Vissa dagar och veckor är motstånd. Saker som går käpprätt åt skogen, saker som inte hinns med, sjukdom, människor som gör mig arg, människor jag innerligt saknar och novembermörker. Det är lätt att bara lägga sig ned och stirra i taket.
Men något i mig drar mig alltid (hittills) upp. Efter en stunds stirrande i taket vet jag att det bara är jag som kan göra något åt situationen. Bara jag. Allt i livet kan vi inte påverka men en del styr vi över på egen hand. Jag tvingar mig till gymmet för att träna, vilket jag vet alltid ger mig energi. Det tar en stund ska jag erkänna men efter en kvart känns det hyfsat bra och efter en timme känner jag mig starkare, till och med lite glad. Sedan skriver jag några ord för att få utlopp för en del av det som sjuder inom mig. Och det hjälper.
Ikväll slog det mig varför jag älskar ord, skrivande och träning. Det är saker jag gör för mig själv som ger energi. Det finns ingen annan än jag själv som kan styra dessa saker eller påverka dem och ingen kan ta dem ifrån mig. Jag äger min träning. Jag äger mina ord. Jag äger mina berättelser. Det är en enormt skön känsla när annat i livet är allt annat än förutsägbart. Ibland har jag tänkt stänga ned bloggen men har kommit fram till att det inte är ett alternativ. Istället ska jag bara skriva här när lusten faller på och det gör den ju ibland.
Citatet är väl förankrat på min arm: ”I am not what happened to me. I am what I choose to become.”
Igår och idag är jag besviken över en hel del saker, men kämpade mig ändå iväg i kyla och blåst till träningen och bestämde mig för att köra. Häpp! Det gick vägen idag med och dessutom med benpress på nittio kilo för första gången. Jag må vara liten men jäkligt envis och seg 🙂
Den där boken (eller egentligen böckerna med tanke på alla utkast som ligger och väntar) kanske också blir klar en dag. Det är ju det jag vill, det jag bestämt mig för och ändå blir det inte jättemycket skrivet just nu. Om jag slutar skriva om att skriva och skriver det jag ska istället. Det vore väl en bra början?
Kanske imorgon.
/Anni
Anni Svensson 
Heja dig! 90 kilo, mein gott. I wish! Fick ryggskott för två år sedan och har inte lyckats komma in i träningsrutinen sen dess, vilket såklart gör att jag fortfarande inte är helt bra i ryggen. Längtar efter träningen!
Klokt sagt om varför orden och träningen känns så viktigt, även för mig. Det ska jag komma ihåg! Din tatuering talar till mig också. Jag har en med samma placering men min lyder ”Ni är de finaste av gåvor” och syftar på mina barn. 🙂
GillaGillad av 1 person
Hej Annelie och tack! Jag är ledsen för sent svar men en fotoperation har tagit lite tid och kraft. Nu är jag på bättringsvägen och försöker komma ikapp. Din kommentar värmer gott och jag är så glad över att du tar dig tid att kommentera. Det är kul att någon ute i cyperspace läser det jag skriver och tycker något om det 🙂 Jag saknar träningen i denna tid av mest vila med fot och ben i högläge. Men snart hoppas jag vara tillbaka både i träning, arbete och skrivande.
GillaGilla
Jag förstår dig! Jag tränade regelbundet tidigare men för två år sedan fick jag ryggskott och problem med höfterna och kom ur min rutin – sen har jag haft svårt att hitta tillbaka och tränar nu mest sporadiskt tyvärr. Vilket såklart inte förbättrar mitt mående… Längtar också efter träningen!
GillaGillad av 1 person
Jamen god dag yxskaft. Det var ju exakt det jag skrev i min tidigare kommentar… Skyller på… fullmånen? 😛
GillaGillad av 1 person
Ha ha! Ingen fara. Jag är glad att vi har en dialog och att du läser min blogg. Ha det fint! 🙂
GillaGillad av 1 person
Tack detsamma!
GillaGilla