Tankar i omlott och kanske en barnbok

Med en blick djupt påverkad av morfin, hår som ett troll (som saknar sin frisör) och skärmglasögon som numer är förbaskat nödvändigt säger jag ändå hej till helgen. Värken i ryggen och foten känns med mitt kraftigt utvidgade apotek just nu ändå uthärdlig, även om bieffekterna gör att jag blir påverkad; ofokuserad, trött och yr. Och resten som bråkar med min kropp ska väl med tiden lösa sig. Hoppas jag.

Längtar till den helg som är som en vanlig helg. Ni vet den där känslan då arbetsveckan är slut, man är lite upprymd, glad, äntligen ledig, kanske lagar en god middag och njuter av ett glas vin. Känslan av att det äntligen är ledighet igen (även om jobbet är roligt) och vad ska man nu hitta på för kuligt. Kanske skriva lite, kanske göra en utflykt.

Just nu är ingenting riktigt som vanligt, tröttheten ligger över mig som en våt filt och jag kan sakna det vanliga. Samtidigt är det väl dagar som dessa, som inte är som vanligt som kan lära oss något nytt om livet. Att uppskatta det vi har, att vara glada och tacksamma för alla de dagar vi får där vi är friska, arbetstaggade, skrivande och pigga.

Jag tänker mycket just nu, men tankarna går lite omlott och vill inte riktigt bindas samman så novellerna ligger där och vilar, precis som det mesta i livet. Idag på den tunna linjen mellan sömn och vakenhet hade jag ändå plötsligt och oväntat en ide till en barnbok i huvudet (har aldrig skrivit en bok för barn). Jag rafsade snabbt ned några anteckningar för att inte glömma bort och en dag kanske det blir en riktig berättelse. Det är underligt hur hjärnan fungerar.

Jag minns orden som en klok människa sa till mig en gång: ”Anni bara vilar lite, och det måste hon få göra ibland.”

Ps. God middag blev det ändå igår och ett fjärdedels glas vin till det minsann. Nu blir det rödbetsjuice resten av helgen. Mums.

Inspirationen och havet

Oavsett om livet bjuder på motstånd så är det omöjligt att inte vara tacksam för en dag som den här. Ljuset och havet 💙

Trots trötthet, svullen fot, mediciner och en ständigt lätt molande huvudvärk är jag tacksam för allt som finns i min närhet. Vänner, min dotter, naturen och havet.

Lusten att skriva har börjat återvända men jag önskar att jag hade mer energi. Jag hoppas att det snart ska bli alldeles som vanligt så att jag kan skriva klart min spänningsroman, mina noveller om korta möten som kan förändra ett helt liv och skriva om dagar som denna.

Om hur den fina strandremsan passar perfekt att gå på med den ömmande foten, hur små dimformationer rör sig sakta över vissa delar av vattenytan om man tar sig tid att stanna upp och tittar tillräckligt noga. Och jag skulle skriva om hur vinden dansar med träden, hur tystnaden och stillheten oväntat bryts av stora, kraftiga vågor som snabbt spolar bort den lilla gåvänliga strandremsan och bara lämnar is, vatten och lera kvar.

Jag skulle skriva om det vackra, om det fula, om skörheten, bräckligheten, om förgängligheten. I allt.

/Anni

Att lyssna till sina andetag

Ja, ibland är det nog bland det bästa vi kan göra, att bara lyssna till våra andetag, att lyssna till vårt inre och det gör jag bäst vid havet. Hur är det för dig?

Jag har inte kunnat köra bil på drygt två månader på grund av en fotoperation. Nu är det så himla härligt att jag åter kan röra mig fritt, ta mig till skogen och havet, även om fotjäkeln inte riktigt vill vara med, men vi går ändå. Vi går ändå. Det är ofta där vid havet som inspirationen kommer, nya ideer till nya berättelser och ibland helt nya insikter.

Ljuset, tystnaden, stllheten och att bara vila i de egna andetagen. Vid havet känner jag mig tillfreds, hemma, hel 💙

Det har varit en tuff period efter en fotoperation med mycket värk men nu äntligen börjar det sakteligen att vända. Det har tagit en tid att reparera mig med vila, allehanda knep (och en rad mediciner) men nu har jag minskat på medicinerna och förutom en vansinnig trötthet och en fortsatt svullen fot börjar jag känna igen mig själv igen. När jag satt där vid havet i tystnaden idag fick jag till och med en ide till en ny novell. Det var mycket länge sedan det hände men platsen är magisk och där kan vad som helst hända…

Tiden med värk har satt spår, men nu går det åt rätt håll.

Det där med att vara tyst och lyssna har fler än jag funderat över vad det kan göra för nytta. Exempelvis Tomas Sjödin som varit sommar- och vinterpratare i P1. Han har en digital föreläsning på tisdag kväll som dök upp i mitt Facebookflöde (det går fortfarande att anmäla sig): Ljudet av tystnad

Han är aktuell med en ny bok med samma namn som är en uppföljare till ”Det händer när du vilar”

”Den goda tystnaden handlar mer om att hitta tonen än att bli tyst, inte om vad man vill slippa höra, men vad man längtar efter att få höra.”

Låter ju onekligen intressant eller vad säger du?

Tvivlet som jag tidigare döpt Kajsa har länge suttit på min axel igen, pockat på uppmärksamhet och idogt viskat att det där med att skriva är nog ingen ide i alla fall, du kan inte, du är inte tillräckligt bra, du är ju ändå sjuk och så vidare. Den gamla vanliga visan med andra ord. Jag har varit alltför trött och tyngd av värk för att ens orka peta bort henne. Men idag, i de djupa andetagen, någonstans där havsluften mötte mina lungor så orkade jag, fann kraften igen och sa åt henne att fara och flyga. Kajsa har tystnat. Ännu en gång. Och jag fortsätter att andas.

Väl hemma kikade jag på en kort film kring ett annat spännande digitalt evenemang som också sker på tisdag kväll och som handlar om självledarskap, ”A year to grow”. En kvinna berättade en historia kring människan och dess två sidor, den goda och den onda, och något om en häst och en räv, vilket fick mig att tänka på en berättelse jag hört om tidigare.

Jag blev nyfiken och googlade på ”hästen och räven” och då kom något upp som jag inte hade väntat mig men som passar mig så bra just nu. Det jag hittade var en bok ”Pojken, mullvaden, räven och hästen”, skriven och illustrerad av Charlie Mackesys och översatt till svenska av Uje Brandelius.

Oerhört fina illustrationer och tröstande ord. Charlie har ett Instagramkonto som jag varmt kan rekommendera @charliemackesy

Ibland hittar man något helt annat än man tänkt sig. Kanske var det meningen att jag skulle se och läsa det här just nu. Du vet där med meningsfulla sammanträffanden och synkronicitet.

Berättelsen jag tänkte på fann jag till slut i en jättespännande blogg, Kullerydsskola:

En indian satt och pratade med sitt barnbarn. Han sa:

”I alla människor bor det två vargar som slåss. Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.

Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit.”

”Vilken varg vinner?” sa barnet.

”Den du matar,” sa den gamle mannen.

/Anni

Konsten att inte ge sig

Foto: Michael Bergström

Ja, ”Konsten att inte ge sig” var titeln på bilden ovan från Fårö, en av mina favoritplatser. Min blick fastnade i den där vackra bilden.

Varför det? Jo, det där trädet visar ganska exakt hur jag känner mig just nu. Rötterna är fast förankrade i jorden men trädet har fått stå emot kraftiga vindar under lång tid och är ordentligt vindpinat.

Vad har nu det med den här bloggen att göra? Det ska ju handla om att göra det man älskar och älska det man gör, om att våga följa sina drömmar och om skrivande så hur hänger det här ihop?

Att skriva, att våga satsa på en dröm om att bli författare (åtminstone en del av sin tid) kräver tålamod, envishet och grit, något som jag skrivit om nyligen i ett annat inlägg: ”När livet är tufft, leta upp din grit och en löjromstoast” Det kommer alltid att finnas gupp på vägen, det kommer alltid att blåsa ordentligt vissa dagar i livet och jag tror det är viktigt att även våga berätta om de dagarna. Livet är inte alltid enkelt, vi har nog alla våra motgångar, oavsett om det handlar om att våga följa drömmar eller annat och jag är övertygad om att det är bra att lyfta fram det, berätta för din omgivning och kanske också skriva om det.

Just nu skrivs här ingenting förutom korta inlägg i sociala medier. Livet är oerhört tungt eftersom jag är inne i ett svårt smärtskov. Ökade medicindoser för att minska outhärdlig smärta (i nacke, skuldra och rygg) som troligen orsakats av min fotoperation och lång tids värk. Det är som om hela mitt sedan tidigare defekta smärtsignalsystem nu fått rena snurren och larmar högt. Det är som om en vuxen, tung person står på min ländrygg med hela sin vikt. Det gör ont och det finns inget som hjälper fullt ut.

Jag försöker använda alla mina verktyg, jag vilar, försöker äta nyttigt eftersom jag från en smärtskola lärde mig att det är viktigt. Jag använder TENS (elektroder), tränar mjukt, stretchar, badar varmt, promenerar, försöker ägna mig åt saker som får tankarna att fokusera på annat. Men de ökade medicindoserna har många biverkningar och jag är oerhört trött, sover dåligt om nätterna på grund av värk och sover därför flera gånger varje dag, har yrsel, känner mig konstant påverkad och har svårt att fokusera mer än några få minuter. Galet jobbigt för en människa som är van att prestera.

Exempel på nyttig och god! frukostgröt, ”Jeppmans banangröt”, recept från saltakvarn.se (Jag bytte dock ut vanliga havregryn till fiberhavregryn och lite av mjölken bytte jag till cocosmjölk.

Kan det fungera att skriva sig igenom smärta var en fråga jag funderade på innan jag började skriva idag. Svaret på frågan är – nej. Däremot så tror jag att det kan lätta en aning genom att släppa ut lite av den frustration jag känner genom att använda pennan, låta orden blöda ner på pappret. Kanske kan jag även sprida lite ljus och kunskap om hur det är att leva med kronisk smärta och hur jäkligt det är att vara i ett skov.

Min tanke är också att jag verkligen tror att skrivande kan fungera som terapi. Du behöver inte skriva för att någon annan ska läsa. Du kan skriva för att få ned dina tankar på ett papper (eller i en dator). Med orimligt många tankar som far runt i huvudet så upplever jag ofta att det känns bättre efter att ha fått en del av det jag tänker och känner ned på ett papper. Det skapar på något vis utrymme för nya tankar.

Från min snöiga promenad idag, på väg till (det nästan tomma) gymmet. När klockan var runt halv två lyckades jag ta mig över ”berget” och ut genom ytterdörren. En stor seger denna dag.

Jag har inte tänkt ge upp men ibland känns det som om jag nått vägs ände. Imorgon är en ny dag och jag ska klättra upp för mitt berg ännu en gång, öppna ytterdörren och gå en långsam promenad i snön. Jag vet att all form av rörelse gör mig bättre, endorfiner minskar ofelbart smärtan. Jag ska göra mina ryggövningar, tänka positiva tankar, ta mina mediciner och allt annat som jag vet kommer att göra mig bättre igen. På sikt.

Kanske gör jag mig även en löjromstoast och äter en semla. Allt är just nu tillåtet för att sinnet och kroppen så småningom ska få vara starka igen och mindre påverkade av smärtmonstret. Det är inte bra med socker när man har värk men ibland behöver sinnet få sitt.

Det handlar om konsten att vandra med smärta och att aldrig, aldrig ge sig.

Tack till fotografen Michael Bergström för oerhört vacker bild och för inspiration.

/Anni

Ps. På omslaget till Ronnie Lundins (även han med i Fåröakademien) första roman ”Ivar Hamarsman” finns det ett träd från samma område vid Digerhuvud. I förordet skriver Ronnie: ”Ett träd på Fårö böjs av vinden men det faller inte. När vinden mojnat strävar det mot skyn igen. En människa på Fårö böjs av motgångar. När tillfälle ges reser han sig igen och går vidare.”

Väldigt fint och hoppfullt.

I nattens tystnad

I nattens ensamma tystnad
allting sover.
En kyrkas vita ljus
lyser likt en fyr.
Som de glimrande stjärnorna på den nattsvarta himlen.
Utan mörkret ser vi kanske inte ljuset?
En röst viskar ordlöst
bara till dig.
Allt kommer bli bra.
Stå kvar, vila i det som gör ont, stå kvar.
Och låt allt som gör ont blöda ner på ett papper, bilda ord, rinna bort.
En svartgrön gran rör sig, dess topp vajar oroligt i nattvinden.
Men dina steg möter tryggt trottoaren som gnistrar av snökristaller.
Du finner en väg
alltid en väg.
Vid smärtans utpost.

/Anni

När livet är tufft, leta upp din grit (och en löjromstoast)

Tidigare den här veckan kände jag att det vore enkelt att bara ge upp. Orken sinar med mer värk och ett smärtsignalsystem i spinn. Men ger jag upp? Nej, varför? Ett ord dyker upp i mitt huvud – grit.

Och vad är då grit? Jag googlade och påmindes om hur fantastiskt vi har det idag när det gäller att hitta information – vips! finns svaret där. Och du som tycker att vips är ett ord som alltför ofta återkommer i mina texter så har du helt rätt men håll ut – för det kommer att finnas kvar ett tag till 😅

Grit är ett begrepp som myntats av den amerikanska psykologen Angela Duckworth. På svenska kan det översättas till “gry” (som i “det är gott gry i grabben”), driv, karaktärsstyrka eller jävlar anamma. – Kort sammanfattat handlar det om en förmåga att hålla fast vid långsiktiga mål, och att inte ge upp vid motgångar.

Jamen, då är det väl grit jag har och som alla har som likt mig lever med långvarig (kronisk) smärta. För det är svårt, näst intill omöjligt att inte ge upp ibland. Det som nu skett är att jag gjort en fotoperation (den tredje efter två misslyckade) med konstant värk som följd under läkningsprocessen. Dessutom dras jag med den vanliga värken i övriga delar av kroppen. Vissa dagar känns det bara lite, andra dagar är det värre, mycket värre. Jag har bytt klinik och ortoped för att få ordning på foten. Nu har det gått drygt sex veckor sedan operationen, fortfarande lite smärta och svullnad men det är kanske inte konstigt då det både borrats, sågats och hamrats (japp!)

Det i sin tur gör att mitt smärtsignalsystem som redan är defekt sedan en cykelolycka verkar ha fått rena snurren och den andra smärtan ökar till en nivå som gör att hela kroppen vibrerar. Men jag har vilat, sovit massor, tagit djupa andetag, använt mindfulness, tagit ett varmt bad, ökat doseringen av mina mediciner och hoppats att smärtpåslaget ska stilla sig. Igår efter att ha slängt fotpjäxa och kryckor tog jag en promenad, och det verkar som om det blev för långt då smärtsignalsystemet gick i spinn. Igen. Det blev en kväll med ökad medicindos, TENS (elektroder), värmekudde och sängläge.

Idag gick jag till mitt kvartersgym (folktomt) för att äntligen träna lite försiktigt efter sex veckors uppehåll. Det är vanligtvis en av mina bästa mediciner som inte kommer i tablettform, men idag känns det sådär, kroppen är trött.

Då får man ta till något annat. Skriva om grit exempelvis, ta ett varmt lavendelbad och äta en löjromstoast. Varför det? För att löjrom är bland det godaste jag vet och för att dessa saker under en liten stund avleder tankarna från smärta och tråkigheter. Alla knep är tillåtna. Alla. Att lyckas med grit är också att unna sig. Det är min helt egna tes men jag tror på den. Stenhårt.

Sammanfattningsvis så skriver jag inte för att gnälla (okej, men bara lite) 😊 Jag skriver för att berätta att det är fint att grit, träning, god mat och annat bra finns för annars vet jag inte hur det hade gått. Det finns en hel del bra saker runtomkring oss, även i mörka perioder, det gäller bara att se dem.

Jag ska ta min erfarenhet, mina lärdomar om hur man inte bara kan överleva utan även kan lära sig att leva med kronisk smärta och det ska också bli en bok en dag. Och för det önskar jag både mig själv och även mina smärtkompisar – grit. Vi är många i Sverige må du tro, fler än jag trodde var möjligt, men smärta syns tyvärr inte alltid utanpå. Jag önskar att smärta hade en färg. Tänk exempelvis blått, då skulle jag se ut som en smurf.

Grit. Jag lägger ordet ordentligt på minnet och tar ytterligare djupa andetag, kikar på min app med mindfulnessövningar, testar Lövet där jag ska lägga alla mina tankar på löv som flyter iväg på en flod. Några tårar faller oväntat. Är det bra eller dåligt? Jag väljer att tänka att det är bra, allt rinner ut, bort och ger plats för nytt. Mindfulness är bra när man väl lärt sig hur det fungerar. Prova gärna, det finns många appar som är gratis.

Imorgon är en ny dag med nya förhoppningar och jag har semester i några dagar till. Foten kommer att läka, jag kommer att kunna gå längre och träna hårdare igen. Jag har lärt mig långsamt att leva med min smärta. Det kommer att ta ett antal veckor till innan det blir bättre, men det kommer att bli bra, ska bli bättre. Det är min tydliga målbild.

Grit, grit och grit till er alla som behöver. Och en löjromstoast.

/Anni

Ps. Om du har egna ideer om grit eller om du har funnit framgångsrika sätt att hantera kronisk smärta, hör gärna av dig. Jag har mycket material men behöver mer. Tack!

Ord i dvala

You let all my longing rest in your arms.

I wanted to embrace everything,

if only for a short while, but I always hoped it would last.

Looking out over the sea,

see the dream of one day dance again

with someone I love.

The eternal song of the waves sounds louder than anything.

The sea let me rest, even without you.

Everything in my mind for a moment falls silent.

Nothing last.

Elva dagar sedan ännu en fotoperation och plötsligt en sämre dag. Ihållande, molande värk djupt in i lederna från tårna, via foten, genom smalbenet och halvvägs upp till knät.

Jag har förutom fyra andra mediciner ökat båda morfindoserna till högsta nivå, vilket gör att jag mest sover. Men i dvalan rör sig ord och en del av dem formas till meningar, finner sin väg ut och rinner ned på ett papper. Pennan rör sig sakta framåt med en ostadig hand och det blir något som möjligen är värt att spara eller är det redan skrivet, sparat? Av någon anledning formas ord på engelska. Ett resultat av morfin, övriga mediciner och suddiga tankar.

Jag hoppas snart vara tillbaka till mitt vanliga jag, bortanför denna plats i min säng. Tillbaka i verkligheten, till jobbet och till kvällar och helger där min novellsamling om ont och gott och livets möten kan få lov att skrivas klart.

/Anni

Författarintervju

Joelsgården förlag är ett av de förlag som antagit några av mina noveller och nu har jag haft den stora äran att bli intervjuad.

Den senaste novellen jag skrivit och fått publicerad av Joelsgårdens förlag var De viskande som ingår i antologin En yngre man.

Tidigare har jag e-novellen En berättelse från ovan utgiven på samma förlag.

På Facebook och sidan Joelsgårdens författare finns intervjun i sin helhet. Jag hoppas att du vill läsa och stort tack till Joelsgården förlag!

Författarintervju med Anni My Svensson

/Anni

Jag är med i 101 ord om vårt Stockholm!

Livet är bra förunderligt. Först händer ingenting och sedan händer det massor. Förra veckan antogs en ny krönika och idag fick jag veta att en av mina texter är med i en ny bok som nu är på tryck.

101 ord är ett ideellt projekt och boken 101 ord om vårt Stockholm kommer ut en gång per år och finns i slutet på oktober på ett antal platser i Stockholm. Av hundratals texter som skickas in väljs 101 stycken ut och i år kom min text med. Hurra! Om du vill vara med nästa år så kan du skicka in din text här: Bidrag till 101 ord

Mitt bidrag: Alldeles intill min plats på jorden, mitt hem i Järna finns mitt älskade hav. Ordlöst viskande. Om att allting förändras, alltings ständiga föränderlighet.

Bedövande vackert. Om jag lyfter blicken ser jag de mörkt gröna svällande trädkronorna av tall. Grenar som vill fånga dagens sista ljus sträcker sig mot en ljusblå himmel. Framför mig brer det väldiga havet ut sig, jag blundar, andas in den välbekanta doften av tång.

Idag är allting stilla, oändligt tyst. Frihet. Plats för tankar att vandra fritt, ett ljus vid horisonten långt, långt bort. Längtan. Kanske finns där något som väntar, långt bortom min plats på jorden.

Det här var ju en fantastiskt fin söndagsnyhet. Inget bubbel hemma tyvärr så detta får firas med ett bubbelbad och ett glas vitt vin.

/Anni

Hur skriver man en krönika?

Igår fick jag besked om att en veckotidning antagit en krönika jag skrivit efter förfrågan. Oerhört roligt! Jag och min dotter firade igår kväll. Jag med champagne, hon med läsk. (Återkommer med publiceringsdatum.) Men vad är egentligen en krönika och hur skriver man en sådan?

Jag har fått flera frågor idag kring det och därför tänkte jag att ett blogginlägg kunde vara på sin plats. När jag satt och funderade på hur jag skulle förklara kom jag på att jag bloggat om det förut så jag länkar därför helt sonika till ett inlägg där allt finns med: Tips för att skriva en krönika

För att kunna skriva behöver jag inspiration. Kanske är det likadant för dig? Vad ger dig inspiration?

Jag har nyligen spenderat en vecka på Fårö, nära havet med Fåröakademien och där gjorde jag först ingenting, lyssnade på kroppen och huvudet. Badade lite i det klara, härligt blå havet, solade, kände noga efter hur den varma, vita sanden kändes under fötterna under morgonpromenaden på stranden, åt frukost och drack kaffe orimligt länge med några skrivarvänner.

Vips! så var plötsligt skrivandet igång. En plan för mitt projekt under kommande året Kreativt skrivande, några påbörjade noveller och senare under veckan flera krönikor, varav en nu är antagen. Just nu är det korta formatet härligt och lustfyllt. Min spänningsroman får vila under hösten för att ge plats åt det som vill bli skrivet just nu. Jag låter lusten styra. Det verkar vara ett bra koncept för nu.

/Anni