) för att äntligen träna lite försiktigt efter sex veckors uppehåll. Det är vanligtvis en av mina bästa mediciner som inte kommer i tablettform, men idag känns det sådär, kroppen är trött.
Då får man ta till något annat. Skriva om grit exempelvis, ta ett varmt lavendelbad och äta en löjromstoast. Varför det? För att löjrom är bland det godaste jag vet och för att dessa saker under en liten stund avleder tankarna från smärta och tråkigheter. Alla knep är tillåtna. Alla. Att lyckas med grit är också att unna sig. Det är min helt egna tes men jag tror på den. Stenhårt.
Sammanfattningsvis så skriver jag inte för att gnälla (okej, men bara lite) 😊 Jag skriver för att berätta att det är fint att grit, träning, god mat och annat bra finns för annars vet jag inte hur det hade gått. Det finns en hel del bra saker runtomkring oss, även i mörka perioder, det gäller bara att se dem.
Jag ska ta min erfarenhet, mina lärdomar om hur man inte bara kan överleva utan även kan lära sig att leva med kronisk smärta och det ska också bli en bok en dag. Och för det önskar jag både mig själv och även mina smärtkompisar – grit. Vi är många i Sverige må du tro, fler än jag trodde var möjligt, men smärta syns tyvärr inte alltid utanpå. Jag önskar att smärta hade en färg. Tänk exempelvis blått, då skulle jag se ut som en smurf.
Grit. Jag lägger ordet ordentligt på minnet och tar ytterligare djupa andetag, kikar på min app med mindfulnessövningar, testar Lövet där jag ska lägga alla mina tankar på löv som flyter iväg på en flod. Några tårar faller oväntat. Är det bra eller dåligt? Jag väljer att tänka att det är bra, allt rinner ut, bort och ger plats för nytt. Mindfulness är bra när man väl lärt sig hur det fungerar. Prova gärna, det finns många appar som är gratis.
Imorgon är en ny dag med nya förhoppningar och jag har semester i några dagar till. Foten kommer att läka, jag kommer att kunna gå längre och träna hårdare igen. Jag har lärt mig långsamt att leva med min smärta. Det kommer att ta ett antal veckor till innan det blir bättre, men det kommer att bli bra, ska bli bättre. Det är min tydliga målbild.
Grit, grit och grit till er alla som behöver. Och en löjromstoast.
/Anni
Ps. Om du har egna ideer om grit eller om du har funnit framgångsrika sätt att hantera kronisk smärta, hör gärna av dig. Jag har mycket material men behöver mer. Tack!
if only for a short while, but I always hoped it would last.
Looking out over the sea,
see the dream of one day dance again
with someone I love.
The eternal song of the waves sounds louder than anything.
The sea let me rest, even without you.
Everything in my mind for a moment falls silent.
Nothing last.
Elva dagar sedan ännu en fotoperation och plötsligt en sämre dag. Ihållande, molande värk djupt in i lederna från tårna, via foten, genom smalbenet och halvvägs upp till knät.
Jag har förutom fyra andra mediciner ökat båda morfindoserna till högsta nivå, vilket gör att jag mest sover. Men i dvalan rör sig ord och en del av dem formas till meningar, finner sin väg ut och rinner ned på ett papper. Pennan rör sig sakta framåt med en ostadig hand och det blir något som möjligen är värt att spara eller är det redan skrivet, sparat? Av någon anledning formas ord på engelska. Ett resultat av morfin, övriga mediciner och suddiga tankar.
Jag hoppas snart vara tillbaka till mitt vanliga jag, bortanför denna plats i min säng. Tillbaka i verkligheten, till jobbet och till kvällar och helger där min novellsamling om ont och gott och livets möten kan få lov att skrivas klart.
Livet är bra förunderligt. Först händer ingenting och sedan händer det massor. Förra veckan antogs en ny krönika och idag fick jag veta att en av mina texter är med i en ny bok som nu är på tryck.
101 ord är ett ideellt projekt och boken 101 ord om vårt Stockholm kommer ut en gång per år och finns i slutet på oktober på ett antal platser i Stockholm. Av hundratals texter som skickas in väljs 101 stycken ut och i år kom min text med. Hurra! Om du vill vara med nästa år så kan du skicka in din text här: Bidrag till 101 ord
Mitt bidrag: Alldeles intill min plats på jorden, mitt hem i Järna finns mitt älskade hav. Ordlöst viskande. Om att allting förändras, alltings ständiga föränderlighet.
Bedövande vackert. Om jag lyfter blicken ser jag de mörkt gröna svällande trädkronorna av tall. Grenar som vill fånga dagens sista ljus sträcker sig mot en ljusblå himmel. Framför mig brer det väldiga havet ut sig, jag blundar, andas in den välbekanta doften av tång.
Idag är allting stilla, oändligt tyst. Frihet. Plats för tankar att vandra fritt, ett ljus vid horisonten långt, långt bort. Längtan. Kanske finns där något som väntar, långt bortom min plats på jorden.
Det här var ju en fantastiskt fin söndagsnyhet. Inget bubbel hemma tyvärr så detta får firas med ett bubbelbad och ett glas vitt vin.
Igår fick jag besked om att en veckotidning antagit en krönika jag skrivit efter förfrågan. Oerhört roligt! Jag och min dotter firade igår kväll. Jag med champagne, hon med läsk. (Återkommer med publiceringsdatum.) Men vad är egentligen en krönika och hur skriver man en sådan?
Jag har fått flera frågor idag kring det och därför tänkte jag att ett blogginlägg kunde vara på sin plats. När jag satt och funderade på hur jag skulle förklara kom jag på att jag bloggat om det förut så jag länkar därför helt sonika till ett inlägg där allt finns med: Tips för att skriva en krönika
För att kunna skriva behöver jag inspiration. Kanske är det likadant för dig? Vad ger dig inspiration?
Jag har nyligen spenderat en vecka på Fårö, nära havet med Fåröakademien och där gjorde jag först ingenting, lyssnade på kroppen och huvudet. Badade lite i det klara, härligt blå havet, solade, kände noga efter hur den varma, vita sanden kändes under fötterna under morgonpromenaden på stranden, åt frukost och drack kaffe orimligt länge med några skrivarvänner.
Vips! så var plötsligt skrivandet igång. En plan för mitt projekt under kommande året Kreativt skrivande, några påbörjade noveller och senare under veckan flera krönikor, varav en nu är antagen. Just nu är det korta formatet härligt och lustfyllt. Min spänningsroman får vila under hösten för att ge plats åt det som vill bli skrivet just nu. Jag låter lusten styra. Det verkar vara ett bra koncept för nu.
Det här är en bok som jag läst om och fått tips om att läsa flera gånger men min läslista är lång så det har inte blivit av. Nu har jag läst över halva boken och den är fantastisk.
När författaren Tove Folkesson (Tack!) gjorde ett inlägg på Instagram om en nyutgåva som har en introduktion skriven av henne slog jag till och köpte den. Trots att läslistan fortfarande är lång så kände jag att den måste läsas. Nu.
Tove hade ett mycket inspirerande föredrag om bland annat flödesskrivande under andra året på kursen Kreativt skrivande på Linneuniversitetet. Jag bloggade om det då: Mina hemliga rum
Sedan dess har jag följt Tove i sociala medier. Tove var också nyligen med i ett större, fint och spännande reportage i tidningen Skriva (nummer 3/2020), ”Jag vill leda människor till deras explosiva källa”.
Jag började läsa boken Lev kreativt igår och är redan mer än halvvägs. Jäklars så intressant och spännande!
Den här boken kan jag varmt rekommendera. Till alla. Jag har redan börjat med en ny sak i mitt liv med start idag – morgonsidor. Jag har också gjort ett par viktiga listor och ätit en efterrätt som var en av mina stora favoriter som barn – chokladpudding 😋 Och igår målade jag mina naglar i kulören ”Scuba blue”. Det hade inte hänt för bara några dagar sedan.
Den här helgen reste jag bort med mig själv för att efter en tung period bara vila och skriva. Sedan jag läste Alex Schulmans berättelse ”Bränn alla mina brev” har jag tänkt mycket på den här platsen – Sigtunastiftelsen.
Min middagsplats vid Rosengården.
Platsen har en stor betydelse i berättelsen och har du ännu inte läst ”Bränn alla mina brev” och ”Glöm mig” så gör det. Två riktigt bra romaner som jag sträckläste.
Nu när jag varit här ett par dygn och utforskat platsen kan jag säga att det som målas upp i berättelsen stämmer bra överens med verkligheten. Otroligt spännande att det stämmer så väl överens med de bilder jag haft i huvudet efter att ha läst boken.
Rosengården i kvällsljus.I ett hörn av Rosengården.Rosengården i morgonskrud.
Tyvärr kunde jag inte besöka biblioteket då det bara håller öppet på vardagar, men jag fick lov att ta en titt i det annars låsta tornrummet (Tack!)
Förmiddagsutsikt vid skrivbord i tornrummet.Här skulle jag vilja sitta varje dag, skriva och följa årstidernas växlingar.
Det fanns förutom den vidunderliga utsikten spännande litteratur att utforska i tornrummet.
För att kunna skriva behöver jag få en bra känsla och här fick jag just den där särskilda känslan. Den där som gör att kroppen och huvudet fylls av lust och inspiration, där ord, meningar trängs för att komma ut. Mina egna berättelser (just nu en påbörjad novellsamling inför fjärde året Kreativt skrivande vid Linneuniversitetet) som väntar på att få rinna ned och fylla de tomma bladen i min skrivbok.
Det här ÄR en sådan plats och jag förstår att författare och författarstipendiater i alla tider åkt hit för att skriva. Jag som är morgontrött vaknade halv sex (!) på lördag morgon med känslan av att jag måste skriva.
Rosengården sedd inifrån.
Det finns mycket att berätta. Rosengården med djupt röda rosor och ockrafärgade pelargångar där det serveras frukost (mycket bra med mestadels ekologiska produkter) och middag. På lördagmorgnar erbjuds yogapass utomhus, en perfekt plats för yoga och meditation (men jag hade fullt upp med att skriva denna gång).
Rosengården.Rosengården.Delar av den sagolika frukosten.Middag med räksmörgås och ett glas av husets champagne (högsta betyg!)Fisk- och skaldjursgryta (även den får högsta betyg).
En fantastiskt vacker plats där jag kommer att tänka på dels Italien och dels valv och dikten ”Romanska bågar” av Tomas Tranströmer:
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Jag fann en bok i mitt rum – ”Hamn för rebeller och änkenåder, Sigtunastiftelsen och författarna” av Ylva Eggehorn. Det visade sig vara ett fynd. Här på Sigtunastiftelsen har flera av mina favoritförfattare varit, exempelvis Cora Sandel, Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Barbara Voors, Karin Alvtegen, Agneta Pleijel, Bodil Malmsten… Listan kan göras lång. Och det är något i det där att alla dessa författare varit här före mig. De har vandrat i samma snirkliga korridorer, på samma stenplattor, kanske suttit på samma plats i pelargången, gått i samma trädgård och kanske haft samma utsikt vid fönstret i tornrummet.
Baksidestext, Ylva Eggehorns bok och i bakgrunden en av skrivplatserna i Tornrummet.Mitt första rum.Ett rum med grön utsikt.Mitt andra rum var lite större 😀 Det var problem med min bokning så jag fick byta rum. Blev ju bra det också, även om det störde mitt flow i skrivandet. Tänk att så små saker kan påverka.
Dag Hammarskiöld har också varit här. Det är andra gången denna sommar våra vägar korsas helt oplanerat. Tidigare fick jag bekanta mig med honom, hans liv och livsverk i Backåkra på Österlen och nu här.
Är detta slump eller tillfällighet? Det är nämligen fler saker som jag upptäckt här. I boken jag nyss nämnde fanns en presentationstext av författaren Ylva Eggehorn och det visar sig att hon skrivit psalmen ”Var inte rädd”. För en tid sedan gick jag till kyrkan i närheten av där jag bor (besöker en fridfull kyrka ibland när jag behöver fundera och hitta ny energi). Där slog jag upp en tjock psalmbok med ett band som markör vid en sida bland hundratals andra och vad kom upp…? Jo, denna vackra psalm (tydligen skriven av Ylva, vilket jag inte reflekterat över tidigare) som inleds med orden:
”Var inte rädd det finns ett hemligt tecken. Ett namn som skyddar dig nu när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd i sanden finns det spår.”
Anni Svensson 