Om att älska det man gör och göra det man älskar. Om viljan att förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Och hur man når dit. Om kommunikationens starka kraft. På livets krokiga väg.
Hälsan har vacklat och att ta sig ut på promenader och till träningen har varit och är behäftat med mer motstånd än vanligt. Men jag går ändå. Hur kommer det sig?
Först så får jag lov att erkänna att det är svårt, jättesvårt. Huvudet och kroppen ropar i kör: ”Neeeej! Orkar inte, kan inte, det går inte.” Men jag har lärt mig med åren att när motståndet är som värst är behovet som störst.
Även om jag hellre vill ligga kvar i sängen eller soffan så går jag iväg. Men det sker inte omgående. Det krävs en del samtal med mig själv. Dels är det tyngre på grund av vinter och kyla och dels på grund av en del mediciner just nu. Tröttheten är enorm, som ett oöverstigligt berg men det är inte omöjligt. Det handlar om att bestämma sig, att hitta sin inre styrka och sin grit, något jag skrev om i ett annat inlägg nyligen.
Så ja, jag kom iväg idag också, klättrade uppför berget och gymmet var tomt. Efteråt känns både huvudet och kroppen mycket bättre, jag känner mig starkare och även gladare eftersom jag klarade det. Jag veeeet ju att det är så varje gång och det kanske även du vet? Och om inte – prova att träna, börja lugnt och ta gärna hjälp av en PT (personlig tränare) eller en fysioterapeut för att få ett program som passar just dig.
Svaret på frågan i inledningen är alltså med stort utropstecken – ja! (Men jäklars vilket motstånd som min kropp bär på just nu.)
Ja, ibland är det nog bland det bästa vi kan göra, att bara lyssna till våra andetag, att lyssna till vårt inre och det gör jag bäst vid havet. Hur är det för dig?
Jag har inte kunnat köra bil på drygt två månader på grund av en fotoperation. Nu är det så himla härligt att jag åter kan röra mig fritt, ta mig till skogen och havet, även om fotjäkeln inte riktigt vill vara med, men vi går ändå. Vi går ändå. Det är ofta där vid havet som inspirationen kommer, nya ideer till nya berättelser och ibland helt nya insikter.
Ljuset, tystnaden, stllheten och att bara vila i de egna andetagen. Vid havet känner jag mig tillfreds, hemma, hel 💙
Det har varit en tuff period efter en fotoperation med mycket värk men nu äntligen börjar det sakteligen att vända. Det har tagit en tid att reparera mig med vila, allehanda knep (och en rad mediciner) men nu har jag minskat på medicinerna och förutom en vansinnig trötthet och en fortsatt svullen fot börjar jag känna igen mig själv igen. När jag satt där vid havet i tystnaden idag fick jag till och med en ide till en ny novell. Det var mycket länge sedan det hände men platsen är magisk och där kan vad som helst hända…
Tiden med värk har satt spår, men nu går det åt rätt håll.
Det där med att vara tyst och lyssna har fler än jag funderat över vad det kan göra för nytta. Exempelvis Tomas Sjödin som varit sommar- och vinterpratare i P1. Han har en digital föreläsning på tisdag kväll som dök upp i mitt Facebookflöde (det går fortfarande att anmäla sig): Ljudet av tystnad
Han är aktuell med en ny bok med samma namn som är en uppföljare till ”Det händer när du vilar”
”Den goda tystnaden handlar mer om att hitta tonen än att bli tyst, inte om vad man vill slippa höra, men vad man längtar efter att få höra.”
Låter ju onekligen intressant eller vad säger du?
Tvivlet som jag tidigare döpt Kajsa har länge suttit på min axel igen, pockat på uppmärksamhet och idogt viskat att det där med att skriva är nog ingen ide i alla fall, du kan inte, du är inte tillräckligt bra, du är ju ändå sjuk och så vidare. Den gamla vanliga visan med andra ord. Jag har varit alltför trött och tyngd av värk för att ens orka peta bort henne. Men idag, i de djupa andetagen, någonstans där havsluften mötte mina lungor så orkade jag, fann kraften igen och sa åt henne att fara och flyga. Kajsa har tystnat. Ännu en gång. Och jag fortsätter att andas.
Väl hemma kikade jag på en kort film kring ett annat spännande digitalt evenemang som också sker på tisdag kväll och som handlar om självledarskap, ”A year to grow”. En kvinna berättade en historia kring människan och dess två sidor, den goda och den onda, och något om en häst och en räv, vilket fick mig att tänka på en berättelse jag hört om tidigare.
Jag blev nyfiken och googlade på ”hästen och räven” och då kom något upp som jag inte hade väntat mig men som passar mig så bra just nu. Det jag hittade var en bok ”Pojken, mullvaden, räven och hästen”, skriven och illustrerad av Charlie Mackesys och översatt till svenska av Uje Brandelius.
Oerhört fina illustrationer och tröstande ord. Charlie har ett Instagramkonto som jag varmt kan rekommendera @charliemackesy
Ibland hittar man något helt annat än man tänkt sig. Kanske var det meningen att jag skulle se och läsa det här just nu. Du vet där med meningsfulla sammanträffanden och synkronicitet.
Berättelsen jag tänkte på fann jag till slut i en jättespännande blogg, Kullerydsskola:
En indian satt och pratade med sitt barnbarn. Han sa:
”I alla människor bor det två vargar som slåss. Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.
Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit.”
Idag på morgonen tog jag bussen till jobbet. En resa jag vanligtvis gör med bil. Efter en tid av korta arbetsdagar hemifrån med näst intill outhärdlig ryggsmärta var jag äntligen på väg tillbaka till jobbet. Jag kom på mig själv med att njuta av bussfärden, en resa som jag annars tycker är allt annat än kul.
Jo, det är märkligt. Det som sker när jag åter drabbats av en tids sjukdom. Först att åter behöva inse (och med svårhet acceptera) att den där cykelolyckan för fem år sedan kanske hade mer inverkan på lång sikt än vad någon kunde tro:
Ja, jag måste äta mediciner för att fungera, många mediciner.
Ja, jag måste vara sjukskriven en tid.
Ja, jag måste inse att kroppen inte kan göra allt det huvudet vill.
Nej, jag kan inte jobba heltid just nu trots att det verkligen, verkligen behövs.
Nej, jag kan inte köra bil.
Nej, jag orkar inte göra den där utflykten med min dotter.
Nej, jag kan inte städa.
Nej, jag kan inte skriva klart det där allra sista i min bok.
Nej, jag kan inte träffa den där vännen just nu trots jag inget hellre vill.
Dagarna går, en och en halv vecka och så inser jag att nu är det dags att prova. Detta är dagen då det var dags att prova åka buss och spendera en halv dag på jobbet.
Väl på bussen sitter jag ner på ett av de blå sätena, bussen börjar rulla och jag ser ut genom fönstret. I vanliga fall skulle jag den trettio minuter långa resan suttit med blicken i mobilen, men idag valde jag något annat. Jag lät blicken bara vara i fönstret. Så innerligt glad och lycklig över att nästan, nästan inte känna någon smärta alls. Glad över att se alla gröna växter, träd och blommor, glad över att se våren, lycklig över att kunna gå till busshållplatsen, åka buss, över att kunna sitta, över att vara näst intill smärtfri.
Det finns en positiv sak i att bli sjuk. Det är att efteråt (om man har den stora ynnesten att få bli frisk) kunna se livet med nya ögon. Se allt det jag annars lätt missar, går eller springer förbi.
Jag är glad och tacksam över fönstret jag fick njuta av en kort stund idag. Jag passar på att fortsätta njuta och firar en bra dag med en av mina favoriträtter, caprese och ett glas, gott mousserande vin (okej, två). För jag vet också alltför väl – redan imorgon kan allt vara annorlunda.
Läste någonstans att det är bra att varje kväll fundera över tre saker du är tacksam över. Oavsett vad som sker att ändå varje kväll fundera över det. Kanske är en ganska klok idé…?
”Att vara frisk är att vara lycklig. Synd bara att jag inte visste om det.
Till dig som är frisk – vet om det!” /Bodil Malmsten
Vissa dagar och veckor är motstånd. Saker som går käpprätt åt skogen, saker som inte hinns med, sjukdom, människor som gör mig arg, människor jag innerligt saknar och novembermörker. Det är lätt att bara lägga sig ned och stirra i taket.
Men något i mig drar mig alltid (hittills) upp. Efter en stunds stirrande i taket vet jag att det bara är jag som kan göra något åt situationen. Bara jag. Allt i livet kan vi inte påverka men en del styr vi över på egen hand. Jag tvingar mig till gymmet för att träna, vilket jag vet alltid ger mig energi. Det tar en stund ska jag erkänna men efter en kvart känns det hyfsat bra och efter en timme känner jag mig starkare, till och med lite glad. Sedan skriver jag några ord för att få utlopp för en del av det som sjuder inom mig. Och det hjälper.
Ikväll slog det mig varför jag älskar ord, skrivande och träning. Det är saker jag gör för mig själv som ger energi. Det finns ingen annan än jag själv som kan styra dessa saker eller påverka dem och ingen kan ta dem ifrån mig. Jag äger min träning. Jag äger mina ord. Jag äger mina berättelser. Det är en enormt skön känsla när annat i livet är allt annat än förutsägbart. Ibland har jag tänkt stänga ned bloggen men har kommit fram till att det inte är ett alternativ. Istället ska jag bara skriva här när lusten faller på och det gör den ju ibland.
Citatet är väl förankrat på min arm: ”I am not what happened to me. I am what I choose to become.”
Igår och idag är jag besviken över en hel del saker, men kämpade mig ändå iväg i kyla och blåst till träningen och bestämde mig för att köra. Häpp! Det gick vägen idag med och dessutom med benpress på nittio kilo för första gången. Jag må vara liten men jäkligt envis och seg 🙂
Den där boken (eller egentligen böckerna med tanke på alla utkast som ligger och väntar) kanske också blir klar en dag. Det är ju det jag vill, det jag bestämt mig för och ändå blir det inte jättemycket skrivet just nu. Om jag slutar skriva om att skriva och skriver det jag ska istället. Det vore väl en bra början?
Jag ska inte vända upp och ned på allt. Istället ska jag följa den ursprungliga planen. Läste några av mina tidigare blogginlägg ikväll för att försöka förstå varför det varit så viktigt att skriva klart den första berättelsen. Nu vet jag.
Jag fann svaret och kommer inte att gå över till ett annat skrivarprojekt. Istället ska jag skriva klart det första. Sedan alla de andra, några roligare, en del kanske mer underhållande.
Hur kom jag fram till ett beslut tvärtemot det jag tänkte för några dagar sedan? Jo, jag vilade, reflekterade, läste andra bloggares kommentarer och tips. Läste även ett inlägg om huruvida det går att skriva till musik eller inte. När jag funderade vidare på musik mindes jag att jag för ett par år sedan (2015) skrev ett inlägg om varför min första berättelse tvunget skulle skrivas klart som nummer ett. Inlägget handlade även om en dröm, en tidningsartikel och en musikupplevelse som fick mig att fortsätta på inslagen väg. Ikväll läste jag inlägget, lyssnade på musiken och insåg att jag var på väg att gå vilse. Igen.
Den första berättelsen som jag arbetat med under lång tid är oerhört svår att skriva, inte bara berättartekniskt utan även för att den stundtals gör fysiskt ont att skriva. Jag vill att det blir rätt, men är rädd att det blir fel. Det är på grund av det, en massa andra frågetecken och tvivel jag tänkte prioritera om, vända upp och ned på min plan. Skriva klart en spänningsroman först. Men nu ska jag inte göra det.
Hur svårt det än är ska jag fortsätta på inslagen väg. Den allra svåraste berättelsen ska bli klar. Den behövs, den är viktig. Jag tror mig veta att mina författare och poeter som sedan länge är borta, men vars ord lever kvar, och som alltid gett mig tröst under tunga år, nu ler i himlen.
”Och så länge det finns något heligt i världen, om det så bara är ett litet musikstycke, så är inte världen tom. Då stämmer inte den stora samtida berättelsen om världen som en stum och meningslös plats.” / Erik Schüldt
Tack till alla som kommenterat och engagerat sig i vägvalet. Ni är alla guld värda.
Min dotter hittade den här vingen under vår semesterresa och enligt henne är det en vinge från en älva. Hennes tankar och idéer har gett mig inspiration till att skriva en ny novell. Kanske blir den klar och tillräckligt bra. Det där vet man inte riktigt, men om jag lyckas kommer berättelsen att ingå en ny novellsamling som planeras komma ut under nästa år.
Karaktärerna i berättelsen – älvorna Liam och Leona blir allt mer tydliga och det är som om de stundtals berättar för mig vad jag ska skriva. Otroligt märkligt, men sant och på det viset fortsätter berättelsen ta form. Jag har läst delar av några fantasyböcker och googlat ”fantasy” för att få lite uppslag till temat som novellerna ska ha i den här antologin och fann en rad bra tips. Ett tips handlade om att man skulle sätta sig ensam och tyst i skogen för att få idéer. Bara vara tyst, se och lyssna. Det lät ju lite lurigt – minst sagt men fungerade oväntat bra ihop med tankarna som börjat gro i och med den upphittade vingen. Vips! så fanns där plötsligt två älvor med namn och allt. Sedan kom namnet på berättelsen – ”De orörbara” och därefter slutet och till sist inledningen och allt det andra som jag arbetar med nu.
Håll en tumme för att det fortsätter och att jag går i mål med novellen. När den här typen av flow uppstår är skrivandet fantastiskt roligt. Korta, men magiska stunder där jag försvinner bort i en annan värld. Svårt att förklara, men jag tror att de flesta som arbetar med något kreativt kan känna igen sig i hur tid och rum ibland bara försvinner. Är det inte så?
Jag tänkte först att det kan väl inte vara möjligt att det här händer igen. Men det gör det och det har hänt flera gånger förut när jag varit på skrivarkurs i Eringsboda med en av de absolut bästa – författaren och skrivarcoachen Kim M Kimselius. Förutom Kim som alltid pratar om att skriva från hjärtat och med glädje (vilket är väldans klokt) så träffar jag alltid inspirerande och härliga människor som likt mig har skrivandet som passion. Det peppar och stimulerar och jag får både energi och nya idéer.
Den vackra, lilla sjön nedanför kursgården i Eringsboda. Fint att bada här men vad döljer sig under ytan? Om du är nyfiken kan du läsa mer i novellsamlingen Färgargårdens andar.
Före och under kursen har jag varit lite krasslig och det gick mer trögt än vanligt att både komma på idéer och att skriva. Men när jag kommit hem, blivit lite bättre och låg i en solstol vid havet kom både idéerna och orden igen, i en strid ström. Hittills drygt 13 000 tecken och det verkar fortsätta. Karaktärerna Liam och Leona, mina älvor har börjat leva och början, mitten och slutet av berättelsen är klar. Håll gärna en tumme för att magin fortsätter och att ”De orörbara” kommer med i den kommande novellsamlingen.
Om inte annat så hade jag i alla fall väldigt kul på vägen.
Mörkö – en av mina favoritplatser vid havet där jag hämtar inspiration året om.
Järna, inatt när jag var på promenad på väg hem från en vän. Fascineras av vackra sommarnätter, ljuset och dofterna. (Det är Järna kyrka som skymtar fram bakom löven).
Det enda någotsånär kvalitativa jag lyckats skriva på senare tid är ”Ett brev till dig”. Trots ledighet, semester och egen tid – inget mer.
Ibland är det som om orden tar slut. Ändå ord och berättelser som finns där, far runt inombords. De vill inget hellre än att komma ut, ned på pappret, in i datorn. Men någonting hindrar dem just nu.
Kanske är det tvivlet eller kanske är det livet. Allt det där andra, alla måsten som lägger sig ovanpå. Som vore det en tung, våt filt.
Några få ord smiter igenom och ut. Övriga har inte en chans. De kvävs i samma stund de föds. Under filten ligger de nu. Orörliga. Förlorade. Oräddbara.
/Anni
Ps. ”Oräddbara” är ett ord jag kom på idag, ett ord som lyckades smita ut. Ordet finns egentligen inte enligt svenska ordlistan. Jag tycker om ”oräddbara” som kan tolkas på flera olika sätt. Hittar du också på nya, egna ord?
Ofta ser jag att människor springer väldigt fort genom livet. Springer igenom dagar som blir till veckor, månader och år. Jag själv är inget undantag. Inte alls. Har du någon gång stannat upp och frågat dig varför du springer?
Jag saktade in för några år sedan då jag återkommit gång på gång till ett löfte jag gett mig själv många år tidigare. Det handlade om att jag en dag skulle skriva en bok om ett viktigt ämne. Ett löfte jag gömt undan för att ge plats åt annat och som sedan glömts bort. Men en dag kände jag att nu var det banne mig dags att ta tag i det där viktiga. Drygt ett år senare körde jag omkull i hög fart med en racercykel och det resulterade i att jag fick lov att stanna upp en längre period. Den gången helt ofrivilligt.
En del andra händelser har gjort att jag varit tvungen att stanna upp och just bara fundera. Det tycks ofta vara människor som är med om omvälvande händelser som börjar fundera över vad som är viktigt. Vad som egentligen är viktigt. En del av oss slutar då att springa eller springer i alla fall lite mindre fort. Lever här och nu, börjar göra saker som finns på den där önskelistan, en ”bucketlist” redan idag. Tänk om du skulle göra det nu, innan något händer? Eller gör du redan det du drömmer om?
Jag tror det är viktigt att hitta sin plats. Att ta reda på vad som faktiskt betyder något. När du hittar din plats, meningen och den där meningsfulla kärnan i ditt inre jag. Det där som gör dig pirrigt glad, men som fått stå tillbaka av olika anledningar. Det är lite magiskt att finna den där inre kärnan och min handlar om nödvändigheten i att uttrycka tankar och känslor med ord, att skriva. Jag har turen att arbeta som kommunikatör där jag får skriva en hel del, vända och vrida på ord och formuleringar. Och på fritiden försöker jag få ned alla de där andra orden och berättelserna som jag bär på. Ja, i alla fall de dagar då orden vill komma.
På senare tid har jag tappat bort den lite igen. Den inre kärnan. Jag vet att den finns där, vet hur den ser ut och vad den består i. Men däremot har jag inte haft den där förmågan att skriva, hitta orden jag söker och det där härliga ”flowet” som ibland uppstår när jag ”hittar rätt”. När timmar kan gå utan tanke på annat än berättelsen. Eftersom det är en så viktig del av mitt liv har det känts tungt när orden inte finns eller i alla fall inte vill bli till en helhet.
Den här helgen och särskilt i söndags hände något och jag hoppas att det håller i sig. Kanske är det vårsolen, alla kilon med apelsiner jag petat i mig, vänner, skrivare som är lite som jag, träningen eller de där fina platserna jag besöker när jag behöver inspiration. Jag har ett par fysiska platser som jag ofta återvänder till. Platser som får mig att må bra, vila, tänka klara tankar. Det är ofta där jag hittar tillbaka till kärnan när jag är på väg att gå vilse.
Det känns som om vi lever i en hyfsat orolig tid där många saker svajar ganska rejält. Då tror jag det är ännu mer viktigt att hitta sig själv och de där sakerna man mår bra av. Kanske boka in lite färre aktiviteter i förhand, kanske springa lite mindre fort (och ja, jag vet att det är svårt med alla måsten som ändå finns). Men ändå på något sätt försöka att vara här och nu och göra det som känns bra för stunden. Ta en promenad i skogen, se på den vackra våren, ge någon en kram och göra de där sakerna som får en att må sådär riktigt jäkla bra.
Den första bilden i det här inlägget är ifrån en av mina favoritplatser igår på Mörkö. Det här är en annan som jag ofta besöker, Farstanäs udde:
Farstanäs udde. En oerhört vacker plats där himmel möter hav.
Har du också stått där snopen och undrat vad tusan det är som händer? Kanske funderat över meningen med en del saker som sker och att det kanske är dags att ge upp. Åtminstone att det är dags att släppa taget om dina drömmar.
Ibland sker de där sakerna nästan samtidigt. Det där som får en att vackla. Lagen om alltings jävlighet, slumpen, en påminnare om livets skörhet för att du inte ska bli för bekväm. Eller kanske bara ett universums test för att se om du är stark nog? Fuck your dreams istället för Follow your dreams.
Well. Det där har jag funderat över. Massor. Hemma, vid havet, i skogen, i gymmet och i bilen för att nämna några platser. Under en längre tid har jag verkligen försökt styra mot mina mål. Vara en bra mamma, göra ett bra jobb som kommunikatör (helst vara bland de bästa) och att i år bli klar med två nya noveller och min första helt egna bok.
Hur svårt kan det vara? Jag har ju hållit på ett tag. Jäkligt svårt har det visat sig. Gång på gång kommer nya hinder på vägen eller gupp som jag valt att kalla dem. Stora gupp.
Det nästnäst senaste av de lite större var ett smärtsamt ryggskott. Ett spjut i ländryggen som envist höll sig kvar i ett par månader. Efter det ett besked om att jag måste flytta ut ur min nybyggda lägenhet under två veckor snarast. Badrumsgolvet felbyggt, lutningen mot golvbrunn är obefintlig. Dessutom ett antal andra fel som innebär grävande, bankande, borrande typ alla dagar i veckan – sedan i juli. Bara en fråga återstår att lösa – var ska jag bo?
Det näst senaste guppet och ett av de värsta hittills kom att handla om liv eller död för en närstående och älskad person. Jag hann inte mer än landa från min resa där jag fått vila efter ett turbulent år med galet många gupp. En resa där jag återfunnit inspirationen, ideerna och lyckats skriva tjugoen sidor ny text. Bara några timmar senare satt jag på en intensivvårdsavdelning med döden flåsandes i nacken.
Från himmel till helvete fick en ny innebörd och knockouten var ett faktum. Inte direkt. Jag lyckades pendla ett gäng dagar och mil till och från sjukhuset, hålla hoppet levande och arbeta. För att det var nödvändigt för mig att få vara där.
När faran var över eller läget åtminstone stabilt – då föll jag. Jag blev sjuk, jättesjuk. Jag är stark som en björn, men inte oövervinnerlig. Jag ser att just här var det inte så konstigt att jag blev sjuk, men inte desto mindre irriterande.
Hinner bara blinka så kommer mer trubbel. Saker jag väljer att inte berätta om då det berör andra i min närhet. Det blir för personligt, men det är nya och enormt stora gupp att klättra över.
En stund blev jag matt. Så matt och arg att jag tänkte radera alla skrivna filer som har med mina novell- och bokprojekt att göra. Radera bloggen. Sluta skriva. Ge upp. Kasta in den berömda, fucking handduken. Ta död på drömmen för gott.
Men så händer något. Jag kan välja att lägga mig ned vid guppet, kika upp över kullen ibland och försöka se vad som hade kunnat hända om jag orkat klättra över. Bara en gång till.
Jag har bestämt mig för att klättra. Igen. För att jag måste. När jag skriver mår jag som bäst och orden måste få komma ut. Men kanske ännu viktigare är att en del av de berättelser och texter jag skriver förhoppningsvis kommer att göra nytta. Kanske för några, kanske för många. Men om det jag gör bara är till nytta för en enda människa så har allt varit värt det och jag älskar ju att skriva. Det verkar inte vettigt att ta död på det man älskar, även om det går trögt ibland och även om livet kommer emellan.
Så vet du vad? Jag ska banne mig ta mig över det nya guppet. Jag är en klättrare. En trött klättrare, men en som aldrig, aldrig ger upp. En dag står jag och signerar min första egna bok (förhoppningsvis är du med mig då) och med den målbilden klättrar jag. Igen.
Min nya tavla som är bland det första jag ser när jag vaknar varje dag. Bokstäverna sitter inte perfekt och det passar bra. Vägen mot drömmar är nog sällan rak, utan kanske lite mer krokig…?
Den här sommaren, hösten och vintern har mycket hänt, semestern har sett annorlunda ut. Förra året var jag ute med familjen i en nyinköpt båt. I år separation, flytt till en ny plats, försäljning av hus och början på ett nytt och annorlunda liv. Fyra veckors semester som mestadels gått åt till att sortera, ge bort, slänga, packa och inte minst, flytta. Ovanpå det och kanske med anledning av just det – ryggskott.
Allt har fått mig att åter igen fundera. Vad vill jag göra nu när jag kan bestämma allt själv? Vad är det som gör mig glad, upprymd och som gör livet härligt att leva?
Till en början var det svårt, med en förändring som jag inte säkert visste om jag ville vara med om, men efter en tid såg jag något annat. Ljus, mening, och en början på något nytt, spännande och bra. Där är jag nu. Alan Watts är en av mina inspiratörer, därav titeln på inlägget. Jag mindes en del av hans ord och filmklipp ”What do you desire? What makes you itch? What would you like to do if money were no object?”
Men inte mycket i livet är enkelt. Det kommer svackor och gupp på vägen och för en tid sedan ett sådant gupp då jag för sista gången återsåg vårt gamla skolhus, nu öde, tomt och alldeles tyst. Som det var den där dagen för åtta år sedan, då vi satte nyckeln i låset och insåg att det där drömhuset faktiskt var vårt. Så mycket minnen som nu bara var minnen. Det gav en märklig känsla av tomhet och en påminnelse om hur det en gång var. Jag minns hur vi var fyllda av förväntan och drömmar. Och därefter alla år med hårt arbete och renovering för att få till det där speciella huset och stora köket vi drömt om. Det blev nästan klart, men det är inte vi som får njuta av det. För drygt tre månader sedan stängde jag den dörren för sista gången, nycklarna lämnades över till nya förväntansfulla ägare och jag satte punkt för ett ännu ett kapitel i mitt liv.
Ofta har jag både sagt och skrivit om att man inte ser meningen i allt omedelbart, just när det sker. Men med det mesta som hänt i livet har jag en kort tid efteråt sett en mening. Det är så även den här gången. Det finns en mening och jag är säker på att det är just så. Och dessutom växer vi en smula och lär oss en massa saker med varje förändring.
Nu tänker jag än mer leva livet fullt ut, varje dag. Göra det jag vill och drömt om. Resa mer (den första resan är bokad, långt bort med bara mig själv), skriva mer (även om jag då och då befinner mig i tvivlar-perioder) och bli författare på riktigt, åtminstone på fritiden (två utgivna verk, enligt Författarbundet). Jag tänker även göra sånt jag inte vågat förut, hoppa lite högre – som till exempel högläsningen och framträdandet jag gjorde nyligen. Pjuh! Ska även göra den där tatueringen jag tänkt på i tjugo år och försöka umgås lite mer med fina vänner (tack för att ni finns!) och min dotter.
Si Kao, Thailand. ”Hyfsat orört, äkta och lite Thailand som det var förr”. Hoppas det håller vad som lovas. Vi ses snart! (Bild lånad av TUI.)
Vi får se hur långt jag når med författardrömmarna och om jag går i mål med mina egna böcker. Jag är ju i alla fall medförfattare i två böcker i höst, en bok i vår och en till under nästa höst med lite tur. Två av mina noveller har fått finfina recensioner. Nu är det upp till bevis och jag behöver se till att skriva klart de där påbörjade egna böckerna och särskilt nummer ett som funnits med mig i tankarna sedan jag var fjorton år.
Har du också drömmar? Vad drömmer du om innerst inne, vad är din ”desire” och vad hindrar dig från att göra just det? Lyssna på Alan Watts och fundera en stund. Snabbare än du anar kan allt förändras och livet är alltför kort för att inte göra just det du verkligen vill och drömmer om. Jag säger inte att det är enkelt, bara att det är klokt att ibland stanna upp och fundera noga.
Varje ögonblick kan vara en helt ny början…
/Anni
Det krävs mod att öppna en dörr till det okända och ett ännu större mod att stänga dörren till det redan kända” /Okänd
Anni Svensson 