I våren

Helst av allt vill du låta dina ögon förbli slutna, inte vakna förrän allt har lämnat. Allt det där onda som sakta men utan tvekan slingrar sig runt, in i varje nervtråd, bryter sönder allt, allt du under lång tid byggt upp.

Men låt solens ljusa, skrattande strålar leta sig in, nå ditt mörka sinne. Känn den ännu kalla vinden smeka din bleka kind, och andas in alla dofter som bär spår av annalkande vår.

Ge plats åt hoppet, ljuset och våga tro att det onda som lever i din kropp snart, snart lämnar. Låter dig vila. Låter dig leva. I vårens famn.

/Anni

Annonser

Om smärtmonster och skrivande.

0D18F0C3-EF96-4651-97EC-57305FD2A27CDen senaste tiden har jag levt med ett smärtmonster. Det syns tyvärr inte, men bor i min rygg. Efter en längre tid med ett så elakt monster som inte syns kommer tvivel, sorg och en jäkla ilska.

Jag kan inte göra allt jag vill. Har inte kunnat skriva, arbeta fullt ut, umgås med vänner, göra kuliga saker med min dotter eller träna så mycket som jag vill.

Smärtmonstret växer och krymper om och om igen (nerver i kläm). Det gör att allt blir svårplanerat eftersom jag måste lyssna till dagsform från dag till dag. Något som fungerar bra en dag, fungerar inte alls nästa dag. Det är minst sagt, jäkligt irriterande och tröttsamt. Kanske särskilt om man är som jag. En planerande människa med barn som behöver aktiviteter och jag själv med stora drömmar, mål och ett arbete som jag älskar och saknar.

En dag blir en utan förvarning fråntagen allt det där. För ett jäkla illasinnat smärtmonster som inte riktigt ännu vill ge sig iväg. Varje dag är en kamp om att vinna eller förlora mot smärtmonstret. En del menar att det är klokt att försöka tänka på något annat, förvirra smärtmonstret, men den här rackaren låter sig inte luras. Ett annat tips har varit att omfamna monstret, att bli vän med det för att komma ur det. Det har jag också provat, men min hjärna är inte konstruerad så att jag kan omfamna något som är dåligt och som kan besegras. Så här omfamnas icke ett smärtmonster. Istället har jag gett det ett namn och sedan söker jag varje tänkbar strategi och väg framåt. Mot en seger.

Det kanske mest intressanta är att det även finns något litet gott i allt det onda. Trots att kroppen nu inte lyder hjärnan. Med kamp, motgångar och tuffa saker tycker jag mig se att det även kommer en tydlig påminnelse om livets bräcklighet. Och ödmjukhet inför att bara få finnas till. En känsla av att vilja fånga dagen. Varje dag.

favvoplats-1611

En av de platser där jag hämtar energi. Där himlen möter havet. Farstanäs udde. Min tänkarplats.

Musiken låter vackrare. Höstens färger lyser mer klart. Höstsolens strålar värmer mer. Havet är ännu mer magiskt. Dofter blir starkare. Och i stunder och under de dagar jag segrar och smärtmonstret släpper taget är det banne mig magiskt att få leva. Dessutom i landet Sverige. Jag är så himla tacksam över att jag är född och får leva just här. Följa årstidernas skiftningar och att ha förmånen att få frikort både för läkarbesök, smärtspecialister, sjukgymnastik, varmvattenträning, Tens (en fiffig apparat med elektroder som minskar smärtan för stunden), akupunktur, smärtskola och nödvändiga mediciner.

Den magiska platsen åter igen. Farstanäs udde.

Åter igen. Farstanäs udde. En annan dag. En annan bild.

Samma plats. Magiskt. Farstanäs udde.

Samma plats. Magiskt vackert. Farstanäs udde.

Kampen mot smärtmonstret går vidare. Hen ska inte vinna. Jag vilar massor, jobbar det jag kan, gör mina sjukgymnastikövningar till punkt och pricka (som ska göra att jag blir helt bra), följer råd från fysioterapeuter, pratar med kloka vänner, ni som följer bloggen och peppande kollegor. Promenerar i solsken och regn. I ljus och mörker. Kikar även in i kyrkan då och då  – en fin plats att vila på. Försöker hitta saker som ger min inre starka kärna ny kraft, saker som får mig att skratta och saker som får mig att njuta utan krav.

Annat som tar mig framåt är att jag nu kan arbeta igen och att kunna lufta lite tankar här på bloggen (även om ett inlägg måste delas upp över tid). Viktigt är också tankarna på mitt framtida skrivande, mina krönikor, noveller och böcker som väntar på mig. Och den där dagen i december då jag ska få sitta i den lilla fina bok- och pappershandeln Tudda Galumpan här i Järna (som ett stort, mysigt vardagsrum) prata skrivande och läsa en av mina noveller. Inbjudan kommer!

En dag kommer också min bok på temat smärtmonster och hur de besegras att bli klar (jodå, det finns även ett sånt utkast  i byrålådan). Det handlar om vad människor gör om de möjligen trots allt, inte besegrar monstret som inte syns. Men det handlar även om att en kan vinna mot ett försäkringsbolag i en tvist om olycka, smärtmonster och annat. Trots att en del säger att det är heeeelt omöjligt. Då hoppas jag att du vill läsa den berättelsen också. DET ger mig kraft att fortsätta.

När du går igenom något riktigt tufft, vad ger dig energi att komma vidare?

youcannot

Källa: tinybuddha.com ”Simple wisdom for complex lives”

/Anni

En mycket speciell dag.

Anni Premiärbok

Idag är jag strålande glad och lycklig. Trots ett jäkligt irriterande ryggskott med osannolik värk som dämpas med allehanda preparat. På vägen hem från en fantastisk kickoff och konferens med härliga arbetskamrater, pep det till i telefonen. Ett sms med meddelande om ett paket från förlaget Roslagstext. Ett paket jag väntat på.

Det är boken! Den första riktiga boken där mina texter är publicerade. Jag har förmånen att ha tre noveller med i boken Färgargårdens andar. Förutom mina texter, så har femton andra begåvade författare också bidragit med noveller. Så roligt att vi rodde vårt gemensamma projekt i hamn! Heja oss!

Vi fick ett uppdrag förra sommaren på en skrivarkurs med författaren Kim M Kimselius. Vi skulle skriva noveller med ”spöktema”. Min första tanke var att näe, det där klarar jag inte. Jag har aldrig skrivit den typen av text i hela mitt liv. Men snart började idéer ta form och vips! så hade jag den första novellen klar och strax efter den andra och lite senare den tredje. Glädjen i att skriva och massor med inspiration av omgivningen, skrivarvännerna och Kim bara satte fart på orden. (Tack, tack, Kim, du fantastiska skrivarcoach och tack alla ni andra för stöd och pepp!) Efter lite puts, bollande och korrekturläsning under hösten, skickades novellerna in och blev godkända.

I juli i år träffades vi igen för att skriva och göra de slutliga korrigeringarna av vårt material och sedan gick boken till tryck. Och nu har jag den i min hand! Boken är blank, fin och har 420 sidor. En nästan magisk upplevelse idag, att få öppna den där lådan med tjugo böcker…

Det jag lärt mig det senaste året är så oändligt mycket. Det viktigaste är att inte ge upp, låta det ta lite tid, låta texten vila, läsa och läsa igen. Och stryka, ”kill your darlings”, det ligger så mycket i det uttrycket. Stryk! När jag läser mina noveller nu inser jag att mycket mer kunde strykas. Det är en bra lärdom inför det avslutande arbetet med min första egna bok. Den är på väg, vänner, den är på väg…!

Till dess, fira det här delmålet med mig! Köp gärna boken, läs den och berätta vad du tycker om mina noveller. Ge mig feedback på vad som är bra och vad som kan utvecklas.  Vill du ha ett signerat ex? Det går bra, beställ helst via adlibris.com så kan jag signera när vi ses.

Om du bor väldigt långt bort, mejla mig på annimysvensson@hotmail.com Annars finns boken att köpa både på adlibris.com och bokus.com och på Bokmässan i Göteborg 22-25 september, monter B09:20. Det kommer att bli ett foto där också, med mig och boken, vare sig ni vill eller inte 🙂

Vissa dagar är livet smått fantastiskt, trots ryggskott från helvetet. Och du kommer väl ihåg? Ingenting är omöjligt, bara olika svårt. (Tack Robert H för det citatet, kommer att hänga med mig livet ut, och det finns med på mina kommande visitkort…)

/Anni

Vad väntar vi på?

himmel_cool_stor

Få lär ångra att de inte jobbat mer. Eller tjänat mer pengar. Tror jag. Vad tror du att du kommer ångra när du kastar in handduken en dag? Du vet den där dagen, då livet tar slut.

Jag vet nu vad mitt mål är och vad jag vill göra. Men det tog många år, ett antal omprioriteringar och en olycka för att komma fram till det. Och nu försöker jag vid sidan om mitt jobb, som är kul, förverkliga en dröm om att bli krönikör (snart två publiceringar!) och författare. Att skriva ännu mer och låta alla ord jag har inom mig få komma ut. Det är svårt, jättesvårt och ofta fylls jag av tvivel. På min förmåga, mitt mål och mina möjligheter. Men jag har bestämt mig för att i alla fall försöka. Då vet jag åtminstone att jag har provat.

Vad är din dröm om du känner efter längst därinne? Gör du det du vill? Alltför många gör inte det, har jag förstått. Men livet är ju så kort, så borde vi inte alla försöka göra det vi drömmer om eller tycker är viktigast? Det där som gör oss alldeles pirrigt glada och lyckliga. Vi som har sådan fantastisk tur att vi bor i ett land där mycket är möjligt.

Det är under den korta tid när vi är lediga som vi försöker fylla våra liv med det vi egentligen vill göra och det vi längtar efter. När vi har semester. Då ska drömmar uppfyllas. Men alla andra dagar då? Är inte livet alldeles för kort och värdefullt för att bara göra det vi egentligen vill under en kort semester?

Jag läste i en artikel i Sydsvenskan, skriven av Ann Heberlein om att tidningen The Guardian publicerat en intervju med en sjuksköterska som arbetade med vård av människor i livets slutskede. Superintressant. Hennes svar på vad människor ångrar när de ligger inför döden är att de inte haft modet att leva enligt egen vilja. Många människor upplever att de levt mer enligt omvärldens förväntningar än i enlighet med egen önskan.

De ångrar också att de arbetat för mycket, att de tappat kontakten med vänner, att de inte tillbringat tillräckligt mycket tid med sina barn och att de inte unnat sig att vara lyckliga.

Kanske något att fundera över nu idag, även om det är svårt. Och även om en förändring skulle innebära ett gäng hinder på vägen. Väldigt mycket är ändå möjligt här i vårt fantastiska land.

Så, vad väntar vi på?

Här kommer musiken och låttexten som gav mig inspiration till just det här inlägget.

Att ändra tankebana.

dimma

Ibland hamnar vi ofrivilligt i ett mönster eller i en negativ tankeloop som kan vara svår att ta sig ur. Det kanske är motigt på jobbet, du själv eller någon nära blir sjuk, något blir inte som du tänkt, en konflikt som tornar upp sig, allmän stress över att inte hinna med det du vill eller annat som tär på ett eller annat sätt. Vips! Så sitter man där och tänker väldigt negativa tankar.

Det händer även mig då och då. De som känner mig lite grann ser det nog inte så ofta, eftersom jag oftast är glad. De som känner mig lite mer vet att jag har mina stunder då tvivel och negativa tankar sätter in. Hittills i livet har jag tagit mig igenom de tillfällena efter bara en liten stund eller kanske efter en dag eller två och ja okej, ibland något längre. Häromdagen när jag pratade med en vän som frågade hur jag gör och som behövde lite stöd i sina funderingar började jag klura på det.Hur gör andra och hur gör jag för att ta mig upp igen? Jag kom fram till ett antal olika saker man kan göra och som fungerat för mig. Kanske fungerar något av tipsen också för dig? Det är ju dumt att sitta och hålla på dem om de kan göra någon nytta för någon annan.

1. Fundera på vad det är som gör dig på dåligt humör, vad som får dig att vara nere istället för uppe. Är det jobbet eller något privat, en speciell människa det rör? Oavsett, vad det är så plocka fram det, titta, vrid, vänd och fundera. Är det något du har möjlighet att själv förändra? Då kanske du ska göra just det. Olof Röhlander har en del bra tankar kring det här, ”När var du som lyckligast?”

2. Om tankarna inte blir tydliga eller om du har svårt att fokusera. Rör på dig. Motion i alla former är bra för tankeverksamheten. Du blir lugnare, kan tänka mer klart. Jo, det är sant. Till och med en liten promenad kan göra susen och få fart på hjärncellerna. Dessutom tillverkas något slags glädjehormon i kroppen när du rör på dig, så per automatik känns det lite, lite bättre efter en stund. Gärna en promenad och helst i skogen. Prova, så får du se. Det fungerar! (Och går du igång på mål som jag gör, kan du testa Runkeeper, en finurlig och gratis liten app som mäter dina sträckor m.m.)

3. Se en rolig film eller gå på en skojig teater med någon du gillar om du kan och skratta. Det är huvudsaken att du gör något som får dig att skratta. Mycket. Jag tittar t ex gärna på Johan Glans, då är det omöjligt att inte le. Lite skratt ger mer skratt.

4. Lyssna på musik som du verkligen tycker om. Musik är en av de bästa metoderna för att komma i bättre stämning.

5. Läs en bok som du tycker är intressant. Kanske kommer nya tankar och idéer. Numer finns ju också ljudböcker som är helt fantastiskt. Du kan lyssna, medan du gör andra saker om du inte har tid att läsa på vanligt sätt. Även om jag tycker allra mest om att läsa ”riktiga” böcker så är ljudböcker ett bra komplement. Och vill du ha ett lästips kan jag rekommendera ”Slumpen är ingen tillfällighet”. Kanske är det inte en tillfällighet att du läser det här inlägget precis just nu. Det kanske finns någon mening i att du gör det?

6. Skriv. Skriv ned dina tankar, skriv ned det du funderar på. Ibland kan det hjälpa att bara skriva, rita, pyssla, bygga eller kanske måla om du har det intresset. Eller göra något helt annat med händerna. Bara det är något kreativt.

När jag har en mindre bra dag och jag inte kommer på något för att lyfta upp mig själv eller min omgivning försöker jag ändå hitta ljusglimtar i vardagen. De finns alltid där, men det gäller ibland att verkligen öppna ögonen och se dem. Eller hur?

Idag har jag instiftat hashtaggen #merabus Låt oss se vad vi kan åstadkomma med den. Kanske kan leda både dig och mig in på en ny tankebana.

/Anni Svensson, evig optimist, men just idag något trött

Ser du stjärnorna?

image

Flera gånger i livet har jag blickat mot himlen. I djupaste förtvivlan och sorg för att finna svar. När inget annat fanns.

Vid största glädjen, som exempelvis under sommaren när jag befann mig på en båt med min familj vid havet. Hade tid att tänka. Tid att skriva.

Och ensam när de andra sov, fick jag möjlighet att beundra den sagolika, vackra stjärnhimlen, med bara mig själv som sällskap.

Kikar du mot himlen någon gång? Tar du dig tid att se en stjärnbeströdd natthimmel? Precis som den är inatt?

Någon vet vad jag talar om. Känner igen sig. Någon har kanske inte en aning. Tycker kanske det låter märkligt. Oavsett, prova att stänga av alla ljud. Sätt dig ute ensam, en stund sent om kvällen. En kväll som den här. Och bara se. Känn.

Gör du det du vill? Är du på den plats du vill vara? Är du lycklig?

Vi må vara små i universum. Men vi finns. Och vi har alla möjlighet att göra det vi innerst inne vill. Och om du inte vet vad du vill har jag ett tips. Ja, jag vet att jag kanske är lite tjatig, men kolla in Alan Watts.

/Anni

En spännande höst – om att våga välja det ”osäkra”

vägen_natur

Igår läste jag ett mycket spännande blogginlägg. Det handlade om att våga gå sin egen väg. Om att ha modet att göra egna val. Oavsett vad omgivningen tycker. Mycket läsvärt av Michaela. Kika gärna: En spännande höst – om att våga välja det ”osäkra”

Det påminner mig om den text jag själv skrev i början av förra året som gästbloggare i nätverket Give it forward: ”Dröm inte det du vill göra. Gör det du vill göra.

Det finns fler därute som tänker lite som jag. Att livet är för kort för att inte göra det man vill. Och det är inspirerande. Så nu skriver jag lite mer och lite till.

/Anni

Jag. Ger aldrig upp.

image

Idag skriver jag om något som kanske egentligen ligger utanför mitt bloggområde. Men å andra sidan berör det både engagemang, kommunikation, skrivande och förhoppningsvis kan det ge inspiration till att aldrig ge upp. Det jag ska göra nu är dessutom bland det viktigaste jag gjort. Det handlar om att våga berätta, stå upp mot orättvisor, försöka få till en förändring, både för min egen del, men även för de som inte har förmågan att själva berätta.

Det är nu kvällsarbete i privat regi i mycket högt tempo. Det handlar om produktion av en debattartikel om försäkringsbolag, medicinska rådgivare och en bisarr historia kring vad som kan hända en alldeles vanlig människa efter en olycka.

Men just den här människan är förutom arg också ovanligt envis, målinriktad och mån om att det ska finnas en rättvisa kring viktiga saker som man dessutom betalar för. Till exempel en olycksfallsförsäkring. Och det gäller inte bara den här människan, utan alla de som inte kan eller orkar höja sin röst. Som kanske inte fått någon ersättning efter olycksfall eller sjukdom, trots att de egentligen har rätt till det.

Fortsättning följer. I detalj så småningom. För just den här människan har även sparat spännande mejlväxling. Ja, faktiskt all dokumentation från början till slut. Och det är en intressant historia. Om den lilla människan och det stora försäkringsbolaget.

Jag. Kommer aldrig ge upp.

/Anni

Plötsligt händer det.

fonster_1508

Du vet kanske den där känslan. När du bara vill omfamna hela världen. Har du känt den någon gång? För egen del har den känslan senaste tiden varit ett sällsynt inslag i mitt liv. Men i somras under en skrivarkurs började jag ana den. Och igår kom den med full kraft. Galopperande.

Vips! hoppade jag runt, gjorde ”tjolahoppsasteg” och hojtade. Helt galet egentligen och jag undrar vad grannarna trodde att jag höll på med. Kände mig så oerhört lycklig! Vad är då anledningen till detta närmast obeskrivliga lyckorus? Jo, det kom ett mejl från redaktionschefen på en av Sveriges större veckotidningar:

”Tack för krönikan. Den är intressant och jag kan mycket väl tänka mig att använda den under samma villkor som senast. Återkommer med publiceringsdatum inom kort.”

Det är underbart. Min krönika jag skrivit för mitt eget nöje, blir publicerad (den andra publiceringen någonsin på kort tid). Mina egna ord. Och kanske ännu viktigare – mina egna tankar. I en tidning där vanligtvis fler av krönikörerna är etablerade och kända skribenter.

annikronika1508
Så här glad var jag igår vid ”tjolahoppsastegen”. Till och med lite vindtyrig, beror nog på lyckoruset.

Under semestern var jag under en helg på skrivarkurs med härliga Kim M. Kimselius. Hon, alla på kursen (tack!) och platsen vi var på i lilla Färingsboda gav mig så mycket inspiration. Och jag har sedan dess skrivit som aldrig förr. På mina bokprojekt, i bloggen och många utkast till krönikor. Jag kan inte sluta skriva.

Och jag tänker tillbaka på hur just det här gick till. Förutom att jag haft en sagolik inspiration förstås… Första dagen jag återvände till arbetet efter semestern tänkte jag mycket på det här kring att våga. Och att ibland måste man våga chansa med saker för att komma någonstans.

Chefredaktören hade sagt före sommaren att jag skulle höra av mig framåt hösten med nya uppslag, om jag hade några. (Han skulle bara veta, jag har en hel låda full.) Tänkte att det är ju i och förs sig fortfarande sommar nu, men kände att flera texter jag ”petat” ihop var riktigt bra. Jag vågade tro att det var möjligt.

Så jag skickade mejl med ett förslag. Det må bära eller brista. Och det värsta som kunde hända var ju att jag inte skulle få svar eller möjligen ett nej. Dagarna gick.

Men så kom ett mejl igår och jag fick ett JA! Det är som lite av min dröm går i uppfyllelse, steg för steg. Sakta, men säkert. Det går. Det går faktiskt. Mina ord är tillräckligt bra och det jag har att berätta är tillräckligt intressant för att publicera. Hurra! Hoppas nu också att ett förlag får upp ögonen för mig så småningom 😉

Och kan jag så kan du.

DECIDE WHAT IT IS THAT YOU WANT.
WRITE THAT SHIT DOWN.
MAKE A PLAN.
AND…
WORK ON IT.
EVERY.
SINGLE.
DAY.

(Tack Dag Öhrlund, i gruppen Författare på Facebook för det citatet.)

Igår kväll lyssnade jag på ”Kenta”. Och sedan somnade jag med ett stort leende.

Tappa sugen. Och hitta den igen.

DCBA2030-6F13-4DE4-A16F-109BCCEFB849

Om att tappa sugen. Och om att återfinna den.

Många av oss har väl någon gång, eller kanske flera gånger, tappat den någonstans på vägen. Du vet, den där sugen. Förlorat lusten och glädjen. Idag hände det mig.

Just nu när det mesta i livet känns som om det är bra, du vet nästan sånt där ”flow” som man ibland talar om. Det flyter på, mycket går framåt och man trivs. Efter en lång semester och ledighet har jag fått göra härliga saker som jag gillar med de jag tycker om. Och jag känner en slags balans i tillvaron.

Då kommer ett bakslag. Den tidigare skimrande dagen blir plötsligt grå. Solen skiner ifrån en klarblå himmel utanför fönstret, men hos mig har solen gått i moln.

Igår var jag saligt glad över att äntligen ha övervunnit smärtminnen från en svår cykelolycka. Träningscyklade på landsväg igen, ett favoritnöje som jag inte varit kapabel att genomföra på fjorton månader. Men så igår bestämde jag mig (efter lång tids funderande och peppning av mig själv) och cyklade 18 kilometer i ett nafs. Nåja, kanske inte i ett nafs, men jag cyklade igen, vågade och det var det viktiga. Om smärtminnen och hur man övervinner svåra hinder kommer jag skriva mer om snart.

Men idag tappar jag sugen. Och varför händer det? För min del var det något som jag hoppats och väntat på. Som skulle bli så roligt. Nu vet jag att det på grund av olyckliga omständigheter som jag inte kan påverka, inte kommer inte att bli av. Åtminstone inte nu när det var tänkt.

Livet går upp. Och det går ned. Det gäller att hålla i sig hårt för att hänga med i livets berg- och dalbana. Och jag tillåter mig att bli ledsen och besviken. En liten stund.

Sedan vet jag att jag kommer att göra som jag alltid gör. Bita ihop. Gå vidare. Och fundera över meningen med det som nu sker. Kanske ger sig meningen tillkänna längre fram. Den har en tendens att göra det. Eller så tuffar livet på ändå.

Suget att skriva finns ändå alltid kvar. Likt en trogen följeslagare. Alltid där.

Jag försöker återgå till positiva tankar. Sakta, men bestämt. Och jag tänker fortsätta skriva, följa min plan. Mina bokprojekt ska bli verklighet och jag ska fortsätta blogga, oavsett hinder och yttre omständigheter. För det har jag bestämt och målet är satt. Det finns till och med en liten hejaklack numer som rycker upp mig när jag tillfälligt tappar sugen. Tack! Ni vet vilka ni är, ni som följer min blogg, finns i min skrivargrupp, familj och vänner.

Tänker på fisken Doris (Dory på engelska) i filmen ”Hitta Nemo” då hon säger ”Fortsätt simma, fortsätt simma”. Såg det citatet häromdagen någonstans, men minns inte var. Plötsligt dök det upp i minnet idag. Och jag ler lite, för precis så är det mig med. Jag funderar en stund, bestämmer mig och sedan fortsätter jag simma.

”Whatever the present moment contains, accept it as if you had chosen it. Always work with it, not against it.”

/Eckhart Trolle

/Anni

Ps. Vill du se och höra fler underbara citat av Doris (Dory) kan du kika här: