Vad är det med havet?

Dryga sex veckor har gått sedan min fotoperation. Igår fick jag äntligen slänga kryckor och fotpjäxa och som jag har längtat efter den dagen. Den sista tiden kände jag mig oerhört låg, även om det var en planerad operation och jag visste att läkningen skulle ta tid. Men jag visste inte att det skulle bli så svårt för mig att vara beroende av att få hjälp med nästan allt. Bland det första jag lovade mig själv att göra när jag kunde gå och köra bil igen var att träna och ta mig till havet. 

Det jag lovade mig själv har jag gjort idag och vilken glädje att kunna sätta sig i bilen med musik på högsta möjliga volym. Friheten att kunna åka precis vart jag vill. Den känslan! Wiiiiihoooo! Det är såna där saker en tar för givet i vanliga fall, och åter igen har jag blivit påmind om hur betydelsefulla de där små sakerna i livet är.

Först till gymmet där jag inte varit på drygt sex veckor. Jag var fundersam över hur mycket jag skulle orka, hur mycket jag tappat i styrka då jag bara ”mesat” runt hemma på en yogamatta ett fåtal gånger. Det kändes himla roligt att vara tillbaka (ja, det är sant!). Jag har längtat så otroligt mycket till träningen som oavsett livets händelser i övrigt gör att jag känner mig stark och glad. Det gick långt mycket bättre än jag kunnat tro. Jag fick kliva ned ett, ibland två pinnhål på vikterna men inte mer. Jag satsar på att vara tillbaka i tidigare form och vikter inom sex veckor. Det bör inte vara några problem när jag nu jag återgår till ett par, tre pass i veckan. Träningen är verkligen bra, den gör underverk. Kanske de berömda endorfinerna?

Anni gym 2018

Tillbaka på gymmet! Yay!

Sedan var det dags att åka vidare till en av mina favoritplatser vid havet, Farstanäs udde för att ta en kort promenad och träna den ömma foten som fortfarande är rejält svullen. Vädret idag var grått, vinterkylan nöp i kinderna, foten värkte, men det gjorde ingenting alls. Ena sidan av udden var helt stilla, tyst.

Farstanas 180113_1

Den sida som var lugn och tyst. Bara jag och två svanar 🙂

På den andra sidan var det ganska hård vind och vågor. Vågornas enformiga slag mot klipporna bildade som alltid ett rytmiskt ljud. Jag stod där en stund och funderade över varför havet är så speciellt för mig.

Jag tror att där vid havet, skogen och klipporna känner jag mig levande. Allt är ärligt, sant och där finns också ett alldeles speciellt ljus. Tankarna kan vandra fritt och jag blir medveten om vad jag faktiskt kan och inte kan påverka. Bara jag kan bestämma hur jag ska må genom att inte låta andra människor eller yttre omständigheter påverka mig. Det har varit en del negativa händelser den senaste tiden. Nu hoppas jag på ett lugnt år där jag får möjlighet att koncentrera mig mitt roliga jobb, min dotter, vännerna som alltid finns för mig och skrivandet.

Farstanas 180113_2

Den andra sidan av udden med vind och vågor.

Jag är efter träning, lyssnande på bland andra Kent, Kenny and the Foodboxes, Coldplay och en stund vid havet vid skapligt gott mod. En tung period är över. Nu ska jag göra ett försök till att fortsätta skriva på det som ska bli min första egna bok. Håll gärna en tumme för att vägen framåt håller sig någorlunda rak. Boken måste, måste skrivas klart. När du en dag kan och förhoppningsvis vill läsa den kommer du att förstå varför.

/Anni

Ps. Det finns en tjej som heter Dao och som igår gjorde en lysande version av Coldplays ”Fix you”. Nästa nya stjärna?

 

Hitta din plats.

Mörkö och havet. En av mina favoritplatser.

Ofta ser jag att människor springer väldigt fort genom livet. Springer igenom dagar som blir till veckor, månader och år. Jag själv är inget undantag. Inte alls. Har du någon gång stannat upp och frågat dig varför du springer?

Jag saktade in för några år sedan då jag återkommit gång på gång till ett löfte jag gett mig själv många år tidigare. Det handlade om att jag en dag skulle skriva en bok om ett viktigt ämne. Ett löfte jag gömt undan för att ge plats åt annat och som sedan glömts bort. Men en dag kände jag att nu var det banne mig dags att ta tag i det där viktiga. Drygt ett år senare körde jag omkull i hög fart med en racercykel och det resulterade i att jag fick lov att stanna upp en längre period. Den gången helt ofrivilligt.

En del andra händelser har gjort att jag varit tvungen att stanna upp och just bara fundera. Det tycks ofta vara människor som är med om omvälvande händelser som börjar fundera över vad som är viktigt. Vad som egentligen är viktigt. En del av oss slutar då att springa eller springer i alla fall lite mindre fort. Lever här och nu, börjar göra saker som finns på den där önskelistan, en ”bucketlist” redan idag. Tänk om du skulle göra det nu, innan något händer? Eller gör du redan det du drömmer om?

Jag tror det är viktigt att hitta sin plats. Att ta reda på vad som faktiskt betyder något. När du hittar din plats, meningen och den där meningsfulla kärnan i ditt inre jag. Det där som gör dig pirrigt glad, men som fått stå tillbaka av olika anledningar. Det är lite magiskt att finna den där inre kärnan och min handlar om nödvändigheten i att uttrycka tankar och känslor med ord, att skriva. Jag har turen att arbeta som kommunikatör där jag får skriva en hel del, vända och vrida på ord och formuleringar. Och på fritiden försöker jag få ned alla de där andra orden och berättelserna som jag bär på. Ja, i alla fall de dagar då orden vill komma.

På senare tid har jag tappat bort den lite igen. Den inre kärnan. Jag vet att den finns där, vet hur den ser ut och vad den består i. Men däremot har jag inte haft den där förmågan att skriva, hitta orden jag söker och det där härliga ”flowet” som ibland uppstår när jag ”hittar rätt”. När timmar kan gå utan tanke på annat än berättelsen. Eftersom det är en så viktig del av mitt liv har det känts tungt när orden inte finns eller i alla fall inte vill bli till en helhet.

Den här helgen och särskilt i söndags hände något och jag hoppas att det håller i sig. Kanske är det vårsolen, alla kilon med apelsiner jag petat i mig, vänner, skrivare som är lite som jag, träningen eller de där fina platserna jag besöker när jag behöver inspiration. Jag har ett par fysiska platser som jag ofta återvänder till. Platser som får mig att må bra, vila, tänka klara tankar. Det är ofta där jag hittar tillbaka till kärnan när jag är på väg att gå vilse.

Det känns som om vi lever i en hyfsat orolig tid där många saker svajar ganska rejält. Då tror jag det är ännu mer viktigt att hitta sig själv och de där sakerna man mår bra av. Kanske boka in lite färre aktiviteter i förhand, kanske springa lite mindre fort (och ja, jag vet att det är svårt med alla måsten som ändå finns). Men ändå på något sätt försöka att vara här och nu och göra det som känns bra för stunden.  Ta en promenad i skogen, se på den vackra våren, ge någon en kram och göra de där sakerna som får en att må sådär riktigt jäkla bra.

Den första bilden i det här inlägget är ifrån en av mina favoritplatser igår på Mörkö. Det här är en annan som jag ofta besöker, Farstanäs udde:

Farstanäs udde. En oerhört vacker plats där himmel möter hav.

Har du hittat din plats?

/Anni

Om smärtmonster och skrivande.

0D18F0C3-EF96-4651-97EC-57305FD2A27CDen senaste tiden har jag levt med ett smärtmonster. Det syns tyvärr inte, men bor i min rygg. Efter en längre tid med ett så elakt monster som inte syns kommer tvivel, sorg och en jäkla ilska.

Jag kan inte göra allt jag vill. Har inte kunnat skriva, arbeta fullt ut, umgås med vänner, göra kuliga saker med min dotter eller träna så mycket som jag vill.

Smärtmonstret växer och krymper om och om igen (nerver i kläm). Det gör att allt blir svårplanerat eftersom jag måste lyssna till dagsform från dag till dag. Något som fungerar bra en dag, fungerar inte alls nästa dag. Det är minst sagt, jäkligt irriterande och tröttsamt. Kanske särskilt om man är som jag. En planerande människa med barn som behöver aktiviteter och jag själv med stora drömmar, mål och ett arbete som jag älskar och saknar.

En dag blir en utan förvarning fråntagen allt det där. För ett jäkla illasinnat smärtmonster som inte riktigt ännu vill ge sig iväg. Varje dag är en kamp om att vinna eller förlora mot smärtmonstret. En del menar att det är klokt att försöka tänka på något annat, förvirra smärtmonstret, men den här rackaren låter sig inte luras. Ett annat tips har varit att omfamna monstret, att bli vän med det för att komma ur det. Det har jag också provat, men min hjärna är inte konstruerad så att jag kan omfamna något som är dåligt och som kan besegras. Så här omfamnas icke ett smärtmonster. Istället har jag gett det ett namn och sedan söker jag varje tänkbar strategi och väg framåt. Mot en seger.

Det kanske mest intressanta är att det även finns något litet gott i allt det onda. Trots att kroppen nu inte lyder hjärnan. Med kamp, motgångar och tuffa saker tycker jag mig se att det även kommer en tydlig påminnelse om livets bräcklighet. Och ödmjukhet inför att bara få finnas till. En känsla av att vilja fånga dagen. Varje dag.

favvoplats-1611

En av de platser där jag hämtar energi. Där himlen möter havet. Farstanäs udde. Min tänkarplats.

Musiken låter vackrare. Höstens färger lyser mer klart. Höstsolens strålar värmer mer. Havet är ännu mer magiskt. Dofter blir starkare. Och i stunder och under de dagar jag segrar och smärtmonstret släpper taget är det banne mig magiskt att få leva. Dessutom i landet Sverige. Jag är så himla tacksam över att jag är född och får leva just här. Följa årstidernas skiftningar och att ha förmånen att få frikort både för läkarbesök, smärtspecialister, sjukgymnastik, varmvattenträning, Tens (en fiffig apparat med elektroder som minskar smärtan för stunden), akupunktur, smärtskola och nödvändiga mediciner.

Den magiska platsen åter igen. Farstanäs udde.

Åter igen. Farstanäs udde. En annan dag. En annan bild.

Samma plats. Magiskt. Farstanäs udde.

Samma plats. Magiskt vackert. Farstanäs udde.

Kampen mot smärtmonstret går vidare. Hen ska inte vinna. Jag vilar massor, jobbar det jag kan, gör mina sjukgymnastikövningar till punkt och pricka (som ska göra att jag blir helt bra), följer råd från fysioterapeuter, pratar med kloka vänner, ni som följer bloggen och peppande kollegor. Promenerar i solsken och regn. I ljus och mörker. Kikar även in i kyrkan då och då  – en fin plats att vila på. Försöker hitta saker som ger min inre starka kärna ny kraft, saker som får mig att skratta och saker som får mig att njuta utan krav.

Annat som tar mig framåt är att jag nu kan arbeta igen och att kunna lufta lite tankar här på bloggen (även om ett inlägg måste delas upp över tid). Viktigt är också tankarna på mitt framtida skrivande, mina krönikor, noveller och böcker som väntar på mig. Och den där dagen i december då jag ska få sitta i den lilla fina bok- och pappershandeln Tudda Galumpan här i Järna (som ett stort, mysigt vardagsrum) prata skrivande och läsa en av mina noveller. Inbjudan kommer!

En dag kommer också min bok på temat smärtmonster och hur de besegras att bli klar (jodå, det finns även ett sånt utkast  i byrålådan). Det handlar om vad människor gör om de möjligen trots allt, inte besegrar monstret som inte syns. Men det handlar även om att en kan vinna mot ett försäkringsbolag i en tvist om olycka, smärtmonster och annat. Trots att en del säger att det är heeeelt omöjligt. Då hoppas jag att du vill läsa den berättelsen också. DET ger mig kraft att fortsätta.

När du går igenom något riktigt tufft, vad ger dig energi att komma vidare?

youcannot

Källa: tinybuddha.com ”Simple wisdom for complex lives”

/Anni