Drömmar

Fåröakademien – stol nio

/ annisvensson / 12 kommentarer

logotype

Äntligen får jag lov att berätta något som jag burit på en tid. Nu är det officiellt att jag blivit invald i Fåröakademien! En egen stol har jag till och med – stol nummer nio. Det är stor ära att få ingå i denna grupp av otroligt duktiga, begåvade och inspirerande författare. 

Jag har vetat om detta en tid, nu är det äntligen officiellt. I somras var jag inbjuden till en författarvecka på Fårö som anordnades av akademien och något gjorde jag rätt för under hösten kom den fina förfrågan om att bli ledamot.

”Fåröakademien är en sammanslutning av svenska författare som verkar för svensk litteratur och författarskapets kreativa skrivprocess och som hyllar tillkomsten av ny litteratur och de mötesplatser mellan författare som uppstår i dess svallvågor”. Visst är det fint? Här kan du läsa mer om Fåröakademien och dess ledamöter.

Veckan på Fårö var bland det finaste och mest energigivande jag upplevt. (Varmt tack till min fina skrivarvän Barbara Kjellström som bjöd in mig!) Jag älskar Fårös storslagna, karga natur, det speciella ljuset, havet och alla härliga människor jag fick förmånen att träffa. Nu hoppas jag kunna återvända till Fårö så snart som möjligt för att skriva. Ett himla fint ställe för inspiration och jag drömmer mig tillbaka till augustidagarna på stranden där jag satt med bara havet som sällskap (och skrivarblocket, manuset och pennan förstås)…

anni strand

När något sånt här händer i höstmörkret känns allt plötsligt lite, lite ljusare. Jag är fortfarande oerhört trött och det är mycket som sker i livet i övrigt, men skrivandet går ändå sakta framåt. Alla inlämningsuppgifter på universitetskursen Kreativt skrivande, utom en enda, är inlämnade. Jag har en del böcker kvar att läsa fram till årsskiftet men det känns som om jag tagit mig igenom termin ett på ett bra sätt. Det är enormt roligt och givande, faktiskt bland det roligaste och bästa jag någonsin gjort. Nya idéer, tankar och ord har tagit plats i mitt inre. En del har till och med kommit ut i form av poesi, ett par kapitel i en bok och delar av noveller. Imorgon är det dags att åka till Linnéuniversitetet i Växjö igen. På fredag väntar en hel dag med föreläsningar, bland annat om allusioner, romanstruktur och att välja perspektiv.

IMG_0259

Jag firar ikväll som sig bör med ett glas mousserande vin. Det är sen gammalt vid publicering och stol nummer nio i Fårös Författarakademi är kanske till och med större än publicering. Känns så oerhört fint! Skål för alla vägar som bär framåt mot målet och inte ned i diket (där jag har en tendens att hamna då och då).

Samtidigt lyssnar jag till den här musiken av Emeli Sandé. Passar bra ikväll:

”You’ve got a heart as loud as lions
So why let your voice be tamed?
Maybe we’re a little different
There’s no need to be ashamed
You’ve got the light to fight the shadows
So stop hiding it away”

 

Annons

Vad är det som skaver?

/ annisvensson / 7 kommentarer

Energi och inspiration finns och jag skriver som aldrig förr. Krönikor (den senaste hittade sin väg till lokaltidningen), noveller, blogginlägg och andra texter. Min första e-novell publiceras förhoppningsvis inom kort, men vad händer med det allra viktigaste? Bokprojektet som jag haft som mitt främsta mål. Det där manuset har jag inte vidrört på länge. Varför?

Som skrivare är jag troligen långt ifrån ensam. Du har den där drömmen om den egna boken (eller uppföljaren), bokryggen med ditt namn och titeln på ditt verk. Ditt mål. För att du tror att du har något viktigt att berätta, för att du tror att dina ord kanske kan göra skillnad eller någon helt annan anledning som är viktig för just dig.

Kring det finns både gigantiska förhoppningar och en jäkla massa rädslor.

Du vet att du har något att berätta, du vet att du kan (nåja, kanske kan) och du vet att den där berättelsen måste få bli berättad, komma ut, bli delad och  läst.

Vad är det som hindrar mig (och vad hindrar dig)?

För mig stavas det RÄDSLOR. Rädd för att inte lyckas och för att det inte ska bli tillräckligt bra. För just det där att slutföra en hel bok är ett gigantiskt projekt. Och att slutföra en bok som blir bra och som människor kan ta till sig är så stort att det skrämmer mig.

Inser att jag nog uppenbarligen ägnat mig åt vad som benämns ”prokrastinering”. Om det här inlägget inte var så intressant för dig ” so far” har du nu kanske i alla fall funnit ett nytt ord. Prokrastinering.

Och med det sagt – åter till det stora projektet. Sätt en plan för tusan. Skriv klart det där som måste få bli skrivet.

/Anni

Ps. Det kanske inte handlar om ett bokprojekt. Kanske är det något annat du skjuter upp. Varför?

Om vore jag en sommarpratare.

/ annisvensson / 15 kommentarer

Illustration, Tony Svensson, artura.se

Alltid har jag haft förmågan att drömma stort. Kanske har det att göra med alla timmar jag tillbringat på biblioteket i unga år. Där jag satt med läxor för att jag inte hade någon annan inspirerande plats att vara på. Och alla böcker jag funnit i de där hyllorna som fått mig att lyfta blicken och se det som jag annars inte skulle ha sett eller vetat om. Bibliotek, författare och berättelser har haft en avgörande betydelse för hur mitt liv skulle komma att bli. Kanske är det kärleken till orden och insikten i att ord kan göra skillnad som gör att jag så innerligt vill skriva?

De fick mig att tro att allt är möjligt och det i sin tur har lett mig fram till en rad olika saker i livet. Saker som av många ansågs omöjliga. De har gett mig mod och hopp. Nu skriver jag klart mina egna berättelser som förhoppningsvis kan nå fram till de som behöver allt det där som jag en gång behövde. Det skulle även tjäna som ett tack till alla författare som var min inspiration och som inte fick se vilken betydelse deras verk skulle komma att få. Som Karin Boye och Edith Södergran.  Eller min ungdoms favoritförfattare Per Hagman med boken ”Cigarett”, Hans-Eric Hellberg med böckerna ”Kram”, ”Puss”, ”Love Love Love” och ”Älskar, älskar inte”. Och inte minst, Barbara Voors med böckerna ”Älskade du”, ”Akvarium” och ”Tillit till dig”. Barbara fick mig inte bara att älska berättelserna utan även språket och ordföljd som ”om vore jag”. Bara för att nämna några.

Jag drömmer också om att en dag få förmånen att vara sommar- eller vinterpratare i radio. För att nå ut till de som behöver orden och berättelserna. För att få fler att förstå och veta att de inte är ensamma.

Om vore jag lyssnarnas val i mitt favoritradioprogram skulle mitt program ha temat ”Ingenting är omöjligt”. Precis som en av mina kommande böcker.

Jag växte upp i ett bostadsområde i Södertälje på 70- och 80-talet. I det området bodde de allra flesta som jag och min familj, i en enkel hyreslägenhet i beigefärgade och bruna betonghus med tre våningar. Medaljongtapeter i brun färgskala och möbler i furu och mossgrönt manchestertyg. Det mesta i området kändes grått och kallt, men husen omgärdades av gräsmattor och körsbärsträd. Små gröna oaser av spirande grönska, frodiga bär och hopp.

Vi var en familj som alla andra, åtminstone på ytan. Men allt var kanske inte som man kan tro. Allt var kanske inte som det borde ha varit eller kunnat vara. I mitt program skulle jag prata om det och försiktigt glänta på den där dörren till hemligheternas rum.

Jag skulle prata om hur man kan bryta arv och ta sig ur negativa mönster. Gå från ingenting, till en hög position i näringslivet för att sedan många år senare i sällskap av en sällsam blandning av förvånade kommentarer och positiva hejarop hoppa av. För att det känns rätt. För att göra någonting nytt. För att följa drömmar och hjärtats röst. Det skulle handla om ett löfte till mig själv som ung. Ett löfte som till slut blev tvunget att genomföras. Det skulle handla om vikten av att sätta mål, våga tro att att allt är möjligt och skriva klart en bok som funnits i tankarna i trettio år. Och så småningom lyckas bli både författare, förläggare och kanske också föreläsare.

Mitt program skulle handla om tro, hopp, mod, tankens kraft och hur det är möjligt att gå sin egen väg, oavsett bakgrund. Jag hoppas kunna både hjälpa och kanske inspirera någon till våga följa sina egna drömmar.

Den här berättelsen är viktig. För jag lyckades. Och kan jag, så kan du.

Mitt program skulle även innehålla musik som inspirerat och stärkt mig på min resa. Musik som passar bra tillsammans med mitt manus. Några exempel som jag omedelbart tänker på:

  • ”Family Portrait” – Pink
  • ”I den stora sorgens famn”  – Tommy Nilsson
  • ”Spiegel im Spiegel” – Arvo Pärt
  • ”Some die young” – Laleh
  • ”Over the rainbow” – Israel Kamakiwiwo´ole
  • “Så länge jag letat” – Cajsa Stina Åkerström
  • ”Förlåtelsen” – Kent
  • “I´ll be there” – Bon Jovi
  • ”Sånt som bara händer” – Olle Ljungström
  • ”If it be your will” – Leonard Cohen
  • “Vi blundar” – Caroline af Ugglas
  • ”Run, run, run” – Junge Junge
  • “Hallelujah” – Amanda Jensen
  • “Fight song” – Rachel Platten
  • ”Visa vid vindens ängar” – Mats Paulson och Håkan Hellström
  • ”Lost boy” – Ruth B
  • ”Strövtåg i hembygden” – Mando Diao
  • ”Nattpojken och Dagflickan – Kent
  • ”Köpt en bil” – Lars Winnerbäck
  • ”Hold on”  – Nano
  • ”Länge leve vi” – Ison & Fille
  • ”Din tid kommer” – Håkan Hellström

Kanske delar jag med mig av en del poesi av Karin Boye och Tomas Tranströmer och några andra favoriter. Kanske fattar jag också mod och delar med mig av egna texter. Det viktiga är att berättelsen når ut till de som behöver höra den.

Skulle du lyssna?

/Anni Svensson

Ps. Under perioden 19 mars-7 april  kan alla som vill bli ”Lyssnarnas sommarvärd 2017” spela in ett bidrag. Eller lämna tips på personer man vill ska sommarprata. Kanske gör jag ett försök med en egen ansökan. Om jag vågar.

Fångare av drömmar?

/ annisvensson / 4 kommentarer

Foto: Dyaa Eldin, ”Dreamcatcher”, unsplash.com

Sedan många år tillbaka har jag haft tankar kring att göra tatueringar.  Det har dock fått stå tillbaka. Kanske mest för att jag funderat på vad andra ska tycka. Men det senaste året har jag lagt de tankarna på hyllan. Nu gör jag de där sakerna jag drömt och som jag vill göra, oavsett vad någon annan tror eller tycker. Tatueringarna hänger ihop med livsdrömmar om författarskap och mod att gå sin egen väg.

Gång på gång har jag blivit påmind om hur viktigt det är att vi gör det vi verkligen vill göra. Nu idag, inte imorgon och inte nästa år. Det kan vara försent fortare än man hinner blinka. Det handlar om att lyssna inåt, fånga drömmarna som kanske glömts bort eller som man inte vågat tro är möjliga. Nu  försöker jag göra allt det där även om det är svårt. På fritiden planerar jag in tid för att kunna göra en av de saker jag älskar mest. Skriva. Jag planerar även in tid för att träna. Träning och skrivande ger den energi både min kropp och själ behöver för att sedan kunna vara en bra mamma, vän och arbetskamrat. Det här är saker som tagit mig hyfsad lång tid att komma fram till och jag har då och då gått vilse, tappat bort både skrivande och träning, men alltid hittat tillbaka.

Så vad har mina tatueringar med det här att göra? Ja, en hel del faktiskt. Den ena är en drömfångare. Det handlar om att påminna mig själv om vad som är viktigt i livet. Dessutom har jag alltid gillat tatueringar, tycker det är snyggt helt enkelt. Och varför nöja sig med en liten om man vill ha en stor?

Så vad handlar den där drömfångaren om? Enligt shamansk läkekonst är det ett kraftinstrument med ursprung hos de amerikanska indianstammarna. Det finns olika tolkningar och olika användning av drömfångare och jag vill betona att min tolkning delvis är min egen.

Ringen symboliserar livets cirkel. Nätet representerar drömmar, minnen och önskningar vi väver i vår sömn, i vår själ och i vårt dagliga liv. I mitten av nätet finns ett tomrum (i mitt fall ett hjärta) som tjänar ett viktigt syfte. Våra drömmar och önskningar påverkas av goda och onda energier (och enligt mig våra tankar, positiva eller negativa). De onda och negativa fångas i nätet och försvinner i gryningen. De goda och positiva slipper igenom igenom nätet, passerar tomrummet i mitten och når fram till mig. Tanken med drömfångaren är att varje dag påminna mig om vikten av att behålla min positiva livssyn, mina goda idéer och drömmar samtidigt som jag förmår ta avstånd från de onda och negativa.

Kanske svårt att förstå det där? Eller är det glasklart? Nåja, för mig är det tydligt och det viktigaste för mig är att jag åter gjort något jag tror på och som jag verkligen ville göra. Nu sitter den där, ståtlig på min rygg. För alltid.

Är du en fångare av drömmar?

/Anni

Gupp på vägen.

/ annisvensson / 14 kommentarer

gupp

Har du också stått där snopen och undrat vad tusan det är som händer? Kanske funderat över meningen med en del saker som sker och att det kanske är dags att ge upp. Åtminstone att det är dags att släppa taget om dina drömmar.

Ibland sker de där sakerna nästan samtidigt. Det där som får en att vackla. Lagen om alltings jävlighet, slumpen, en påminnare om livets skörhet för att du inte ska bli för bekväm. Eller kanske bara ett universums test för att se om du är stark nog? Fuck your dreams istället för Follow your dreams.

Well. Det där har jag funderat över. Massor. Hemma, vid havet, i skogen, i gymmet och i bilen för att nämna några platser. Under en längre tid har jag verkligen försökt styra mot mina mål.  Vara en bra mamma, göra ett bra jobb som kommunikatör (helst vara bland de bästa) och att i år bli klar med två nya noveller och min första helt egna bok.

Hur svårt kan det vara? Jag har ju hållit på ett tag. Jäkligt svårt har det visat sig. Gång på gång kommer nya hinder på vägen eller gupp som jag valt att kalla dem. Stora gupp.

Det nästnäst senaste av de lite större var ett smärtsamt ryggskott. Ett spjut i ländryggen som envist höll sig kvar i ett par månader. Efter det ett besked om att jag måste flytta ut ur min nybyggda lägenhet under två veckor snarast. Badrumsgolvet felbyggt, lutningen mot golvbrunn är obefintlig. Dessutom ett antal andra fel som innebär grävande, bankande, borrande typ alla dagar i veckan – sedan i juli. Bara en fråga återstår att lösa – var ska jag bo?

Det näst senaste guppet och ett av de värsta hittills kom att handla om liv eller död för en närstående och älskad person. Jag hann inte mer än landa från min resa där jag fått vila efter ett turbulent år med galet många gupp. En resa där jag återfunnit inspirationen, ideerna och lyckats skriva tjugoen sidor ny text. Bara några timmar senare satt jag på en intensivvårdsavdelning med döden flåsandes i nacken.

Från himmel till helvete fick en ny innebörd och knockouten var ett faktum. Inte direkt. Jag lyckades pendla ett gäng dagar och mil till och från sjukhuset, hålla hoppet levande och arbeta. För att det var nödvändigt för mig att få vara där.

När faran var över eller läget åtminstone stabilt – då föll jag. Jag blev sjuk, jättesjuk. Jag är stark som en björn, men inte oövervinnerlig. Jag ser att just här var det inte så konstigt att jag blev sjuk, men inte desto mindre irriterande.

Hinner bara blinka så kommer mer trubbel. Saker jag väljer att inte berätta om då det berör andra i min närhet. Det blir för personligt, men det är nya och enormt stora gupp att klättra över.

En stund blev jag matt. Så matt och arg att jag tänkte radera alla skrivna filer som har med mina novell- och bokprojekt att göra. Radera bloggen. Sluta skriva. Ge upp. Kasta in den berömda, fucking handduken. Ta död på drömmen för gott.

Men så händer något. Jag kan välja att lägga mig ned vid guppet, kika upp över kullen ibland och försöka se vad som hade kunnat hända om jag orkat klättra över. Bara en gång till.

Jag har bestämt mig för att klättra. Igen. För att jag måste. När jag skriver mår jag som bäst och orden måste få komma ut. Men kanske ännu viktigare är att en del av de berättelser och texter jag skriver förhoppningsvis kommer att göra nytta. Kanske för några, kanske för många. Men om det jag gör bara är till nytta för en enda människa så har allt varit värt det och jag älskar ju att skriva. Det verkar inte vettigt att ta död på det man älskar, även om det går trögt ibland och även om livet kommer emellan.

Så vet du vad? Jag ska banne mig ta mig över det nya guppet. Jag är en klättrare. En trött klättrare, men en som aldrig, aldrig ger upp. En dag står jag och signerar min första egna bok (förhoppningsvis är du med mig då) och med den målbilden klättrar jag. Igen.

/Anni

Ibland blir det ändå som man tänkt sig…

/ annisvensson / 4 kommentarer

Igår visste jag inte om jag skulle komma iväg på den efterlängtade långresan på grund av sjukdom. Har febrilt knaprat vätskeersättning och annat och idag kan jag glatt konstatera att jag är lite, lite bättre!

Så nu är vi packade och klara för att åka till leendenas land. Jag datorn, skrivarboken och en trave böcker. Och en och annan bikini. Kanske regnar det, kanske skiner solen. Jag tänker ta dagen som den kommer och njuta av att vara ledig och göra det jag så länge velat – läsa och kanske också skriva om lusten faller på. Förhoppningsvis kan jag göra det i sällskap av solen, havet och med sand mellan tårna…

Bye, bye Sweden and hello, Thailand 🙂

/Anni

Om att nästan nå fram. Del 2.

/ annisvensson / 7 kommentarer

Annis säng

Tidigt i höstas skrev jag ett inlägg om att nästan, men bara nästan nå fram. Till ett mål man siktat mot länge och när man är så nära att man kan nudda det, ja då faller man. Handlöst.

Det ter sig näst intill otroligt att det händer igen. Men det händer. Igen.

Förra gången handlade det om att jag missade mitt livs första bokmässa. En viktig sak just då eftersom jag debuterade som författare i en antologi med tre av mina noveller. Den första riktiga boken där jag medverkar. Ett jäkligt ilsket ryggskott satte stopp för både euforisk glädje och resan till bokmässan i Göteborg: ”Om att nästan nå fram”

Men jag vägrade låta mig nedslås, haltade fram, tränade ihärdigt och det hände en massa andra fina saker under hösten. Mitt första författarframträdande var nog höjdpunkten. Helt magiskt. Och jag tog mig tillbaka till arbetet och livet tuffade på. Med en jul som blev annorlunda än andra jular de senaste tolv åren. Men det gick ändå bra.

Bestämde mig för att följa andra drömmar jag har. En av dem handlar om att resa mer och att skriva på andra platser än hemma. För att få vila efter ett tufft år, för att få ny inspiration och ny energi. Den första resan skulle gå till Thailand imorgon. Och ja, jag skriver ”skulle gå” för det blir kanske ingen resa. I alla fall inte imorgon. 

Det började häromdagen med rapporter från Thailand som berättade om ovanligt kraftiga skyfall och översvämningar. Där började en liten oroskänsla picka i mig. Tänk om jag inte skulle kunna åka? Det verkade dock ljusna, mitt hotell var inte drabbat av översvämning och vädret ser ut att bli bättre denna vecka. Men då blir dottern magsjuk och strax efter även jag. Min dotter mår nu bra och jag mår lite bättre, men jag har fortfarande värk i magen och är fasligt matt, så den där resan känns väldans avlägsen just nu. Imorgon vet jag om jag orkar eller inte. Men jag ska banne mig packa färdigt väskan ikväll. Utifall att…

I det här läget vill jag åter igen dra upp täcket så att bara möjligen nästippen sticker fram. (Tack för den talande, fina bilden som pryder inlägget, bäste bror.) För vad är det här för jäkla orättvisa? Eller är det en mening även i det som nu sker? Jag har jäkligt svårt att se den. Kanske ska jag inte befinna mig i vattenmassorna. Kanske är det som någon klok person sa att jag sprungit fort alldeles för länge. Kanske behöver jag bara vila för att återfinna kraften och energin som jag vet finns därinne. Kanske ska jag bara logga ut, sluta skriva, vila, träna lite och sen inget mer. Inte ens resa. I alla fall inte så långt bort. Inte just nu.  Eller inte alls.

Varför skriver jag ens det här? Inte en aning till en början. Men så här mot slutet tror jag att jag vet varför. 

Att skriva i den här bloggen om hur livet är på riktigt med dess ned- och uppgångar och att läsa andra bloggar om livet och om skrivande gör att jag kan fortsätta. 

Bloggandet är som ett andningshål där jag kan pysa ut en del av det som bubblar i mig. För att orka bli frisk igen. För att orka åka imorgon eller kanske orka boka en ny resa. För att kanske under 2017 nå ett par av mina andra viktiga mål. Sånt som gör mig glad, som ger energi. Det handlar om att få ett par noveller och min egna första bok klar.

Livet bjuder på hinder. Hittills har jag tagit mig över de flesta, så kanske kommer jag över även det här och några andra jag just nu har i min närhet.

Jag vet inte alls idag. Det enda jag vet är att det känns som om jag nådde kanske bara nästan fram. Igen. Den här resan har jag verkligen sett fram emot, strävat efter, längtat till. Det var min tid för sol, vila och skrivande. Just nu är det bara jäkligt tomt utom i mitt huvud där tankarna far omkring som yra små monster. En del morrar, en del ler elakt, några skrattar och en del gråter. 

Ps. En av mina fina vänner ringde nu på eftermiddagen. Hon är sjuksköterska och sa ”Anni, du kan ju inte bara ligga där i sängen och tycka synd om dig själv. Det blir inget bättre av.” Häpp! Jag tänkte vad tusan ska jag göra då? Och mumlade väl något om jättesvag och sjuk. Hon fortsatte.  ”Ta tag i det här nu, du vill ju så gärna åka, fixa mosad potatis, vätskeersättning och lite socker. Det skadar inte att försöka”. Det lät ju jäkligt klokt, så efter en stunds tvekan gjorde jag det, kämpade mig upp och åt lite, så just nu känner jag mig något bättre. Har till och med packat väskan. Utifall att.

Litenhet och storhet

/ annisvensson / 4 kommentarer

Jag såg häromdagen ett ord i ett sammanhang jag glömt, men ordet blev kvar i mina tankar – litenhet. Och det där ordet fick mig att fundera.

Det som en gång var litenhet för mig har med åren blivit storhet. När jag var liten såg jag ofta upp till människor med en självsäker och cool yta. Idag många, många år senare är det snarare tvärtom. Nu ser jag upp till människor som är ärliga, säger sanningar om livet, vågar vara sig själva, vågar vara den de är på riktigt innerst inne. Ytan är inte viktig på samma sätt. Det inre, tankar och värderingar är långt mer betydelsefullt.

Är inte det spännande? Tänk om jag vetat allt det jag vet nu när jag var liten eller i alla fall för länge sedan när jag var hyfsat ung. Hade livet då sett annorlunda ut?

Det jag vet med säkerhet är att det som förr var storhet för mig – är idag litenhet. Och det som var litenhet är storhet och det bästa jag vet. Älskar människor som står för vad de tycker och tänker, är på riktigt med känslor, sorg, glädje, drömmar, tankar och åsikter – oavsett vad omgivningen tycker eller tänker. De är mina stora människor.

Jag var ofta på bibliotek när jag var liten (och är det fortfarande). Där hände något viktigt och det viktiga har fortsatt hända. Där fann jag människor, historier, äventyr, sammanhang och författare som berättade om känslor, längtan, sorg, besvikelser och litenhet i den stora världen. Där fick jag en känsla av att jag hittat hem.

Någonstans där på vägen ändrade jag nog också min uppfattning. Den riktiga storheten och styrkan finns i att våga visa sig svag. Det var bland annat den upptäckten som gav mig en bestämd känsla av att även jag skulle kunna bli författare. Jag har en innerlig önskan ända sedan dess om att jag också vill finnas där i hyllorna med mina berättelser, som en inspiratör, som berättar om hur det är att vara liten, men ändå behöva vara stor. Om att drömma om storhet, men känna sig liten. Och om viljan och nödvändigheten i att  förmedla det till varenda en som känner litenhet.

”Go after dreams. Not people” / Quotedthinking

/Anni

What do you desire?

/ annisvensson / 5 kommentarer

 

Skylt, follow your dreams

Min nya tavla som är bland det första jag ser när jag vaknar varje dag. Bokstäverna sitter inte perfekt och det passar bra. Vägen mot drömmar är nog sällan rak, utan kanske lite mer krokig…?

Den här sommaren, hösten och vintern har mycket hänt, semestern har sett annorlunda ut. Förra året var jag ute med familjen i en nyinköpt båt. I år separation, flytt till en ny plats, försäljning av hus och början på ett nytt och annorlunda liv. Fyra veckors semester som mestadels gått åt till att sortera, ge bort, slänga, packa och inte minst, flytta. Ovanpå det och kanske med anledning av just det – ryggskott.

Allt har fått mig att åter igen fundera. Vad vill jag göra nu när jag kan bestämma allt själv? Vad är det som gör mig glad, upprymd och som gör livet härligt att leva?

Till en början var det svårt, med en förändring som jag inte säkert visste om jag ville vara med om, men efter en tid såg jag något annat. Ljus, mening, och en början på något nytt, spännande och bra. Där är jag nu. Alan Watts är en av mina inspiratörer, därav titeln på inlägget. Jag mindes en del av hans ord och filmklipp ”What do you desire? What makes you itch? What would you like to do if money were no object?”

Men inte mycket i livet är enkelt.  Det kommer svackor och gupp på vägen och för en tid sedan ett sådant gupp då jag för sista gången återsåg vårt gamla skolhus, nu öde, tomt och alldeles tyst. Som det var den där dagen för åtta år sedan, då vi satte nyckeln i låset och insåg att det där drömhuset faktiskt var vårt. Så mycket minnen som nu  bara var minnen. Det gav en märklig känsla av tomhet och en påminnelse om hur det en gång var. Jag minns hur vi var fyllda av förväntan och drömmar. Och därefter alla år med hårt arbete och renovering för att få till det där speciella huset och stora köket vi drömt om. Det blev nästan klart, men det är inte vi som får njuta av det. För drygt tre månader sedan stängde jag den dörren för sista gången, nycklarna lämnades över till nya förväntansfulla ägare och jag satte punkt för ett ännu ett kapitel i mitt liv.

Ofta har jag både sagt och skrivit om att man inte ser meningen i allt omedelbart, just när det sker. Men med det mesta som hänt i livet har jag en kort tid efteråt sett en mening. Det är så även den här gången. Det finns en mening och jag är säker på att det är just så. Och dessutom växer vi en smula och lär oss en massa saker med varje förändring.

Nu tänker jag än mer leva livet fullt ut, varje dag. Göra det jag vill och drömt om. Resa mer (den första resan är bokad, långt bort med bara mig själv), skriva mer (även om jag då och då befinner mig i tvivlar-perioder) och bli författare på riktigt, åtminstone på fritiden (två utgivna verk, enligt Författarbundet). Jag tänker även göra sånt jag inte vågat förut, hoppa lite högre – som till exempel högläsningen och framträdandet jag gjorde nyligen. Pjuh! Ska även göra den där tatueringen jag tänkt på i tjugo år och försöka umgås lite mer med fina vänner (tack för att ni finns!) och min dotter.

Si Kao, Thailand. Vi ses snart!

Si Kao, Thailand. ”Hyfsat orört, äkta och lite Thailand som det var förr”. Hoppas det håller vad som lovas. Vi ses snart! (Bild lånad av TUI.)

Vi får se hur långt jag når med författardrömmarna och om jag går i mål med mina egna böcker. Jag är ju i alla fall medförfattare i två böcker i höst, en bok i vår och en till under nästa höst med lite tur. Två av mina noveller har fått finfina recensioner.  Nu är det upp till bevis och jag behöver se till att skriva klart de där påbörjade egna böckerna och särskilt nummer ett som funnits med mig i tankarna sedan jag var fjorton år.

Har du också drömmar? Vad drömmer du om innerst inne, vad är din ”desire” och vad hindrar dig från att göra  just det? Lyssna på Alan Watts och fundera en stund. Snabbare än du anar kan allt förändras och livet är alltför kort för att inte göra just det du verkligen vill och drömmer om. Jag säger inte att det är enkelt, bara att det är klokt att ibland stanna upp och  fundera noga.

Varje ögonblick kan vara en helt ny början…

/Anni

Det krävs mod att öppna en dörr till det okända och ett ännu större mod att stänga dörren till det redan kända” /Okänd

Något av det mest magiska jag varit med om.

/ annisvensson / 21 kommentarer
Jag. Efteråt. Den lyckan. Den känslan. Vilade i rummets hörn när alla gått hem.

Jag. Efteråt. Den lyckan. Den känslan. Vilade i det magiska rummets hörn när alla gått hem. Tack till min bror Tony Svensson som fotograferat. Läs mer på artura.se

Idag är en mycket speciell dag som jag för alltid kommer att bära med mig. I resten av mitt liv. Idag var dagen D. Den stora dagen då jag för första gången skulle tala offentligt om mitt skrivande, skrivartips, skrivarkurser, gupp på vägen, inspiration, mål, skicka vidare och mina innersta drömmar. Jag var galet nervös innan, men det blev bättre än jag någonsin vågat drömma om. Det var magi.

Hela jag är ikväll ett enda stort leende. Det är det här jag ska fortsätta göra vid sidan av mitt arbete. Skrivaoch inspirera andra att våga, att finna modet att följa sina drömmar.

Tudda Galumpan. En magisk plats.

Tudda Galumpan. En magisk plats. En plats för drömmar och fantasi. (Foto: Tony Svensson)

Den här eftermiddagen går inte att återge i ord. Det som hände idag behöver upplevas. Inne på Tudda Galumpan, en pappers- och bokhandel i Järna (som även har litterturpedagog, bokbinderi och förlag) hände det. En dröm gick i uppfyllelse, ytterligare ett delmål kan bockas av som klart. Jag klarade det! Jag stod framför ett antal människor jag inte alls kände, några tidigare arbetskamrater, nuvarande arbetskamrater, familj och vänner. På en plats som inte kan vara mer perfekt. Ett rum med mysig belysning, knarrande trägolv och högt i tak, bokhyllor fyllda av berättelser och böcker som bara väntar på att bli lästa. En sagolik plats att vara på.

Tin läser sin text och jag har dragit mig längst bak i rumet för att få en bild av helheten, den magiska.

Tin läser sin text och jag har dragit mig längst bak i rummet för att få en bild av helheten, den magiska.

Där fick jag förmånen att stå idag och berätta om mig, mitt liv, mina drömmar och skrivandet som blivit alltmer viktigt. Men som också varit en viktig del i hela mitt liv ända sedan jag var liten och började läsa och skriva. Min kärlek till bibliotek, mitt inneboende aldrig sinande hopp om att bli författare för att nå ut med de där viktiga berättelserna som behöver bli lästa. Som behöver blir färdiga och som knackar på och vill komma ut. Idag fick jag göra det, ta ett steg till mot mina drömmars mål. Och det fanns de som lyssnade, som ställde smarta frågor och kanske finast av allt… I slutet efter att jag läst en bit ur en ny novell vågade ytterligare tre personer ställa sig framför alla och läsa sina egna personliga texter. Att kunna inspirera och vara en liten del i att någon annan vill och vågar läsa sin personliga text är så vackert.

I pausen var det fika och frivillig peng att lägga. Det blev mycket i burken. Allt går till föreningen Maskrosbarn.

I pausen var det fika och frivillig peng att lägga. Det blev mycket i burken. Allt går till föreningen Maskrosbarn. Tack! (Och tack, Sussi för att du bakat.)

Det var Stina (som jag tyvärr inte fick någon bild på). Stina trollband alla med sin drömska berättarröst och sin fina berättelse ”Children had wings”. Jag blir rörd bara jag tänker på det. Stina kommer snart ut med en egen bok med flera sagor. Det är jag helt säker på och jag kommer stå först i kön för att få ett signerat exemplar och det måste även bli ljudbok. Måste! Du kan följa Stina här via hennes blogg och här hittar du även berättelsen hon läste, både som text och som ljudfil. Läs, lyssna och njut.

Det var Rolf. En man som delade med sig av två fina texter ur sitt liv. En vändpunkt i ett tufft liv och en kärleksförklaring till sin fru Susann. Här blev jag så berörd att jag fick hålla emot hårt för att inte börja gråta. Det var så fantastiskt att Rolf vågade, så modigt. Och som han skriver! Vackert, oerhört vackert och berörande ända ut i tårna. Rolf kommer också med en bok och det är jag också säker på och den kommer vara väl värd att läsa. Jag lovar!

Rolf. En av de modiga som mot slutet läste två egna enastående texter.

Rolf. En av de modiga som mot slutet läste två egna enastående texter.

Och det var Tin, en av delägarna till stället där vi var idag. Tin läste en jättefin text ur en saga för barn. Även den så himla bra och jag ser fram emot att få läsa hela berättelsen en dag.

Jag och Tin som gjorde den här upplevelsen möjlig för oss alla. Tack, Tin!

Jag och  fantastiska Tin som gjorde den här upplevelsen möjlig för oss alla. Tack! (Foto: Tony Svensson)

Jag är oerhört lycklig och tacksam över att få ha upplevt den här dagen. Vilken energi, vilken magi. Och nu vet jag att jag måste, måste fortsätta. Måste få göra om det här igen och igen. Få möjlighet att inspirera, uppmuntra och peppa människor att våga. Jag måste även fortsätta skriva och bli klar med mina berättelser.  Idag fick jag signera boken Färgargårdens andar med tre av mina noveller. Jag fick även läsa en del av en ännu outgiven novell, ”En berättelse från ovan”. Under nästa år siktar jag mot att få signera min helt egna första bok. Tror du jag klarar det?

anni-sign-1

Jag fick signera böcker. Vilken lycka! (Foto: Tin Carleson)

anni-sign-2

Foto: Tin Carleson.

Jag, Åsa och Anders. Önskar jag haft bilder på alla fina besökare!

Jag, Åsa och Anders. Önskar jag haft bilder på alla fina besökare!

Innerligt och varmt tack till ALLA som var med idag och tack till Tin för att du gjorde det här möjligt! Tack även till alla vänner och bloggföljare som peppar mig, mina skrivarvänner från kurserna med Kim M Kimselius, tack Kim och tack även Helen Laestadius Loman och skrivarvänner från Folkuniversitetet som inspirerat mig längs vägen.

She believed she could. So she did. Minst två av besökarna hade läst min blogg. Tack Åsa och Anders fört kort, choklad och vacker blomma!

”She believed she could. So she did.” Minst två av besökarna hade läst min blogg. Tack Åsa och Anders fört kort, choklad och vacker blomma!

anni-3

Vilken dag! Så glad, tacksam och nöjd!

Ingenting är omöjligt, bara olika svårt.

/Anni

Ps. Det blir eventuellt en skrivarcirkel i Järna på Tudda Galumpan i vår. Vill du vara med? Anmäl gärna ditt intresse i så fall. Vi är redan fem som är med. Stort!