Helst av allt vill du låta dina ögon förbli slutna, inte vakna förrän allt har lämnat. Allt det där onda som sakta men utan tvekan slingrar sig runt, in i varje nervtråd, bryter sönder allt, allt du under lång tid byggt upp.

Men låt solens ljusa, skrattande strålar leta sig in, nå ditt mörka sinne. Känn den ännu kalla vinden smeka din bleka kind, och andas in alla dofter som bär spår av annalkande vår.

Ge plats åt hoppet, ljuset och våga tro att det onda som lever i din kropp snart, snart lämnar. Låter dig vila. Låter dig leva. I vårens famn.

/Anni