Om smärtmonster och skrivande.

0D18F0C3-EF96-4651-97EC-57305FD2A27CDen senaste tiden har jag levt med ett smärtmonster. Det syns tyvärr inte, men bor i min rygg. Efter en längre tid med ett så elakt monster som inte syns kommer tvivel, sorg och en jäkla ilska.

Jag kan inte göra allt jag vill. Har inte kunnat skriva, arbeta fullt ut, umgås med vänner, göra kuliga saker med min dotter eller träna så mycket som jag vill.

Smärtmonstret växer och krymper om och om igen (nerver i kläm). Det gör att allt blir svårplanerat eftersom jag måste lyssna till dagsform från dag till dag. Något som fungerar bra en dag, fungerar inte alls nästa dag. Det är minst sagt, jäkligt irriterande och tröttsamt. Kanske särskilt om man är som jag. En planerande människa med barn som behöver aktiviteter och jag själv med stora drömmar, mål och ett arbete som jag älskar och saknar.

En dag blir en utan förvarning fråntagen allt det där. För ett jäkla illasinnat smärtmonster som inte riktigt ännu vill ge sig iväg. Varje dag är en kamp om att vinna eller förlora mot smärtmonstret. En del menar att det är klokt att försöka tänka på något annat, förvirra smärtmonstret, men den här rackaren låter sig inte luras. Ett annat tips har varit att omfamna monstret, att bli vän med det för att komma ur det. Det har jag också provat, men min hjärna är inte konstruerad så att jag kan omfamna något som är dåligt och som kan besegras. Så här omfamnas icke ett smärtmonster. Istället har jag gett det ett namn och sedan söker jag varje tänkbar strategi och väg framåt. Mot en seger.

Det kanske mest intressanta är att det även finns något litet gott i allt det onda. Trots att kroppen nu inte lyder hjärnan. Med kamp, motgångar och tuffa saker tycker jag mig se att det även kommer en tydlig påminnelse om livets bräcklighet. Och ödmjukhet inför att bara få finnas till. En känsla av att vilja fånga dagen. Varje dag.

favvoplats-1611

En av de platser där jag hämtar energi. Där himlen möter havet. Farstanäs udde. Min tänkarplats.

Musiken låter vackrare. Höstens färger lyser mer klart. Höstsolens strålar värmer mer. Havet är ännu mer magiskt. Dofter blir starkare. Och i stunder och under de dagar jag segrar och smärtmonstret släpper taget är det banne mig magiskt att få leva. Dessutom i landet Sverige. Jag är så himla tacksam över att jag är född och får leva just här. Följa årstidernas skiftningar och att ha förmånen att få frikort både för läkarbesök, smärtspecialister, sjukgymnastik, varmvattenträning, Tens (en fiffig apparat med elektroder som minskar smärtan för stunden), akupunktur, smärtskola och nödvändiga mediciner.

Den magiska platsen åter igen. Farstanäs udde.

Åter igen. Farstanäs udde. En annan dag. En annan bild.

Samma plats. Magiskt. Farstanäs udde.

Samma plats. Magiskt vackert. Farstanäs udde.

Kampen mot smärtmonstret går vidare. Hen ska inte vinna. Jag vilar massor, jobbar det jag kan, gör mina sjukgymnastikövningar till punkt och pricka (som ska göra att jag blir helt bra), följer råd från fysioterapeuter, pratar med kloka vänner, ni som följer bloggen och peppande kollegor. Promenerar i solsken och regn. I ljus och mörker. Kikar även in i kyrkan då och då  – en fin plats att vila på. Försöker hitta saker som ger min inre starka kärna ny kraft, saker som får mig att skratta och saker som får mig att njuta utan krav.

Annat som tar mig framåt är att jag nu kan arbeta igen och att kunna lufta lite tankar här på bloggen (även om ett inlägg måste delas upp över tid). Viktigt är också tankarna på mitt framtida skrivande, mina krönikor, noveller och böcker som väntar på mig. Och den där dagen i december då jag ska få sitta i den lilla fina bok- och pappershandeln Tudda Galumpan här i Järna (som ett stort, mysigt vardagsrum) prata skrivande och läsa en av mina noveller. Inbjudan kommer!

En dag kommer också min bok på temat smärtmonster och hur de besegras att bli klar (jodå, det finns även ett sånt utkast  i byrålådan). Det handlar om vad människor gör om de möjligen trots allt, inte besegrar monstret som inte syns. Men det handlar även om att en kan vinna mot ett försäkringsbolag i en tvist om olycka, smärtmonster och annat. Trots att en del säger att det är heeeelt omöjligt. Då hoppas jag att du vill läsa den berättelsen också. DET ger mig kraft att fortsätta.

När du går igenom något riktigt tufft, vad ger dig energi att komma vidare?

youcannot

Källa: tinybuddha.com ”Simple wisdom for complex lives”

/Anni

Annonser

4 reaktioner på ”Om smärtmonster och skrivande.

  1. Det där med smärtor förstår man nog först då man själv tvingats uthärda dem…
    Mycket tar man ju för givet annars också – att kunna gå i trappor t.ex. Tills jag skadade knäet, lyckligtvis var det inget värre just då, men nu är jag extra försiktig.
    Viktig sak du tar upp här!

    Gilla

    • Tack Carita, så är det nog. Och jag funderade en lång stund innan jag lade ut det här inlägget. Funderade flera dagar till och med. Men sedan kom jag fram till att det är bra att dela sånt som inte bara är roligt. Jag försöker hela tiden tänka att jag ska (och vill) vara personlig i mina texter, men inte privat. Det är många som lider i det tysta och jag tycker att det här är något som behöver belysas. Det är också som jag skriver – att med motgång kommer verkligen ödmjukhet och tacksamhet för det man har när man är frisk och inte har värk. Jag hör samma tankar från vänner och bekanta som varit igenom jobbiga perioder i livet. I en kommande bok kommer jag att ta upp mer av de här sakerna, men den lär få vila ett bra tag till. När jag blir bra igen har jag en annan bok som har första prioritet att bli klar. Tack för att du kommenterar. Det känns fint att det finns några som läser mina inlägg 🙂

      Gilla

  2. Nej, smärta som inte syns har många fula sidor. En är tvivlet, både ens eget och andras. Glad att läsa att du verkar kunna bli kvitt monstret. Själv har jag kroniskvärk som kräver att jag varje dag tar kloka beslut efter samråd med kroppen. Vilket jag inte ”haft tid med” och nu är sjukskriven med utmattningssyndrom… Det var/är en nyttig läxa och jag tror det kommer mycket gott ur den här perioden av kaos – jag tror det kommer harmoni och samklang. Värk är inte kul, oavsett om den sitter i kroppen eller själen, men lyckas man hitta vägar att leva livet ändå så ser man ju just det du skriver om. De små vardagsundren blir tydligare.
    Önskar dig snar bättring och att du fortsätter och se, och skriva om, det som är gott.

    Gilla

    • Hej Laila, ledsen över att du ska behöva leva med din smärta för jag vet hur mycket det kan tära. På alla möjliga sätt. Men det är också som du säger och jag skriver – att om man hittar vägar fram ser man också alla de små undren som finns mitt framför näsan på oss varje dag. Det är en tuff läxa och det gör mig bitvis både arg och ledsen att det ska behövas något så smärtsamt för att vi ska se saker och ting tydligare. Jag har också tänkt mycket på hur svårt det är att smärta inte syns. Man ser ju helt vanlig ut på utsidan, men på insidan brinner det bokstavligen. Tänk hur det skulle vara om smärtan hade en färg? Jag skulle gladeligen bli blå, grön eller kanske röd om det var ett sätt som kunde påvisa det som nu inte syns och på så vis skapa förståelse.

      Jag är glad att du läser min blogg och jag ska förhoppningsvis kunna fortsätta skriva, eftersom det är en av de saker som gör mig glad och som jag verkligen älskar.

      Jag hoppas att du får må så bra som det bara är möjligt och jag hoppas att du fortsätter läsa min blogg. Tack för att du kommenterar. Det är så värdefullt för mig att få feedback och se att någon eller till och med några läser och känner, tänker eller tycker något om det jag skriver 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s