Vägen till det undermedvetna

Jag kämpar febrilt för att komma vidare med spänningsromanen. Det är inte långt kvar fram till deadline för nästa inlämningsuppgift i Kreativt skrivande, vilket betyder 15 sidor, nyskriven, redigerad text. Det går just nu sisådär. 

Jag har dagar då det finns utrymme för skrivande som exempelvis igår på eftermiddagen, en gråmulen septembersöndag. Men kom orden? Nänä. Inte mer än ett par knastertorra meningar. Jag finner mig åter igen funderande över varför. Ibland kommer orden i ett aldrig sinande flöde och ibland blir det bara skräp eller ingenting alls.

Det jag gör då är att analysera. Igår och ikväll tror jag det beror på att jag har ett hundratal andra tankar som blockerar flödet. Det finns inte möjlighet att ett uns av kreativitet ska kunna ta plats i myllret av allt annat. Lösningen på det brukar vara att gå en promenad i skogen eller vid havet. Check på båda delarna igår. Därefter skriver jag en lista på allt det där andra som far runt. Sånt jag ska göra och sånt jag behöver komma ihåg.

Från gårdagens promenad vid havet.

Därefter går jag över till flödesskrivande för att tömma hjärnan. Det innebär att jag ställer klockan på tio minuter för att skriva av mig om allt det där andra som rör sig i huvudet just nu. Ett sätt att ”rensa rören” som författaren Tove Folke beskrev det under en fantastisk föreläsning. Check även på det.

När jag väl kommit så långt kan jag ha tankar kvar som måste få komma ut innan det är dags att ta sig an det ”riktiga skrivandet” och då kan det bli ett blogginlägg som detta. När det är klart är klockan runt nio på kvällen, vilket då kan följas av att jag läser lite i en bok för att få inspiration (i detta fall ”Silvervägen” av Stina Jackson). Vips! så får jag ofta en idé eller en tanke på hur jag ska komma vidare. Men just när jag ska sätta igång kommer jag på att jag glömt hänga den där maskinen med tvätt som inte hanns med tidigare ikväll. Därefter behöver jag påminna dottern om duschen, idrottskläderna, vattna de trötta växterna som jag glömt bort i över en vecka och göra klart lunchlådan till imorgon.

Väl tillbaka framför datorn vid tiotiden är jag nästan för trött för att skriva ett enda ord, men det är just där och då som jag möjligen lyckas nå fram till utkanten av mitt undermedvetna. Den magiska platsen där fantasin, orden och berättelsen som vilar i min hjärna finns. Och jag tror att det är dit jag behöver nå för att kunna skriva. Jag behöver komma i kontakt med mitt undermedvetna, vilket är stört omöjligt att lyckas med under en kort stund. Det finns mycket som först måste rensas undan. Det finns en väg till det undermedvetna, till den där platsen där mina karaktärer lever för glatta livet, men det krävs både tid och utrymme för att nå dit. Hur ska den tiden hittas? Kanske ska jag ta ledigt en dag varje månad? Tål att funderas vidare på.

Är det någon skrivare som känner igen sig i allt detta? Går det att korta ned vägen för att snabbare nå fram till det undermedvetna?

/Anni (Alldeles, alldeles i närheten av det undermedvetna, men nu i sängen med det trötta huvudet vilandes på kudden. En ny sida blev det i alla fall ikväll…)

Annonser

Bam! Råmanus klart

Äntligen. 54 847 ord. 298 540 tecken. Råmanus till min första egna bok är klart.

Efter år, svett, tårar, tvivel, omskrivningar, strykningar och den senaste veckan, runt tjugo helt nyskrivna sidor är jag klar.

Nu återstår en sista genomläsning och troligen ännu mer strykningar, men utkastet är klart. Från början till slut med alla förslag till ändringar och förbättringar som jag fått tips om under två terminer vid utbildningen i kreativt skrivande.

Stort tack till min handledare Magnus Eriksson och till alla mina kurskamrater som varit med på resan. Jag har även många, många andra att tacka och ni får en alldeles egen sida i boken.

Klart. Klart!

Slut på meddelandet.

/Anni

Att tro och att våga

I förra veckan fick jag mejlet jag väntat länge på.

Meddelandet som skulle berätta om jag kommit in till år tre i utbildningen kreativt skrivande (halvfart på distans) på Linneuniversitetet. Och jädrar i min lilla låda. Jag kom in! Det gjorde mig så oerhört glad. Väldigt få platser, två antagningsprov och jag lyckades. JAG KOM IN!

Den ofattbara och obeskrivliga känslan av lycka som infann sig. Att få göra det man älskar och att det dessutom inte kostar något, förutom kursmaterial och min tid är helt fantastiskt. Ser nu väldigt mycket fram emot hösten.

Att våga tro på sig själv och det man gör är oerhört viktigt. Tänk om jag inte hade vågat söka in till den här utbildningen för två år sedan. Jag har tvekat större delen av livet för att jag inte trott på mitt skrivande. Tvivlet finns fortfarande där emellanåt, men det här beskedet stärkte mig verkligen. Det är en jättebra utbildning som hela tiden utvecklar mitt skrivande, som ger nya lärdomar och insikter. Det ska bli så himla roligt att fortsätta.

Kreativt skrivande III, IV och V är examensgrundande och berättigar till konstnärlig examen på kandidat-, magister- respektive masternivå. Vi får se hur långt jag lyckas nå.

För dig som är nyfiken på innehållet hittar du information här: Kreativt skrivande III

”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”

/Sören Kirkegaard

Nu har jag en semestervecka framför mig. Helt ensam och inga planer. En hel vecka likt ett blankt, oskrivet blad. Ska jag kanske skriva eller ska jag ta en roadtrip? Träna lite, läsa en bok. Vi får se vad livet bjuder på.

/Anni

Ibland går det inte alls

brygga

Det är ett dygn kvar tills nästa uppgift i kreativt skrivande ska vara inlämnad. Det handlar denna termin om att fortsätta med det stora projektet, det som blivit den svåra uppgiften, projektet som aldrig tar slut och nu är jag fast igen.

På något vis hamnar jag ibland i en nedåtgående spiral vad gäller skrivandet. Inte skrivandet i stort för något skriver jag nu i princip varje dag, helt enligt tidigare plan. Det är bara det att jag skriver på fel saker. Inte det jag egentligen behöver skriva. Tankarna vill inte gå in i det svåra projektet. Kanske har det tagit för mycket energi, kanske är jag trött på att aldrig bli klar, kanske är det för svårt eller så är det bara åter igen tvivlets röst: ”Det blir inte tillräckligt bra, andra gör det här mycket bättre än vad jag någonsin kommer att kunna göra.”

Hur stor är ändå egentligen chansen att bli utgiven? Nästan lika med noll. Av runt 2 000  manus blir kanske 3-4 utgivna. Men för att kunna försöka måste jag ju först skriva den klart. Det verkar gå sisådär för tillfället. Gah!

Jag har många kapitel nästan klara, nästan en hel bok men förmår inte att redigera klart. När jag läser kapitel sju och framåt tycker jag det är urdåligt, platt. Vissa dagar är det helt annorlunda och tankarna är positiva – klart att jag fixar det! Jag kan ju skriva det här, även om det är svårt. Det har min lärare satt ord på, det har mina kurskamrater sagt.

Men allt det där spelar just nu ingen som helst roll. Det går helt enkelt inte och jag får bara acceptera det. Jag stirrar istället på en bild (se ovan) som föreställer en brygga och fantiserar om en helt annan berättelse – eller så är det kanske inte något helt annat:

”Ove sätter sig ned längst ut på den grå och slitna bryggan. Bryggans stolpar har börjat luta och han tänker att han borde ta tag i det där snart. Innan det skulle vara för sent men just idag har han inga krafter kvar till mer arbete. Han behöver vila nu. Bara sitta där stilla i den tidiga, ljumma sommarkvällen, se ut över sjön och känna den svaga doften av tång och sommarblommor. Vattenytan krusar sig lite av den svaga vinden, det enda som kan höras är några måsars hesa läten.

Ove drar upp benen mot bröstet, stryker undan några grå hårstrån som alltid verkar vilja falla ned i ögat på vänster sida. Det var nu länge sedan han tagit sig tid att få håret klippt och det började bli irriterande långt. Han skulle ta tag i det också. Snart.

Han sätter sina båda skrovliga händer som stöd under hakan, vänder blicken uppåt mot himlen. Mörka moln har tornat upp sig. Möjligen skulle det bli regn, men genom de mörka molnen bryter några av solens strålar försiktigt igenom. Kanske skingras molnen snart, solen och värmen kommer tillbaka. Han önskar att kraften som han vet finns där långt inom ska återvända. Kanske imorgon.”

Nu ska jag njuta av ett glas rött vin och se om det ger med sig. Kanske kan det lösa upp någon knut eller så löser det inget alls. Vi får se. Fick i alla fall ett fint tips på ett jättegott rött vin av min kollega idag som även är en fantastiskt duktig sommelier. Vinet i mitt glas ikväll är Reserve Mont-Redon, 2016, Cotes Du Rhone. Behöver du dryckestips eller en sommelier kan jag varmt rekommendera henne: Karin Sommelier på Facebook och Karin Sommelier på Instagram. 

vin

/Anni

Skrivandets sinne

Utbildningen i kreativt skrivande är just nu en stor del av mitt liv. Varje inlämningsuppgift ger nya upptäckter, insikter och skrivarinspiration. Och just idag har jag turen att befinna mig precis intill Linnéuniversitetet på vackra Teleborgs slott.

Den första uppgiften nu under år två var att läsa essäsamlingen ”Skrivandets sinne” av Elisabeth Rynell och svara på frågor om innehållet, delvis kopplat till mitt eget skrivande.

Den boken är en skatt, en sträckläsningsbok, en fin samling essäer med stor igenkänningsfaktor. Rynell fångar mitt intresse redan i inledningen till den första berättelsen:

”Ingen annan årstid är tiden så närvarande som nu, om sommaren.”

”Det är så idiotiskt lätt att tänka på livets och alla somrars oändlighet redan långt innan fågelsången tystnat…”

Precis så tänker även jag. Om sommaren känner jag mig som mest levande, det är då jag trivs och mår som allra bäst. Jag vet inte om det är ljuset, solen, fågelsången eller dofterna i vinden, men något är det med sommaren som är magiskt, vackert och som gör att jag mår fantastiskt bra. Samtidigt har jag svårt att njuta av sommaren då jag likt Rynell tänker på att det snart är höst igen, snart kommer mörkret tillbaka, kylan och allt det andra som gör att jag inte känner mig lika levande och glad. Ofta säger jag till mig själv att njuta här och nu, ta dagen som den kommer och inte fundera över morgondagen. Det är lättare sagt än gjort, eller vad säger du?

Något som också är väldigt fint med Rynell är att hon kopplar sitt skrivande till naturen. Jag är själv en naturmänniska och får inspiration till att skriva av naturen. Ibland i skogen, där jag kan vila i en glänta, ligga på rygg och betrakta himlen, molnens formationer och långsamma rörelser. Ofta vid havet där jag lyssnar till vågornas sång, känner in doften av hav och tång och fantiserar om vad som finns vid horisontens slut. Något med havet får mig att vila, att känna lugn, men det finns även något där som handlar om samhörighet och som får min fantasi att vakna. Havet låter mina tankar vandra fritt, ofta kommer där ord och texter som jag behöver, måste skriva ned. Det är även som Rynell skriver i ”Om en rödhake”:

”Och det jag ser, det ser jag också med mitt liv. Att ögonen jag har är just mitt livs ögon och vissa saker som jag ser är osynliga för andra”.

Jag känner det som en fin uppgift att skriva ned de där tankarna så att andra kan få ta del av det jag ser. Möjligen är det en av författarens uppgifter, att sätta ord på det kanske andra inte ser. Om vi hittar intressanta saker i vår omgivning som kan lyftas fram och beskrivas på ett sätt som berör tänker jag att det kan bli riktigt spännande läsning.

Något annat som Rynell också sätter ord på är pinan de dagar man inte skriver av olika anledningar:

” Det som gör ont är inte främst det faktum att man inte får någonting skrivet. Det är snarare att inte-vara-i-skrivandet som gör ont.”

Exakt så är det även för mig. Med åren har skrivandet blivit alltmer viktigt. Lika viktigt som att andas. Om jag inte kan eller får utrymme och tid att skriva mår jag inte bra. Det är bra insikt eftersom det också gjort att jag försöker prioritera skrivandet i mitt liv, bland annat genom att genomföra utbildningen i kreativt skrivande (nu år två av totalt fyra möjliga). Varje gång jag sätter mig för att skriva vid datorn eller med papper och penna (det härliga raspande ljudet behöver jag ibland) inser jag hur bra jag mår av det. Jag är helt enkelt en skrivande människa som behöver skrivandet. Det kanske kan te sig en smula själviskt, men vid närmare åtanke så är det inte så. För att kunna tänka och kunna ge av mig själv till andra behöver jag energi. Den energin hämtar jag i skrivandet och till viss mån även i läsandet.

Men vad handlar det om egentligen? Rynell citerar i essän ”Livets mening” författaren Viktor E. Frankl med citatet ”livet måste ha en mening” (sid 20). Jag stötte av en händelse på Frankls bok för några år sedan och jag tyckte det där stämmer så väl, att livet behöver en djupare mening, att alla människor behöver en mening och jag tror mig hittat min – att skriva. (Förutom att ha förmånen att få barn som också ger en djupare mening.) Det är lustigt hur vissa citat, meningar eller böcker korsar min väg, särskilt i stunder av tvivel. Kanske är det någon mening även med det.

Rynell beskriver ytterligare en intressant sak i den första berättelsen som jag känner igen mig i.

”För ett kort ögonblick händer det något mellan mig och skogen som jag tittar ut i. Den är inte jag men den flyter in i mig och plötsligt är jag tillsammans med den i världen. Och jag är till.”

Just de där sista orden ”jag är till” är något som stämmer bra överens med hur jag känner. Jag har erfarenheter som gör att jag bär på berättelser som kräver att få komma ut, men det är också en känsla av att när jag skriver känner jag en samhörighet. I det där rummet inom mig som bara jag har tillgång till blir drömmar till verklighet, och verklighet till drömmar. I skrivandet är det jag, mina karaktärer, ibland naturen eller något annat som gör att jag får den där känslan av att ”jag är till”. Jag har kanske inte helt kunnat sätta ord på det förut och Rynell lyckas göra det på ett sätt som gör mig glad. Det är en igenkänning och en slags känsla av samhörighet som uppstår när jag läser hennes texter. Det finns uppenbarligen fler som känner och tänker som jag. Den känslan är fin och jag tycker mycket om hela essäsamlingen av Rynell. En del av hennes författarröst tycker jag påminner om en annan favoritförfattare jag har – Bodil Malmsten.

Rynell avslutar fint den första essän med dessa kloka ord som även handlar om det egna tvivlet kring skrivandet, att man egentligen inte kan, men ändå måste eftersom det är det enda i hela världen som ger den där speciella känslan. Men tvivlet finns alltid där, ett tvivel som ofta besöker även mig.

”Det måste vara för att få vara med om det, som jag satt igång att skriva fast jag inte kan skriva. Att om jag inte nu kan skriva vare sig dikter eller berättelser, måste jag få sätta ord på pappret. Ändå. Våga den farliga tanken, att jag får finnas. Och det gör jag bara när jag skriver. Får. Finnas.”

Och slottet…

Jag befinner mig idag som sagt på Teleborgs slott i Växjö, det finaste hotellet jag vet. En man före mig till receptionens incheckning fnissade lite i eftermiddags när han fick ett rum i en av sidobyggnaderna och sa: ”Ja du, prinsessan får väl bo i ett av tornen…” Jag tror han syftade på mitt långa hår och javisst, idag hade jag tur. Idag och inatt bor jag i ett rum, i ett av tornen, högst upp på plan tre och fint är det, sagolikt. Vackert, prisvärt (kostar inte mer än hotellen i stan), god mat, stor frukostbuffé, och finfin service.

teleborg

Om kvällen, lite som Hogwarts…

teleborg 5

Vacker och ståtlig byggnad.

teleborg_dag

Det här ger mig inspiration till nya berättelser…

rum7

Mitt rum denna gång, en svit i slottsbyggnaden. Så himla fint!

skrivbord2

Har en skrivarplats också i mitt rum.

fonster

Ljuvlig utsikt från rummet, mot vattnet nedanför slottet.

tradgard

Även slottsträdgården väcker fantasin…

sjo

Fin promenadslinga nedanför slottet.

Nu dags att skriva vidare på min novell och kanske ta en tur i slottets korridorer.

/Hälsningar från slottet, skrivaren och alla hennes drömmar

Ps. Rynells Skrivandets sinne omnämns i denna läsvärda artikel i SvD: ”Författarna själva – det gör oss bra på att skriva”

Allt var ju riggat…

och ändå inte många ord skrivna. Åtminstone inte av det som jag tänkt skriva idag. En veckas semester går mot sitt slut. Jag har solat, badat, vilat och tränat men det där skrivandet har det inte blivit mycket av. Idag hade jag tänkt ägna hela dagen åt att skriva, men av någon outgrundlig anledning har jag gjort allt annat än att skriva.

uteplats

Vad hände med dagen och varför blir det så här? Ja, det funderar jag på nu och istället för att skriva det jag borde så skriver jag ett blogginlägg. Är det brist på inspiration? Nej. Är det brist på idéer? Nej. Är det brist på tid? Nej. Det enda jag kan komma på är att jag är trött och prokrastrinerar* just nu för att slippa ta tag i skrivandet som är krävande i den fas jag befinner mig i just nu. Jag skjuter upp skrivandet, hittar på alla möjliga andra saker att göra, och gör dem. Istället.

Vad har jag egentligen gjort idag? Var uppe redan vid åttasnåret, gjorde redig frukost med fil, flingor, hallon, juice, smörgåsar och kaffe. Tog fram datorn, satte mig ute och begrundade himlen och alla vackra moln. Kände att jag behövde få ur mig alla tankar som far runt för att få rum för allt det andra jag ska skriva idag. Skrev ett inlägg på Facebook och Instagram om gårdagens skolavslutning, chattade lite, hämtade posten, läste nyheter och mejl.

blue1

En selfie hinns märkligt nog också alltid med. Min dotter tycker jag ser ut som ett ”blått fluffigt moln” i min nya ljusblå klänning. Tror det är positivt.

Tänkte att jag nog borde träna idag innan jag börjar skriva. Näe, det gjorde jag ju igår. Kommer på att jag behöver ta en promenad, kanske handla lite också. Byter om, går på promenad och handlar ”viktiga saker” (sånt jag intalar mig att jag behöver för att skriva) som jordgubbar, tranbärsjuice, glass, choklad och en bunt rosa pioner (!). Råkar även gå förbi ortens blomsteraffär som har utförsäljning. Får syn på en vacker blomma som skulle passa utmärkt på min uteplats. Köper den trots att jag egentligen inte har råd och får släpa den en kilometer.

blomma

Väl hemma är jag hungrig igen. Borde skriva, men nu dags att laga lunch. Kycklingsallad är nog bra för att få energi. Efter maten behövs lite vila så passar på att ta en titt på Facebook och Instagram. Chattar lite när jag ändå är igång och kommer på att jag behöver beställa ett blombud till en speciell och viktig person.

Sen är det dags att skriva. Nästan i alla fall, för nu behövs kaffe och kanske lite av den där rabarberpajen och vaniljsåsen som blev över igår. Jo, det behöver jag och sen är det minsann den perfekta skrivtiden. Pratar lite med en granne som passerar och inser att det kanske finns några stenplattor som jag behöver vid bygget intill. Bara måste ta en liten promenad dit för att kika. Jo, de kanske kan passa de där plattorna och de ska ju ändå slängas. Ser också en vacker, ensam vallmo som tagit sig upp ur all bråte. Den behöver fotograferas och förevigas. Så vacker!

vallmo

Tillbaka hemma och sätter mig åter igen framför datorn. Tror minsann det börjar åska och studerar himlen en bra stund för att se om det kan stämma, kikar in en snabbis på smhi.se Läser mejlen för att se att blombudet är bekräftat och jäklars jag skulle ju också bekräfta den där bokade servicen på den inbyggda, trasiga mikron. Det går inte att komma fram på telefon, men det går visst att mejla dem genom att fylla i ett formulär på nätet med tusen frågor. När det är klart piper det från tvättmaskinen som jag redan glömt att jag satt på. Dags att hänga lite tvätt.

Magen kurrar, klockan plötsligen fem. Dags för middag. Hur gick dagen så fort?  När klockan är fem ska jag nog ta ett glas vin och då brukar inspirationen komma också, men först laga lite mat. Det blir quinoasallad med fetaost, spenat, granatäppelkärnor och balsamico.

Vips! Står min ena brorsdotter vid farstukvisten. Det visar sig att min pappa tagit fel på dag för min dotters skolavslutning. Han tror att igår är idag, att det är fika nu. Turligt nog finns rabarberpaj kvar så de stannar på fika. På med kaffe, fram med glass och jordgubbar (en sån tur att jag handlade i förmiddags).

Mella och pappa

Min yngsta brorsdotter Mella och min pappa. Mella hade med sig världens godaste vaniljbullar. Hon bakar själv och säljer till fenomenalt bra pris. Behöver du bullar vet du var du vänder dig 🙂

Nu är klockan över åtta på kvällen och drygt tolv timmar har passerat av min skrivardag. När jag väl ätit min sallad och druckit upp det där glaset med vin då ska jag skriva.

Eller inte. Aja, det är en dag imorgon å.

/Anni

*prokrastinera: skjuta upp till ett senare tillfälle eller till en annan dag

 

Att följa sin inre röst

Follow dreams citat

Oavsett om den särskilda berättelsen och de där andra berättelserna jag skriver någonsin blir utgivna – eller inte – så finns något litet betydelsefullt i resan jag gjort. Efter många år på en väg jag av olika anledningar var tvungen att gå, valde jag en ny väg som på många sätt var långt ifrån självklar.

Jag valde att kliva av från ett jobb på toppen av karriären och ett företag som jag mot slutet hade mycket lite gemensamt med. Och jag gjorde det utan att ha ett nytt jobb klart. Jag gjorde det på grund av en kombination som handlade om inre värderingar som krockade med de yttre och en dröm om något större som jag burit med mig under många år. Utifrån det väl genomtänkta beslutet följde både mod och beslutsamhet.

I över trettio år har jag burit på en berättelse som behöver få komma ut i ljuset och nu är jag på väg. Jag klev av karriärstegen, lämnade tjänstebil, hyfsat hög lön och fann nästan omgående ett nytt spännande jobb. Jag kunde kombinera både ett roligt kommunikationsjobb med kloka värderingar och runt åtta timmar långa arbetsdagar. Det gav mig vips! en fritid med plats för både skönlitterärt skrivande och annat viktigt. Jag skrev och gick skrivarkurser men kände att jag ville ha mer, veta mer och kunna mer.

Våren 2017 tog jag modet till mig och sökte in till utbildningen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet och trodde nog aldrig att jag skulle komma in. Några (okej, ett gäng) år över fyrtio trodde jag min tid var förbi för universitetsstudier och med ansökan följde dessutom ett arbetsprov. Men det gick vägen. Jag var en av de drygt femtio lyckliga som kom in.

Efter att glädjechocken lagt sig kom funderingarna på om jag skulle klara av det vid sidan av ett heltidsarbete. Jag kom fram till att jag måste försöka. Det här var en chans, en dröm som på något sätt alltid funnits hos mig, men som jag tystat alltför länge.

Och idag sitter jag här med ett leende. Det fungerar utmärkt att kombinera arbetet med studier eftersom studierna är mitt stora fritidsintresse och så galet roligt. Jag har nyligen gått igenom feedback från min lektor och mina kurskamrater på den senaste inlämningsuppgiften (kapitel ett i min första bok). Det är en del hejarop och feedback som lyfter mig och mitt skrivande, men det är också lite tuffare kommentarer och frågeställningar som gör att min text förbättras, att skrivandet går framåt, utvecklas.

Kunde jag ha gjort allt det här tidigare? Eller har vägen och resan hit varit nödvändig? Jag har inte svaret på de frågorna. Jag önskar att jag insett vikten av att lyssna mer inåt funnits tidigare, men för min del finns så många gupp och saker på vägen att det kanske inte var möjligt. Kanske kan mina ord och erfarenheter ändå ha betydelse för någon ung människa. Om jag får råda fritt så skulle jag säga – tveka inte, följ ditt hjärta och din passion, gör det du innerst inne vill. För det vi gör med hjärta och passion blir ofta väldigt bra, och med det som är väldigt bra, följer också framgång. Jag kan inte låta bli att påminna om min favoritinspiratör Alan Watts:

Att lägga fram det man skriver i ljuset för andra att beskåda är inte på något vis enkelt. Livet i övrigt är tufft emellanåt på många fronter, men de här stunderna av insikter och framåtskridande gör att jag klarar allt. Med utbildningen och skrivandet har jag hittat det jag vill göra, och jag vet som en av få gånger i mitt liv, att jag gör helt rätt. Jag fortsätter följa hjärtat, min inre röst och det kan aldrig någonsin bli fel. För den insikten och känslan är jag så jäkla tacksam.

Följer du din inre röst?

/Anni

Ps. Jag fick ett meddelande från en tjej som läst min blogg och kände sig inspirerad. Stort och varmt tack till dig. Du inspirerade mig så att jag fick det här inlägget skrivet. På internationella kvinnodagen och allt. Tack! 🙂

Poesi – Triad

 

annisvensson triadalt2

Foto: Jenna Beekhuis

 

Igår publicerades min dikt i tre delar – ”Triad”. En speciell känsla. Dels för att jag under utbildningen i Kreativt skrivande har fått flera utmaningar som jag inte trott mig varit kapabel att klara av, dels för att poesi för mig kommer med många krav. Ändå blev det något till slut. Det blev Triad.

Mycket har hänt under utbildningens gång och en viktig del är att jag hittat till poesin, eller kanske snarare hittat tillbaka till den. Poesi har nämligen funnits med i stora delar av mitt liv. I kursens första del ingår att läsa faktaböcker om skrivande, skönlitteratur, drama och poesi. Under allt läsande vaknade en slumrande längtan till liv. En längtan som handlar om att skriva poesi – eller i alla fall något som liknar poesi.

Jag är på näst intill oprövad mark nu när jag har försökt skriva den här typen av text. Det känns lite vingligt, lite läskigt.

OM du skulle vilja läsa så lyssna gärna på musikstycket som hör till, ”Spiegel im Spiegel” av Arvo Pärt. Det är musik jag upptäckt under skrivandet av min första bok. En i många avseenden svår berättelse att skriva, ibland kan det kanske upplevas som att jag skriver mer OM berättelsen än att jag på riktigt skriver den. Jag gör ofta båda delarna parallellt, men ibland bara det ena. Det tar grymt mycket tid att skriva en bok eftersom det inte bara att skriva. Det är planering, struktur, tänkande, tusentals ändringar under resans gång eftersom nya idéer dyker upp längs vägen. Det är oerhört komplext och ibland blir jag trött, det känns som om jag aldrig kommer bli klar. När jag inte mäktar med att skriva på de längre berättelserna, men ändå måste skriva (för det måste jag) tycker jag om att skriva ned korta funderingar och tankar som ibland  blir blogginlägg, ibland en krönika och som nu blivit till någon slags poesi.

När jag var ung och även senare i livet när jag stundtals varit vilsen och fundersam har jag hittat böcker av författare och poeter på bibliotekets bokhyllor som gjorde skillnad. Någonstans när jag var runt fjorton år föddes en stark längtan i att själv vilja skriva. En vilja att bidra och vara en del av allt det där fina som de gett till mig. Kanske kan mina erfarenheter och ord bidra med något litet till en annan människa. Möjligen är det för stort tänkt (tvivel som vanligt), men nu finns i alla fall Triad här på bloggen och på Polemik.nu

Ps. Lyssna gärna till ”Spiegel im Spiegel” av Arvo Pärt medan du läser 🙂

Triad

1. Morgonen

Om morgonen, solens strålar letar sig in genom halvöppet fönster,

solkatter leker tafatt på väggen, över täcket i sängen.

En ljummen vind, knappt märkbar

griper tag i de skira gardinerna, får dem att bölja i vackra vågor.

Jag skönjer en doft av daggvått gräs, nyutslagna blommor,

och ett vagt löfte om ännu en begynnande sommardag.

Platsen bredvid mig bär nu bara bleka spår av dig,

sköra minnen, smekningar av solvarm hud,

och en liten grop i kudden där jag trott mig se ditt ansikte vila.

Du är för mig förlorad,

men en ny dag tar sin stilla början.

Och jag med den.

 

2. Dagen

Om dagen står jag vid havets strand,

blickar ut över det vilda, otämjda, och vackra.

Vinden leker med mitt hår,

och jag andas in doften av tång och hav.

Spåren av dig dröjer sig kvar på min hud.

Du var skrattgropar, ljummet sommarregn och sol.

Jag är salta tårar, skuldtyngda skuggor och skymning.

Du lät all min längtan vila i din famn (tills du sa du var tvungen att gå.)

Jag vill dansa med glädjen, omfamna allt,

om än så bara för en kort stund.

Ser ut över havet,

och drömmer om att en dag dansa igen.

Vågornas eviga sång ljuder högre än allt.

Nu är det havet som låter mig vila.

Allt annat för en liten stund tystnar.

 

3. Natten

Om natten, på den tunna linjen mellan vakenhet och dröm,

en röst, en viskning,

som vore där någon på min axel.

Skriv, skriv av hjärtats lust.

Ljuvlig är drömmen,

av allt det andra hjärtat går itu,

och lusten ekar i tomma rum.

Men sällan är natten så mörk

som precis innan gryning.

Kanske tystnar tvivlet,

och allt inom finner en väg ut.

Kriget som rasar i själens boning

blir ord som rinner ned på vitt papper.

Speglingar av mörker,

blir till ljus.

/Anni

En ny dörr har öppnat sig – kreativt skrivande

Det här ser kanske inte mycket ut för omvärlden. En korridor, Linnéuniversitetet i Växjö. Stundtals sprudlar där av liv. För mig är det en ny spännande värld som nu ligger vidöppen, välkomnar mig och väntar på att utforskas. Jag får vara med om något jag tidigare knappt vågat drömma om.

Här ställs de stora frågorna kring litteratur och skrivande. Ibland får frågorna svar. Ibland får vi fortsätta söka svaren utanför universitetets väggar. Salar och korridorer är fyllda av elever (utom på just den här bilden) som längtar efter kunskap. Alla med samma passion för skrivandet som jag. Vi får umgås, prata med professorer, litteraturvetare och författare. Tänk att jag får vara här, lyssna, lära, ta in, fråga och skriva. Det är här jag ska vara. Helsike så upplyftande.

Det var 697 sökande, varav 170 hade utbildningen Kreativt skrivande 1 som förstahandsval (30 hp, distanskurs, Institutionen för film och litteratur i Växjö). 50 sökande med godkänt arbetsprov kom in. Jag (!) är en av dem. Det är ingen garanti för att jag kommer att klara kursen, det är många uppgifter som ska lämnas in och granskas, tusentals boksidor som ska läsas och ibland analyseras. Oavsett så är detta det roligaste jag någonsin gjort, och jag ska göra mitt bästa för att slutföra det. Förhoppningsvis även fortsätta till del två.

Igår var första dagen på universitetet (två dagar per termin är det föreläsningar på plats). Vi fick en genomgång av kursplanen, uppgifter, litteraturlista, förväntningar m.m. av Barbro Westling och Magnus Eriksson som är kursansvarig universitetslektor. Därefter fick vi ses i våra respektive arbetsgrupper med 4-5 personer i varje för att lära känna varandra lite grann. Det är inom grupperna vi senare kommer att ge respons på varandras inlämnade uppgifter.

saskriverduromaner

Ännu en bok tillkom på läslistan igår och köptes på plats. Har läst en femtedel på tåget hem. Kan varmt rekommendera den till alla som skriver (kan vara lite svår att få tag i).

Därefter följde ett längre pass med universitetslektor Maria Nilson som föreläste om litteratur och genus. Väldigt intressant på många sätt. Det slog mig att jag nog inte tänkt så mycket på genusperspektivet i skrivandet innan Maria lyfte  både min blick och förståelse. Nu har jag fått en hel del nytt att tänka på och föreläsningen var också minst sagt underhållande.

Det sista passet var oerhört intressant. Två kvinnor som även är handledare för några grupper under kursen – Marie Peterson (författare, lektör, kritiker och kulturjournalist)  och Cecilia Davidsson (författare och lektör)  förde ett resonerande samtal med varandra. Om vad, varför, hur de skriver, tips om luft i texten, planering, avslut och mycket annat intressant som skulle ta för lång tid att återge.

Igenkänningsfaktorn var hög. Till exempel kring hur tusen idéer far runt i huvudet, hur svårt det kan vara att få ned dem i en text som blir intressant att läsa. Om hur en specifik plats kan ge nya uppslag till och hur den som skriver ena dagen kan tycka att ”Wow, det här känns ju galet bra!”.  För att ett par dagar senare konstatera om exakt samma stycke ”Vilket skräp det här är, bara att slänga skiten och börja om…” Någon mer än jag som känner igen sig?

När jag lyssnat på de här två och läst om Marias senaste verk kunde jag inte låta bli att beställa – ”Undersökning i en bassäng”. Hon skriver bland annat om dörrar som varit stängda, precis som jag. Det blir mycket läsning framöver, men det är en viktig del i lärandet för att skriva bättre, och jag läser ju alltid ändå.

“If you don’t have time to read, you don’t have the time (or the tools) to write. Simple as that.” /Stephen King

Idag är jag lite trött, många tankar som hoppar runt. Angenäma tankar. Jag är så himla lycklig över att få vara en del av den här världen, att ha förmånen att få lära mig mer. Kunskaper som förhoppningsvis gör att jag utvecklas, skriver bättre, mer intressant och att jag en dag når fler av mina mål.

Det är banne mig ett privilegium att få vara en del av Linnéuniversitetets Kreativt skrivande och jag är tacksam över möjligheten att få vara med.

Om du drömmer om något du verkligen vill göra – vänta inte lika länge som jag gjort. Våga prova och gör det nu. Det är värt allt. Allt.

/Anni

Premiär för min första E-novell; En berättelse från ovan

Omslag: Tony Svensson, artura.se

Hurra! En av de stunder jag väntat på är äntligen här och ytterligare en milstolpe är nådd. Det är premiär för min allra första e-novell. Från och med idag finns den att köpa på Adlibris och Bokus. 

E-novellen En berättelse från ovan har med sin inledning vunnit pris i en skrivartävling, anordnad av Litteratursalongen.

Berättelsen handlar om vad som händer med oss människor när hjärtat slutar slå, när vi dör. Kanske är det något vi inte kan föreställa oss. Fram till nu.

En medelålders kvinna lever sitt liv i hög fart och så effektivt som möjligt. Utan att reflektera över vad som egentligen är viktigt eller vad hon egentligen vill. Hon drabbas oväntat av sjukdom och därefter blir ingenting som förut. Det visar sig vara för sent att uppfylla alla de där drömmarna hon bar på. I alla fall på det sätt hon tänkt sig.

En berättelse om att våga följa sina drömmar innan det är för sent. Och om tro, hopp och att döden kanske är något annat än vad vi kunnat tro eller vågat hoppas på. En berättelse om en plats vi inte kan se. Tänk om det finns en annan dimension där vi återser människor vi saknat, men kanske på ett annat sätt, i en annan form? Det vi inte kan se, kanske ändå finns. Tänk om…

Mina tankar kring berättelsen
Min förhoppning är att novellen ska leda till samtal om både livet och döden. Vad gör vi med vår tid här på jorden? Följer vi våra innersta drömmar och önskningar eller har vi för bråttom för att känna efter?

Många människor har svårt att tala om döden och en del bär på sorg och saknad efter nära och kära. En smärta och sorg som är svår att lindra. Med den här berättelsen vill jag också inge hopp och väcka en tanke om att döden kanske inte är vad vi tror. Tänk om varje slut är en helt ny början? Jag har inspirerats av både egna upplevelser och av andra människors berättelser. Människor som förlorat någon närstående. Och som mött en fjäril…

Om mig (om du inte visste det här förut)
Jag heter Anni My Svensson och jag är skribent, krönikör, författare och förläggare. Uppvuxen i Södertälje, numer boende i Järna, ett par mil söder om Södertälje. Vill genom mina berättelser inspirera, beröra, sätta ljus på viktiga samhällsfrågor och förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Jag har som mål att ge ut min första, egna bok på temat ”Ingenting är omöjligt” under 2017. Arbetar som kommunikatör, skriver på fritiden noveller, böcker, krönikor och bloggar (publicerad bl a i Allas, Länstidningen i Södertälje, i en novellantologi och i böcker om hälsa).

Vill du läsa e-novellen En berättelse från ovan? Hoppas det!
Den finns att köpa från och med idag den 18 april på Adlibris och Bokus. Yay!

Du får jättegärna berätta vad du tycker när du har läst och vill du skriva en kort recension skulle jag bli mer än superduperglad. Nu fortsätter arbetet med mina större bokprojekt och med del två av denna novell som plötsligt kom till mig igår.

Obeskrivligt glad idag över att jag nått så här långt, men också lite orolig och fundersam. Mina ord och min alldeles egna, första e-novell har fått vingar. Vad ska ni tycka…?

/Anni

Ps. Tack Joelsgården Förlag för allt arbete, Artura Photo Art för hjälp med omslaget och tack till alla som stöttar mig på min skrivarresa. Utan er vore jag inget.