Författarintervju

Joelsgården förlag är ett av de förlag som antagit några av mina noveller och nu har jag haft den stora äran att bli intervjuad.

Den senaste novellen jag skrivit och fått publicerad av Joelsgårdens förlag var De viskande som ingår i antologin En yngre man.

Tidigare har jag e-novellen En berättelse från ovan utgiven på samma förlag.

På Facebook och sidan Joelsgårdens författare finns intervjun i sin helhet. Jag hoppas att du vill läsa och stort tack till Joelsgården förlag!

Författarintervju med Anni My Svensson

/Anni

Jag är med i 101 ord om vårt Stockholm!

Livet är bra förunderligt. Först händer ingenting och sedan händer det massor. Förra veckan antogs en ny krönika och idag fick jag veta att en av mina texter är med i en ny bok som nu är på tryck.

101 ord är ett ideellt projekt och boken 101 ord om vårt Stockholm kommer ut en gång per år och finns i slutet på oktober på ett antal platser i Stockholm. Av hundratals texter som skickas in väljs 101 stycken ut och i år kom min text med. Hurra! Om du vill vara med nästa år så kan du skicka in din text här: Bidrag till 101 ord

Mitt bidrag: Alldeles intill min plats på jorden, mitt hem i Järna finns mitt älskade hav. Ordlöst viskande. Om att allting förändras, alltings ständiga föränderlighet.

Bedövande vackert. Om jag lyfter blicken ser jag de mörkt gröna svällande trädkronorna av tall. Grenar som vill fånga dagens sista ljus sträcker sig mot en ljusblå himmel. Framför mig brer det väldiga havet ut sig, jag blundar, andas in den välbekanta doften av tång.

Idag är allting stilla, oändligt tyst. Frihet. Plats för tankar att vandra fritt, ett ljus vid horisonten långt, långt bort. Längtan. Kanske finns där något som väntar, långt bortom min plats på jorden.

Det här var ju en fantastiskt fin söndagsnyhet. Inget bubbel hemma tyvärr så detta får firas med ett bubbelbad och ett glas vitt vin.

/Anni

Hur skriver man en krönika?

Igår fick jag besked om att en veckotidning antagit en krönika jag skrivit efter förfrågan. Oerhört roligt! Jag och min dotter firade igår kväll. Jag med champagne, hon med läsk. (Återkommer med publiceringsdatum.) Men vad är egentligen en krönika och hur skriver man en sådan?

Jag har fått flera frågor idag kring det och därför tänkte jag att ett blogginlägg kunde vara på sin plats. När jag satt och funderade på hur jag skulle förklara kom jag på att jag bloggat om det förut så jag länkar därför helt sonika till ett inlägg där allt finns med: Tips för att skriva en krönika

För att kunna skriva behöver jag inspiration. Kanske är det likadant för dig? Vad ger dig inspiration?

Jag har nyligen spenderat en vecka på Fårö, nära havet med Fåröakademien och där gjorde jag först ingenting, lyssnade på kroppen och huvudet. Badade lite i det klara, härligt blå havet, solade, kände noga efter hur den varma, vita sanden kändes under fötterna under morgonpromenaden på stranden, åt frukost och drack kaffe orimligt länge med några skrivarvänner.

Vips! så var plötsligt skrivandet igång. En plan för mitt projekt under kommande året Kreativt skrivande, några påbörjade noveller och senare under veckan flera krönikor, varav en nu är antagen. Just nu är det korta formatet härligt och lustfyllt. Min spänningsroman får vila under hösten för att ge plats åt det som vill bli skrivet just nu. Jag låter lusten styra. Det verkar vara ett bra koncept för nu.

/Anni

Lev kreativt

Det här är en bok som jag läst om och fått tips om att läsa flera gånger men min läslista är lång så det har inte blivit av. Nu har jag läst över halva boken och den är fantastisk.

När författaren Tove Folkesson (Tack!) gjorde ett inlägg på Instagram om en nyutgåva som har en introduktion skriven av henne slog jag till och köpte den. Trots att läslistan fortfarande är lång så kände jag att den måste läsas. Nu.

Tove hade ett mycket inspirerande föredrag om bland annat flödesskrivande under andra året på kursen Kreativt skrivande på Linneuniversitetet. Jag bloggade om det då: Mina hemliga rum

Sedan dess har jag följt Tove i sociala medier. Tove var också nyligen med i ett större, fint och spännande reportage i tidningen Skriva (nummer 3/2020), ”Jag vill leda människor till deras explosiva källa”.

Jag började läsa boken Lev kreativt igår och är redan mer än halvvägs. Jäklars så intressant och spännande!

Den här boken kan jag varmt rekommendera. Till alla. Jag har redan börjat med en ny sak i mitt liv med start idag – morgonsidor. Jag har också gjort ett par viktiga listor och ätit en efterrätt som var en av mina stora favoriter som barn – chokladpudding 😋 Och igår målade jag mina naglar i kulören ”Scuba blue”. Det hade inte hänt för bara några dagar sedan.

Nyfiken på varför? Läs boken. Läs.

/Anni

Lite som Italien och det där med synkronicitet

Den här helgen reste jag bort med mig själv för att efter en tung period bara vila och skriva. Sedan jag läste Alex Schulmans berättelse ”Bränn alla mina brev” har jag tänkt mycket på den här platsen – Sigtunastiftelsen.

Min middagsplats vid Rosengården.

Platsen har en stor betydelse i berättelsen och har du ännu inte läst ”Bränn alla mina brev” och ”Glöm mig” så gör det. Två riktigt bra romaner som jag sträckläste.

Nu när jag varit här ett par dygn och utforskat platsen kan jag säga att det som målas upp i berättelsen stämmer bra överens med verkligheten. Otroligt spännande att det stämmer så väl överens med de bilder jag haft i huvudet efter att ha läst boken.

Rosengården i kvällsljus.
I ett hörn av Rosengården.
Rosengården i morgonskrud.

Tyvärr kunde jag inte besöka biblioteket då det bara håller öppet på vardagar, men jag fick lov att ta en titt i det annars låsta tornrummet (Tack!)

Förmiddagsutsikt vid skrivbord i tornrummet.
Här skulle jag vilja sitta varje dag, skriva och följa årstidernas växlingar.

Det fanns förutom den vidunderliga utsikten spännande litteratur att utforska i tornrummet.

För att kunna skriva behöver jag få en bra känsla och här fick jag just den där särskilda känslan. Den där som gör att kroppen och huvudet fylls av lust och inspiration, där ord, meningar trängs för att komma ut. Mina egna berättelser (just nu en påbörjad novellsamling inför fjärde året Kreativt skrivande vid Linneuniversitetet) som väntar på att få rinna ned och fylla de tomma bladen i min skrivbok.

Det här ÄR en sådan plats och jag förstår att författare och författarstipendiater i alla tider åkt hit för att skriva. Jag som är morgontrött vaknade halv sex (!) på lördag morgon med känslan av att jag måste skriva.

Rosengården sedd inifrån.

Det finns mycket att berätta. Rosengården med djupt röda rosor och ockrafärgade pelargångar där det serveras frukost (mycket bra med mestadels ekologiska produkter) och middag. På lördagmorgnar erbjuds yogapass utomhus, en perfekt plats för yoga och meditation (men jag hade fullt upp med att skriva denna gång).

Rosengården.
Rosengården.
Delar av den sagolika frukosten.
Middag med räksmörgås och ett glas av husets champagne (högsta betyg!)
Fisk- och skaldjursgryta (även den får högsta betyg).

En fantastiskt vacker plats där jag kommer att tänka på dels Italien och dels valv och dikten ”Romanska bågar” av Tomas Tranströmer:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörket.

Valv gapande bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar

och föstes ut på den solsjudande piazzan

tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och

Signora Sabatini

och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Jag fann en bok i mitt rum – ”Hamn för rebeller och änkenåder, Sigtunastiftelsen och författarna” av Ylva Eggehorn. Det visade sig vara ett fynd. Här på Sigtunastiftelsen har flera av mina favoritförfattare varit, exempelvis Cora Sandel, Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Barbara Voors, Karin Alvtegen, Agneta Pleijel, Bodil Malmsten… Listan kan göras lång. Och det är något i det där att alla dessa författare varit här före mig. De har vandrat i samma snirkliga korridorer, på samma stenplattor, kanske suttit på samma plats i pelargången, gått i samma trädgård och kanske haft samma utsikt vid fönstret i tornrummet.

Baksidestext, Ylva Eggehorns bok och i bakgrunden en av skrivplatserna i Tornrummet.
Mitt första rum.
Ett rum med grön utsikt.
Mitt andra rum var lite större 😀 Det var problem med min bokning så jag fick byta rum. Blev ju bra det också, även om det störde mitt flow i skrivandet. Tänk att så små saker kan påverka.

Dag Hammarskiöld har också varit här. Det är andra gången denna sommar våra vägar korsas helt oplanerat. Tidigare fick jag bekanta mig med honom, hans liv och livsverk i Backåkra på Österlen och nu här.

Är detta slump eller tillfällighet? Det är nämligen fler saker som jag upptäckt här. I boken jag nyss nämnde fanns en presentationstext av författaren Ylva Eggehorn och det visar sig att hon skrivit psalmen ”Var inte rädd”. För en tid sedan gick jag till kyrkan i närheten av där jag bor (besöker en fridfull kyrka ibland när jag behöver fundera och hitta ny energi). Där slog jag upp en tjock psalmbok med ett band som markör vid en sida bland hundratals andra och vad kom upp…? Jo, denna vackra psalm (tydligen skriven av Ylva, vilket jag inte reflekterat över tidigare) som inleds med orden:

”Var inte rädd det finns ett hemligt tecken. Ett namn som skyddar dig nu när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd i sanden finns det spår.”

Nu möts vi igen, jag och Ylva. På Sigtunastiftelsen. Jag har tidigare skrivit om livets märkliga sammanträffanden: Livets möten – slump eller tillfällighet?

Den sal som tidigare var bibliotek.
På väg till middag.
Vid vattnet, fredag kväll, strax nedanför Sigtunastiftelsen.

Har du några inspirerande platser där kreativiteten får liv eller har du läst någon bok som fått dig att vilja besöka en särskild plats?

/Anni

Inspirerande platser för skrivande del 1 – Öja (Landsort)

Utanför stugknuten i Norrhamn, Öja.

Jag har numer tre inspirerande platser för skrivande. Platser intill havet som har något speciellt i luften, något som gör att jag alltid så småningom skriver.

En av dessa platser besöker jag nu efter en längre tids sjukdom tillsammans med min dotter och hemnes vän. Det är verkligen härligt att vara här, lika härligt som alltid.

Utanför stugorna på en liten stenkulle.
Kargt, rufft och enkelt. Precis som jag gillar det. Detta är strax utanför stuga med bastu och badtunna.

Öja är Stockholms skärgårds sydligaste utpost. Du tar dig hit antingen med egen båt (finns en gästhamn på norra delen av ön och ett hamnkontor där du kan beställa nybakta morgonfrallor och kanelbullar) eller med Waxholmsbolagets båt som avgår från Ankarudden vid Torö, utanför Nynäshamn. Resan tar runt 30 minuter och kostar 190 kronor tur och retur. Obs! Var ute i mycket god tid. Bara tjugo personer åt gången får lov att åka i coronatider och båten går bara ett fåtal gånger varje dag.

På ön finns ett vandrarhem vid den södra delen och sex små stugor på norra delen där jag brukar bo. Kostar 800-1 200 kr/natt och stuga. En underbar plats alldeles intill havet som jag skrivit om förut: Den skrivande och havet

Stuga två som jag, min dotter och hennes vän bor i denna gång. Om du har fönstren öppna så hör du havets brus.
Två tjejer som inte vill vara med på bild kan anas på toppen.
Det finns även badtunna och bastu att hyra.
Vår/min badplats, den blågröna lagunen med tångbeklädda trappsteg. Halt som attan men går man försiktigt så fungerar det bra.
Man får vara lite av en bergsget (inte min starka sida) för att nå ett bra sol- och badställe, men jäklars vad fint det är. Idag – inga fler människor här.

Att känna vinden i håret, de solvarma klipporna mot naken hud och samtidigt se det glittrande havet och höra vågornas brus är magiskt. Att jag dras med huvud- och ryggvärk och vaknar vid fyra är fortfarande problem som följt mig den senaste tiden men jag hoppas det ger med sig så småningom.

Framåt kvällen igår tog jag en av cyklarna som ingår i stugan till den södra sidan av ön (runt tre kilometer) för att handla lite. Det finns två fördelar med ett sånt här åkdon:

1. Ger bra benträning då växlar saknas.

2. Ingen vill ha din cykel så du kan lugnt parkera vartsomhelst 😅

Längs med vägen finns ett par fina stopp med havsutsikt, klippor och saker att kika på. Det doftar dessutom likt mimosa på en sträcka längs med vägen så jag behöver undersöka närmare vad det kan vara. Underbar doft!

Väl på den södra sidan, i Storhamn finns bland annat vandrarhemmet, en fyr, hemliga bergrum (tidigare försvarets anläggning) och Saltboden, som är cafe, restaurang, pub och pytteliten matbutik. Mycket fint att sitta på den enkla uteserveringen och äta gravad lax, räkröra och/eller ett glas vin alternativt Landsorts egen öl eller alkoholfritt (med gott om avstånd såklart).

Öja – väl värt ett besök eller flera. Norra sidan är min absoluta favorit. Jag kommer alltid tillbaka 💙

/Anni

Ps. För dig som undrar hur det gick i tävlingen ”En bild, en text” arrangerad av Sörmland läser så kom jag till slutfinal och var ett av fem bidrag kvar av runt totalt 200 bidrag. Tyvärr nådde jag inte hela vägen men det gjorde en annan välförtjänt och duktig skrivare. Grattis igen Maximilian!

Ett av femton bidrag i final

Jag upptäckte av en slump något som heter Sörmland läser, och där fann jag en tävling som heter En bild, en berättelse. Nu är mitt bidrag ett av femton i final!

Det här är ju så roligt och fint att jag knappt vet vilken fot jag ska stå på. Mitt bidrag kan du se och läsa här: Ett brev till mig själv

Men det blir ännu bättre! En kvinna som läste mitt bidrag, Pernilla Vis af Vivere blev inspirerad, vilket ledde till att även hon skickade in ett fantastiskt vackert bidrag med en målning och en dikt: I will

Det känns innerligt fint att mitt bidrag kunde inspirera någon annan.

Ikväll (efter ett dygn med galen ryggvärk) kom ännu en god nyhet. Jag är godkänd på kursen Kreativt skrivande, tredje året. En sådan lycka! Jag tror knappt att allt detta är sant 😊Imorgon blir det att fira med champagne.

Håll gärna en tumme för att jag går vidare i tävlingen. Inom kort ska femton finalister bli endast tre. Jag hoppas, hoppas att jag går vidare. Det skulle betyda så oerhört mycket.

/Anni

Att lyssna in en plats

I helgen skulle jag skriva. I alla fall var planen att skriva, men inspirationen fanns inte där och huvudet var fullt av andra tankar. Jag tog istället en tur till havet och till skogen för att se om jag kunde få bort det som distraherar och ta in det som behövs för det jag ska skriva.

Och vips! på en stubbe klarnade tankarna och lusten att skriva kom tillbaka. Det blev en ny krönika skriven under söndagen. Har du någon gång suttit ensam och alldeles tyst vid havet eller i en skogsdunge? Har du provat att lyssna in en plats? Om du inte har det så tycker jag att du ska prova. De mest förunderliga saker kan hända. Min fantasynovell (”De orörbara” som ingår i novellsamlingen ”Den magiska porten vid Färgargården”) tog sin början på just en sådan plats. Karaktärerna Liam och Leona dök upp när jag satt tyst i skogen. E-novellen ”En berättelse från ovan” har också delar som utvecklats på en plats vid havet.

Att vara ensam, alldeles tyst och lyssna in en plats har flera fördelar. Det ger inte bara utrymme att tänka, att se ordentligt vad som finns där och tar inte bara fram kreativitet. Du blickar också inåt i dig själv, vare sig du vill eller inte. Om du låter dina tankar vandra fritt kanske du kommer underfund med saker du inte varit medveten om tidigare. I början, om du inte är van kan det kanske vara lite skrämmande. Jag tror att många av oss är så vana vid att ständigt höra ljud att vi inte har möjlighet att på riktigt lyssna in vad som sker inom oss. Vad vi vill göra, vad vi längtar till, hur vi vill leva. Det finns så många yttre faktorer som ständigt pockar på vår uppmärksamhet.

Prova och se vad som händer om du lyssnar in en plats, lyssnar på riktigt.

/Anni

Magin i kreativt skrivande

Brandalsund_thumbnail_IMG_1563

Kanske kan jag bli en svan i mitt nästa liv? Verkar fridfullt. (Bild från helgens utflykt.)

Idag var jag arg, förbannad på riktigt då jag fick konstaterat att sjukhuset röntgat fel del av min rygg. Jag fick även veta att jag skulle få vänta fem veckor på en ny tid. Åter igen fanns två val. Fortsätta vara arg, låta det ta all min energi eller välja ett annat alternativ, fokusera på något konstruktivt.

Till en början var jag så arg att jag ringde röntgenavdelningen och frågade hur det här har gått till och får till svar:

”Du är välkommen till oss för en ny magnetröntgen. Den 7 maj har vi en tid till dig.”

Ilskan gjorde att jag inte visste vilken fot jag skulle stå på och ändå svarade jag med så trevlig röst jag kunde.

”Det är ju helt orimligt att jag ska vänta i ytterligare fem veckor på en röntgentid när ni uppenbarligen gjort fel? Jag har ju redan väntat fem veckor och på eget initiativ stått i er kö för avbokningar, fått en tid, gjort röntgen och så tar ni bilder på fel del av ryggen. Hur är det ens möjligt? Jag kan inte vänta längre. Kan ni inte lösa det här på något sätt?”

Det blir tyst i andra änden en stund, men sedan svarar sköterskan. ”Ja, hm… Vi har ju helt fullt här och jag vet inte hur jag ska kunna lösa det. Vi har inga luckor alls.”

Jag känner åter igen hur ilskan bubblar i mig, blir till ett svart hål. ”Ni får lösa det, ni har uppenbarligen gjort fel. Det är ju helt galet att jag ska vänta igen,” säger jag.

Jag hör hur sköterskan i andra änden suckar. ”Ja, hur ska vi lösa det här… Ja, kanske går det att ordna en tid ändå. Kan du komma hit nu på fredag, tio minuter över sju på morgonen?”

”Så klart jag kan. Jag kommer när som helst om jag bara kan få ett svar vad som är fel i min rygg. Tack! ”

Ska det vara så här svårt och hur ska man orka att hela tiden behöva strida för att få hjälp? Och hur kan det bli så fel? Jag har ägnat eftermiddagen åt att vara arg (och att jobba) men nu får det vara nog. Ilskan för inget bra med sig, inget alls. Jag bestämde mig därför att efter jobbet istället göra något konstruktivt av min ilska.

Jag tog fram min skrivardator och började redigera en essä och en novell. Båda två ska bli de alster jag skickar in som urvalsprov för ansökan till Kreativt skrivande III på Linnéuniversitetet. Tredje året innebär fördjupade färdigheter i att skriva väl inom genrer som epik, lyrik, essäistik och kritik. Jag vet att det är svårare att komma in till tredje året och därför är det här arbetet otroligt viktigt. Jag vill så gärna komma in och fortsätta den spännande och lärorika resa jag påbörjat sent i livet. Håll gärna en tumme för att jag lyckas 🙂

Jag har fortfarande problem med värkande ländrygg och annat som inte är roligt just nu, men jobbar, tar alla mediciner jag kan, ägnar timmar åt sjukgymnastik, promenader, medicinsk yoga och skriver nu ikväll det jag orkar och som ger mig positiv energi. Ilskan och känslan av att ständigt arbeta i motvind ska jag använda i mitt kreativa skrivande.

Det är kanske det här jag ville komma fram till. Oavsett vilka hinder jag möter på livets väg så har jag alltid min egna värld, orden, berättelserna som lever inom mig. Det är bara jag som styr och bestämmer i den världen (förutom någon oberäknelig karaktär som ibland drar iväg åt ett håll jag inte räknat med) och det finns något oerhört skönt och befriande i det. Det kreativa skrivandets magi.

/Anni