Om att älska det man gör och göra det man älskar. Om viljan att förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Och hur man når dit. Om kommunikationens starka kraft. På livets krokiga väg.
Idag har det varit samtal med läkare om allt som ska vara med i omfattande remiss till Brageekliniken för fortsatt utredning. Det går framåt även om läget är tufft. Men som så ofta (märkligt nog) såna här dagar händer något litet bra som lyfter mig en stund.
Jag skrev en kort text (poesi) för ett par år sedan med arbetsnamn ”Utanför mitt fönster”. Nu är den med i denna finfina bok för alla som är intresserade av skrivande, ”Skrivutmaningen”.
Här finns superbra skrivövningar med många bra exempeltexter. 52 olika kreativa övningar som inspirerar och utvecklar ditt skrivande. Min text finns på sidan 49 och det gör mig så innerligt glad.
Jag minns med glädje att jag kunnat skriva buntvis med noveller, krönikor, en del poesi och längre berättelser. Jag önskar och hoppas innerligt att jag kommer dit igen en dag.
Boken finns på Storytel, Adlibris och Bokus.
Trevlig läsning och jag hoppas att du även får många fina skrivstunder.
/Anni
Ps. Följ gärna det fina kontot @skrivutmaningen på Instagram för löpande skrivutmaningar/skrivövningar.
Under tredje året Kreativt skrivande fick vi i uppgift att skriva en essä och likaså nu under det fjärde året. Jag får ofta frågan om vad en essä är och hur den skrivs så nu ska jag försöka förklara.
Uppgiften i år som ska innefatta runt femton sidor formulerades så här:
”Kursdeltagarna skriver en essä, som antingen dokumenterar den egna konstnärliga processen och diskuterar den studerandens pågående arbetes kontext och estetiska karaktär eller analyserar ett litterärt tema av allmännare och mer övergripande art”
Min essä handlar i år om skrivande, längtan och det berömda tvivlet som är vanligt hos många kreativa människor. Så småningom publicerar jag den kanske här på bloggen om någon är intresserad och vill läsa. Jag har tillbringat ett par dygn på fantastiska Sigtunastiftelsen för att skriva klart.
Tips för att skriva en essä*:
Ordet essä (eller essay) har franskt ursprung och betyder försök.
Det finns en lång rad definitioner. Vissa drag verkar ändå vara lika, nämligen att essän är en förhållandevis kort text. Vad som skiljer den från novellen är att den inte bygger på fiktion utan innehåller fakta eller åsikter grundade på verifierbara och presenterade fakta.
Men vad skiljer essän från en vetenskaplig uppsats eller renodlad sakprosa? Det är svårare, men kanske kan man säga att sakprosan är en text som fyller en informativ funktion, medan essän går åt det litterära och vanligtvis är mer personlig. Essän kan sträva efter att vara underhållande, men den behöver inte vara det. Men den vill vanligen vara ”a good read” och inte enbart ge sakupplysningar.
Essän är alltså icke-fiktiv men har i sin stilistiska utformning ändå övervägande skönlitterär form. Den personliga stilen och de litterära ambitionerna gör en text till en fullfjädrad essä.
En annan form av närbesläktad text är krönikan (som jag skriver ibland för exempelvis veckotidningen Allas). Krönikan är oftast ganska kort och bör vara opinionsbildande och/eller plädera för en åsikt i en dagsaktuell fråga. Något sådant uppdrag har inte essän. Se även Tips för att skriva en krönika.
Om du vill läsa exempel på kortare essäer så kika på Understreckaren i Svenska Dagbladet. Där publiceras essäer dagligen. I en understreckare finns aldrig mellanrubriker, men sådana kan finnas i andra essäer.
Jag hoppas att denna lilla text klargjort någorlunda vad en essä är. Inte helt enkelt, men jag tycker mycket om att skriva essäer eftersom jag får resonera kring ett ämne och vara personlig.
Så hur har det gått med min essä?
Jag har skrivit sedan i höstas och på måndag är det dags för inlämning.
Både igår och idag har jag flyttat runt och provat olika skrivarplatser och åter kommit underfund med att det ÄR skillnad beroende på var jag sitter. Denna gång precis som senast jag var här är min bästa plats i en enkel fåtölj, nära ett fönster på plan fyra. Tomt och tyst, förutom ett lågt surrande från ventilationen. Älskar det här stället som andas lugn och stillhet.
Essän om skrivande, längtan och tvivel är med hjälp av inspiration av författarna Marguerite Duras, Elisabeth Rynell, Karolina Ramqvist, Sylvia Plath, Elin Cullhed, Robert McKee, Linda Cameron, Anne Lamotte, Tage Danielsson, Miss Li och David Lagercrantz (ja, alla har haft ett finger med i texten som nästan är färdigskriven med sina elva sidor. Efter lite sömn (alltid bra att låta texter vila) kändes den inte helt klar så den behöver kompletteras med ett par saker innan inlämningen.
Det har således gått bra och jag hoppas innerligt att den ska bli godkänd.
/Anni
*Jag har lånat delar av beskrivningen kring vad en essä är från Linneuniversitetet men mitt kommunikatörs-jag har kortat ned och formulerat om för att hålla det så enkelt som möjligt.
Oavsett om livet bjuder på motstånd så är det omöjligt att inte vara tacksam för en dag som den här. Ljuset och havet 💙
Trots trötthet, svullen fot, mediciner och en ständigt lätt molande huvudvärk är jag tacksam för allt som finns i min närhet. Vänner, min dotter, naturen och havet.
Lusten att skriva har börjat återvända men jag önskar att jag hade mer energi. Jag hoppas att det snart ska bli alldeles som vanligt så att jag kan skriva klart min spänningsroman, mina noveller om korta möten som kan förändra ett helt liv och skriva om dagar som denna.
Om hur den fina strandremsan passar perfekt att gå på med den ömmande foten, hur små dimformationer rör sig sakta över vissa delar av vattenytan om man tar sig tid att stanna upp och tittar tillräckligt noga. Och jag skulle skriva om hur vinden dansar med träden, hur tystnaden och stillheten oväntat bryts av stora, kraftiga vågor som snabbt spolar bort den lilla gåvänliga strandremsan och bara lämnar is, vatten och lera kvar.
Jag skulle skriva om det vackra, om det fula, om skörheten, bräckligheten, om förgängligheten. I allt.
Ja, ibland är det nog bland det bästa vi kan göra, att bara lyssna till våra andetag, att lyssna till vårt inre och det gör jag bäst vid havet. Hur är det för dig?
Jag har inte kunnat köra bil på drygt två månader på grund av en fotoperation. Nu är det så himla härligt att jag åter kan röra mig fritt, ta mig till skogen och havet, även om fotjäkeln inte riktigt vill vara med, men vi går ändå. Vi går ändå. Det är ofta där vid havet som inspirationen kommer, nya ideer till nya berättelser och ibland helt nya insikter.
Ljuset, tystnaden, stllheten och att bara vila i de egna andetagen. Vid havet känner jag mig tillfreds, hemma, hel 💙
Det har varit en tuff period efter en fotoperation med mycket värk men nu äntligen börjar det sakteligen att vända. Det har tagit en tid att reparera mig med vila, allehanda knep (och en rad mediciner) men nu har jag minskat på medicinerna och förutom en vansinnig trötthet och en fortsatt svullen fot börjar jag känna igen mig själv igen. När jag satt där vid havet i tystnaden idag fick jag till och med en ide till en ny novell. Det var mycket länge sedan det hände men platsen är magisk och där kan vad som helst hända…
Tiden med värk har satt spår, men nu går det åt rätt håll.
Det där med att vara tyst och lyssna har fler än jag funderat över vad det kan göra för nytta. Exempelvis Tomas Sjödin som varit sommar- och vinterpratare i P1. Han har en digital föreläsning på tisdag kväll som dök upp i mitt Facebookflöde (det går fortfarande att anmäla sig): Ljudet av tystnad
Han är aktuell med en ny bok med samma namn som är en uppföljare till ”Det händer när du vilar”
”Den goda tystnaden handlar mer om att hitta tonen än att bli tyst, inte om vad man vill slippa höra, men vad man längtar efter att få höra.”
Låter ju onekligen intressant eller vad säger du?
Tvivlet som jag tidigare döpt Kajsa har länge suttit på min axel igen, pockat på uppmärksamhet och idogt viskat att det där med att skriva är nog ingen ide i alla fall, du kan inte, du är inte tillräckligt bra, du är ju ändå sjuk och så vidare. Den gamla vanliga visan med andra ord. Jag har varit alltför trött och tyngd av värk för att ens orka peta bort henne. Men idag, i de djupa andetagen, någonstans där havsluften mötte mina lungor så orkade jag, fann kraften igen och sa åt henne att fara och flyga. Kajsa har tystnat. Ännu en gång. Och jag fortsätter att andas.
Väl hemma kikade jag på en kort film kring ett annat spännande digitalt evenemang som också sker på tisdag kväll och som handlar om självledarskap, ”A year to grow”. En kvinna berättade en historia kring människan och dess två sidor, den goda och den onda, och något om en häst och en räv, vilket fick mig att tänka på en berättelse jag hört om tidigare.
Jag blev nyfiken och googlade på ”hästen och räven” och då kom något upp som jag inte hade väntat mig men som passar mig så bra just nu. Det jag hittade var en bok ”Pojken, mullvaden, räven och hästen”, skriven och illustrerad av Charlie Mackesys och översatt till svenska av Uje Brandelius.
Oerhört fina illustrationer och tröstande ord. Charlie har ett Instagramkonto som jag varmt kan rekommendera @charliemackesy
Ibland hittar man något helt annat än man tänkt sig. Kanske var det meningen att jag skulle se och läsa det här just nu. Du vet där med meningsfulla sammanträffanden och synkronicitet.
Berättelsen jag tänkte på fann jag till slut i en jättespännande blogg, Kullerydsskola:
En indian satt och pratade med sitt barnbarn. Han sa:
”I alla människor bor det två vargar som slåss. Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.
Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit.”
if only for a short while, but I always hoped it would last.
Looking out over the sea,
see the dream of one day dance again
with someone I love.
The eternal song of the waves sounds louder than anything.
The sea let me rest, even without you.
Everything in my mind for a moment falls silent.
Nothing last.
Elva dagar sedan ännu en fotoperation och plötsligt en sämre dag. Ihållande, molande värk djupt in i lederna från tårna, via foten, genom smalbenet och halvvägs upp till knät.
Jag har förutom fyra andra mediciner ökat båda morfindoserna till högsta nivå, vilket gör att jag mest sover. Men i dvalan rör sig ord och en del av dem formas till meningar, finner sin väg ut och rinner ned på ett papper. Pennan rör sig sakta framåt med en ostadig hand och det blir något som möjligen är värt att spara eller är det redan skrivet, sparat? Av någon anledning formas ord på engelska. Ett resultat av morfin, övriga mediciner och suddiga tankar.
Jag hoppas snart vara tillbaka till mitt vanliga jag, bortanför denna plats i min säng. Tillbaka i verkligheten, till jobbet och till kvällar och helger där min novellsamling om ont och gott och livets möten kan få lov att skrivas klart.
Livet är bra förunderligt. Först händer ingenting och sedan händer det massor. Förra veckan antogs en ny krönika och idag fick jag veta att en av mina texter är med i en ny bok som nu är på tryck.
101 ord är ett ideellt projekt och boken 101 ord om vårt Stockholm kommer ut en gång per år och finns i slutet på oktober på ett antal platser i Stockholm. Av hundratals texter som skickas in väljs 101 stycken ut och i år kom min text med. Hurra! Om du vill vara med nästa år så kan du skicka in din text här: Bidrag till 101 ord
Mitt bidrag: Alldeles intill min plats på jorden, mitt hem i Järna finns mitt älskade hav. Ordlöst viskande. Om att allting förändras, alltings ständiga föränderlighet.
Bedövande vackert. Om jag lyfter blicken ser jag de mörkt gröna svällande trädkronorna av tall. Grenar som vill fånga dagens sista ljus sträcker sig mot en ljusblå himmel. Framför mig brer det väldiga havet ut sig, jag blundar, andas in den välbekanta doften av tång.
Idag är allting stilla, oändligt tyst. Frihet. Plats för tankar att vandra fritt, ett ljus vid horisonten långt, långt bort. Längtan. Kanske finns där något som väntar, långt bortom min plats på jorden.
Det här var ju en fantastiskt fin söndagsnyhet. Inget bubbel hemma tyvärr så detta får firas med ett bubbelbad och ett glas vitt vin.
Igår fick jag besked om att en veckotidning antagit en krönika jag skrivit efter förfrågan. Oerhört roligt! Jag och min dotter firade igår kväll. Jag med champagne, hon med läsk. (Återkommer med publiceringsdatum.) Men vad är egentligen en krönika och hur skriver man en sådan?
Jag har fått flera frågor idag kring det och därför tänkte jag att ett blogginlägg kunde vara på sin plats. När jag satt och funderade på hur jag skulle förklara kom jag på att jag bloggat om det förut så jag länkar därför helt sonika till ett inlägg där allt finns med: Tips för att skriva en krönika
För att kunna skriva behöver jag inspiration. Kanske är det likadant för dig? Vad ger dig inspiration?
Jag har nyligen spenderat en vecka på Fårö, nära havet med Fåröakademien och där gjorde jag först ingenting, lyssnade på kroppen och huvudet. Badade lite i det klara, härligt blå havet, solade, kände noga efter hur den varma, vita sanden kändes under fötterna under morgonpromenaden på stranden, åt frukost och drack kaffe orimligt länge med några skrivarvänner.
Vips! så var plötsligt skrivandet igång. En plan för mitt projekt under kommande året Kreativt skrivande, några påbörjade noveller och senare under veckan flera krönikor, varav en nu är antagen. Just nu är det korta formatet härligt och lustfyllt. Min spänningsroman får vila under hösten för att ge plats åt det som vill bli skrivet just nu. Jag låter lusten styra. Det verkar vara ett bra koncept för nu.
Det här är en bok som jag läst om och fått tips om att läsa flera gånger men min läslista är lång så det har inte blivit av. Nu har jag läst över halva boken och den är fantastisk.
När författaren Tove Folkesson (Tack!) gjorde ett inlägg på Instagram om en nyutgåva som har en introduktion skriven av henne slog jag till och köpte den. Trots att läslistan fortfarande är lång så kände jag att den måste läsas. Nu.
Tove hade ett mycket inspirerande föredrag om bland annat flödesskrivande under andra året på kursen Kreativt skrivande på Linneuniversitetet. Jag bloggade om det då: Mina hemliga rum
Sedan dess har jag följt Tove i sociala medier. Tove var också nyligen med i ett större, fint och spännande reportage i tidningen Skriva (nummer 3/2020), ”Jag vill leda människor till deras explosiva källa”.
Jag började läsa boken Lev kreativt igår och är redan mer än halvvägs. Jäklars så intressant och spännande!
Den här boken kan jag varmt rekommendera. Till alla. Jag har redan börjat med en ny sak i mitt liv med start idag – morgonsidor. Jag har också gjort ett par viktiga listor och ätit en efterrätt som var en av mina stora favoriter som barn – chokladpudding 😋 Och igår målade jag mina naglar i kulören ”Scuba blue”. Det hade inte hänt för bara några dagar sedan.
Den här helgen reste jag bort med mig själv för att efter en tung period bara vila och skriva. Sedan jag läste Alex Schulmans berättelse ”Bränn alla mina brev” har jag tänkt mycket på den här platsen – Sigtunastiftelsen.
Min middagsplats vid Rosengården.
Platsen har en stor betydelse i berättelsen och har du ännu inte läst ”Bränn alla mina brev” och ”Glöm mig” så gör det. Två riktigt bra romaner som jag sträckläste.
Nu när jag varit här ett par dygn och utforskat platsen kan jag säga att det som målas upp i berättelsen stämmer bra överens med verkligheten. Otroligt spännande att det stämmer så väl överens med de bilder jag haft i huvudet efter att ha läst boken.
Rosengården i kvällsljus.I ett hörn av Rosengården.Rosengården i morgonskrud.
Tyvärr kunde jag inte besöka biblioteket då det bara håller öppet på vardagar, men jag fick lov att ta en titt i det annars låsta tornrummet (Tack!)
Förmiddagsutsikt vid skrivbord i tornrummet.Här skulle jag vilja sitta varje dag, skriva och följa årstidernas växlingar.
Det fanns förutom den vidunderliga utsikten spännande litteratur att utforska i tornrummet.
För att kunna skriva behöver jag få en bra känsla och här fick jag just den där särskilda känslan. Den där som gör att kroppen och huvudet fylls av lust och inspiration, där ord, meningar trängs för att komma ut. Mina egna berättelser (just nu en påbörjad novellsamling inför fjärde året Kreativt skrivande vid Linneuniversitetet) som väntar på att få rinna ned och fylla de tomma bladen i min skrivbok.
Det här ÄR en sådan plats och jag förstår att författare och författarstipendiater i alla tider åkt hit för att skriva. Jag som är morgontrött vaknade halv sex (!) på lördag morgon med känslan av att jag måste skriva.
Rosengården sedd inifrån.
Det finns mycket att berätta. Rosengården med djupt röda rosor och ockrafärgade pelargångar där det serveras frukost (mycket bra med mestadels ekologiska produkter) och middag. På lördagmorgnar erbjuds yogapass utomhus, en perfekt plats för yoga och meditation (men jag hade fullt upp med att skriva denna gång).
Rosengården.Rosengården.Delar av den sagolika frukosten.Middag med räksmörgås och ett glas av husets champagne (högsta betyg!)Fisk- och skaldjursgryta (även den får högsta betyg).
En fantastiskt vacker plats där jag kommer att tänka på dels Italien och dels valv och dikten ”Romanska bågar” av Tomas Tranströmer:
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Jag fann en bok i mitt rum – ”Hamn för rebeller och änkenåder, Sigtunastiftelsen och författarna” av Ylva Eggehorn. Det visade sig vara ett fynd. Här på Sigtunastiftelsen har flera av mina favoritförfattare varit, exempelvis Cora Sandel, Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Barbara Voors, Karin Alvtegen, Agneta Pleijel, Bodil Malmsten… Listan kan göras lång. Och det är något i det där att alla dessa författare varit här före mig. De har vandrat i samma snirkliga korridorer, på samma stenplattor, kanske suttit på samma plats i pelargången, gått i samma trädgård och kanske haft samma utsikt vid fönstret i tornrummet.
Baksidestext, Ylva Eggehorns bok och i bakgrunden en av skrivplatserna i Tornrummet.Mitt första rum.Ett rum med grön utsikt.Mitt andra rum var lite större 😀 Det var problem med min bokning så jag fick byta rum. Blev ju bra det också, även om det störde mitt flow i skrivandet. Tänk att så små saker kan påverka.
Dag Hammarskiöld har också varit här. Det är andra gången denna sommar våra vägar korsas helt oplanerat. Tidigare fick jag bekanta mig med honom, hans liv och livsverk i Backåkra på Österlen och nu här.
Är detta slump eller tillfällighet? Det är nämligen fler saker som jag upptäckt här. I boken jag nyss nämnde fanns en presentationstext av författaren Ylva Eggehorn och det visar sig att hon skrivit psalmen ”Var inte rädd”. För en tid sedan gick jag till kyrkan i närheten av där jag bor (besöker en fridfull kyrka ibland när jag behöver fundera och hitta ny energi). Där slog jag upp en tjock psalmbok med ett band som markör vid en sida bland hundratals andra och vad kom upp…? Jo, denna vackra psalm (tydligen skriven av Ylva, vilket jag inte reflekterat över tidigare) som inleds med orden:
”Var inte rädd det finns ett hemligt tecken. Ett namn som skyddar dig nu när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd i sanden finns det spår.”
Anni Svensson 