Släppa taget och flyga?

 

anni_havet_morko_1802

Vid havet i lördags där jag ofta sitter och funderar över mina texter och annat i livet.

Jag har lämnat in terminens första uppgift. Linnéuniversitetets kurs i kreativt skrivande ska under våren ägnas åt våra egna projekt, vilket gör att jag nu i skolarbetet kan arbeta vidare med min bok. Vi får feedback från lärare och ger feedback till varandra och kan förbättra innehållet. Jag har inte vågat öppna upp responsen i tron att det kanske skulle bedömas som undermåligt. Men så var det inte, definitivt inte!

Så här inleder min lektor omdömet för den första inlämningsuppgiften i år (mitt större projekt, min första egna bok). Det stod mycket mer, men det avslöjar för mycket om handlingen.

”Det här är mycket bra. Det första kapitlet är rentav ypperligt. Du visar fin behärskning både av stoffet och dina uttrycksmedel. Du ger en bred och nyansrik bild av din upplevelse, och du väljer bildspråken med omsorg. De förtydligar, och de gör att vi dröjer kvar vid den gestaltade eller relaterade upplevelsen.”

Kan du tänka dig? ”Ypperligt”. Vilket vackert ord och jag är galet glad! Kanske går jag i mål med den där jäkligt svåra, men viktiga boken ändå till slut. Du som själv skriver och kämpar med en bok förstår den där bubblande glädjen. Det är stort att känna att man äntligen kommer vidare, att den där drömmen faktiskt kanske, kanske är inom räckhåll. Men å andra sidan är det massor av mer material som ska bearbetas.

Det har varit en fin helg på flera sätt då jag också fick korrektur på min fantasynovell ”De orörbara” i fredags och det var bara små, små saker som ska korrigeras. Jag fick även några ord i mejlet som gjorde mig otroligt glad och peppad inför släppet av boken i maj:

”Du skriver så vackert att det gör ont i bröstet när jag läser. Du måste, precis som Leona i berättelsen, släppa loss och pröva dina vingar! Det märks att du har gått flera kurser hos mig, och att du hela tiden strävar efter att bli bättre i ditt skrivande. Du ÄR författare, släpp taget och flyg!” /

Kim M Kimselius, författare och skrivarcoach

Tack, Kim! Ska försöka släppa loss… I maj kommer novellen med  i en novellsamling – Den magiska porten på Färgargården. Hoppas innerligt att du vill läsa den. Kommer att finnas på Adlibris och Bokus.

Jag har varit på middag med fina vänner tillsammans min dotter och en del annat oväntat kul har också hänt. Det går som bekant väldigt mycket både upp- och ner i mitt liv 🙂 En annan bra sak är att min fot har läkt och jag får åter igen på mig alla skor, även de med klack!

I helgen har jag suttit vid havet i tystnaden, tränat och lyckats återerövra de vikter jag tränade med innan fotoperationen i slutet av november. En mycket bra helg och start på veckan med andra ord. Imorgon är det dags att åka till Växjö igen för spännande föreläsningar på fredag och sen hela helgen fri för att skriva, träna och kanske lite bus.

Och nu ska jag definitivt fortsätta skriva. Det kanske blir en bok till slut, det kanske till och med blir flera, men vilken oerhörd tid det tar…

Det gäller att släppa taget om det jäkla tvivlet och våga tro. Och aldrig, aldrig ge upp.

It´s the possibility of having a dream come true that makes life interesting. 

/Paul Coelho

/Anni

 

Avtryck

 

annisvensson avtryck

Foto: Jeremy Vessey, unsplash.com 

Hon ser ut över det till synes oändliga havet, höjer blicken en aning. De gröna ögonen fokuserar, smalnar för att möjligen se vad som döljer sig bortom horisontens bleka ljus.

Likt alla andra dagar står hon här med en längtan, något att fästa blicken vid. Vågornas rytmiska ljud slår mjukt mot stranden, en doft av havstång och vår kan anas i den ljumma vinden.

Hennes tankar blir ett med ljudet från vågorna, och hon tar ett steg till, kommer lite närmare sitt ursprung. Ingen vet vem hon egentligen är, men snart kommer allt att vara förändrat.

Hon tvekar en aning, men vänder sedan om, går med beslutsamma steg mot det som måste göras. Vinden har snart suddat ut de avtryck hennes steg gjort i sanden.

./.

Det här är en nyskriven text som publicerades idag på Polemiks Instagramkonto. Jag fick inspiration av att dels se bilden och dels av att sitta vid havet. Ibland tycker jag om att varva mina större skrivarprojekt med korta texter. Följ gärna polemik.nu på Instagram: @polemik_nu och följ gärna mig också när du ändå är i farten: @annisvensson

/Anni

Poesi – Triad

 

annisvensson triadalt2

Foto: Jenna Beekhuis

 

Igår publicerades min dikt i tre delar – ”Triad”. En speciell känsla. Dels för att jag under utbildningen i Kreativt skrivande har fått flera utmaningar som jag inte trott mig varit kapabel att klara av, dels för att poesi för mig kommer med många krav. Ändå blev det något till slut. Det blev Triad.

Mycket har hänt under utbildningens gång och en viktig del är att jag hittat till poesin, eller kanske snarare hittat tillbaka till den. Poesi har nämligen funnits med i stora delar av mitt liv. I kursens första del ingår att läsa faktaböcker om skrivande, skönlitteratur, drama och poesi. Under allt läsande vaknade en slumrande längtan till liv. En längtan som handlar om att skriva poesi – eller i alla fall något som liknar poesi.

Jag är på näst intill oprövad mark nu när jag har försökt skriva den här typen av text. Det känns lite vingligt, lite läskigt.

OM du skulle vilja läsa så lyssna gärna på musikstycket som hör till, ”Spiegel im Spiegel” av Arvo Pärt. Det är musik jag upptäckt under skrivandet av min första bok. En i många avseenden svår berättelse att skriva, ibland kan det kanske upplevas som att jag skriver mer OM berättelsen än att jag på riktigt skriver den. Jag gör ofta båda delarna parallellt, men ibland bara det ena. Det tar grymt mycket tid att skriva en bok eftersom det inte bara att skriva. Det är planering, struktur, tänkande, tusentals ändringar under resans gång eftersom nya idéer dyker upp längs vägen. Det är oerhört komplext och ibland blir jag trött, det känns som om jag aldrig kommer bli klar. När jag inte mäktar med att skriva på de längre berättelserna, men ändå måste skriva (för det måste jag) tycker jag om att skriva ned korta funderingar och tankar som ibland  blir blogginlägg, ibland en krönika och som nu blivit till någon slags poesi.

När jag var ung och även senare i livet när jag stundtals varit vilsen och fundersam har jag hittat böcker av författare och poeter på bibliotekets bokhyllor som gjorde skillnad. Någonstans när jag var runt fjorton år föddes en stark längtan i att själv vilja skriva. En vilja att bidra och vara en del av allt det där fina som de gett till mig. Kanske kan mina erfarenheter och ord bidra med något litet till en annan människa. Möjligen är det för stort tänkt (tvivel som vanligt), men nu finns i alla fall Triad här på bloggen och på Polemik.nu

Ps. Lyssna gärna till ”Spiegel im Spiegel” av Arvo Pärt medan du läser 🙂

Triad

1. Morgonen

Om morgonen, solens strålar letar sig in genom halvöppet fönster,

solkatter leker tafatt på väggen, över täcket i sängen.

En ljummen vind, knappt märkbar

griper tag i de skira gardinerna, får dem att bölja i vackra vågor.

Jag skönjer en doft av daggvått gräs, nyutslagna blommor,

och ett vagt löfte om ännu en begynnande sommardag.

Platsen bredvid mig bär nu bara bleka spår av dig,

sköra minnen, smekningar av solvarm hud,

och en liten grop i kudden där jag trott mig se ditt ansikte vila.

Du är för mig förlorad,

men en ny dag tar sin stilla början.

Och jag med den.

 

2. Dagen

Om dagen står jag vid havets strand,

blickar ut över det vilda, otämjda, och vackra.

Vinden leker med mitt hår,

och jag andas in doften av tång och hav.

Spåren av dig dröjer sig kvar på min hud.

Du var skrattgropar, ljummet sommarregn och sol.

Jag är salta tårar, skuldtyngda skuggor och skymning.

Du lät all min längtan vila i din famn (tills du sa du var tvungen att gå.)

Jag vill dansa med glädjen, omfamna allt,

om än så bara för en kort stund.

Ser ut över havet,

och drömmer om att en dag dansa igen.

Vågornas eviga sång ljuder högre än allt.

Nu är det havet som låter mig vila.

Allt annat för en liten stund tystnar.

 

3. Natten

Om natten, på den tunna linjen mellan vakenhet och dröm,

en röst, en viskning,

som vore där någon på min axel.

Skriv, skriv av hjärtats lust.

Ljuvlig är drömmen,

av allt det andra hjärtat går itu,

och lusten ekar i tomma rum.

Men sällan är natten så mörk

som precis innan gryning.

Kanske tystnar tvivlet,

och allt inom finner en väg ut.

Kriget som rasar i själens boning

blir ord som rinner ned på vitt papper.

Speglingar av mörker,

blir till ljus.

/Anni

Skriva så att hjärtat blöder – om fantasy och utmaningar

 

Anni_farstanas_161031 (2)

Ett troll vid ett av sina favoritställen – i en skog, nära havet.

Jag fick en uppgift på en skrivarkurs. Skriv en novell på tema fantasy och gör du det tillräckligt bra så kommer din berättelse med i en novellantologi nästa år. Först tänkte jag att tjoho! så roligt. Sedan kom andra tankar – fel genre, aldrig och nej, det där går inte… men det gick! Så hur gjorde jag?

Först stod det helt still, sedan började tankarna vandra. Okej, Anni, hur ska du fixa det här? Det går inte, kan inte, men jag vill ju skriva. Hur ska jag kunna skriva fantasy, vad är ens fantasy? Googla! och jag googlade. Nätet är fullt av goda råd, många råd. Men det som fick fart på mig var ett inlägg av Patrik Stigsson: Så skriver du en fantasyroman

Jag fick leta en stund då det finns så oerhört mycket skrivet om fantasy. Vad det betyder, vad det innebär, hur det ska skrivas, vilka som är de mest framgångsrika författarna inom genren osv. Eftersom jag aldrig skrivit i den genren behövde jag konkreta råd från start. Det finns massor att läsa om teknik, bygg upp berättelsen så här, gör si och gör så. För att ta till sig ett enda av de där råden så behövs ju först en idé. Jag hade inte tillstymmelse till idé.

”Ett annat sätt att skaffa inspiration är att vara ensam i naturen. Ta långa promenader eller sitt stilla på en mossbelupen sten. Du skall helst inte höra biltrafik, flygplan eller tåg. Föreställ dig att du möter olika varelser. Prata med dem. Fråga dem om de vill vara med i din bok. Var också öppen för att möta äkta sagoväsen i skogen. Om du inte tror att detta är möjligt är fantasy inget för dig.” / Patrik Stigsson

De här textraderna gav mig inspiration. Jag gick ensam till skogen, satt tyst, slöt ögonen, lyssnade och så blev en del av de ”De orörbara” till. Först kom huvudkaraktärerna, jag såg hur de såg ut, de fick namnen Liam och Leona. Sedan kom delar av berättelsen och även titeln. Därefter flödade orden och det blev en berättelse på över 30 000 tecken. Den längsta novell jag någonsin skrivit.

Ett annat fantastiskt råd i det här inlägget är ”Och skriv så att hjärtat blöder”. Oerhört fint och nära författaren och skrivarcoachen Kim M Kimselius tankar om att skriva med glädje. Jag tänkte på allt som både inspirerar och gör ont i livet och skrev utifrån det. Hoppas att det kan hjälpa även dig om du vill skriva en fantasyberättelse eller en berättelse vilken som helst.

”Till sist. Lita aldrig på någon som talar om för dig vad du skall göra och hur du skall göra det. Gräv där du står. Gräv djupt i dig själv. Och skriv så att hjärtat blöder.” /Patrik Stigsson

Tack för råd och inspiration i din blogg, Patrik Stigsson. Min novell med fantasytema föddes ur dina handfasta råd om skogens magi och sedan fanns resten av inspirationen inom räckhåll.

Min fantasynovell á la Anni ”De orörbara” är färdigskriven, antagen och i maj finns den med i antologin Den magiska porten på Färgargården.

Gräv där du står. Skriv så att hjärtat blöder. Ja, jag ska sannerligen försöka.

/Anni

Antagen till ny novellantologi 2018!

denmagiskaportenomslag

Det fina omslaget gjort av Jane-Helen Berntsson

Idag har jag sovit bort halva dagen. Igen. Det verkar som om foten som läker behöver enormt mycket sömn. Blä. Men när jag öppnade mejlen idag möttes jag av något riktigt roligt!

Min novell ”De orörbara” på tema fantasy som jag skrev i somras samtidigt som jag höll på att slita mitt hår är antagen till novellsamlingen ”Den magiska porten vid Färgargården”

Boken kommer ut någon gång under maj 2018.

Jippi! Det känns fantastiskt kul att få vara med i ännu en novellsamling.

 

”Hej Anni,

nu är din text inlagd i boken Den magiska porten vid Färgargården, med andra ord är du nu en av författarna till boken. Grattis!”

Jag hoppas att baksidestexten gör dig lite nyfiken:

”Det du håller i handen är en portal till flera författares egna magiska världar. Låt dig inte luras av Färgargårdens idylliska skönhet. Det här är en plats som ingen annan på jorden, här finns öppningen till allt liv. Vid sällsynta tillfällen kan man stöta på något speciellt, ett skimmer, en dold väg, en port. Ta dig i akt, du har blivit varnad.

Flera författare har inspirerats av atmosfären i det gamla huset och berättelserna har vuxit fram. Genom novellerna får du ta del av det förflutna och se vad som händer när varken fantasi eller ord sätter några gränser. Vad är det för hemligheter som döljs på Färgargården? Läs, njut och försvinn bort i gränslandet mellan fantasi och verklighet.”

Om jag inte fortfarande åt så mycket smärtstillande skulle jag såklart fira med ett glas bubbel. Men ett liiiitet glas kanske jag kan unna mig ändå. Varje litet framsteg ska ju firas även om foten sedan Hallux Vallgus-operationen är i ett jättesnyggt paket…

fot

Foten i ett snyggt paket och så lite kryckor på det i ett par veckor till. Inte kul!

Jag har sagt det förut men det tål att upprepas. Ingenting är omöjligt. Bara olika svårt. Jag trodde på den här novellen som jag till slut tyckte blev riktigt bra. Det är inte ofta jag är nöjd med det jag skriver men den här berättelsen har något speciellt. Precis som min e-novell ”En berättelse från ovan”. Jag hoppas att du vill läsa.

Om  nu bara den jäkla foten kan se till att läka lite kvickt så jag får energi till att arbeta igen och komma vidare med mina andra projekt. Framför allt det största, det som handlar om att få min första egna bok klar. Håll gärna en tumme!

/Anni

Ps. Ett stort tack till alla mina skrivarvänner och till min bästa skrivarcoach Kim M Kimselius som alltid peppar mig. Och tack även till Jenny Holmström, JMH Korrektur som hjälpte mig när jag körde fast. Utan er hade inte ”De orörbara” blivit klar och definitivt inte lika bra.

Fåröakademien – stol nio

logotype

Äntligen får jag lov att berätta något som jag burit på en tid. Nu är det officiellt att jag blivit invald i Fåröakademien! En egen stol har jag till och med – stol nummer nio. Det är stor ära att få ingå i denna grupp av otroligt duktiga, begåvade och inspirerande författare. 

Jag har vetat om detta en tid, nu är det äntligen officiellt. I somras var jag inbjuden till en författarvecka på Fårö som anordnades av akademien och något gjorde jag rätt för under hösten kom den fina förfrågan om att bli ledamot.

”Fåröakademien är en sammanslutning av svenska författare som verkar för svensk litteratur och författarskapets kreativa skrivprocess och som hyllar tillkomsten av ny litteratur och de mötesplatser mellan författare som uppstår i dess svallvågor”. Visst är det fint? Här kan du läsa mer om Fåröakademien och dess ledamöter.

Veckan på Fårö var bland det finaste och mest energigivande jag upplevt. (Varmt tack till min fina skrivarvän Barbara Kjellström som bjöd in mig!) Jag älskar Fårös storslagna, karga natur, det speciella ljuset, havet och alla härliga människor jag fick förmånen att träffa. Nu hoppas jag kunna återvända till Fårö så snart som möjligt för att skriva. Ett himla fint ställe för inspiration och jag drömmer mig tillbaka till augustidagarna på stranden där jag satt med bara havet som sällskap (och skrivarblocket, manuset och pennan förstås)…

anni strand

När något sånt här händer i höstmörkret känns allt plötsligt lite, lite ljusare. Jag är fortfarande oerhört trött och det är mycket som sker i livet i övrigt, men skrivandet går ändå sakta framåt. Alla inlämningsuppgifter på universitetskursen Kreativt skrivande, utom en enda, är inlämnade. Jag har en del böcker kvar att läsa fram till årsskiftet men det känns som om jag tagit mig igenom termin ett på ett bra sätt. Det är enormt roligt och givande, faktiskt bland det roligaste och bästa jag någonsin gjort. Nya idéer, tankar och ord har tagit plats i mitt inre. En del har till och med kommit ut i form av poesi, ett par kapitel i en bok och delar av noveller. Imorgon är det dags att åka till Linnéuniversitetet i Växjö igen. På fredag väntar en hel dag med föreläsningar, bland annat om allusioner, romanstruktur och att välja perspektiv.

IMG_0259

Jag firar ikväll som sig bör med ett glas mousserande vin. Det är sen gammalt vid publicering och stol nummer nio i Fårös Författarakademi är kanske till och med större än publicering. Känns så oerhört fint! Skål för alla vägar som bär framåt mot målet och inte ned i diket (där jag har en tendens att hamna då och då).

Samtidigt lyssnar jag till den här musiken av Emeli Sandé. Passar bra ikväll:

”You’ve got a heart as loud as lions
So why let your voice be tamed?
Maybe we’re a little different
There’s no need to be ashamed
You’ve got the light to fight the shadows
So stop hiding it away”

 

Om att skriva – Ajvide & Ajvide

ajvidemiajohn_sv2

Fantastiska Mia Ajvide och John Ajvide Lindqvist. De lät mig ta en bild och jag hoppas att de blir nöjda med resultatet (om de skulle se detta). Oj, vilken inspiration de gav mig ikväll! Tack!

Ikväll har jag varit på en fantastiskt inspirerande och rolig föreläsning med författarna John Ajvide Lindqvist och Mia Ajvide. Det var första gången de gjorde detta framträdande om skrivande tillsammans och jag hoppas de gör det igen och igen…

Två timmar på Medborgarskolan i Stockholm gick oerhört snabbt. Samtalet John och Mia emellan och deras berättande om skrivandet fängslade mig direkt. Det här var en sån där härlig upplevelse som man aldrig vill ska ta slut. Jag funderar över vad som var tricket och svaret är – det fanns inget trick.

De båda berättade med glädje, öppet och ärligt om skrivandet. Beskrivningar av ”så här gör jag” (de arbetar fram sina berättelser på olika sätt), svårigheter, möjligheter, hur de stöttar varandra och ovanpå det många konkreta tips. De kompletterar varandra på ett utmärkt sätt under föreläsningen och det verkar vara något som återfinns i deras dagliga skrivande. De skriver enskilt och helt olika berättelser, men sedan hjälper de varandra på vägen fram till det som till slut blir en färdig berättelse. Vips! En fantastisk kväll för en skrivare som jag. Det är omöjligt att återge allt, för det var två timmar fullspäckade med inspiration, men några små ”highlights” vill jag dela med mig av:

Om inspiration

Både Mia och John berättade om hur de får inspiration på olika sätt och jag kände igen mig oerhört väl i många delar.

Mia berättade om hur en bild, en mening, en artikel, en film, eller en berättelse från en vän kan skapa idéer till berättelser. Hon berättade även att hon både får vila och inspiration genom att gå i skogen (allt detta är precis som jag!) Men hon sa även något som jag inte tänkt på förut. Hon talade om att bilder eller filmer kan spelas upp innanför ögonlocken innan hon somnar. Jag har drömt fram delar av berättelser, men aldrig tänkt på detta sätt. Spännande tanke att prova…

John berättade i sin tur om hur han ofta får idéer vid transportsträckor, t ex vid färd med båt över havet. I något slags icketillstånd får hjärnan möjlighet att forma idéer. Han får bilder, ibland scener som bildar delar av en berättelse. Han berättade även om hur fler idéer dyker upp under skrivprocessens gång genom att han inriktar sig på sånt som går att skriva om. Ser möjligheter i saker runtomkring sig, följer spår och utforskar i fantasin hur de kan användas i skrivandet. Även här känner jag igen mig. Precis så fångar jag upp idéer till det jag skriver. Jag har kommit på att allt som är rörelse framåt ger mig nya idéer – som t ex en promenad, bilkörning osv och jag är så inne i det jag skriver att jag lever med min berättelse ständigt i bakhuvudet och ser möjligheter i princip överallt. Om du skriver – känner du också igen dig? 

Skrivande och musik

John berättade även om skrivandet och koppling till musik som jag tyckte var väldigt intressant. Han kan få idéer om att ha med citat från en speciell grupp eller artist som t ex the Smiths i en berättelse och sedan kommer fler idéer kring vad berättelsen ska innehålla och därefter börjar byggandet med en slags tavla där han lägger in bilder och delar av idéerna för att sedan sätta samman allt en hel berättelse. Han berättade också att han gärna skriver till musik och att en låt kan snurra många gånger för att ge den ”rätta” känslan till en berättelse. ”Låt den rätte komma in” har till exempel skrivits till lyssnandet av Morriseys ”Let the right one slip in”. Hur spännande är inte det? Såklart var jag tvungen att lyssna på Morrisey ikväll och den signerade boken ska läsas snarast. Jag skriver själv till musik ibland och den berättelse jag skriver nu skrivs till Arvo Pärt och ”Spiegel im Spiegel”. För mig är har det musikstycket betydelsen att speglingar i mörker kan bli till ljus. Mer om det längre fram…

ajvide_signeradbok

Mitt signerade exemplar av ”Låt den rätte komma in”. Hurra och tack!

Det här med anteckningsbok och struktur

Jag vet att många som skriver inklusive jag själv bär runt på en anteckningsbok eller skrivarbok som jag kallar den. Mia hade ett jäkligt bra tips som jag ska börja använda. Hon använder alla vänstersidor i sin skrivarbok för lösa minnesanteckningar, ord, enstaka meningar eller teckningar. Alla högersidor är för den strukturerade delen av kapitlet. Några få, men tydliga meningar som konkret beskriver innehållet. Var, när, hur, personer/karaktärer och vad som ska sägas med kapitlet. Hur smart är det? Jättesmart om du frågar mig. Det här är ett tips som jag ska börja använda för nu blandar jag lite hux flux innan allt kommit in i datorn. Inte bra.

Vikten av att skriva klart

Ännu ett exempel på bra tips var att skriva färdigt. Att skriva klart något, bli klar. Även om det inte blir bra så har man gjort ett försök – och blivit klar. Blev det inte tillräckligt bra kan man försöka igen efter att ha låtit texten vila. Eller påbörja något nytt eftersom något nu är klart. Jag kan känna igen mig även här. Mina kortare skrivarprojekt med noveller och krönikor som blivit klara och publicerade har gett mig kraft till att skriva mer och skriva längre. Det har gett mod och självförtroende och jag har kunnat gå vidare och känt en viss tillfredsställelse. Mycket bra tips. Skriv klart. 

Om redigering

Vi fick även flera tips kring redigering:

  • Låt texten vila, gärna ett par månader eller mer. Läs sedan igenom allt igen. Ofta får du syn på saker du inte såg när texten skrevs. (Helt sant kan jag intyga.)
  • Stryk och stryk igen. Ta bort så mycket som möjligt. Ofta framträder något som är mycket bättre än det som var innan om du stryker och kortar ned. (Jag vet! Men det är sååååå svårt! Bra att bli påmind.)

Den bästa kvällen

Mia och John berättar om sina bästa kvällar och det är då de läser sina nyskrivna texter för varandra. Wow! Vilket par och vilket fint partnerskap. Att ha någon att läsa för, att diskutera texter med, få feedback från någon man litar på och med samma passion för skrivandet. Det måste vara helt magiskt.

Det här var första gången Mia och John framträdde och berättade om skrivprocessen tillsammans på det här viset. Det var roligt, bra och väldigt givande. Igenkänning, skratt och många bra tips som jag tar med mig i mitt eget skrivande. Jag hoppas att de fortsätter med denna föreläsning och ser du dem dyka upp i närheten – gå och lyssna på allt klokt och roligt de har att säga! Det var en av de bästa kvällarna jag haft på länge. Jag är så himla glad över att jag släpade mig iväg i höstmörkret.

ajvide_nathimmel

Det är natt och jag måste sova nu, men är full av inspiration och vill bara skriva…!

Jag är så himla inspirerad av det härliga paret och helst vill jag bara skriva nu, hela natten! Men det går inte för sig eftersom en ny arbetsdag väntar tidigt imorgon bitti. Så istället ska jag lägga mig i sängen, blunda och se vad som formar sig under ögonlocken.

/Anni

 

De viskande

 

version3 annisvensson deviskande

Foto: Kristin Vogt, pexels.com

 

Idag har Polemik publicerat en del av en längre berättelse som jag skrivit. Alltid lika fantastiskt roligt när det jag skriver når ut. Du kan läsa på polemik.nu eller här nedan. Kika gärna in på polemik.nu oavsett för där finns många begåvade skribenter som delar med sig av skönlitterära texter, journalistik och poesi. Tack till alla medarbetare och skribenter på Polemik – ni är fantastiska!

De viskande

Hon ligger ensam, ihopkrupen ovanpå täcket i den gigantiska dubbelsängen, i rummet där allt går i vitt. Väggar, golv, matta, kuddar, ja till och med lampan i taket är vit. Den exklusiva lampan av äkta fjädrar är stor och rund i olika toner av vitt. Den påminner om ett lurvigt moln och är perfekt att se på för att locka tankarna till annat än det som brinner inuti henne.

Allt i den nya lägenheten är vitt, opraktiskt och kallt. Det är bara hon själv som bär ansvaret, det är hon som valt alltihop. Trots att hon egentligen tycker om saker i färg, har hon släpat hem allt hon kunnat hitta i vitt. Är inte det märkligt? Kanske ett slags uppror mot det som varit innan då allt var starka färger. Nu var allt tvunget att bli nytt, utbytt, annorlunda. Och vitt.

Hon ser ut genom sovrummets två fönster och oändligt många tankar far igenom huvudet. Kanske höll hon på att bli galen? Hon är kall, huttrar och det skarpa ljuset av sommaren gör att hon måste kisa med ögonen. Det har blivit högsommar utan att hon ens lagt märke till det. Solens strålar tar sig igenom de stängda, smutsgrå fönsterglasen och dansar på hennes täcke, i det toviga håret och bleka ansiktet. Solstrålarna skär in som vassa eggar i de svullna, begråtna ögonen.

Allt står i blom där utanför fönstren. De stora björkarna som hon kan ana topparna på är i full prakt. Sommaren är hennes favoritårstid, bedårande vacker. En tid där luften andas hopp, en tid där skog och ängar vaknar. Hon vet att där utanför hennes fönster finns allt som är livet. Vännerna hon älskar, solljus som värmer, doft av nyklippt gräs, syrén och rosor. Men här i hennes rum är det mörkt och kallt. Här vilar instängdhet. Alla fönster som för länge sedan stängts trots längtan efter luft och ljus. En ovanligt obehaglig kyla håller henne i ett hårt grepp. Kylan kommer inifrån, från ett stort, mörkt hål som hotar att svälja henne hel. Ett odefinierbart hål som ingen hittills lyckats upptäcka förutom hon själv. Ingen röntgen- eller ultraljudsundersökning, ingen läkare har kunnat se något, och ändå finns där uppenbarligen något som växer sig allt större.

Det är som om hennes kropp har slutat fungera. Stilla och upproriskt i ett aldrig sinande flöde. Inget verkar längre logiskt, tankarna far runt utan stopp. Ingen tanke kan slutföras. Ett krig rasar i tankarnas boning.

Vad hade hon gjort? En av de två viktigaste personerna i hennes liv har hon svikit. Kommit med anklagelser utan substans. Det var så hon gjorde, det var sån hon blivit. Misstänksam, rädd att förlora, ologisk i tanke och handling. Hon hade ofta blivit sviken, eller var sanningen en annan?

När hon äntligen hittat någon hon ville dela allt med var det hon som svek. Hon som aldrig någonsin vågade lita på att någon eller något kunde vara sant.
Det kanske är som de säger ändå, de som viskar till henne ibland. Att hon ska bli likadan som andra varit före henne. Det ligger där mer eller mindre latent, och allt kommer kanske tillbaka ändå. Hon hade kanske haft fel om mönster som kan förändras, byta riktning. En svag kanske förblir svag. Arv och destruktiva mönster är kanske inte möjliga att bryta.

Kylan sprider sig, griper tag i varje liten del i hennes kropp. Det svarta hålet är på väg att sluka henne inifrån. Hon har inte kraft att klä av sig, ansträngningen är för stor men hon rör sig lite åt sidan för att kunna dra det stora vita täcket ovanpå sig. Nu ska hon stanna här, inte gå ut mer, bara sluta ögonen och vänta. De viskande fick rätt. Cirkeln är sluten.

/Anni

Du når sällan dina mål ensam

if you

Jag har vänner och skrivarvänner som alltid stöttar mig. Sedan har jag den stora förmånen att ha en skrivarvän som är lektör och otroligt skarp när det kommer till korrekturläsning. Hurra för alla de som inte alltid syns men som gör den stora skillnaden.

I arbetet med min senaste novell (jag tar den som ett exempel) bollade jag idéer med några personer, sökte ivrigt på internet efter tips om fantasy och fann en del som fick mig att skriva en lång novell.  När jag trodde mig äntligen skrivit klart novellen var den på runt 28 000 tecken. Jag tyckte den var bra. Två dagar senare när jag tog fram den igen insåg jag att den inte alls var bra, den var skräp och jag funderade allvarligt på att slänga alltihop i papperskorgen. Det vill säga, skriva ut, radera filen och slutligen elda upp de utskrivna bladen. Exakt i den ordningen. Men så kommer Jenny in i bilden, min briljanta Jenny.

Precis som vanligt (när det gäller mig) är inte den första, spontana känslan fel. Det finns en berättelse, en kärna som är bra, som håller. Sedan ser jag tydligt att något är fel, något är platt, det är något som saknas. Berättelsen kan inte flyga fritt. Det är där Jenny kommer in. Jag skriver till henne precis hur jag tänker, ber om råd.

Någon dag senare kommer exakt det jag behöver veta via ett kort mejl. En punktlista med funderingar, vad som är bra, vad som behöver utvecklas. En lista över vilka delar i berättelsen jag behöver fundera över, kanske ändra, ta bort eller lägga till. När mejlet når mig blir allt med ens självklart och uppenbart. Jenny hjälper mig att se det jag själv inte kan definiera.

JennyHolmstrom

Jenny Holmström, jmh korrektur.se

Därefter återfår jag hoppet, drivet, redigerar, skriver om en hel del. Till sist är jag nöjd och känner att nu, nu är det den berättelse som den är ämnad att vara. ”De orörbara” har nu 30 000 tecken. Den längsta novell jag någonsin skrivit. Den är inskickad och kommer med i novellantologi nästa år. Yay! 🙂

Tack, Jenny! Du är ovärderlig för mitt arbete och mina drömmar. Hurra för alla lektörer och andra (fruar, män, partners, vänner osv) som arbetar för att författare ska kunna utvecklas, bli bättre. Ikväll lyfter jag på hatten för dig, Jenny, och för alla andra som hjälper oss framåt. Utan er. Vore vi inget.

/Anni

Ps. Har du någon som du skulle vilja lyfta fram och hylla? De här hjältarna som inte syns finns ju ofta överallt, på jobbet, i skolan…

 

 

 

 

 

 

 

Inte vända upp och ned på allt

dimma

Jag ska inte vända upp och ned på allt. Istället ska jag följa den ursprungliga planen. Läste några av mina tidigare blogginlägg ikväll för att försöka förstå varför det varit så viktigt att skriva klart den första berättelsen. Nu vet jag. 

Jag fann svaret och kommer inte att gå över till ett annat skrivarprojekt. Istället ska jag skriva klart det första. Sedan alla de andra, några roligare, en del kanske mer underhållande.

Hur kom jag fram till ett beslut tvärtemot det jag tänkte för några dagar sedan? Jo, jag vilade, reflekterade, läste andra bloggares kommentarer och tips. Läste även ett inlägg om huruvida det går att skriva till musik eller inte. När jag funderade vidare på musik mindes jag att jag för ett par år sedan (2015) skrev ett inlägg om varför min första berättelse tvunget skulle skrivas klart som nummer ett. Inlägget handlade även om en dröm, en tidningsartikel och en musikupplevelse som fick mig att fortsätta på inslagen väg. Ikväll läste jag inlägget, lyssnade på musiken och insåg att jag var på väg att gå vilse. Igen.

Inlägget som fått mig att tänka om:  ”En natt jag drömde”

Den första berättelsen som jag arbetat med under lång tid är oerhört svår att skriva, inte bara berättartekniskt utan även för att den stundtals gör fysiskt ont att skriva. Jag vill att det blir rätt, men är rädd att det blir fel. Det är på grund av det, en massa andra frågetecken och tvivel jag tänkte prioritera om, vända upp och ned på min plan. Skriva klart en spänningsroman först. Men nu ska jag inte göra det.

Hur svårt det än är ska jag fortsätta på inslagen väg. Den allra svåraste berättelsen ska bli klar. Den behövs, den är viktig. Jag tror mig veta att mina författare och poeter som sedan länge är borta, men vars ord lever kvar, och som alltid gett mig tröst under tunga år, nu ler i himlen.

”Och så länge det finns något heligt i världen, om det så bara är ett litet musikstycke, så är inte världen tom. Då stämmer inte den stora samtida berättelsen om världen som en stum och meningslös plats.” / Erik Schüldt

Tack till alla som kommenterat och engagerat sig i vägvalet. Ni är alla guld värda.

/Anni