Vad är det med havet?

Dryga sex veckor har gått sedan min fotoperation. Igår fick jag äntligen slänga kryckor och fotpjäxa och som jag har längtat efter den dagen. Den sista tiden kände jag mig oerhört låg, även om det var en planerad operation och jag visste att läkningen skulle ta tid. Men jag visste inte att det skulle bli så svårt för mig att vara beroende av att få hjälp med nästan allt. Bland det första jag lovade mig själv att göra när jag kunde gå och köra bil igen var att träna och ta mig till havet. 

Det jag lovade mig själv har jag gjort idag och vilken glädje att kunna sätta sig i bilen med musik på högsta möjliga volym. Friheten att kunna åka precis vart jag vill. Den känslan! Wiiiiihoooo! Det är såna där saker en tar för givet i vanliga fall, och åter igen har jag blivit påmind om hur betydelsefulla de där små sakerna i livet är.

Först till gymmet där jag inte varit på drygt sex veckor. Jag var fundersam över hur mycket jag skulle orka, hur mycket jag tappat i styrka då jag bara ”mesat” runt hemma på en yogamatta ett fåtal gånger. Det kändes himla roligt att vara tillbaka (ja, det är sant!). Jag har längtat så otroligt mycket till träningen som oavsett livets händelser i övrigt gör att jag känner mig stark och glad. Det gick långt mycket bättre än jag kunnat tro. Jag fick kliva ned ett, ibland två pinnhål på vikterna men inte mer. Jag satsar på att vara tillbaka i tidigare form och vikter inom sex veckor. Det bör inte vara några problem när jag nu jag återgår till ett par, tre pass i veckan. Träningen är verkligen bra, den gör underverk. Kanske de berömda endorfinerna?

Anni gym 2018

Tillbaka på gymmet! Yay!

Sedan var det dags att åka vidare till en av mina favoritplatser vid havet, Farstanäs udde för att ta en kort promenad och träna den ömma foten som fortfarande är rejält svullen. Vädret idag var grått, vinterkylan nöp i kinderna, foten värkte, men det gjorde ingenting alls. Ena sidan av udden var helt stilla, tyst.

Farstanas 180113_1

Den sida som var lugn och tyst. Bara jag och två svanar 🙂

På den andra sidan var det ganska hård vind och vågor. Vågornas enformiga slag mot klipporna bildade som alltid ett rytmiskt ljud. Jag stod där en stund och funderade över varför havet är så speciellt för mig.

Jag tror att där vid havet, skogen och klipporna känner jag mig levande. Allt är ärligt, sant och där finns också ett alldeles speciellt ljus. Tankarna kan vandra fritt och jag blir medveten om vad jag faktiskt kan och inte kan påverka. Bara jag kan bestämma hur jag ska må genom att inte låta andra människor eller yttre omständigheter påverka mig. Det har varit en del negativa händelser den senaste tiden. Nu hoppas jag på ett lugnt år där jag får möjlighet att koncentrera mig mitt roliga jobb, min dotter, vännerna som alltid finns för mig och skrivandet.

Farstanas 180113_2

Den andra sidan av udden med vind och vågor.

Jag är efter träning, lyssnande på bland andra Kent, Kenny and the Foodboxes, Coldplay och en stund vid havet vid skapligt gott mod. En tung period är över. Nu ska jag göra ett försök till att fortsätta skriva på det som ska bli min första egna bok. Håll gärna en tumme för att vägen framåt håller sig någorlunda rak. Boken måste, måste skrivas klart. När du en dag kan och förhoppningsvis vill läsa den kommer du att förstå varför.

/Anni

Ps. Det finns en tjej som heter Dao och som igår gjorde en lysande version av Coldplays ”Fix you”. Nästa nya stjärna?

 

Annonser

Ordens betydelse

 

Vissa dagar och veckor är motstånd. Saker som går käpprätt åt skogen, saker som inte hinns med, sjukdom, människor som gör mig arg, människor jag innerligt saknar och novembermörker. Det är lätt att bara lägga sig ned och stirra i taket. 

Men något i mig drar mig alltid (hittills) upp. Efter en stunds stirrande i taket vet jag att det bara är jag som kan göra något åt situationen. Bara jag. Allt i livet kan vi inte påverka men en del styr vi över på egen hand. Jag tvingar mig till gymmet för att träna, vilket jag vet alltid ger mig energi. Det tar en stund ska jag erkänna men efter en kvart känns det hyfsat bra och efter en timme känner jag mig starkare, till och med lite glad. Sedan skriver jag några ord för att få utlopp för en del av det som sjuder inom mig. Och det hjälper.

Ikväll slog det mig varför jag älskar ord, skrivande och träning. Det är saker jag gör för mig själv som ger energi. Det finns ingen annan än jag själv som kan styra dessa saker eller påverka dem och ingen kan ta dem ifrån mig. Jag äger min träning. Jag äger mina ord. Jag äger mina berättelser. Det är en enormt skön känsla när annat i livet är allt annat än förutsägbart. Ibland har jag tänkt stänga ned bloggen men har kommit fram till att det inte är ett alternativ. Istället ska jag bara skriva här när lusten faller på och det gör den ju ibland.

Citatet är väl förankrat på min arm: ”I am not what happened to me. I am what I choose to become.”

Igår och idag är jag besviken över en hel del saker, men kämpade mig ändå iväg i kyla och blåst till träningen och bestämde mig för att köra. Häpp! Det gick vägen idag med och dessutom med benpress på nittio kilo för första gången. Jag må vara liten men jäkligt envis och seg 🙂

Den där boken (eller egentligen böckerna med tanke på alla utkast som ligger och väntar) kanske också blir klar en dag. Det är ju det jag vill, det jag bestämt mig för och ändå blir det inte jättemycket skrivet just nu. Om jag slutar skriva om att skriva och skriver det jag ska istället. Det vore väl en bra början?

Kanske imorgon.

/Anni

Fångare av drömmar?

Foto: Dyaa Eldin, ”Dreamcatcher”, unsplash.com

Sedan många år tillbaka har jag haft tankar kring att göra tatueringar.  Det har dock fått stå tillbaka. Kanske mest för att jag funderat på vad andra ska tycka. Men det senaste året har jag lagt de tankarna på hyllan. Nu gör jag de där sakerna jag drömt och som jag vill göra, oavsett vad någon annan tror eller tycker. Tatueringarna hänger ihop med livsdrömmar om författarskap och mod att gå sin egen väg.

Gång på gång har jag blivit påmind om hur viktigt det är att vi gör det vi verkligen vill göra. Nu idag, inte imorgon och inte nästa år. Det kan vara försent fortare än man hinner blinka. Det handlar om att lyssna inåt, fånga drömmarna som kanske glömts bort eller som man inte vågat tro är möjliga. Nu  försöker jag göra allt det där även om det är svårt. På fritiden planerar jag in tid för att kunna göra en av de saker jag älskar mest. Skriva. Jag planerar även in tid för att träna. Träning och skrivande ger den energi både min kropp och själ behöver för att sedan kunna vara en bra mamma, vän och arbetskamrat. Det här är saker som tagit mig hyfsad lång tid att komma fram till och jag har då och då gått vilse, tappat bort både skrivande och träning, men alltid hittat tillbaka.

Så vad har mina tatueringar med det här att göra? Ja, en hel del faktiskt. Den ena är en drömfångare. Det handlar om att påminna mig själv om vad som är viktigt i livet. Dessutom har jag alltid gillat tatueringar, tycker det är snyggt helt enkelt. Och varför nöja sig med en liten om man vill ha en stor?

Så vad handlar den där drömfångaren om? Enligt shamansk läkekonst är det ett kraftinstrument med ursprung hos de amerikanska indianstammarna. Det finns olika tolkningar och olika användning av drömfångare och jag vill betona att min tolkning delvis är min egen.

Ringen symboliserar livets cirkel. Nätet representerar drömmar, minnen och önskningar vi väver i vår sömn, i vår själ och i vårt dagliga liv. I mitten av nätet finns ett tomrum (i mitt fall ett hjärta) som tjänar ett viktigt syfte. Våra drömmar och önskningar påverkas av goda och onda energier (och enligt mig våra tankar, positiva eller negativa). De onda och negativa fångas i nätet och försvinner i gryningen. De goda och positiva slipper igenom igenom nätet, passerar tomrummet i mitten och når fram till mig. Tanken med drömfångaren är att varje dag påminna mig om vikten av att behålla min positiva livssyn, mina goda idéer och drömmar samtidigt som jag förmår ta avstånd från de onda och negativa.

Kanske svårt att förstå det där? Eller är det glasklart? Nåja, för mig är det tydligt och det viktigaste för mig är att jag åter gjort något jag tror på och som jag verkligen ville göra. Nu sitter den där, ståtlig på min rygg. För alltid.

Är du en fångare av drömmar?

/Anni

Om smärtmonster och skrivande.

0D18F0C3-EF96-4651-97EC-57305FD2A27CDen senaste tiden har jag levt med ett smärtmonster. Det syns tyvärr inte, men bor i min rygg. Efter en längre tid med ett så elakt monster som inte syns kommer tvivel, sorg och en jäkla ilska.

Jag kan inte göra allt jag vill. Har inte kunnat skriva, arbeta fullt ut, umgås med vänner, göra kuliga saker med min dotter eller träna så mycket som jag vill.

Smärtmonstret växer och krymper om och om igen (nerver i kläm). Det gör att allt blir svårplanerat eftersom jag måste lyssna till dagsform från dag till dag. Något som fungerar bra en dag, fungerar inte alls nästa dag. Det är minst sagt, jäkligt irriterande och tröttsamt. Kanske särskilt om man är som jag. En planerande människa med barn som behöver aktiviteter och jag själv med stora drömmar, mål och ett arbete som jag älskar och saknar.

En dag blir en utan förvarning fråntagen allt det där. För ett jäkla illasinnat smärtmonster som inte riktigt ännu vill ge sig iväg. Varje dag är en kamp om att vinna eller förlora mot smärtmonstret. En del menar att det är klokt att försöka tänka på något annat, förvirra smärtmonstret, men den här rackaren låter sig inte luras. Ett annat tips har varit att omfamna monstret, att bli vän med det för att komma ur det. Det har jag också provat, men min hjärna är inte konstruerad så att jag kan omfamna något som är dåligt och som kan besegras. Så här omfamnas icke ett smärtmonster. Istället har jag gett det ett namn och sedan söker jag varje tänkbar strategi och väg framåt. Mot en seger.

Det kanske mest intressanta är att det även finns något litet gott i allt det onda. Trots att kroppen nu inte lyder hjärnan. Med kamp, motgångar och tuffa saker tycker jag mig se att det även kommer en tydlig påminnelse om livets bräcklighet. Och ödmjukhet inför att bara få finnas till. En känsla av att vilja fånga dagen. Varje dag.

favvoplats-1611

En av de platser där jag hämtar energi. Där himlen möter havet. Farstanäs udde. Min tänkarplats.

Musiken låter vackrare. Höstens färger lyser mer klart. Höstsolens strålar värmer mer. Havet är ännu mer magiskt. Dofter blir starkare. Och i stunder och under de dagar jag segrar och smärtmonstret släpper taget är det banne mig magiskt att få leva. Dessutom i landet Sverige. Jag är så himla tacksam över att jag är född och får leva just här. Följa årstidernas skiftningar och att ha förmånen att få frikort både för läkarbesök, smärtspecialister, sjukgymnastik, varmvattenträning, Tens (en fiffig apparat med elektroder som minskar smärtan för stunden), akupunktur, smärtskola och nödvändiga mediciner.

Den magiska platsen åter igen. Farstanäs udde.

Åter igen. Farstanäs udde. En annan dag. En annan bild.

Samma plats. Magiskt. Farstanäs udde.

Samma plats. Magiskt vackert. Farstanäs udde.

Kampen mot smärtmonstret går vidare. Hen ska inte vinna. Jag vilar massor, jobbar det jag kan, gör mina sjukgymnastikövningar till punkt och pricka (som ska göra att jag blir helt bra), följer råd från fysioterapeuter, pratar med kloka vänner, ni som följer bloggen och peppande kollegor. Promenerar i solsken och regn. I ljus och mörker. Kikar även in i kyrkan då och då  – en fin plats att vila på. Försöker hitta saker som ger min inre starka kärna ny kraft, saker som får mig att skratta och saker som får mig att njuta utan krav.

Annat som tar mig framåt är att jag nu kan arbeta igen och att kunna lufta lite tankar här på bloggen (även om ett inlägg måste delas upp över tid). Viktigt är också tankarna på mitt framtida skrivande, mina krönikor, noveller och böcker som väntar på mig. Och den där dagen i december då jag ska få sitta i den lilla fina bok- och pappershandeln Tudda Galumpan här i Järna (som ett stort, mysigt vardagsrum) prata skrivande och läsa en av mina noveller. Inbjudan kommer!

En dag kommer också min bok på temat smärtmonster och hur de besegras att bli klar (jodå, det finns även ett sånt utkast  i byrålådan). Det handlar om vad människor gör om de möjligen trots allt, inte besegrar monstret som inte syns. Men det handlar även om att en kan vinna mot ett försäkringsbolag i en tvist om olycka, smärtmonster och annat. Trots att en del säger att det är heeeelt omöjligt. Då hoppas jag att du vill läsa den berättelsen också. DET ger mig kraft att fortsätta.

När du går igenom något riktigt tufft, vad ger dig energi att komma vidare?

youcannot

Källa: tinybuddha.com ”Simple wisdom for complex lives”

/Anni

Vänder det nu?

sol

Du vet de där dagarna och kanske perioderna i livet då det mesta inte är på topp. Det är motigt och mycket är helt enkelt emot.

Jag har haft en sån period nu under en rätt lång tid. Det är än det ena och än det andra och jag har fått kämpa hårt för att inte ge upp. En himla envis själ i en envis kropp, som tur är.

Varje gång jag går in på gymmet, vilket är ofta numer,  tar det emot och jag kämpar för att hitta lite motivation i något hörn. Och idag hände det bara.

Kliver in i omklädningsrummet och där är det tomt, men fönstret står på glänt. Rummet är fyllt  med ljummen luft och jag inser plötsligt att solen skiner där utanför fönstret och det verkar snart bli vår. Rummet är fyllt av årets kanske första vårluft.

Fönstret idag med det magiska solljuset, taget av en usel fotograf, men ändå :-)

Fönstret idag med det magiska solljuset, taget av en usel fotograf, men ändå 🙂

Känner mig fylld av ljus och faktiskt lite ny energi. Det gäller att se de där små, små strimmorna av ljus, även när det är som mörkast. Och det gjorde jag idag.

Men i efterhand, när jag nu funderar över dagen så var det flera saker som gjorde att jag faktiskt kunde se den där strimman av sol och känna den där positiva kraften.

Det var en kram när jag kom till jobbet på morgonen, av en kollega som såg att jag behövde en just idag. Det var ett positivt och bra utvecklingssamtal med min chef och det var ett par vänner som hjälpte mig med snabba råd inför ett bilköp (som visade sig bli avgörande i det som kunde blivit ett riktigt dåligt köp). Några andra vänner har erbjudit en stunds barnvakt i helgen, vilket ibland är ovärderligt. Tack till er, ni vet vilka ni är. Det är så viktigt att se varandra, även de dagar då mycket annat tar ens tid.

Hur gör du för att hålla humöret uppe när det mesta går emot? Och ger du den där vännen eller kollegan en klapp på axeln när det verkar vara motigt? Det är så himla viktigt. Jag tror det är så vi lättare förmår se de där strimmorna av hopp och ljus.

Och åter till den inledande frågan. Vänder det nu? Jag hoppas det.

Vår kloka nioåriga dotter sade häromkvällen, när vi pratade om en del av livets upp- och nedgångar:

”Mamma, du behöver tänka lite mer som Tom (en hjälte i bokserien Beast Quest som hon just nu plöjer igenom). Tom säger så här: Så länge blodet flyter i mina ådror så kommer jag aldrig att ge upp. Det brukar ju du också säga. Det gäller att aldrig att ge upp.”

/Anni

Hur en brun dag blir gul.

65DC9208-E1CD-42B9-AC87-12BB5A60066A

Du vet en sån där morgon när du vaknar och det är bistert grått utanför fönstret. Det hörs tydligt att det är stormvindar som viner där ute. Kroppen kanske värker lite här och där. Du är trött. Lusten att stiga upp och göra något vill inte infinna sig. Inte alls. Jag kallar det en brun dag.

Helst vill jag bara dra ned rullgardinen, ligga kvar i sängen och göra ingenting. Men jag tar mig upp, lagar Fars dags-frukost, dukar lite extra fint, tänder alla ljus jag kan hitta och tinar sommarhallon till havregrynsgröten. Efter en lång frukost smuttar jag på en kopp kaffe och funderar över nästa steg.

Bestämmer mig för att ta en promenad och tar på mig de fleecefodrade träningsbyxorna, drar ned mössan över öronen och sveper in mig i höstens största och tjockaste halsduk. Jag vet att om jag bara kommer ut så kommer jag bli bli piggare. Men att idag ta sig över tröskeln är som att bestiga ett berg eller åtminstone en gigantisk kulle. I motvind.

Men väl ute och efter en kort stunds promenad händer någonting. De bruna åkrarna skiftar färg. Tittar man riktigt noga är de inte bara bruna, där finns även lite beige och ljust gula toner. Och mitt i allt en mäktig, spirande, grön gran som påminner om att det snart är jul och hopp om ljusare tider.

Andas in den friska, höga höstluften medan vinden sliter hårt i både kläder och hår. Sakta börjar jag le, bara lite, men ändå ett gigantiskt framsteg. För jag vet innerst inne att det är bara jag som kan se till att den här dagen blir lite bättre. Bara jag.

Så jag trotsar hjärnan, den trötta kroppen och går lite extra långt (nåja, tre kilometer är ju inte superlångt, men bättre än ingenting.) När jag kommer hem ber jag om en timme till med egentid, vilket jag lyckligtvis får. Fyller badkaret med varmt vatten och badolja med doft av lavendel. Sjunker ned i det varma vattnet, sluter ögonen och drömmer om sommar och hav. Det är ju ändå inte så långt dit.

Funderar lite till och inser att idag är det dessutom söndag. Det betyder ett par timmars skrivtid på eftermiddagen. Mitt absoluta favoritintresse som gör att jag ler lite till och orkar lite mer. Skrivandet är en av de saker som ger ny energi. Även de bruna dagarna. Och precis då letar sig en strimma sol in genom badrumsfönstret, molnen har skingrat sig även denna dag. Min dag börjar nu skifta över till gult. Gyllene gult.

Vissa dagar bjuder motstånd, hårt motstånd. Då gäller det mer än någonsin att fundera över vad det är som får en att må bra, vad som får en att le. Och sedan se till att försöka göra just det. Och bara det. Oavsett vad man egentligen kanske borde göra. Du vet skippa den där stora högen med tvätt, städningen och alla andra måsten som alltid finns där. Nu ska jag se på film med familjen och sen är det dags för min skrivtid. Kanske blir det lite måla också. Bara för att det är kul.

Har du något favoritintresse som gör dig glad? Och om du också har bruna dagar, vad gör du för att få dem ändra färg?

/Anni

Att ändra tankebana.

dimma

Ibland hamnar vi ofrivilligt i ett mönster eller i en negativ tankeloop som kan vara svår att ta sig ur. Det kanske är motigt på jobbet, du själv eller någon nära blir sjuk, något blir inte som du tänkt, en konflikt som tornar upp sig, allmän stress över att inte hinna med det du vill eller annat som tär på ett eller annat sätt. Vips! Så sitter man där och tänker väldigt negativa tankar.

Det händer även mig då och då. De som känner mig lite grann ser det nog inte så ofta, eftersom jag oftast är glad. De som känner mig lite mer vet att jag har mina stunder då tvivel och negativa tankar sätter in. Hittills i livet har jag tagit mig igenom de tillfällena efter bara en liten stund eller kanske efter en dag eller två och ja okej, ibland något längre. Häromdagen när jag pratade med en vän som frågade hur jag gör och som behövde lite stöd i sina funderingar började jag klura på det.Hur gör andra och hur gör jag för att ta mig upp igen? Jag kom fram till ett antal olika saker man kan göra och som fungerat för mig. Kanske fungerar något av tipsen också för dig? Det är ju dumt att sitta och hålla på dem om de kan göra någon nytta för någon annan.

1. Fundera på vad det är som gör dig på dåligt humör, vad som får dig att vara nere istället för uppe. Är det jobbet eller något privat, en speciell människa det rör? Oavsett, vad det är så plocka fram det, titta, vrid, vänd och fundera. Är det något du har möjlighet att själv förändra? Då kanske du ska göra just det. Olof Röhlander har en del bra tankar kring det här, ”När var du som lyckligast?”

2. Om tankarna inte blir tydliga eller om du har svårt att fokusera. Rör på dig. Motion i alla former är bra för tankeverksamheten. Du blir lugnare, kan tänka mer klart. Jo, det är sant. Till och med en liten promenad kan göra susen och få fart på hjärncellerna. Dessutom tillverkas något slags glädjehormon i kroppen när du rör på dig, så per automatik känns det lite, lite bättre efter en stund. Gärna en promenad och helst i skogen. Prova, så får du se. Det fungerar! (Och går du igång på mål som jag gör, kan du testa Runkeeper, en finurlig och gratis liten app som mäter dina sträckor m.m.)

3. Se en rolig film eller gå på en skojig teater med någon du gillar om du kan och skratta. Det är huvudsaken att du gör något som får dig att skratta. Mycket. Jag tittar t ex gärna på Johan Glans, då är det omöjligt att inte le. Lite skratt ger mer skratt.

4. Lyssna på musik som du verkligen tycker om. Musik är en av de bästa metoderna för att komma i bättre stämning.

5. Läs en bok som du tycker är intressant. Kanske kommer nya tankar och idéer. Numer finns ju också ljudböcker som är helt fantastiskt. Du kan lyssna, medan du gör andra saker om du inte har tid att läsa på vanligt sätt. Även om jag tycker allra mest om att läsa ”riktiga” böcker så är ljudböcker ett bra komplement. Och vill du ha ett lästips kan jag rekommendera ”Slumpen är ingen tillfällighet”. Kanske är det inte en tillfällighet att du läser det här inlägget precis just nu. Det kanske finns någon mening i att du gör det?

6. Skriv. Skriv ned dina tankar, skriv ned det du funderar på. Ibland kan det hjälpa att bara skriva, rita, pyssla, bygga eller kanske måla om du har det intresset. Eller göra något helt annat med händerna. Bara det är något kreativt.

När jag har en mindre bra dag och jag inte kommer på något för att lyfta upp mig själv eller min omgivning försöker jag ändå hitta ljusglimtar i vardagen. De finns alltid där, men det gäller ibland att verkligen öppna ögonen och se dem. Eller hur?

Idag har jag instiftat hashtaggen #merabus Låt oss se vad vi kan åstadkomma med den. Kanske kan leda både dig och mig in på en ny tankebana.

/Anni Svensson, evig optimist, men just idag något trött

Gör det nu.

mindfulness

Hur ofta tänker vi att vi borde ringa den där vännen vi inte pratat med på länge. Skicka det där kortet till den person vi vet uppskattar just kort så himla mycket.  Hälsa på den som är sjuk, boka den där överraskningen till familjen, köpa eller kanske själv plocka den där blomman till någon vi gillar extra mycket. Eller något helt annat. Som vi vet betyder mycket för en annan människa.

Om du är som jag. Blir det inte särskilt ofta som vi tänkt. Det stannar i tanken. Det blir inget mer. Hinner inte. Orkar inte. Prioriterar inte just nu. Glömmer bort.

Vi far i vardagen mellan dagis, fritids, skola, jobb, middagslagning, matinköp, fritidsaktiviteter och alla ”måsten”vi har. Det finns så mycket som ska göras. Så lite tid.

Men så häromdagen. Läste jag en artikel om en tidigare kollega som startat eget företag. Ett modigt beslut. Hon jobbar nu med friskvård, massage, yoga och mindfulness. I en kort artikel i lokaltidningen berättar hon lite om mindfulness. Det handlar mycket om att stanna upp i vardagen. Känna efter. Vara i nuet. Andas.

Och häromdagen gjorde jag just det efter att jag läst artikeln. En kort stund stannade jag upp. Tänkte på en massa viktiga saker jag borde göra. Och då häromdagen gjorde jag en av dem. Köpte en blombukett på lunchen. En egenkomponerad historia med blommor och blad som jag trodde att just den här personen skulle gilla. Sen gick jag och lämnade buketten. Och hon som fick den blev väldigt glad.  Det behövs så himla lite för att göra en annan människa glad. Och det finns så mycket vi kan göra. Enkelt.

blommor kalla

Det kostar så lite. Och ger så mycket.

Vi borde vara mer i nuet. Jag borde vara mer i nuet. Andas ett slag, fundera på alla de där sakerna vi tänker att vi ska göra. Och gå och göra dem. Idag. Nu.

/Anni

Ps. Behöver du lite hjälp med mindfulness,  få hjärnceller och kropp i form, testa yin-yoga eller något annat med Carina och Move Your Mind. Och vill du göra något själv där hemma finns ”yoga i fickan”, superbra appar , t ex ”Livets puls, Yoga från Being Bubble” (med min tidigare yogainstruktör Charlotte Åström.)