Kanske min tuffaste skrivutmaning (hittills)

Så inleds min spänningsroman som utspelar sig i säkerhetsbranschen.

Nu fortsätter arbetet med nästa bok, en spänningsroman. En helt annan berättelse än min första (som nu bara har lite slutredigering kvar och testläsare som väntar.)

Det återstår att se om jag lyckas få ihop min spänningsroman till en sammanhängande berättelse, en hel bok som blir tillräckligt intressant. Nu är jag i alla fall igång och hoppas på att det ska lyckas. Men för att vara på den säkra sidan skriver jag ett annat manus parallellt.

I utbildningen Kreativt skrivande III ingår det att skriva ett större, eget projekt. En viktig del, en avgörande del i utbildningens fortsättning och examensarbete:

”Under detta akademiska år ska ni skriva en självständig text på mellan 40 och 50 sidor, som bearbetas i flera omgångar. Denna text utgör ert konstnärliga projekt/examensarbete som läggs fram vid slutseminariet i maj 2020 för opponering och kan vara en del av ett större verk, exempelvis en roman.”

Eftersom min första bok är klar måste jag nu välja bland alla idéer jag har. Det har stått mellan en berättelse som jag ännu inte vill säga något om och denna spänningsroman.

Jag har haft svårt att välja eftersom jag inte riktigt hittat ”rösten”, tonen och flödet för spänningsromanen. Ikväll bad jag min kloka, snart trettonåriga dotter om råd. Jag berättade och läste lite ur varje berättelse (båda är påbörjade). Innan jag läst upp ett kapitel i spänningsromanen tyckte hon att jag skulle välja den andra berättelsen som jag ännu inte vill berätta om här. När jag väl läst ett kapitel högt tyckte hon att jag gott kunde skriva vidare på spänningsromanen. Kul, men fortfarande högst oklart om jag lyckas ta den i mål. Så lösningen nu är att skriva parallellt. Jag siktar på att ta spänningsromanen i mål först, men om det av någon anledning känns helt omöjligt om ett par veckor så växlar jag om till den andra berättelsen.

Så får det bli. Jäklar, vad svårt det ska vara ibland. Men att skriva det här, att skriva skönlitterärt är också det roligaste och bästa jag vet. En märklig kombination egentligen. Svårt, näst intill omöjligt vs. roligast.

/Anni

Ps. Det verkar som om jag ofta skriver mig fram till olika lösningar. Nu genom att skriva det här inlägget fick jag även uppslag till en annan uppgift på kursen, en essä.

Annonser

Hallå tvivlet! Ny krönika antagen

Vägen är sällan rak som denna (i närheten av min favoritplats vid havet), men det går ändå framåt.

Häromdagen fick jag besked om att en krönika jag skrev tidigt i våras är antagen av Allas veckotidning. Hurra!

Krönikan har rubriken ”Din tid är nu” och kommer att publiceras i det stora nyårsnumret nr 52/1. Det är så himla roligt varje gång en krönika blir antagen. Bara mina egna ord, mina egna tankar ursprungna en fullproppad hjärna som har så mycket som vill ut.

Det är stort att få en krönika publicerad och jag blir galet glad varje gång. Dessutom vill de gärna ha fler krönikor skrivna av mig (!), så nu sitter jag här och klurar på ämnen. Det är inte brist på idéer, det finns hur många som helst, men kanske har du något uppslag till vad nästa krönika ska handla om? Berätta gärna! Det vore intressant att prova om jag kan skriva en krönika på beställning.

Om jag nu får till det överhuvudtaget. Varje gång jag ska börja skriva hälsar tvivlet på. Den lilla rösten på min axel som viskar att det där kommer nog inte att fungera nåt vidare. Du är inte tillräckligt bra, du kan nog inte längre och varför skulle nån enda människa vilja läsa…

Är det inte märkligt? För att råda bot på det brukar jag fram krönikorna och andra texter som är publicerade och läsa dem. Ibland förstår jag inte att det är jag som skrivit dem, men får ju lov att inse att det faktiskt är jag. Och jag vill skriva mer, drömmer om att en dag få ett fast, stående uppdrag som krönikör i någon tidning. Med fria, egna, vitt spridda ämnen eller ämnen på beställning. Tänk, så kul det skulle vara!

Jag ska ta ett hårt tag om det där tvivlet och skicka bort det för alltid. Om jag kunde. Kanske finns det där för att jag, för att vi som skriver ska bli så bra som möjligt. Kanske finns det där som ett arv, en kvardröjande spillra som handlar om dålig självkänsla eller självförtroende (jag minns sällan skillnaden på de där två). Nåt är det i alla fall som ibland stör mitt ”flow” som jag emellanåt har turen att få uppleva.

Att skriva ett blogginlägg om frustrationen och tankarna som far hit och dit kan också vara ett bra medel mot tvivel. Det fungerar även som en förberedelse för det som ska komma, en rensning av de tankar som ligger i vägen innan jag kan skriva det jag egentligen ska skriva.

Så nu på kvällskvisten när det fortfarande är ljuvligt att sitta ute är det kanske bara att sätta igång då. En krönika och kanske ännu ett kapitel i min bok.

Here we go again…

”The road to greatness is lonely, but the view is worth it”

/Anni

Fåröakademien – stol nio

logotype

Äntligen får jag lov att berätta något som jag burit på en tid. Nu är det officiellt att jag blivit invald i Fåröakademien! En egen stol har jag till och med – stol nummer nio. Det är stor ära att få ingå i denna grupp av otroligt duktiga, begåvade och inspirerande författare. 

Jag har vetat om detta en tid, nu är det äntligen officiellt. I somras var jag inbjuden till en författarvecka på Fårö som anordnades av akademien och något gjorde jag rätt för under hösten kom den fina förfrågan om att bli ledamot.

”Fåröakademien är en sammanslutning av svenska författare som verkar för svensk litteratur och författarskapets kreativa skrivprocess och som hyllar tillkomsten av ny litteratur och de mötesplatser mellan författare som uppstår i dess svallvågor”. Visst är det fint? Här kan du läsa mer om Fåröakademien och dess ledamöter.

Veckan på Fårö var bland det finaste och mest energigivande jag upplevt. (Varmt tack till min fina skrivarvän Barbara Kjellström som bjöd in mig!) Jag älskar Fårös storslagna, karga natur, det speciella ljuset, havet och alla härliga människor jag fick förmånen att träffa. Nu hoppas jag kunna återvända till Fårö så snart som möjligt för att skriva. Ett himla fint ställe för inspiration och jag drömmer mig tillbaka till augustidagarna på stranden där jag satt med bara havet som sällskap (och skrivarblocket, manuset och pennan förstås)…

anni strand

När något sånt här händer i höstmörkret känns allt plötsligt lite, lite ljusare. Jag är fortfarande oerhört trött och det är mycket som sker i livet i övrigt, men skrivandet går ändå sakta framåt. Alla inlämningsuppgifter på universitetskursen Kreativt skrivande, utom en enda, är inlämnade. Jag har en del böcker kvar att läsa fram till årsskiftet men det känns som om jag tagit mig igenom termin ett på ett bra sätt. Det är enormt roligt och givande, faktiskt bland det roligaste och bästa jag någonsin gjort. Nya idéer, tankar och ord har tagit plats i mitt inre. En del har till och med kommit ut i form av poesi, ett par kapitel i en bok och delar av noveller. Imorgon är det dags att åka till Linnéuniversitetet i Växjö igen. På fredag väntar en hel dag med föreläsningar, bland annat om allusioner, romanstruktur och att välja perspektiv.

IMG_0259

Jag firar ikväll som sig bör med ett glas mousserande vin. Det är sen gammalt vid publicering och stol nummer nio i Fårös Författarakademi är kanske till och med större än publicering. Känns så oerhört fint! Skål för alla vägar som bär framåt mot målet och inte ned i diket (där jag har en tendens att hamna då och då).

Samtidigt lyssnar jag till den här musiken av Emeli Sandé. Passar bra ikväll:

”You’ve got a heart as loud as lions
So why let your voice be tamed?
Maybe we’re a little different
There’s no need to be ashamed
You’ve got the light to fight the shadows
So stop hiding it away”