Att tro och att våga

I förra veckan fick jag mejlet jag väntat länge på.

Meddelandet som skulle berätta om jag kommit in till år tre i utbildningen kreativt skrivande (halvfart på distans) på Linneuniversitetet. Och jädrar i min lilla låda. Jag kom in! Det gjorde mig så oerhört glad. Väldigt få platser, två antagningsprov och jag lyckades. JAG KOM IN!

Den ofattbara och obeskrivliga känslan av lycka som infann sig. Att få göra det man älskar och att det dessutom inte kostar något, förutom kursmaterial och min tid är helt fantastiskt. Ser nu väldigt mycket fram emot hösten.

Att våga tro på sig själv och det man gör är oerhört viktigt. Tänk om jag inte hade vågat söka in till den här utbildningen för två år sedan. Jag har tvekat större delen av livet för att jag inte trott på mitt skrivande. Tvivlet finns fortfarande där emellanåt, men det här beskedet stärkte mig verkligen. Det är en jättebra utbildning som hela tiden utvecklar mitt skrivande, som ger nya lärdomar och insikter. Det ska bli så himla roligt att fortsätta.

Kreativt skrivande III, IV och V är examensgrundande och berättigar till konstnärlig examen på kandidat-, magister- respektive masternivå. Vi får se hur långt jag lyckas nå.

För dig som är nyfiken på innehållet hittar du information här: Kreativt skrivande III

”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”

/Sören Kirkegaard

Nu har jag en semestervecka framför mig. Helt ensam och inga planer. En hel vecka likt ett blankt, oskrivet blad. Ska jag kanske skriva eller ska jag ta en roadtrip? Träna lite, läsa en bok. Vi får se vad livet bjuder på.

/Anni

Annonser

Att lyssna in en plats

I helgen skulle jag skriva. I alla fall var planen att skriva, men inspirationen fanns inte där och huvudet var fullt av andra tankar. Jag tog istället en tur till havet och till skogen för att se om jag kunde få bort det som distraherar och ta in det som behövs för det jag ska skriva.

Och vips! på en stubbe klarnade tankarna och lusten att skriva kom tillbaka. Det blev en ny krönika skriven under söndagen. Har du någon gång suttit ensam och alldeles tyst vid havet eller i en skogsdunge? Har du provat att lyssna in en plats? Om du inte har det så tycker jag att du ska prova. De mest förunderliga saker kan hända. Min fantasynovell (”De orörbara” som ingår i novellsamlingen ”Den magiska porten vid Färgargården”) tog sin början på just en sådan plats. Karaktärerna Liam och Leona dök upp när jag satt tyst i skogen. E-novellen ”En berättelse från ovan” har också delar som utvecklats på en plats vid havet.

Att vara ensam, alldeles tyst och lyssna in en plats har flera fördelar. Det ger inte bara utrymme att tänka, att se ordentligt vad som finns där och tar inte bara fram kreativitet. Du blickar också inåt i dig själv, vare sig du vill eller inte. Om du låter dina tankar vandra fritt kanske du kommer underfund med saker du inte varit medveten om tidigare. I början, om du inte är van kan det kanske vara lite skrämmande. Jag tror att många av oss är så vana vid att ständigt höra ljud att vi inte har möjlighet att på riktigt lyssna in vad som sker inom oss. Vad vi vill göra, vad vi längtar till, hur vi vill leva. Det finns så många yttre faktorer som ständigt pockar på vår uppmärksamhet.

Prova och se vad som händer om du lyssnar in en plats, lyssnar på riktigt.

/Anni

Livets två val

Just nu har jag liksom flera gånger tidigare i livet – två val. Antingen lägger jag mig platt ner, ger upp eller så väljer jag att kämpa.

När nervsmärtan kom tillbaka för en tid sedan (samma jag brottats med tidigare efter en cykelolycka och senare en buktande disk i ländryggen) låg det första alternativet närmast till hands. Det är fortfarande det alternativ som ligger närmast vissa dagar men jag försöker fokusera på alternativ två. Vi har ofta dessa två val när vi möter svårigheter men det är så jäkla jättesvårt.

Med fyra mediciner och en del annat klarar jag just nu av att jobba halva dagar. Kan bara hoppas att det håller i sig men smärtan är en lurig rackare så det går aldrig riktigt att veta. Imorgon kan det se helt annorlunda ut.

I början var jag arg och jag är fortfarande arg. Men jag tänkte tillbaka på förra gången och insåg att jag måste hitta någon slags acceptans. Inte att ge upp, ge efter för smärtmonstret, aldrig någonsin, men inse att min förmåga just nu är begränsad. Jag försöker tänka att jobba halvtid är bättre än inget alls.

Jag saknar att träna ordentligt, saknar att inte kunna skriva på mina noveller och böcker. Jag skulle varit på kryssning i helgen men fick boka av. Mycket av det som ger mig energi och glädje i vanliga fall fungerar inte. Hjärnan är trött av både smärta och mediciner. Så vad gör jag då?

Jo, jag skriver några rader här för att få utlopp för mina tankar och min frustration. (Hoppas det är förståeligt.) Och jag kom på att jag har en massa dokumentation från en Smärtskola jag gick för några år sedan. Ögnade igenom och kom på att kosten är oerhört viktig vid smärta. Samtidigt är jag så trött av medicinerna att det är svårt att orka laga mat. Men Smärtskolan är smart på många sätt. Vi fick hjälp av en dietist kring vad som är bra och mindre bra att äta vid långvarig smärta och det behöver inte vara svårt. Finns många busenkla recept. Ska så småningom när jag är bra igen (för det ska jag bli) skriva ner alla tips kring att hantera smärtmonster, recept och annat och göra en bok av det här. Om det blir en bok som kan hjälpa andra har även allt detta till sist haft en mening.

Tills dess får jag jobba så mycket jag förmår, ta alla mediciner, göra alla sjukgymnastikövningar varannan timme, använda TENS, vila och promenera.

Nästa vecka börjar jag också med medicinsk yoga och meditation som också fungerat bra tidigare. Jag vet att det kommer krävas tid och tålamod men förra gången blev det sakta bättre så hoppas innerligt det är så även nu. Jag måste tro.

Ibland, som idag, går jag till kyrkan. Den tysta och rofyllda platsen är fin att vila i en stund när livet är tungt. Brukar också alltid på måfå slå upp en sida i bibeln eller psalmboken. Idag kom psalmen ”Se vinden som blåser” upp. Oerhört passande just nu. Slump eller tillfällighet? Googla texten om du inte ser den här.

Om man ska tro dietisten så är socker ett stort ”no, no” men jag tror att även själ och sinne behöver sitt ibland för att skuggorna ska kunna skingras. Därför blev det även en promenad till mitt favorit-konditori Lilla Maräng. En chokladbakelse till min dotter och en laktosfri Budapest-bakelse till mig. Trist bara att jag inte tänkte på att det var nötter i den – som jag inte heller tål… Hjärnan är som sagt inte helt med för tillfället. 45 pix var ändå inte åt skogen. En nyopererad granne fick bakelsen istället. Hon blev jätteglad. Det var kanske helt enkelt meningen.

/Anni

Ibland går det inte alls

brygga

Det är ett dygn kvar tills nästa uppgift i kreativt skrivande ska vara inlämnad. Det handlar denna termin om att fortsätta med det stora projektet, det som blivit den svåra uppgiften, projektet som aldrig tar slut och nu är jag fast igen.

På något vis hamnar jag ibland i en nedåtgående spiral vad gäller skrivandet. Inte skrivandet i stort för något skriver jag nu i princip varje dag, helt enligt tidigare plan. Det är bara det att jag skriver på fel saker. Inte det jag egentligen behöver skriva. Tankarna vill inte gå in i det svåra projektet. Kanske har det tagit för mycket energi, kanske är jag trött på att aldrig bli klar, kanske är det för svårt eller så är det bara åter igen tvivlets röst: ”Det blir inte tillräckligt bra, andra gör det här mycket bättre än vad jag någonsin kommer att kunna göra.”

Hur stor är ändå egentligen chansen att bli utgiven? Nästan lika med noll. Av runt 2 000  manus blir kanske 3-4 utgivna. Men för att kunna försöka måste jag ju först skriva den klart. Det verkar gå sisådär för tillfället. Gah!

Jag har många kapitel nästan klara, nästan en hel bok men förmår inte att redigera klart. När jag läser kapitel sju och framåt tycker jag det är urdåligt, platt. Vissa dagar är det helt annorlunda och tankarna är positiva – klart att jag fixar det! Jag kan ju skriva det här, även om det är svårt. Det har min lärare satt ord på, det har mina kurskamrater sagt.

Men allt det där spelar just nu ingen som helst roll. Det går helt enkelt inte och jag får bara acceptera det. Jag stirrar istället på en bild (se ovan) som föreställer en brygga och fantiserar om en helt annan berättelse – eller så är det kanske inte något helt annat:

”Ove sätter sig ned längst ut på den grå och slitna bryggan. Bryggans stolpar har börjat luta och han tänker att han borde ta tag i det där snart. Innan det skulle vara för sent men just idag har han inga krafter kvar till mer arbete. Han behöver vila nu. Bara sitta där stilla i den tidiga, ljumma sommarkvällen, se ut över sjön och känna den svaga doften av tång och sommarblommor. Vattenytan krusar sig lite av den svaga vinden, det enda som kan höras är några måsars hesa läten.

Ove drar upp benen mot bröstet, stryker undan några grå hårstrån som alltid verkar vilja falla ned i ögat på vänster sida. Det var nu länge sedan han tagit sig tid att få håret klippt och det började bli irriterande långt. Han skulle ta tag i det också. Snart.

Han sätter sina båda skrovliga händer som stöd under hakan, vänder blicken uppåt mot himlen. Mörka moln har tornat upp sig. Möjligen skulle det bli regn, men genom de mörka molnen bryter några av solens strålar försiktigt igenom. Kanske skingras molnen snart, solen och värmen kommer tillbaka. Han önskar att kraften som han vet finns där långt inom ska återvända. Kanske imorgon.”

Nu ska jag njuta av ett glas rött vin och se om det ger med sig. Kanske kan det lösa upp någon knut eller så löser det inget alls. Vi får se. Fick i alla fall ett fint tips på ett jättegott rött vin av min kollega idag som även är en fantastiskt duktig sommelier. Vinet i mitt glas ikväll är Reserve Mont-Redon, 2016, Cotes Du Rhone. Behöver du dryckestips eller en sommelier kan jag varmt rekommendera henne: Karin Sommelier på Facebook och Karin Sommelier på Instagram. 

vin

/Anni

Helt lyriskt

thumbnail_IMG_0863

Ikväll var det premiär för Helt lyriskt på SVT. Såg du det? Om inte, så är mitt tips att göra det. Fredrik Lindström är fantastiskt bra som initiativtagare och programledare, artisterna som tonsätter ett stycke dikt av poeters verk är mästerliga. 

Sten Selander som det berättas om hade jag inte hört något om tidigare, men Edith Södergran (dog 1923, bara 31 år gammal) är en av mina favoriter som jag alltid tyckt mig nära. En poet jag hittade tidigt i bibliotekets hyllor och vars texter betytt oerhört mycket för mig.

Det är inte bara poesi och musik (av Molly Sandén och Tommy Körberg) i det här programmet, det är även ett stycke av vår historia berättad på ett sätt som bara Fredrik Lindström kan.

I sista programmet i serien har jag hört att poeten Ebba Lindqvist ska få vara med. Ett för mig nyupptäckt guldkorn som nu kan följas på Instagram @ebbalindqvistsallskapet och på Facebook @ebbalindqvistpoet

Ebbas texter är dessutom redan vackert tonsatta av artisten Maja-Karin Fredriksson – Jag begär bara havet. Lyssna på Spotify.

Helt lyriskt, del ett med Molly Sandén och Tommy Körberg kan du se på SVT Play.

Bara gör det.

/Anni

 

 

Ny krönika – Din tid är nu

allas_2018_nr52_1_dintaidarnu

Nu finns Allas veckotidnings stora nyårsnummer 52/1 ute och där hittar du en ny gästkrönika skriven av mig. Hurra!

Det är lika roligt varje gång något jag skrivit blir publicerat. Den här gången har jag funderat över vad som sker när stora förändringar påverkar ens liv. Jag har även med ett fantastiskt bra citat av Regina Lund: ”När jag inte längre var någons, var jag tvungen att bli min egen.”

Hoppas att du vill läsa och jag passar på att önska dig en fin jul- och nyårshelg!

/Anni

Ps. Det kommer ytterligare minst en krönika till i Allas under nästa år – tema tvivel.

Sex tips för dig som vill skriva

thumbnail_IMG_0382

Nu och då får jag frågor om mitt skrivande. Det kan handla om hur jag började skriva, vilka utbildningar som är bra och hur den där inspirationen som behövs för att kunna skriva infinner sig. Jag har samlat några tips för dig som redan skriver eller som funderar på att börja skriva.

Läs, läs och läs

För att kunna skriva bra behöver du läsa. Massor. Gärna i olika genrer. Jag vågar påstå att ju mer vi läser – desto mer utvecklas vårt eget skrivande. När jag läser får jag dessutom ofta många nya idéer. Besök ett bibliotek och insup atmosfären av alla författare och all kunskap som finns där i hyllorna. Då får du kanske även inspiration på köpet.

“If you don’t have time to read, you don’t have the time (or the tools) to write. Simple as that.”
― Stephen King

Skriv!

Skriv så ofta du kan och skriv det du vill skriva, inte det du tror att andra vill läsa. Skriv från hjärtat, skriv de berättelser som just du bär på och som du tycker är roligt och/eller givande för dig själv att skriva. Om du inte kommer på vad du ska skriva om, skriv ändå. Skriv det som dyker upp. Alla tankar du bär på. Det kallas flödesskrivande och kan leda till något annat. Jag har skrivit om det tidigare: Mina hemliga rum

Anmäl dig till en skrivarutbildning

Min erfarenhet är att alla utbildningar ger något. Ny kunskap, erfarenhet, övningar, träning att ge och ta emot feedback och inte minst likasinnade skrivarvänner att bolla tankar och idéer med. Några av de utbildningar jag har gått kan jag varmt rekommendera:

  • Folkuniversitetet. Att skriva en bok, grund och Att skriva en bok, fortsättning. Dessa kurser finns inte kvar, men det finns numer något som heter Skrivarakademin som verkar bra. Min lärare vid dessa två distanskurser var Helena Laestadius Loman och hon finns inte kvar på Folkuniversitetet och håller inte längre kurser. Jag hoppas att hon börjar igen för hennes kurser var både bra och lärorika.
  • Att känna glädje i skrivandet. En kurs som genomförs i vackra Eringsboda i södra Sverige (deltagare från hela landet) med författaren Kim M Kimselius. Kursen bygger på hennes bok Hitta glädje i skrivandet. Kursen finns i flera nivåer och jag har själv gått grund och fortsättning. Kim har även skrivarkurs på distans som också är bra om du vill genomföra studier helt i din egen takt. Kan varmt rekommendera Kims kurser som både gett mig självförtroende, många nya insikter och kunskaper. Kim är kunnig men också en fantastiskt peppande människa.
  • Kreativt skrivande I, Linnéuniversitetet. Den utbildning jag läser just nu på halvfart, distans. Två gånger per termin är vi på universitetet och allt övrigt görs på distans. En fantastiskt rolig och utmanande utbildning där jag går år två Kreativt skrivande II och hoppas kunna fortsätta länge till. Vill du satsa ordentligt på författarskapet och lägga ner en hel del tid är detta utbildningen för dig. Du söker in med inträdesprov.

Läs skrivarböcker

Det finns såklart en rad till böcker som är läsvärda men jag får inte plats med alla 😦

Hitta inspiration

Hur kan en lyckas med det? Svaren på den frågan är nog lika många som det finns skrivande människor. Den gömmer sig gärna den där inspirationen eller äts upp av tvivel emellanåt. Jag själv läser, flödesskriver, går ut i naturen, promenerar, sätter mig vid havet och lyssnar på vågorna. (Två favoritplatser är Fårö och Öja.) Jag har även upptäckt att i all framåtrörelse får jag ofta nya idéer. För mig är det bra att gå, åka bil, tåg, buss osv. Att läsa skrivarbloggar (googla skrivarbloggar!) kan också ge inspiration och bra tips. Ett bra exempel är Debutantbloggen.

Avsätt tid

Lättare sagt än gjort men det är som med allt i livet. Om du inte avsätter tid för vissa saker blir det kanske aldrig gjort. Jag har minskat tv-tittandet drastiskt. Jag läser eller skriver istället. Bara där har jag fått en hel del tid. När kan du planera in skrivtid? Det kanske kan vara en till två timmar i veckan till att börja med?

Fler tips?

Har du några bra tips? Skriv gärna dem i kommentarsfältet så har vi snart en grym liten guide till alla som vill skriva, men inte vet hur de ska börja. Jag funderar även på att själv kanske hålla någon mer föreläsning kring min egen skrivarresa, hur allt en gång började och varför jag skriver, olika tips och tankar kring skrivande. Då vore det bra att få med ännu fler bra idéer. Tack!

/Anni

Skrivandets sinne

Utbildningen i kreativt skrivande är just nu en stor del av mitt liv. Varje inlämningsuppgift ger nya upptäckter, insikter och skrivarinspiration. Och just idag har jag turen att befinna mig precis intill Linnéuniversitetet på vackra Teleborgs slott.

Den första uppgiften nu under år två var att läsa essäsamlingen ”Skrivandets sinne” av Elisabeth Rynell och svara på frågor om innehållet, delvis kopplat till mitt eget skrivande.

Den boken är en skatt, en sträckläsningsbok, en fin samling essäer med stor igenkänningsfaktor. Rynell fångar mitt intresse redan i inledningen till den första berättelsen:

”Ingen annan årstid är tiden så närvarande som nu, om sommaren.”

”Det är så idiotiskt lätt att tänka på livets och alla somrars oändlighet redan långt innan fågelsången tystnat…”

Precis så tänker även jag. Om sommaren känner jag mig som mest levande, det är då jag trivs och mår som allra bäst. Jag vet inte om det är ljuset, solen, fågelsången eller dofterna i vinden, men något är det med sommaren som är magiskt, vackert och som gör att jag mår fantastiskt bra. Samtidigt har jag svårt att njuta av sommaren då jag likt Rynell tänker på att det snart är höst igen, snart kommer mörkret tillbaka, kylan och allt det andra som gör att jag inte känner mig lika levande och glad. Ofta säger jag till mig själv att njuta här och nu, ta dagen som den kommer och inte fundera över morgondagen. Det är lättare sagt än gjort, eller vad säger du?

Något som också är väldigt fint med Rynell är att hon kopplar sitt skrivande till naturen. Jag är själv en naturmänniska och får inspiration till att skriva av naturen. Ibland i skogen, där jag kan vila i en glänta, ligga på rygg och betrakta himlen, molnens formationer och långsamma rörelser. Ofta vid havet där jag lyssnar till vågornas sång, känner in doften av hav och tång och fantiserar om vad som finns vid horisontens slut. Något med havet får mig att vila, att känna lugn, men det finns även något där som handlar om samhörighet och som får min fantasi att vakna. Havet låter mina tankar vandra fritt, ofta kommer där ord och texter som jag behöver, måste skriva ned. Det är även som Rynell skriver i ”Om en rödhake”:

”Och det jag ser, det ser jag också med mitt liv. Att ögonen jag har är just mitt livs ögon och vissa saker som jag ser är osynliga för andra”.

Jag känner det som en fin uppgift att skriva ned de där tankarna så att andra kan få ta del av det jag ser. Möjligen är det en av författarens uppgifter, att sätta ord på det kanske andra inte ser. Om vi hittar intressanta saker i vår omgivning som kan lyftas fram och beskrivas på ett sätt som berör tänker jag att det kan bli riktigt spännande läsning.

Något annat som Rynell också sätter ord på är pinan de dagar man inte skriver av olika anledningar:

” Det som gör ont är inte främst det faktum att man inte får någonting skrivet. Det är snarare att inte-vara-i-skrivandet som gör ont.”

Exakt så är det även för mig. Med åren har skrivandet blivit alltmer viktigt. Lika viktigt som att andas. Om jag inte kan eller får utrymme och tid att skriva mår jag inte bra. Det är bra insikt eftersom det också gjort att jag försöker prioritera skrivandet i mitt liv, bland annat genom att genomföra utbildningen i kreativt skrivande (nu år två av totalt fyra möjliga). Varje gång jag sätter mig för att skriva vid datorn eller med papper och penna (det härliga raspande ljudet behöver jag ibland) inser jag hur bra jag mår av det. Jag är helt enkelt en skrivande människa som behöver skrivandet. Det kanske kan te sig en smula själviskt, men vid närmare åtanke så är det inte så. För att kunna tänka och kunna ge av mig själv till andra behöver jag energi. Den energin hämtar jag i skrivandet och till viss mån även i läsandet.

Men vad handlar det om egentligen? Rynell citerar i essän ”Livets mening” författaren Viktor E. Frankl med citatet ”livet måste ha en mening” (sid 20). Jag stötte av en händelse på Frankls bok för några år sedan och jag tyckte det där stämmer så väl, att livet behöver en djupare mening, att alla människor behöver en mening och jag tror mig hittat min – att skriva. (Förutom att ha förmånen att få barn som också ger en djupare mening.) Det är lustigt hur vissa citat, meningar eller böcker korsar min väg, särskilt i stunder av tvivel. Kanske är det någon mening även med det.

Rynell beskriver ytterligare en intressant sak i den första berättelsen som jag känner igen mig i.

”För ett kort ögonblick händer det något mellan mig och skogen som jag tittar ut i. Den är inte jag men den flyter in i mig och plötsligt är jag tillsammans med den i världen. Och jag är till.”

Just de där sista orden ”jag är till” är något som stämmer bra överens med hur jag känner. Jag har erfarenheter som gör att jag bär på berättelser som kräver att få komma ut, men det är också en känsla av att när jag skriver känner jag en samhörighet. I det där rummet inom mig som bara jag har tillgång till blir drömmar till verklighet, och verklighet till drömmar. I skrivandet är det jag, mina karaktärer, ibland naturen eller något annat som gör att jag får den där känslan av att ”jag är till”. Jag har kanske inte helt kunnat sätta ord på det förut och Rynell lyckas göra det på ett sätt som gör mig glad. Det är en igenkänning och en slags känsla av samhörighet som uppstår när jag läser hennes texter. Det finns uppenbarligen fler som känner och tänker som jag. Den känslan är fin och jag tycker mycket om hela essäsamlingen av Rynell. En del av hennes författarröst tycker jag påminner om en annan favoritförfattare jag har – Bodil Malmsten.

Rynell avslutar fint den första essän med dessa kloka ord som även handlar om det egna tvivlet kring skrivandet, att man egentligen inte kan, men ändå måste eftersom det är det enda i hela världen som ger den där speciella känslan. Men tvivlet finns alltid där, ett tvivel som ofta besöker även mig.

”Det måste vara för att få vara med om det, som jag satt igång att skriva fast jag inte kan skriva. Att om jag inte nu kan skriva vare sig dikter eller berättelser, måste jag få sätta ord på pappret. Ändå. Våga den farliga tanken, att jag får finnas. Och det gör jag bara när jag skriver. Får. Finnas.”

Och slottet…

Jag befinner mig idag som sagt på Teleborgs slott i Växjö, det finaste hotellet jag vet. En man före mig till receptionens incheckning fnissade lite i eftermiddags när han fick ett rum i en av sidobyggnaderna och sa: ”Ja du, prinsessan får väl bo i ett av tornen…” Jag tror han syftade på mitt långa hår och javisst, idag hade jag tur. Idag och inatt bor jag i ett rum, i ett av tornen, högst upp på plan tre och fint är det, sagolikt. Vackert, prisvärt (kostar inte mer än hotellen i stan), god mat, stor frukostbuffé, och finfin service.

teleborg

Om kvällen, lite som Hogwarts…

teleborg 5

Vacker och ståtlig byggnad.

teleborg_dag

Det här ger mig inspiration till nya berättelser…

rum7

Mitt rum denna gång, en svit i slottsbyggnaden. Så himla fint!

skrivbord2

Har en skrivarplats också i mitt rum.

fonster

Ljuvlig utsikt från rummet, mot vattnet nedanför slottet.

tradgard

Även slottsträdgården väcker fantasin…

sjo

Fin promenadslinga nedanför slottet.

Nu dags att skriva vidare på min novell och kanske ta en tur i slottets korridorer.

/Hälsningar från slottet, skrivaren och alla hennes drömmar

Ps. Rynells Skrivandets sinne omnämns i denna läsvärda artikel i SvD: ”Författarna själva – det gör oss bra på att skriva”

Om rädslor och tankens kraft

Jag läste om en tävling. Den handlade kort och gott om att skriva den bästa krönikan på tema ”rädslor”. Blixtsnabbt gick hjärnan igång och där blev jag kvar.

Jag vet ännu inte med säkerhet varför, men temat både intresserade mig och golvade mig. Samtidigt. Det kan bero på att det finns en del rädslor jag bär med mig, precis som för många andra. Jag var tvungen att omedelbart börja skriva den där krönikan, men sedan fastnade jag eftersom jag under skrivandets gång hade en del frågeställningar och funderingar kring mina egentliga, riktiga rädslor.

Under funderingarna öppnade jag min mejllåda. Lustigt nog (slump, tillfällighet eller annat?) fanns där ett mejl ifrån ”Brain pickings”. Ett spännande nyhetsbrev jag signade upp mig på för länge sedan och där läste jag:

”John Steinbeck wrote to his best friend at the peak of WWII. ”It isn’t that the evil thing wins — it never will — but that it doesn’t die.”

Kanske är det så. Vissa saker bär vi med oss. Det tar inte över våra liv, vi dör inte, men det (it, the evil) finns där, det dör inte. Samma sak med händelser runt omkring oss.

Är det möjligt att bli av med rädslor? Jag tror det är lite som Steinbeck skrev, men jag tror också att tankens kraft är oerhört stark. Om vi ger oss på att bearbeta rädslor och svårigheter så tror jag det blir bättre. Med tiden, med envishet och med fysisk och mental träning kan vi komma långt. Kanske hela vägen.

Det är lustigt med livet ibland (åter igen – slump, tillfällighet eller något annat?) Idag när jag skulle skriva klart det här inlägget när jag inte kunde koncentrera mig på det andra skrivandet eller inlämningsuppgiften i kreativt skrivande gick jag in på Brain Pickings sajt för att hämta länken till deras sida. Vad dyker då upp på startsidan som senaste artikel? Jo ”We grow accustomed to the dark: Emily Dickinson´s stunning ode to resilience” A timeless serenade to finding light amid the “Evenings of the Brain.”

Du som förstår, du förstår. Det tar lång tid att förklara det där. De märkliga, underliga sammanträffandena som uppstår igen och igen kring mitt skrivande. En del skulle säga att det handlar om synkronicitet och det har jag skrivit om förut: Livets möten – slump eller tillfällighet

Många gånger har jag uttalat målet om att skriva en bok eller egentligen flera böcker, men det tar tid att slutföra den typen av mastodontprojekt. Om jag lyckas med det där projektet till sist har jag kanske ändå också bevisat att min tes fungerar. Både kring att hantera rädslor och att saker och ting runt omkring oss kanske ger oss rätt riktning. Om vi bara vågar lyssna och se efter tillräckligt noga utmed vägen.

”Fear is a universal experience. Even the smallest insect feels it. We wade in the tidal pools and put our finger near the soft, open bodies of sea anemones and they close up. Everything spontaneously does that. It’s not a terrible thing that we feel fear when faced with the unknown. It is part of being alive, something we all share. We react against the possibility of loneliness, of death, of not having anything to hold on to. Fear is a natural reaction to moving closer to the truth.

If we commit ourselves to staying right where we are, then our experience becomes very vivid. Things become very clear when there is nowhere to escape.” /Chödrön

/Anni