min kamp

Genom ett fönster

/ annisvensson / 2 kommentarer

thumbnail_IMG_1730

Idag på morgonen tog jag bussen till jobbet. En resa jag vanligtvis gör med bil. Efter en tid av korta arbetsdagar hemifrån med näst intill outhärdlig ryggsmärta var jag äntligen på väg tillbaka till jobbet. Jag kom på mig själv med att njuta av bussfärden, en resa som jag annars tycker är allt annat än kul.

Jo, det är märkligt. Det som sker när jag åter drabbats av en tids sjukdom. Först att åter behöva inse (och med svårhet acceptera) att den där cykelolyckan för fem år sedan kanske hade mer inverkan på lång sikt än vad någon kunde tro:

  • Ja, jag måste äta mediciner för att fungera, många mediciner.
  • Ja, jag måste vara sjukskriven en tid.
  • Ja, jag måste inse att kroppen inte kan göra allt det huvudet vill.
  • Nej, jag kan inte jobba heltid just nu trots att det verkligen, verkligen behövs.
  • Nej, jag kan inte köra bil.
  • Nej, jag orkar inte göra den där utflykten med min dotter.
  • Nej, jag kan inte städa.
  • Nej, jag kan inte skriva klart det där allra sista i min bok.
  • Nej, jag kan inte träffa den där vännen just nu trots jag inget hellre vill.

Dagarna går, en och en halv vecka och så inser jag att nu är det dags att prova. Detta är dagen då det var dags att prova åka buss och spendera en halv dag på jobbet.

Väl på bussen sitter jag ner på ett av de blå sätena, bussen börjar rulla och jag ser ut genom fönstret. I vanliga fall skulle jag den trettio minuter långa resan suttit med blicken i mobilen, men idag valde jag något annat. Jag lät blicken bara vara i fönstret. Så innerligt glad och lycklig över att nästan, nästan inte känna någon smärta alls. Glad över att se alla gröna växter, träd och blommor, glad över att se våren, lycklig över att kunna gå till busshållplatsen, åka buss, över att kunna sitta, över att vara näst intill smärtfri.

Det finns en positiv sak i att bli sjuk. Det är att efteråt (om man har den stora ynnesten att få bli frisk) kunna se livet med nya ögon. Se allt det jag annars lätt missar, går eller springer förbi.

Jag är glad och tacksam över fönstret jag fick njuta av en kort stund idag. Jag passar på att fortsätta njuta och firar en bra dag med en av mina favoriträtter, caprese och ett glas, gott mousserande vin (okej, två). För jag vet också alltför väl – redan imorgon kan allt vara annorlunda.

Läste någonstans att det är bra att varje kväll fundera över tre saker du är tacksam över. Oavsett vad som sker att ändå varje kväll fundera över det. Kanske är en ganska klok idé…?

”Att vara frisk är att vara lycklig. Synd bara att jag inte visste om det.
Till dig som är frisk – vet om det!” /Bodil Malmsten

/Anni

Annons

Magin i kreativt skrivande

/ annisvensson / 4 kommentarer
Brandalsund_thumbnail_IMG_1563

Kanske kan jag bli en svan i mitt nästa liv? Verkar fridfullt. (Bild från helgens utflykt.)

Idag var jag arg, förbannad på riktigt då jag fick konstaterat att sjukhuset röntgat fel del av min rygg. Jag fick även veta att jag skulle få vänta fem veckor på en ny tid. Åter igen fanns två val. Fortsätta vara arg, låta det ta all min energi eller välja ett annat alternativ, fokusera på något konstruktivt.

Till en början var jag så arg att jag ringde röntgenavdelningen och frågade hur det här har gått till och får till svar:

”Du är välkommen till oss för en ny magnetröntgen. Den 7 maj har vi en tid till dig.”

Ilskan gjorde att jag inte visste vilken fot jag skulle stå på och ändå svarade jag med så trevlig röst jag kunde.

”Det är ju helt orimligt att jag ska vänta i ytterligare fem veckor på en röntgentid när ni uppenbarligen gjort fel? Jag har ju redan väntat fem veckor och på eget initiativ stått i er kö för avbokningar, fått en tid, gjort röntgen och så tar ni bilder på fel del av ryggen. Hur är det ens möjligt? Jag kan inte vänta längre. Kan ni inte lösa det här på något sätt?”

Det blir tyst i andra änden en stund, men sedan svarar sköterskan. ”Ja, hm… Vi har ju helt fullt här och jag vet inte hur jag ska kunna lösa det. Vi har inga luckor alls.”

Jag känner åter igen hur ilskan bubblar i mig, blir till ett svart hål. ”Ni får lösa det, ni har uppenbarligen gjort fel. Det är ju helt galet att jag ska vänta igen,” säger jag.

Jag hör hur sköterskan i andra änden suckar. ”Ja, hur ska vi lösa det här… Ja, kanske går det att ordna en tid ändå. Kan du komma hit nu på fredag, tio minuter över sju på morgonen?”

”Så klart jag kan. Jag kommer när som helst om jag bara kan få ett svar vad som är fel i min rygg. Tack! ”

Ska det vara så här svårt och hur ska man orka att hela tiden behöva strida för att få hjälp? Och hur kan det bli så fel? Jag har ägnat eftermiddagen åt att vara arg (och att jobba) men nu får det vara nog. Ilskan för inget bra med sig, inget alls. Jag bestämde mig därför att efter jobbet istället göra något konstruktivt av min ilska.

Jag tog fram min skrivardator och började redigera en essä och en novell. Båda två ska bli de alster jag skickar in som urvalsprov för ansökan till Kreativt skrivande III på Linnéuniversitetet. Tredje året innebär fördjupade färdigheter i att skriva väl inom genrer som epik, lyrik, essäistik och kritik. Jag vet att det är svårare att komma in till tredje året och därför är det här arbetet otroligt viktigt. Jag vill så gärna komma in och fortsätta den spännande och lärorika resa jag påbörjat sent i livet. Håll gärna en tumme för att jag lyckas 🙂

Jag har fortfarande problem med värkande ländrygg och annat som inte är roligt just nu, men jobbar, tar alla mediciner jag kan, ägnar timmar åt sjukgymnastik, promenader, medicinsk yoga och skriver nu ikväll det jag orkar och som ger mig positiv energi. Ilskan och känslan av att ständigt arbeta i motvind ska jag använda i mitt kreativa skrivande.

Det är kanske det här jag ville komma fram till. Oavsett vilka hinder jag möter på livets väg så har jag alltid min egna värld, orden, berättelserna som lever inom mig. Det är bara jag som styr och bestämmer i den världen (förutom någon oberäknelig karaktär som ibland drar iväg åt ett håll jag inte räknat med) och det finns något oerhört skönt och befriande i det. Det kreativa skrivandets magi.

/Anni

Livets två val

/ annisvensson / 9 kommentarer

Just nu har jag liksom flera gånger tidigare i livet – två val. Antingen lägger jag mig platt ner, ger upp eller så väljer jag att kämpa.

När nervsmärtan kom tillbaka för en tid sedan (samma jag brottats med tidigare efter en cykelolycka och senare en buktande disk i ländryggen) låg det första alternativet närmast till hands. Det är fortfarande det alternativ som ligger närmast vissa dagar men jag försöker fokusera på alternativ två. Vi har ofta dessa två val när vi möter svårigheter men det är så jäkla jättesvårt.

Med fyra mediciner och en del annat klarar jag just nu av att jobba halva dagar. Kan bara hoppas att det håller i sig men smärtan är en lurig rackare så det går aldrig riktigt att veta. Imorgon kan det se helt annorlunda ut.

I början var jag arg och jag är fortfarande arg. Men jag tänkte tillbaka på förra gången och insåg att jag måste hitta någon slags acceptans. Inte att ge upp, ge efter för smärtmonstret, aldrig någonsin, men inse att min förmåga just nu är begränsad. Jag försöker tänka att jobba halvtid är bättre än inget alls.

Jag saknar att träna ordentligt, saknar att inte kunna skriva på mina noveller och böcker. Jag skulle varit på kryssning i helgen men fick boka av. Mycket av det som ger mig energi och glädje i vanliga fall fungerar inte. Hjärnan är trött av både smärta och mediciner. Så vad gör jag då?

Jo, jag skriver några rader här för att få utlopp för mina tankar och min frustration. (Hoppas det är förståeligt.) Och jag kom på att jag har en massa dokumentation från en Smärtskola jag gick för några år sedan. Ögnade igenom och kom på att kosten är oerhört viktig vid smärta. Samtidigt är jag så trött av medicinerna att det är svårt att orka laga mat. Men Smärtskolan är smart på många sätt. Vi fick hjälp av en dietist kring vad som är bra och mindre bra att äta vid långvarig smärta och det behöver inte vara svårt. Finns många busenkla recept. Ska så småningom när jag är bra igen (för det ska jag bli) skriva ner alla tips kring att hantera smärtmonster, recept och annat och göra en bok av det här. Om det blir en bok som kan hjälpa andra har även allt detta till sist haft en mening.

Tills dess får jag jobba så mycket jag förmår, ta alla mediciner, göra alla sjukgymnastikövningar varannan timme, använda TENS, vila och promenera.

Nästa vecka börjar jag också med medicinsk yoga och meditation som också fungerat bra tidigare. Jag vet att det kommer krävas tid och tålamod men förra gången blev det sakta bättre så hoppas innerligt det är så även nu. Jag måste tro.

Ibland, som idag, går jag till kyrkan. Den tysta och rofyllda platsen är fin att vila i en stund när livet är tungt. Brukar också alltid på måfå slå upp en sida i bibeln eller psalmboken. Idag kom psalmen ”Se vinden som blåser” upp. Oerhört passande just nu. Slump eller tillfällighet? Googla texten om du inte ser den här.

Om man ska tro dietisten så är socker ett stort ”no, no” men jag tror att även själ och sinne behöver sitt ibland för att skuggorna ska kunna skingras. Därför blev det även en promenad till mitt favorit-konditori Lilla Maräng. En chokladbakelse till min dotter och en laktosfri Budapest-bakelse till mig. Trist bara att jag inte tänkte på att det var nötter i den – som jag inte heller tål… Hjärnan är som sagt inte helt med för tillfället. 45 pix var ändå inte åt skogen. En nyopererad granne fick bakelsen istället. Hon blev jätteglad. Det var kanske helt enkelt meningen.

/Anni

I våren

/ annisvensson / 2 kommentarer

Helst av allt vill du låta dina ögon förbli slutna, inte vakna förrän allt har lämnat. Allt det där onda som sakta men utan tvekan slingrar sig runt, in i varje nervtråd, bryter sönder allt, allt du under lång tid byggt upp.

Men låt solens ljusa, skrattande strålar leta sig in, nå ditt mörka sinne. Känn den ännu kalla vinden smeka din bleka kind, och andas in alla dofter som bär spår av annalkande vår.

Ge plats åt hoppet, ljuset och våga tro att det onda som lever i din kropp snart, snart lämnar. Låter dig vila. Låter dig leva. I vårens famn.

/Anni

Vad är det med havet?

/ annisvensson / 5 kommentarer

Dryga sex veckor har gått sedan min fotoperation. Igår fick jag äntligen slänga kryckor och fotpjäxa och som jag har längtat efter den dagen. Den sista tiden kände jag mig oerhört låg, även om det var en planerad operation och jag visste att läkningen skulle ta tid. Men jag visste inte att det skulle bli så svårt för mig att vara beroende av att få hjälp med nästan allt. Bland det första jag lovade mig själv att göra när jag kunde gå och köra bil igen var att träna och ta mig till havet. 

Det jag lovade mig själv har jag gjort idag och vilken glädje att kunna sätta sig i bilen med musik på högsta möjliga volym. Friheten att kunna åka precis vart jag vill. Den känslan! Wiiiiihoooo! Det är såna där saker en tar för givet i vanliga fall, och åter igen har jag blivit påmind om hur betydelsefulla de där små sakerna i livet är.

Först till gymmet där jag inte varit på drygt sex veckor. Jag var fundersam över hur mycket jag skulle orka, hur mycket jag tappat i styrka då jag bara ”mesat” runt hemma på en yogamatta ett fåtal gånger. Det kändes himla roligt att vara tillbaka (ja, det är sant!). Jag har längtat så otroligt mycket till träningen som oavsett livets händelser i övrigt gör att jag känner mig stark och glad. Det gick långt mycket bättre än jag kunnat tro. Jag fick kliva ned ett, ibland två pinnhål på vikterna men inte mer. Jag satsar på att vara tillbaka i tidigare form och vikter inom sex veckor. Det bör inte vara några problem när jag nu jag återgår till ett par, tre pass i veckan. Träningen är verkligen bra, den gör underverk. Kanske de berömda endorfinerna?

Anni gym 2018

Tillbaka på gymmet! Yay!

Sedan var det dags att åka vidare till en av mina favoritplatser vid havet, Farstanäs udde för att ta en kort promenad och träna den ömma foten som fortfarande är rejält svullen. Vädret idag var grått, vinterkylan nöp i kinderna, foten värkte, men det gjorde ingenting alls. Ena sidan av udden var helt stilla, tyst.

Farstanas 180113_1

Den sida som var lugn och tyst. Bara jag och två svanar 🙂

På den andra sidan var det ganska hård vind och vågor. Vågornas enformiga slag mot klipporna bildade som alltid ett rytmiskt ljud. Jag stod där en stund och funderade över varför havet är så speciellt för mig.

Jag tror att där vid havet, skogen och klipporna känner jag mig levande. Allt är ärligt, sant och där finns också ett alldeles speciellt ljus. Tankarna kan vandra fritt och jag blir medveten om vad jag faktiskt kan och inte kan påverka. Bara jag kan bestämma hur jag ska må genom att inte låta andra människor eller yttre omständigheter påverka mig. Det har varit en del negativa händelser den senaste tiden. Nu hoppas jag på ett lugnt år där jag får möjlighet att koncentrera mig mitt roliga jobb, min dotter, vännerna som alltid finns för mig och skrivandet.

Farstanas 180113_2

Den andra sidan av udden med vind och vågor.

Jag är efter träning, lyssnande på bland andra Kent, Kenny and the Foodboxes, Coldplay och en stund vid havet vid skapligt gott mod. En tung period är över. Nu ska jag göra ett försök till att fortsätta skriva på det som ska bli min första egna bok. Håll gärna en tumme för att vägen framåt håller sig någorlunda rak. Boken måste, måste skrivas klart. När du en dag kan och förhoppningsvis vill läsa den kommer du att förstå varför.

/Anni

Ps. Det finns en tjej som heter Dao och som igår gjorde en lysande version av Coldplays ”Fix you”. Nästa nya stjärna?

 

7 300 dagar kvar

/ annisvensson / 14 kommentarer

Bildcredit: pexels.com

Igår var jag vid mammas grav. Några gånger varje år sitter jag där en stund och minns,  tänker tillbaka på det som en gång var.  Hon gick bort för tio år sedan, men hon var på flera sätt borta långt innan dess. Om jag lever lika kort tid som mamma har jag bara runt 7 300 dagar kvar att leva. Har du tänkt den tanken någon gång? Antal dagar som du kanske har kvar.

När jag sitter vid graven, på den vackra kyrkogården tänker jag på en massa saker. Ibland pratar jag med min mamma som om hon skulle kunna höra och se mig. Jag kan såklart aldrig veta. Det kanske bara är önsketänkande och en osedvanligt stark vilja, men oavsett hur det ligger till så är det skönt att bara sitta där, låta mina ord få bli sagda. Det där jag aldrig fick eller kunde säga medan hon levde.

Det var en del ljus, men också en hel del mörker, och det var många ord som aldrig kunde sägas. Stunderna vid graven låter tankarna vandra fritt, jag får lov att uttala de där orden och jag låter mig vara ledsen, sörja. För den där sorgen och framför allt saknaden efter våra nära försvinner väl aldrig helt, även om åren går?  Jag ser inte ofta bakåt numer, fokuserar istället på de vägar som leder framåt och det har verkligen gått framåt.

Något var ändå annorlunda igår mot andra dagar. En helt ny tanke dök upp och det beror nog delvis på en cykelolycka för några år sedan som kom att förändra min syn på livet och vad som verkligen betyder något. Det handlar även om en bok och en blogg av Kristian Gidlund som drabbades av obotlig cancer och som berättar innerligt om sin ”resa mot livets slut och alltings början”. Det hänger också ihop med en annan blogg – ”The last percent” skriven av en klok man som heter Philip. Han  räknade om antalet år som en människa troligen har kvar att leva till – antal dagar. Det gav i alla fall mig en slags aha-upplevelse. Det är jäkligt kort om tid! Galet få dagar att göra allt det där jag verkligen vill göra.

Jag försöker med allt jag förmår att följa mina innersta drömmar. Bockar av min ”bucketlist” med erfarenheterna jag fått. Med cykelolyckan och annat (som jag i övrigt skriver en hel bok om.) Grejen är att i ett endaste litet nafs, på några få sekunder kan hela livet förändras. Det är med de insikterna jag har börjat skriva mer (eftersom det är vad jag älskar att göra) och att ändra på saker i livet.

Nu har jag  runt 7 300 dagar kvar att leva om jag blir 67 år som mamma blev. Alla dagar jag eventuellt får utöver det ser jag som en extra bonus. Det är helt enkelt jäkligt ont om tid.

Har du räknat om livet i antal dagar? Hur många dagar har du i så fall kvar och vad tänker du göra med de dagarna?

/Anni

Ps. Är du nyfiken på vad jag skriver om i övrigt? Här finns min e-novell ”En berättelse från ovan” I byrålådan (ja, ja, i  datorn) har jag tio kortare och  längre berättelser som jag arbetar med. Och jag älskar dem alla. Några kanske överlever, några kommer att dö. På vägen fram har jag ändå ägnat min tid åt det jag älskar.

Fragment ur ett skrivarliv

/ annisvensson / 3 kommentarer

”Att leva eller skriva, det är frågan”. Kanske en uttjatad klyscha? Just den meningen inleder tidningen Skrivas ledare (nr 3, 2017) och den beskriver och påminner mig om ett dilemma jag befunnit mig i den senaste tiden.

Ord och mängder med berättelser finns där, pockar på och vill ut. Det har blivit alltmer tydligt att jag måste skriva men något har hindrat mig som jag berättade om i De oräddbara. Häromdagen blev det klart för mig vad ett av hindren bestod i. Jag  har för mycket runt omkring mig som tar tid och energi vilket gör att skrivandet inte får det utrymme som behövs, vare sig i tanke eller utförande. Nu har jag fattat ett viktigt men svårt beslut om att en av dessa saker måste väljas bort. (Jag kommer berätta mer om det senare.)

När jag väl landat i beslutet kände jag nästan omedelbart hur skrivarglädjen och lusten att skriva återvände. Men jag lydde inte känslan som sa till mig att ta upp pennan direkt utan fokuserade istället på att läsa ett par böcker som visade sig vara utmärkt inspiration. Det var ”Spådomen – en flickas memoarer” av Agneta Pleijel och ”Kanske är det allt du behöver veta” av E. Lockhart. Dessutom läste jag i tidningen Skriva novellen ”Min kompis Robin” som vunnit en skrivartävling på tema ”blodet” (Skriva, nummer 3, 2017). En kort men välskriven och intressant novell med tilltalande språk, skriven av Anela Resic. Att läsa novellen gav mig det sista som behöves för att hitta tillbaka till orden. Jag skriver igen!

Det handlar inte om långa sammanhängande berättelser eller ens kapitel. Det är mer av fragment. Med penna och papper har jag hittat tillbaka till den där härliga känslan av att allt är möjligt. Penna mot papper i såna här perioder ger mig en särskild känsla av närhet till orden och skapandet. Om du som läser detta skriver själv, känner du igen dig i det?

En vän som också skriver sa nyligen att han skriver men bara fragmentariska bitar. Tänkt på det han sa och alla dessa saker sammantaget verkar ha öppnat upp flödet av ord igen. En kombination av inspiration från andra människors berättelser och insikten att en del av det jag gör idag behöver tas bort för att ge luft åt annat som måste få plats. Jag blev också påmind om att det inte behöver vara färdiga kapitel eller en färdig berättelse. (Ibland får jag ett enormt flow vilket gör att en hel novell nästan skriver sig själv men inte just nu.) Att fragment kan duga bra blev ännu en dörröppnare och jag minns att det var så jag började en gång för många år sedan. Fragment som sedan fick gott om tid att växa fram till en helhet.

Det känns himla fint och idag har jag firat med att investera i en ny skrivarbok. I bok- och pappershandeln Tudda Galumpan som jag hade förmånen att ha en föreläsning hos förra året (läs mer: Något av det mest magiska jag varit med om) hittade jag idag den perfekta skrivarboken i brunt och guld. Framsidan  kan vändas upp och ned. Framsidestexten är densamma – Journal. Lite magiskt, precis som skrivandet.

Jag är tillbaka och den nya skrivarboken börjar fyllas med ord. En novell-idé för sommarens skrivarkurs med tema fantasy har tagit sina första trevande steg. Det handlar om skira älvor med spröda vingar, skärpt intellekt och urstarka krafter.  Men med en oförmåga som gör att de tvingas leva i mörkrets skuggor.  Titeln är ”De orörbara”.

Att skriva är att leva. Att leva är att skriva. Min tid kommer.

/Anni

Fångare av drömmar?

/ annisvensson / 4 kommentarer

Foto: Dyaa Eldin, ”Dreamcatcher”, unsplash.com

Sedan många år tillbaka har jag haft tankar kring att göra tatueringar.  Det har dock fått stå tillbaka. Kanske mest för att jag funderat på vad andra ska tycka. Men det senaste året har jag lagt de tankarna på hyllan. Nu gör jag de där sakerna jag drömt och som jag vill göra, oavsett vad någon annan tror eller tycker. Tatueringarna hänger ihop med livsdrömmar om författarskap och mod att gå sin egen väg.

Gång på gång har jag blivit påmind om hur viktigt det är att vi gör det vi verkligen vill göra. Nu idag, inte imorgon och inte nästa år. Det kan vara försent fortare än man hinner blinka. Det handlar om att lyssna inåt, fånga drömmarna som kanske glömts bort eller som man inte vågat tro är möjliga. Nu  försöker jag göra allt det där även om det är svårt. På fritiden planerar jag in tid för att kunna göra en av de saker jag älskar mest. Skriva. Jag planerar även in tid för att träna. Träning och skrivande ger den energi både min kropp och själ behöver för att sedan kunna vara en bra mamma, vän och arbetskamrat. Det här är saker som tagit mig hyfsad lång tid att komma fram till och jag har då och då gått vilse, tappat bort både skrivande och träning, men alltid hittat tillbaka.

Så vad har mina tatueringar med det här att göra? Ja, en hel del faktiskt. Den ena är en drömfångare. Det handlar om att påminna mig själv om vad som är viktigt i livet. Dessutom har jag alltid gillat tatueringar, tycker det är snyggt helt enkelt. Och varför nöja sig med en liten om man vill ha en stor?

Så vad handlar den där drömfångaren om? Enligt shamansk läkekonst är det ett kraftinstrument med ursprung hos de amerikanska indianstammarna. Det finns olika tolkningar och olika användning av drömfångare och jag vill betona att min tolkning delvis är min egen.

Ringen symboliserar livets cirkel. Nätet representerar drömmar, minnen och önskningar vi väver i vår sömn, i vår själ och i vårt dagliga liv. I mitten av nätet finns ett tomrum (i mitt fall ett hjärta) som tjänar ett viktigt syfte. Våra drömmar och önskningar påverkas av goda och onda energier (och enligt mig våra tankar, positiva eller negativa). De onda och negativa fångas i nätet och försvinner i gryningen. De goda och positiva slipper igenom igenom nätet, passerar tomrummet i mitten och når fram till mig. Tanken med drömfångaren är att varje dag påminna mig om vikten av att behålla min positiva livssyn, mina goda idéer och drömmar samtidigt som jag förmår ta avstånd från de onda och negativa.

Kanske svårt att förstå det där? Eller är det glasklart? Nåja, för mig är det tydligt och det viktigaste för mig är att jag åter gjort något jag tror på och som jag verkligen ville göra. Nu sitter den där, ståtlig på min rygg. För alltid.

Är du en fångare av drömmar?

/Anni

Gupp på vägen.

/ annisvensson / 14 kommentarer

gupp

Har du också stått där snopen och undrat vad tusan det är som händer? Kanske funderat över meningen med en del saker som sker och att det kanske är dags att ge upp. Åtminstone att det är dags att släppa taget om dina drömmar.

Ibland sker de där sakerna nästan samtidigt. Det där som får en att vackla. Lagen om alltings jävlighet, slumpen, en påminnare om livets skörhet för att du inte ska bli för bekväm. Eller kanske bara ett universums test för att se om du är stark nog? Fuck your dreams istället för Follow your dreams.

Well. Det där har jag funderat över. Massor. Hemma, vid havet, i skogen, i gymmet och i bilen för att nämna några platser. Under en längre tid har jag verkligen försökt styra mot mina mål.  Vara en bra mamma, göra ett bra jobb som kommunikatör (helst vara bland de bästa) och att i år bli klar med två nya noveller och min första helt egna bok.

Hur svårt kan det vara? Jag har ju hållit på ett tag. Jäkligt svårt har det visat sig. Gång på gång kommer nya hinder på vägen eller gupp som jag valt att kalla dem. Stora gupp.

Det nästnäst senaste av de lite större var ett smärtsamt ryggskott. Ett spjut i ländryggen som envist höll sig kvar i ett par månader. Efter det ett besked om att jag måste flytta ut ur min nybyggda lägenhet under två veckor snarast. Badrumsgolvet felbyggt, lutningen mot golvbrunn är obefintlig. Dessutom ett antal andra fel som innebär grävande, bankande, borrande typ alla dagar i veckan – sedan i juli. Bara en fråga återstår att lösa – var ska jag bo?

Det näst senaste guppet och ett av de värsta hittills kom att handla om liv eller död för en närstående och älskad person. Jag hann inte mer än landa från min resa där jag fått vila efter ett turbulent år med galet många gupp. En resa där jag återfunnit inspirationen, ideerna och lyckats skriva tjugoen sidor ny text. Bara några timmar senare satt jag på en intensivvårdsavdelning med döden flåsandes i nacken.

Från himmel till helvete fick en ny innebörd och knockouten var ett faktum. Inte direkt. Jag lyckades pendla ett gäng dagar och mil till och från sjukhuset, hålla hoppet levande och arbeta. För att det var nödvändigt för mig att få vara där.

När faran var över eller läget åtminstone stabilt – då föll jag. Jag blev sjuk, jättesjuk. Jag är stark som en björn, men inte oövervinnerlig. Jag ser att just här var det inte så konstigt att jag blev sjuk, men inte desto mindre irriterande.

Hinner bara blinka så kommer mer trubbel. Saker jag väljer att inte berätta om då det berör andra i min närhet. Det blir för personligt, men det är nya och enormt stora gupp att klättra över.

En stund blev jag matt. Så matt och arg att jag tänkte radera alla skrivna filer som har med mina novell- och bokprojekt att göra. Radera bloggen. Sluta skriva. Ge upp. Kasta in den berömda, fucking handduken. Ta död på drömmen för gott.

Men så händer något. Jag kan välja att lägga mig ned vid guppet, kika upp över kullen ibland och försöka se vad som hade kunnat hända om jag orkat klättra över. Bara en gång till.

Jag har bestämt mig för att klättra. Igen. För att jag måste. När jag skriver mår jag som bäst och orden måste få komma ut. Men kanske ännu viktigare är att en del av de berättelser och texter jag skriver förhoppningsvis kommer att göra nytta. Kanske för några, kanske för många. Men om det jag gör bara är till nytta för en enda människa så har allt varit värt det och jag älskar ju att skriva. Det verkar inte vettigt att ta död på det man älskar, även om det går trögt ibland och även om livet kommer emellan.

Så vet du vad? Jag ska banne mig ta mig över det nya guppet. Jag är en klättrare. En trött klättrare, men en som aldrig, aldrig ger upp. En dag står jag och signerar min första egna bok (förhoppningsvis är du med mig då) och med den målbilden klättrar jag. Igen.

/Anni

Om vila, en ny novell och en storm

/ annisvensson / 15 kommentarer

I tre dagar har jag gjort typ ingenting. Tittat på och lyssnat till havets brus, låtit vinden rufsa om mitt hår. Gjort ett enda inköp – en hatt. Läst lite och varit i solen. Ätit massor med god mat och exotiska frukter, sippat på en och annan Margarita, Mai Tai och Pina Colada. Ensam.

Ensam är något som många kommenterat.  ”Reser du helt ensam till Thailand? Oj, vad modigt!” eller vid middagarna här på hotellet; ”Men, Anni du är så välkommen att sitta här med oss. Det kan väl inte vara så kul att sitta där helt själv?” Men jag har förklarat att jag försöker vara författare en del av min tid och samtidigt pekat på min skrivar- och anteckningsbok som jag burit med mig i väntan på inspiration. Och de har förstått. Tror jag. Men de som nog inte förstått är de som arbetar i hotellets restaurang. De kanske tror att jag är en sån där resereporter som rapporterar om olika platser. De är för artiga för att fråga om min anteckningsbok och penna som funnits med vid varje måltid (frukost, lunch och middag) och jag är så glad åt den fantastiska servicen att jag inte säger något alls, mer än tack! 🙂

Jag har inte behövt vara ensam. Jag VILL vara ensam. Fått inbjudan att vara med på andras middagar och det är jag så himla tacksam för (TACK! Ni vet vilka ni är, fina människor här på hotellet), men jag har vänligt tackat nej och istället ägnat mig åt det jag kom hit för. Vila och ett försök till att hitta ny skrivarinspiration. Jag har deadline den sista februari på ett par noveller och lite längre fram i år min första helt egna bok.

Fick en del ideer igår och så idag kom det. Inspirationen. Tjugoen handskrivna sidor på stranden. Fem karaktärer, början, handling och slut. En ny novell, den första i genre deckare/thriller eller kanske till och med lite åt hållet erotic crime. Berättelsen utspelar sig på Arlanda, på ett flyg och i Thailand…

Just nu känns det bra, men imorgon kan delar eller allt åka i papperskorgen. Det där är något man inte vet förrän långt senare när tvivel och redigering och åter redigering är klart. Men poängen kvarstår. Genom vila, miljöombyte och egentid kom inspiration, energi och ideer tillbaka 😊

Idag var det någon som förutsett regn. Hittills har det varit fel. Hotellägaren har dock viss oro i blicken och han sade tidigare idag;  ”Tomorrow the storm and heavy rain will hit us”.  Well, nu har jag hört om regn, storm och översvämningar i drygt en vecka. Under tiden har solen bränt min näsa tvärröd och mycket tråkiga nyheter från Sverige är det som har ”hit me” hittills.  Tyvärr kan jag inte göra ett dyft åt det när jag befinner mig här. Hur gärna jag än skulle önska och vilja, men det är saker jag kommer behöva ta tag i när jag kommer hem.

Nu har jag fått sol i tre dagar av sex möjliga. Alltid nåt och jag är tacksam som tusan! Jag hoppas kunna åka till ön Koh Mook imorgon där det finns en tjej som likt  mig är på ”ensamkonferens”. Vi hamnade bredvid varandra på planet hit till Thailand, så jag hade mycket trevligt sällskap på den låååånga flygresan. (Tack, Caroline för det nya ordet och för trevligt sällskap. Hoppas vi syns imorgon eller måndag och om inte vet du varför! En storm. Typ.) Jag sippar vidare på en Margarita, lägger in den nya novellen i datorn, börjar kanske redigera efter middagen och beach partyt som väntar och hoppas att han har fel, den där hotellägaren. Och om inte, så får jag väl rida ut den stormen också.

Till sist en av mina absoluta favoritlåtar som en av mina bröder skickade mig idag som en påminnelse. Både låten och texten är fantastisk. Och har du inte sett filmen där den är med, ”Meet Joe Black” så se den! Tack, Tony det var precis vad jag behövde idag.