Om smärtmonster och skrivande.

0D18F0C3-EF96-4651-97EC-57305FD2A27CDen senaste tiden har jag levt med ett smärtmonster. Det syns tyvärr inte, men bor i min rygg. Efter en längre tid med ett så elakt monster som inte syns kommer tvivel, sorg och en jäkla ilska.

Jag kan inte göra allt jag vill. Har inte kunnat skriva, arbeta fullt ut, umgås med vänner, göra kuliga saker med min dotter eller träna så mycket som jag vill.

Smärtmonstret växer och krymper om och om igen (nerver i kläm). Det gör att allt blir svårplanerat eftersom jag måste lyssna till dagsform från dag till dag. Något som fungerar bra en dag, fungerar inte alls nästa dag. Det är minst sagt, jäkligt irriterande och tröttsamt. Kanske särskilt om man är som jag. En planerande människa med barn som behöver aktiviteter och jag själv med stora drömmar, mål och ett arbete som jag älskar och saknar.

En dag blir en utan förvarning fråntagen allt det där. För ett jäkla illasinnat smärtmonster som inte riktigt ännu vill ge sig iväg. Varje dag är en kamp om att vinna eller förlora mot smärtmonstret. En del menar att det är klokt att försöka tänka på något annat, förvirra smärtmonstret, men den här rackaren låter sig inte luras. Ett annat tips har varit att omfamna monstret, att bli vän med det för att komma ur det. Det har jag också provat, men min hjärna är inte konstruerad så att jag kan omfamna något som är dåligt och som kan besegras. Så här omfamnas icke ett smärtmonster. Istället har jag gett det ett namn och sedan söker jag varje tänkbar strategi och väg framåt. Mot en seger.

Det kanske mest intressanta är att det även finns något litet gott i allt det onda. Trots att kroppen nu inte lyder hjärnan. Med kamp, motgångar och tuffa saker tycker jag mig se att det även kommer en tydlig påminnelse om livets bräcklighet. Och ödmjukhet inför att bara få finnas till. En känsla av att vilja fånga dagen. Varje dag.

favvoplats-1611

En av de platser där jag hämtar energi. Där himlen möter havet. Farstanäs udde. Min tänkarplats.

Musiken låter vackrare. Höstens färger lyser mer klart. Höstsolens strålar värmer mer. Havet är ännu mer magiskt. Dofter blir starkare. Och i stunder och under de dagar jag segrar och smärtmonstret släpper taget är det banne mig magiskt att få leva. Dessutom i landet Sverige. Jag är så himla tacksam över att jag är född och får leva just här. Följa årstidernas skiftningar och att ha förmånen att få frikort både för läkarbesök, smärtspecialister, sjukgymnastik, varmvattenträning, Tens (en fiffig apparat med elektroder som minskar smärtan för stunden), akupunktur, smärtskola och nödvändiga mediciner.

Den magiska platsen åter igen. Farstanäs udde.

Åter igen. Farstanäs udde. En annan dag. En annan bild.

Samma plats. Magiskt. Farstanäs udde.

Samma plats. Magiskt vackert. Farstanäs udde.

Kampen mot smärtmonstret går vidare. Hen ska inte vinna. Jag vilar massor, jobbar det jag kan, gör mina sjukgymnastikövningar till punkt och pricka (som ska göra att jag blir helt bra), följer råd från fysioterapeuter, pratar med kloka vänner, ni som följer bloggen och peppande kollegor. Promenerar i solsken och regn. I ljus och mörker. Kikar även in i kyrkan då och då  – en fin plats att vila på. Försöker hitta saker som ger min inre starka kärna ny kraft, saker som får mig att skratta och saker som får mig att njuta utan krav.

Annat som tar mig framåt är att jag nu kan arbeta igen och att kunna lufta lite tankar här på bloggen (även om ett inlägg måste delas upp över tid). Viktigt är också tankarna på mitt framtida skrivande, mina krönikor, noveller och böcker som väntar på mig. Och den där dagen i december då jag ska få sitta i den lilla fina bok- och pappershandeln Tudda Galumpan här i Järna (som ett stort, mysigt vardagsrum) prata skrivande och läsa en av mina noveller. Inbjudan kommer!

En dag kommer också min bok på temat smärtmonster och hur de besegras att bli klar (jodå, det finns även ett sånt utkast  i byrålådan). Det handlar om vad människor gör om de möjligen trots allt, inte besegrar monstret som inte syns. Men det handlar även om att en kan vinna mot ett försäkringsbolag i en tvist om olycka, smärtmonster och annat. Trots att en del säger att det är heeeelt omöjligt. Då hoppas jag att du vill läsa den berättelsen också. DET ger mig kraft att fortsätta.

När du går igenom något riktigt tufft, vad ger dig energi att komma vidare?

youcannot

Källa: tinybuddha.com ”Simple wisdom for complex lives”

/Anni

Det där med författarporträtt

anni_forfattarbild

Ikväll har jag fått ett mejl som fick mig att hoppa högt. Nåja, nästan i alla fall… Jag ska verkligen få sitta i en riktig bokhandel och läsa någon av mina texter. Hur stort är det? Megastort! Jag har också börjat fotografera lite och funderar över det där med författarporträtt. Måste man göra som alla andra eller kan man gå sin helt egna väg?

Kanske kan man göra något helt annorlunda? Fungerar det? Kan den här bilden vara mitt författarporträtt eller bör det vara något mer ”mainstream”?

Vad tycker du? Berätta!

/Anni

Ps. Återkommer om datum och tid för uppläsning. Troligen någon gång i december, under en söndag eftermiddag.

Om att nästan nå fram.

Bokmässan 2016 NOT

Allt var sedan länge bokat, packat och klart för Bokmässan. Kläderna, boken, de nya visitkorten, utställarkortet…

Falla på målsnöret.  Kämpa och nå nästan, men bara nästan hela vägen fram. Famlande försöka hitta ett litet ljus i mörkret. Där är jag nu. Har du haft samma galet irriterande känsla någon gång?

Jag är den där positiva människan som alltid försöker se det ljusa i det mörka. Hitta en väg som leder framåt. Har alltid sagt att det ofta finns en mening i det som sker, men att meningen ofta inte syns, eller blir tydlig förrän en tid senare.

Den här gången verkar något ha förändrats lite. Inom mig. Det har blivit svårare att se det där ljuset. Jag har kämpat en lång tid efter en cykelolycka, kommit tillbaka mot alla odds. Tränat, jobbat hårt, skrivit vidare på mina berättelser och var vansinnigt glad. Jag vann! Till och med över ett försäkringsbolag som under lång tid ville slippa ta ansvar. Det omöjliga var inte omöjligt.

För bara drygt två veckor sedan var jag stark. Urstark.

För bara drygt två veckor sedan var jag stark. Urstark.

Men, så en morgon för drygt två veckor sedan, plötsligt utan minsta förvarning ett ryggskott med galen smärta. Som att få ett spjut rakt in i ryggen. Och jag trodde det skulle gå över. Icke, jag kom tillbaka och arbetade två dagar innan jag fick avbryta. Efter ett antal övningar sjukgymnastik blev allt ännu värre. I nästan två dygn har jag varit näst intill helt utslagen av smärta, en smärta som tar över allt. Det ska visserligen gå över, men det kan ta några veckor till…

Idag och imorgon skulle jag äntligen få vara på Bokmässan i Göteborg, min allra första bokmässa med min/vår skrivargrupps första bok, antologin Färgargårdens andar. Tåg och fint hotell bokat sedan länge för jag skulle ju fira nu! Tre noveller publicerade i en riktig bok. Äntligen på väg, ännu ett par steg mot mina drömmars mål, skulle jag fira ordentligt.

Till och med visitkort hade jag beställt. Och jag dristade mig till att lägga till ”författare” 🙂 Modigt värre! (Glömde i min iver bloggare och krönikör.) Och på baksidan, ett av mina favoritcitat ”Ingenting är omöjligt, bara olika svårt”. Nästan lite ironiskt med facit i hand.

Det blev ingen resa och inget firande. Jag lägger mig ned, drar upp täcket så att bara näsan sticker fram. Med undantag för enstaka promenader och några enkla övningar som ingår i ordinationen för läkande tänker jag ligga kvar här, ta alla nödvändiga piller för att härda ut och vila, fundera på livet, det outgrundliga.

Jag kan skriva, men bara en kort stund. Det här inlägget har skrivits i flera omgångar på små lappar under två dagar. Det är ändå tur att jag har orden för att försöka förstå det som sker i livet och vädra mina dystra tankar just nu. Att skriva lite, gör att jag förmodligen överlever den här prövningen. Sedan får vi se. Kanske orkar jag hitta tillbaka till orden så de där berättelserna jag bär på äntligen kan bli klara. Och idag kom faktiskt en idé om en ny berättelse till mig när jag låg där under täcket… Men utan förmåga att få den på pränt. Oerhört irriterande.

Dagens vy. Långt, långt ifrån Bokmässan i Göteborg.

Dagens vy. Långt, långt ifrån Bokmässan i Göteborg.

Den enda lilla fördelen med att befinna sig vid smärtans utpost är att en ser och känner de där små, men fina sakerna i livet. Det är som om känslan av allt blir starkare, tydligare. Eller kanske är det ett skriande behov av att försöka hitta något att hålla sig i. Som det vackra i musik, en stjärnklar natthimmel eller doften från vetet i värmekudden, en doft som påminner om vår, sommar och vajande fält. Och den där lite daggfriska doften i luften som smyger sig in när fönstret öppnas tidigt om morgonen. En svag doft från de enstaka blommor som fortfarande blommar i september. Solen som fortfarande kikar fram, trots att det är höst…

Jag nådde nästan hela vägen fram till Bokmässan. Nästa år kanske jag lyckas ta mig hela vägen dit, och kanske med en av mina helt egna böcker. Jag hoppas att det är som en av de underbara människorna i min närhet sa till mig, att den där positiva och starka Anni finns kvar inom mig. Hon behöver bara få vila lite. Ja, kanske är det just så. Hon behöver bara vila, läka och sen kanske hon kikar fram igen och går vidare, fortsätter skriva och följa sina drömmar, för att till slut nå hela vägen fram.

Lyssnar till den här musiken och tänker att det är hon, den där positiva kraften inom mig som spelar den för mig. Jodå, hon finns nog kvar där. Hon vilar bara lite.

Lev väl. Ta hand om varandra. Se till att följa de där drömmarna du har och börja kanske redan idag. På några få sekunder kan allt förändras.

/Anni

En mycket speciell dag.

Anni Premiärbok

Idag är jag strålande glad och lycklig. Trots ett jäkligt irriterande ryggskott med osannolik värk som dämpas med allehanda preparat. På vägen hem från en fantastisk kickoff och konferens med härliga arbetskamrater, pep det till i telefonen. Ett sms med meddelande om ett paket från förlaget Roslagstext. Ett paket jag väntat på.

Det är boken! Den första riktiga boken där mina texter är publicerade. Jag har förmånen att ha tre noveller med i boken Färgargårdens andar. Förutom mina texter, så har femton andra begåvade författare också bidragit med noveller. Så roligt att vi rodde vårt gemensamma projekt i hamn! Heja oss!

Vi fick ett uppdrag förra sommaren på en skrivarkurs med författaren Kim M Kimselius. Vi skulle skriva noveller med ”spöktema”. Min första tanke var att näe, det där klarar jag inte. Jag har aldrig skrivit den typen av text i hela mitt liv. Men snart började idéer ta form och vips! så hade jag den första novellen klar och strax efter den andra och lite senare den tredje. Glädjen i att skriva och massor med inspiration av omgivningen, skrivarvännerna och Kim bara satte fart på orden. (Tack, tack, Kim, du fantastiska skrivarcoach och tack alla ni andra för stöd och pepp!) Efter lite puts, bollande och korrekturläsning under hösten, skickades novellerna in och blev godkända.

I juli i år träffades vi igen för att skriva och göra de slutliga korrigeringarna av vårt material och sedan gick boken till tryck. Och nu har jag den i min hand! Boken är blank, fin och har 420 sidor. En nästan magisk upplevelse idag, att få öppna den där lådan med tjugo böcker…

Det jag lärt mig det senaste året är så oändligt mycket. Det viktigaste är att inte ge upp, låta det ta lite tid, låta texten vila, läsa och läsa igen. Och stryka, ”kill your darlings”, det ligger så mycket i det uttrycket. Stryk! När jag läser mina noveller nu inser jag att mycket mer kunde strykas. Det är en bra lärdom inför det avslutande arbetet med min första egna bok. Den är på väg, vänner, den är på väg…!

Till dess, fira det här delmålet med mig! Köp gärna boken, läs den och berätta vad du tycker om mina noveller. Ge mig feedback på vad som är bra och vad som kan utvecklas.  Vill du ha ett signerat ex? Det går bra, beställ helst via adlibris.com så kan jag signera när vi ses.

Om du bor väldigt långt bort, mejla mig på annimysvensson@hotmail.com Annars finns boken att köpa både på adlibris.com och bokus.com och på Bokmässan i Göteborg 22-25 september, monter B09:20. Det kommer att bli ett foto där också, med mig och boken, vare sig ni vill eller inte 🙂

Vissa dagar är livet smått fantastiskt, trots ryggskott från helvetet. Och du kommer väl ihåg? Ingenting är omöjligt, bara olika svårt. (Tack Robert H för det citatet, kommer att hänga med mig livet ut, och det finns med på mina kommande visitkort…)

/Anni

Galet eller smart?

Foto: Dyaa Eldin, "Dreamcatcher"

Foto: Dyaa Eldin, ”Dreamcatcher”

Idag hittade jag en artikel i The Washington Post som grep tag i mig direkt. Pablo, som älskar böcker berättar om hur han nu i januari öppnar en butik för begagnade böcker. I denna digitala tidsålder. Hur tänker han? Är han galen eller rentutav smart?

Han säger själv: ”I guess it is pretty crazy”, men jag ser bara en person som följer sin passion och sitt hjärta. Jag blir alltid inspirerad av att läsa såna historier, för det går ofta himla bra när man är sann mot sig själv och gör det man verkligen tycker om. Det verkar också genom det som berättas i artikeln som om bokhandlare och begagnade böcker håller på att göra comeback. Underbart! För jag är sådär lite gammeldags när det kommer till läsande och jag läser helst på papper (om jag inte lyssnar på ljudböcker). Det är något med att kunna ”känna” boken eller tidningen när jag läser och så tycker jag det är enklare för ögonen. Kan ju ha något med åldern och seendet att göra också förstås…

Här kan du läsa hela artikeln: ”In the age of Amazon, used boookstores are making an unlikely comeback.”

Och en annan på samma tema: ”Independent bookstores turn a new page on brick-and-mortar retailing”

För inte så länge sedan läste jag också om hur många som idag vill läsa på papper (tidningar, böcker, nyheter osv) och hur många som föredrar digitalt. Och hur ser det egentligen ut idag? Läser alla människor bara på sina skärmar eller finns det fler än jag som föredrar att t ex läsa böcker och tidningar i pappersformat?

Här finns kanske en del av svaren: ”Why digital natives prefer reading in print. Yes, you read that right”

onlinereading_kalla_Student_Monitor

Hur läser du helst om du får välja?  Digitalt eller papper?

Jag tänkte avsluta dagens helt oplanerade inlägg med två riktigt bra tips om du är ute efter både e-böcker och traditionella böcker (begagnade). Ja, om jag får säga det själv förstås och det är ju så härligt med en egen blogg – jag får säga och skriva precis vad jag vill 🙂 Så här kommer två tips:

  • Köpa begagnade böcker på nätet är plättlätt och fungerar utmärkt. Kika här och gör det: Bokbörsen
  • Om du söker lite äldre böcker (e-böcker) kan du kika på Litteraturbanken. Här finns gratis material för nedladdning i ePub-format, både svenska klassiker och även fackböcker. Galet bra! (Tack till Gabrielle som driver bloggen ”Läsa & Skriva” för det finfina tipset.)

Och som svar på frågan i rubriken. Galet eller smart? Pablo är kanske lite galen som vågar, men också modig, smart och härligt inspirerande eftersom han följer det han verkligen vill göra. Låter sin dröm bli verklighet. Jag är kanske också lite galen som försöker ge mig på att skriva böcker och blogga i hopp om att någon ska vilja läsa, men jag älskar ju att skriva. Så jag ser mig också som passionerad, envis, smart och förhoppningsvis även inspirerande. Lite av varje liksom.

”Be bold enough to use your voice, brave enough to listen to your heart, and strong enough to live the life you´ve always imagined.” /Tomas Öberg

/Anni

Dreamer eller doer?

11254122_650545275047337_2135135245_n

Ibland önskar jag att jag vore en doer fullt ut. Du vet inte en halvdan som gör lite grann på olika håll och inte kvickt går hela vägen med något specifikt. Somliga löper hela linan ut, följer sin dröm. Doers på riktigt liksom. Andra gör som jag – lite av varje, här och där, kanske på vägen mot målet.

Igår hade jag en ny följare på mitt Twitterkonto @annisvensson; Doers magazine – Sveriges största magasin om idéer som blivit av. Som alltid blir jag nyfiken på vilka de är, de som valt att följa just mig.  När jag har en stund över brukar jag spana in varför någon följer och kanske hur hen hittat mig.  Och just idag hände något som inte händer ofta. Jag fastnade på Doers magazines hemsida som var full med härliga exempel på människor som lever sina drömmar. Som vågat tro och som tagit steget. Fullt ut.

Direkt fastnade jag där trots att jag borde ägnat mig åt annat. Inspirerande människor som berättar om hur allt började för just dem. Hur de gjort verklighet av sina drömmar. Doers.

Och jag funderar på mitt eget liv. Jag sätter mål, planerar och får väldigt mycket gjort så jag är ju en doer. Det har till och med ett väl renommerat ledarskapstest slagit fast, att jag är analytisk, målinriktad, ser helhet, är strategisk och får saker gjorda.

Just nu sitter jag och funderar över det här och skriver samtidigt som dottern badar. Ibland kilar jag in och får en glass ifrån badcaféet som hon driver i badkaret just ikväll. Sedan lägger jag fram kläder till imorgon och skriver lite till. Packar en väska och äter en blåbärspaj i dotterns badcafé, skriver en rad till för att sedan läsa godnattsaga. Känner du kanske igen pusslet med barn, jobb och ett brinnande intresse för skrivande eller något annat som du inte riktigt hinner med, men som du bara måste göra ändå? För att det ger energi och är så kul.

Och så alla dessa ständiga hinder som man möts av. Dammbollarna har jag lärt mig blunda för, åtminstone ibland. Och vilar gör jag en hel del. Men bilen som behöver däckbyte, besiktning innan månaden är slut, maten som ska lagas, tandläkarbesöket, körningen till discot, inköpen av mat, nya gummistövlar, den oändliga mejlväxlingen med försäkringsbolaget och allt det andra. Samtidigt som jag får massor gjort gör jag inte det jag borde göra fullt ut, så som en riktig doer. Skriva klart mitt första verk. Det kanske är mitt problem, att jag försöker göra flera saker samtidigt och hoppas att någon härlig fe ska dyka upp och ge mig extra tid så att den där boken jag drömmer om äntligen kan bli klar.

Men det kommer ingen fe. Vare sig till  mig eller dig, inte idag och inte imorgon.

Flera berättelser pockar på uppmärksamhet och jag skriver lite här och där. Bloggar lite när jag inte kan jobba med det andra skrivandet för att kunna ”pysa” ut lite tankar när jag behöver det. Skriver en och annan krönika. Och får lite ny energi av något hejarop vid horisonten.

Jag är nog både en dreamer och en doer. Kanske känner jag mig mer som en komplett doer när mitt första verk blir klart och utgivet. Mitt stora mål i livet just nu.

Kikar i mitt minnesarkiv med bilder och minns sommarens skrivarkurs i Eringsboda med Kim M Kimselius och den gamla bryggan och sjön där jag tog ett dopp. Försöker minnas hur jag tänkte där och då. När allt blev tydligt, inspirationen spirade och jag bestämde mig för att det första verket ska bli klart. Det är jag och ingen annan som kan lösa det. Ingen fe och inga extra timmar på dygnet. Bara prioriteringar och skrivtid. Målet ska nås, men jag kommer behöva lite mer tid och det ska jag ge mig själv.

Kolla in själv och se om du också blir inspirerad av doers som följt sina drömmar; Doers magazine

Är du en dreamer eller doer?

/Anni

Intervjuad i Länstidningen Södertälje

Ibland slår drömmar in och ibland händer saker man inte riktigt räknat med. Och de där stunderna, när det väl händer, är så roliga. Jag har varit sjuk i några dagar och därför inte kunnat blogga om det här förrän nu.

Slottsparken, Ulriksdal, Stockholm. En fantastiskt vacker plats. En plats för drömmar.

Slottsparken, Ulriksdal, Stockholm. En fantastiskt vacker plats. En plats för drömmar.

För ett par veckor sedan skickade jag in ett förslag på gästkrönika till Länstidningen i Södertälje (LT). Den var formulerad som ett svar på nyhetschefen Carina Sigurdssons roliga krönika ”Hur överlever du vintrarna och mörkret?” Tyvärr finns den inte digitalt.

Men det blev ingen gästkrönika den gången utan istället en intervju och ett hedrande helsidesreportage med mig i tidningens del som kallas ”Lördagsporträttet” den 24 oktober. Så himla roligt och fint!

Här kan du läsa den digitala versionen: ”Att skriva är ett lyckorus, det är som att ha hittat hem”

Det återstår att se om min krönika om hur jag överlever höst- och vintermörker blir publicerad i Länstidningen, här eller någon annanstans så småningom.  Och om jag nästa år står på Akademibokhandeln på Kringlans varuhus och på Lunabiblioteket och signerar mitt första verk. Ibland slår ju drömmar in…

/Anni

Ps. Tack Carina Sigurdsson (nyhetschef), Roger Stigell (reporter) och Magnus Grimstedt (fotograf) på Länstidningen för ett fint reportage.

Våga tro att allt är möjligt.

4C0DE23B-67A6-40D2-8DE7-639700C2E35A

Ibland får jag kommentarer som ”Hur ska du lyckas få en bok utgiven, det är ju typ halva Sverige som vill bli författare?” Ja, det är nog sant att många skriver och att många vill bli författare. Men varför ska man inte sikta högt om det är just det man verkligen vill? Vad är det som säger att det inte går att ge ut en bok om man har något viktigt att förmedla?

Jag väljer medvetet att sikta högt. Det finns en historia som är väl värd att berättas. Det finns till och med fler som är värda att berättas. Och kanske ännu viktigare är att jag är övertygad om att det är många som skulle behöva läsa dem. Därför skriver jag.

I mitt skrivararbete söker jag ofta inspiration. Till exempel människor som verkligen gör det de gillar utan att bry sig särskilt mycket om vad andra tycker.

Nyligen lyssnade jag på en intervju med en 103-åring som bloggar. Är inte det hur coolt som helst? Många skulle kanske säga att man vid 103 år är för gammal, att det nog inte kan finnas något intressant att blogga om eller att tekniken är för svår.

Kolla in Dagny som är Sveriges eller till och med kanske världens äldsta bloggare. Hon började blogga när hon var över 90 år. Här en intervju med henne på radio P1 tidigare i år: ”Vid 103 år är jag aktivare än någonsin” Och här hittar du hennes blogg: ”Blogga med mig”

Dagny, du är fantastisk och du inspirerar! Keep on!

/Anni

The one who follows the crowd usually get no further than the crowd. The one who walks alone is likely to find herself in places no one has ever been. /Albert Einstein

Vad vill du inte göra?

vägen_2

Författaren Henning Mankell har lämnat oss, bara 67 år gammal. Jag har aldrig läst något av hans verk, men nu ska jag göra det. Vill du veta varför?

Jag läste ett citat idag från hösten 2014 där Henning intervjuats av TT och det lyder så här:

”Tiden är knapp. Du hittar aldrig en 25:e timme som du tappat bort i någon påse i köket. Den finns inte. Alla människor måste bestämma sig för vad de inte vill göra. Jag har varit ganska duktig på det, att alltid värdera min tid.”

Det finns mycket intressant kring Henning och den sak som fastnat mest är att han vänt på den frågeställning jag ofta har. Ni som följt min blogg vet att jag ibland ställer frågor kring vad jag eller du vill göra. På riktigt. Och att det är viktigt att komma fram till det, vad man innerst inne vill med sitt liv och att följa sitt hjärta, hitta sin egen mening och mål. Henning däremot vänder på det hela och tycker att vi bör fråga oss vad vi inte vill göra. Intressant. Kanske ger det helt nya svar som leder var och en av oss i rätt riktning?

Henning skrev också en hel del om sin sjukdom i krönikor för GP (Göteborgsposten). I sin sista krönika citerar han i slutet Peo Enqvists ord:

”En dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi leva”.

Henning Mankells näst senaste verk heter ”Kvicksand”. Där skriver han om livsavgörande ögonblick, om möten med gatubarn och om den egna uppväxten . Ett till verk på min ”att-läsa-lista” efter att idag ha fått veta lite mer om honom.

Tack för dina kloka ord, Henning, vi ses kanske i skrivarklubben i Nangiala. Fram till dess fortsätter jag att ta bort sådant ur mitt liv som jag inte vill göra. Och försöker göra mer av det jag verkligen vill. Till exempel att läsa ”Kvicksand” och skriva klart mitt egna första verk.

Har du någonsin funderat över vad du inte vill göra? Och har du i så fall gjort någon förändring i ditt liv?

/Anni

Ser du stjärnorna?

image

Flera gånger i livet har jag blickat mot himlen. I djupaste förtvivlan och sorg för att finna svar. När inget annat fanns.

Vid största glädjen, som exempelvis under sommaren när jag befann mig på en båt med min familj vid havet. Hade tid att tänka. Tid att skriva.

Och ensam när de andra sov, fick jag möjlighet att beundra den sagolika, vackra stjärnhimlen, med bara mig själv som sällskap.

Kikar du mot himlen någon gång? Tar du dig tid att se en stjärnbeströdd natthimmel? Precis som den är inatt?

Någon vet vad jag talar om. Känner igen sig. Någon har kanske inte en aning. Tycker kanske det låter märkligt. Oavsett, prova att stänga av alla ljud. Sätt dig ute ensam, en stund sent om kvällen. En kväll som den här. Och bara se. Känn.

Gör du det du vill? Är du på den plats du vill vara? Är du lycklig?

Vi må vara små i universum. Men vi finns. Och vi har alla möjlighet att göra det vi innerst inne vill. Och om du inte vet vad du vill har jag ett tips. Ja, jag vet att jag kanske är lite tjatig, men kolla in Alan Watts.

/Anni