Tidigare den här veckan kände jag att det vore enkelt att bara ge upp. Orken sinar med mer värk och ett smärtsignalsystem i spinn. Men ger jag upp? Nej, varför? Ett ord dyker upp i mitt huvud – grit.

Och vad är då grit? Jag googlade och påmindes om hur fantastiskt vi har det idag när det gäller att hitta information – vips! finns svaret där. Och du som tycker att vips är ett ord som alltför ofta återkommer i mina texter så har du helt rätt men håll ut – för det kommer att finnas kvar ett tag till 😅

Grit är ett begrepp som myntats av den amerikanska psykologen Angela Duckworth. På svenska kan det översättas till “gry” (som i “det är gott gry i grabben”), driv, karaktärsstyrka eller jävlar anamma. – Kort sammanfattat handlar det om en förmåga att hålla fast vid långsiktiga mål, och att inte ge upp vid motgångar.

Jamen, då är det väl grit jag har och som alla har som likt mig lever med långvarig (kronisk) smärta. För det är svårt, näst intill omöjligt att inte ge upp ibland. Det som nu skett är att jag gjort en fotoperation (den tredje efter två misslyckade) med konstant värk som följd under läkningsprocessen. Dessutom dras jag med den vanliga värken i övriga delar av kroppen. Vissa dagar känns det bara lite, andra dagar är det värre, mycket värre. Jag har bytt klinik och ortoped för att få ordning på foten. Nu har det gått drygt sex veckor sedan operationen, fortfarande lite smärta och svullnad men det är kanske inte konstigt då det både borrats, sågats och hamrats (japp!)

Det i sin tur gör att mitt smärtsignalsystem som redan är defekt sedan en cykelolycka verkar ha fått rena snurren och den andra smärtan ökar till en nivå som gör att hela kroppen vibrerar. Men jag har vilat, sovit massor, tagit djupa andetag, använt mindfulness, tagit ett varmt bad, ökat doseringen av mina mediciner och hoppats att smärtpåslaget ska stilla sig. Igår efter att ha slängt fotpjäxa och kryckor tog jag en promenad, och det verkar som om det blev för långt då smärtsignalsystemet gick i spinn. Igen. Det blev en kväll med ökad medicindos, TENS (elektroder), värmekudde och sängläge.

Idag gick jag till mitt kvartersgym (folktomt) för att äntligen träna lite försiktigt efter sex veckors uppehåll. Det är vanligtvis en av mina bästa mediciner som inte kommer i tablettform, men idag känns det sådär, kroppen är trött.

Då får man ta till något annat. Skriva om grit exempelvis, ta ett varmt lavendelbad och äta en löjromstoast. Varför det? För att löjrom är bland det godaste jag vet och för att dessa saker under en liten stund avleder tankarna från smärta och tråkigheter. Alla knep är tillåtna. Alla. Att lyckas med grit är också att unna sig. Det är min helt egna tes men jag tror på den. Stenhårt.

Sammanfattningsvis så skriver jag inte för att gnälla (okej, men bara lite) 😊 Jag skriver för att berätta att det är fint att grit, träning, god mat och annat bra finns för annars vet jag inte hur det hade gått. Det finns en hel del bra saker runtomkring oss, även i mörka perioder, det gäller bara att se dem.

Jag ska ta min erfarenhet, mina lärdomar om hur man inte bara kan överleva utan även kan lära sig att leva med kronisk smärta och det ska också bli en bok en dag. Och för det önskar jag både mig själv och även mina smärtkompisar – grit. Vi är många i Sverige må du tro, fler än jag trodde var möjligt, men smärta syns tyvärr inte alltid utanpå. Jag önskar att smärta hade en färg. Tänk exempelvis blått, då skulle jag se ut som en smurf.

Grit. Jag lägger ordet ordentligt på minnet och tar ytterligare djupa andetag, kikar på min app med mindfulnessövningar, testar Lövet där jag ska lägga alla mina tankar på löv som flyter iväg på en flod. Några tårar faller oväntat. Är det bra eller dåligt? Jag väljer att tänka att det är bra, allt rinner ut, bort och ger plats för nytt. Mindfulness är bra när man väl lärt sig hur det fungerar. Prova gärna, det finns många appar som är gratis.

Imorgon är en ny dag med nya förhoppningar och jag har semester i några dagar till. Foten kommer att läka, jag kommer att kunna gå längre och träna hårdare igen. Jag har lärt mig långsamt att leva med min smärta. Det kommer att ta ett antal veckor till innan det blir bättre, men det kommer att bli bra, ska bli bättre. Det är min tydliga målbild.

Grit, grit och grit till er alla som behöver. Och en löjromstoast.

/Anni

Ps. Om du har egna ideer om grit eller om du har funnit framgångsrika sätt att hantera kronisk smärta, hör gärna av dig. Jag har mycket material men behöver mer. Tack!