Vägen till det undermedvetna

Jag kämpar febrilt för att komma vidare med spänningsromanen. Det är inte långt kvar fram till deadline för nästa inlämningsuppgift i Kreativt skrivande, vilket betyder 15 sidor, nyskriven, redigerad text. Det går just nu sisådär. 

Jag har dagar då det finns utrymme för skrivande som exempelvis igår på eftermiddagen, en gråmulen septembersöndag. Men kom orden? Nänä. Inte mer än ett par knastertorra meningar. Jag finner mig åter igen funderande över varför. Ibland kommer orden i ett aldrig sinande flöde och ibland blir det bara skräp eller ingenting alls.

Det jag gör då är att analysera. Igår och ikväll tror jag det beror på att jag har ett hundratal andra tankar som blockerar flödet. Det finns inte möjlighet att ett uns av kreativitet ska kunna ta plats i myllret av allt annat. Lösningen på det brukar vara att gå en promenad i skogen eller vid havet. Check på båda delarna igår. Därefter skriver jag en lista på allt det där andra som far runt. Sånt jag ska göra och sånt jag behöver komma ihåg.

Från gårdagens promenad vid havet.

Därefter går jag över till flödesskrivande för att tömma hjärnan. Det innebär att jag ställer klockan på tio minuter för att skriva av mig om allt det där andra som rör sig i huvudet just nu. Ett sätt att ”rensa rören” som författaren Tove Folke beskrev det under en fantastisk föreläsning. Check även på det.

När jag väl kommit så långt kan jag ha tankar kvar som måste få komma ut innan det är dags att ta sig an det ”riktiga skrivandet” och då kan det bli ett blogginlägg som detta. När det är klart är klockan runt nio på kvällen, vilket då kan följas av att jag läser lite i en bok för att få inspiration (i detta fall ”Silvervägen” av Stina Jackson). Vips! så får jag ofta en idé eller en tanke på hur jag ska komma vidare. Men just när jag ska sätta igång kommer jag på att jag glömt hänga den där maskinen med tvätt som inte hanns med tidigare ikväll. Därefter behöver jag påminna dottern om duschen, idrottskläderna, vattna de trötta växterna som jag glömt bort i över en vecka och göra klart lunchlådan till imorgon.

Väl tillbaka framför datorn vid tiotiden är jag nästan för trött för att skriva ett enda ord, men det är just där och då som jag möjligen lyckas nå fram till utkanten av mitt undermedvetna. Den magiska platsen där fantasin, orden och berättelsen som vilar i min hjärna finns. Och jag tror att det är dit jag behöver nå för att kunna skriva. Jag behöver komma i kontakt med mitt undermedvetna, vilket är stört omöjligt att lyckas med under en kort stund. Det finns mycket som först måste rensas undan. Det finns en väg till det undermedvetna, till den där platsen där mina karaktärer lever för glatta livet, men det krävs både tid och utrymme för att nå dit. Hur ska den tiden hittas? Kanske ska jag ta ledigt en dag varje månad? Tål att funderas vidare på.

Är det någon skrivare som känner igen sig i allt detta? Går det att korta ned vägen för att snabbare nå fram till det undermedvetna?

/Anni (Alldeles, alldeles i närheten av det undermedvetna, men nu i sängen med det trötta huvudet vilandes på kudden. En ny sida blev det i alla fall ikväll…)

Genom ett fönster

thumbnail_IMG_1730

Idag på morgonen tog jag bussen till jobbet. En resa jag vanligtvis gör med bil. Efter en tid av korta arbetsdagar hemifrån med näst intill outhärdlig ryggsmärta var jag äntligen på väg tillbaka till jobbet. Jag kom på mig själv med att njuta av bussfärden, en resa som jag annars tycker är allt annat än kul.

Jo, det är märkligt. Det som sker när jag åter drabbats av en tids sjukdom. Först att åter behöva inse (och med svårhet acceptera) att den där cykelolyckan för fem år sedan kanske hade mer inverkan på lång sikt än vad någon kunde tro:

  • Ja, jag måste äta mediciner för att fungera, många mediciner.
  • Ja, jag måste vara sjukskriven en tid.
  • Ja, jag måste inse att kroppen inte kan göra allt det huvudet vill.
  • Nej, jag kan inte jobba heltid just nu trots att det verkligen, verkligen behövs.
  • Nej, jag kan inte köra bil.
  • Nej, jag orkar inte göra den där utflykten med min dotter.
  • Nej, jag kan inte städa.
  • Nej, jag kan inte skriva klart det där allra sista i min bok.
  • Nej, jag kan inte träffa den där vännen just nu trots jag inget hellre vill.

Dagarna går, en och en halv vecka och så inser jag att nu är det dags att prova. Detta är dagen då det var dags att prova åka buss och spendera en halv dag på jobbet.

Väl på bussen sitter jag ner på ett av de blå sätena, bussen börjar rulla och jag ser ut genom fönstret. I vanliga fall skulle jag den trettio minuter långa resan suttit med blicken i mobilen, men idag valde jag något annat. Jag lät blicken bara vara i fönstret. Så innerligt glad och lycklig över att nästan, nästan inte känna någon smärta alls. Glad över att se alla gröna växter, träd och blommor, glad över att se våren, lycklig över att kunna gå till busshållplatsen, åka buss, över att kunna sitta, över att vara näst intill smärtfri.

Det finns en positiv sak i att bli sjuk. Det är att efteråt (om man har den stora ynnesten att få bli frisk) kunna se livet med nya ögon. Se allt det jag annars lätt missar, går eller springer förbi.

Jag är glad och tacksam över fönstret jag fick njuta av en kort stund idag. Jag passar på att fortsätta njuta och firar en bra dag med en av mina favoriträtter, caprese och ett glas, gott mousserande vin (okej, två). För jag vet också alltför väl – redan imorgon kan allt vara annorlunda.

Läste någonstans att det är bra att varje kväll fundera över tre saker du är tacksam över. Oavsett vad som sker att ändå varje kväll fundera över det. Kanske är en ganska klok idé…?

”Att vara frisk är att vara lycklig. Synd bara att jag inte visste om det.
Till dig som är frisk – vet om det!” /Bodil Malmsten

/Anni

Inspirerande skrivarplatser

Jag har skrivit om det förut. Platser som inspirerar till skrivande. Idag har jag funnit en ny, annorlunda.

Det är inte på en ö, inte i en stuga vid havet eller vid en sjö och inte på en tyst plats som ett bibliotek.

När jag kom till mitt hotell igår i Malmö hade jag svårt att hitta lusten till att skriva. Eller lusten fanns nog där men inte inspirationen. Jag satt i mitt pyttelilla rum, tankarna for iväg på allt och jag kunde inte fokusera på skrivandet alls. Det är så mycket som kan störa ens tankar och hux flux hade min blick landat på fototapeten vid sängen…

Vid första anblicken såg jag inget märkvärdigt med rummet.

Vid en andra blick då skrivarfokuset inte vill infinna sig såg jag fototapeten med lite andra ögon. Tankarna for iväg igen…

Idag efter lunch provade jag att träna. Kanske skulle det sätta fart på skrivarlust och inspiration. Nja, men det blev i alla fall en ny krönika skriven – om tvivel… och ett besök på ett väldigt coolt och annorlunda gym med takmålningar och ljuskronor.

img_0691

Det mycket speciella gymmet.

Under eftermiddagen tog jag en promenad i Malmö centrum, åt fantastiskt god mexikansk mat. Stannade till en stund på centralstationen då jag tycker det är fascinerande med platser som tågstationer och flygplatser där människor möts och skiljs åt. Det ligger något i luften, i stämningen på de där platserna. Något jag inte riktigt kan sätta fingret på eller förklara men jag älskar att vara där, känna, se på människorna.

Mot kvällen vände jag tillbaka till hotellet för att försöka skriva.

I ”skrivarmood”.

Vid receptionen finns en bar, lounge och foajé. Hämtade datorn på mitt rum och beställde ett glas cava i baren, slog mig ner i foajén. Vips! Där hände plötsligt något. Till ljuslyktornas vaga sken, i det dova ljuset och med människors småprat på danska, ryska och skånska runtomkring började plötsligt fingrarna fara snabbt över tangenterna. På dryga trettio minuter hade jag tre nyskrivna sidor framför mig.

Den nyligen funna skrivarplatsen.

En ny, effektiv och för mig osannolik skrivarplats är funnen. Hotellfoajén.

Om du skriver, vilka är dina favoritplatser?

/Anni

Små, små uppenbarelser

Även så här enkla saker, sprickor i stenar och skuggor av solljus kan ge nya idéer.

Har du läst Albert Camus ”Främlingen”? Det var en av böckerna på litteraturlistan för utbildningen i kreativt skrivande, år ett. Jag är fantastiskt glad över att jag hittade denna bok och författare. Vilket språk. Enkelt, rakt och korta meningar. Ibland extremt korta. Ändå så bra gestaltat att jag ser exakta bilder och känner stämningen. Det är en konst att kunna skriva så, stor konst.

Nästan omedelbart när jag börjat läsa den här berättelsen kände jag en slags närhet. Nu en tid efteråt förstår jag varför. När jag googlade boken fann jag en recension i SvD: ”Främlingen, Albert Camus roman om hur det känns att vara ung och försöka hitta en ordning i det absurda kaos som kallas livet, har kommit i nyöversättning. Jan Stolpe fångar skickligt originalets nakna ordflöde.” Exakt så. Där har vi det.

bok framlingen

När jag fortsatte läsa fick jag ett par uppslag till en novell jag skriver. Redan vid sexton sidor lästa var jag tvungen att lägga boken åt sidan för att skriva vidare på novellen.

Det är underligt det där hur mina egna berättelser ständigt ligger i bakhuvudet och vips! läser jag eller ser något som jag känner passar in i just den där novellen eller den där berättelsen. Eller så kommer jag plötsligt på en bra formulering till en mening eller ett kapitel jag gått och grunnat på länge. Då måste jag genast skriva ned det någonstans. I datorn, i en anteckningsapp i telefonen eller i anteckningsboken jag nästan alltid bär med mig. Det kan nämligen försvinna lika snabbt som det kom.

Livet som skrivare är aningen märkligt. Det ”poppar” upp idéer hela tiden och det gäller att fånga dem. Direkt. Jag lyssnar ofta till samtal på bussen, på caféer, restauranger och jag snappar upp konversationer från mobilsamtal i kassakön. Ibland måste jag notera saker under en pågående diskussion vid en lunch eller middag eftersom jag kommer på en mening, idé eller kanske delar av en dialog som jag bara måste spara. Jag kan helt enkelt inte låta bli.

När jag lyssnar på radioprogram eller musik kan det komma ord eller meningar flygande som jag ser passar in i någon av mina berättelser. Det kanske låter lite galet det där, men jag vet att jag inte är ensam. Det finns några fler som jag därute och det är en tröst.  Om du skriver – känner du igen dig…? Förhoppningsvis blir det något bra till slut av allt, även om tvivel tynger mig. Igen.

Summa summarum med detta inlägg är i alla fall att jag måste, måste läsa fler böcker, fler författare, för attans vad man kan lära sig av att läsa bara några sidor av något man aldrig läst förut.

Vilken tur att jag haft och har den här högen att plöja igenom… och lite till, bland annat har jag läst en del poesi av Emily Dickinson. En intressant kvinna med ett fantastiskt språk som inte fick något utgivet medan hon levde (hon kommer att få ett eget inlägg).

Det varierande läsandet ger hela tiden fler idéer och fler ord, både till egna berättelser och till de uppgifter som ska lämnas in under utbildningen i kreativt skrivande. För att kunna skriva bättre behöver jag läsa och läsa ännu mer. Små men viktiga uppenbarelser och insikter under utbildningens gång. I september är det dags för uppstart av kreativt skrivande, del två (distans, halvfart) vid Linneuniversitetet och som jag längtar dit.

Den här veckan har jag semester för att skriva. Egentligen skulle jag ha befunnit mig på Fårö med Fåröakademien

Men livet ville annorlunda. Som så många gånger förut blir det inte alltid som jag tänkt mig. Istället får jag se fram emot en senare visit på Fårö och idag nöja mig med att finnas här på hemmaplan.

När jag nu klippt gräset, druckit kaffe, lyssnat på vacker musik och fått ur mig lite ord som legat i vägen hoppas jag kunna hitta energi till att fortsätta skriva på min längre berättelse.

Tjing!

/Anni

Vilda forsar och heta nätter

laxon

Älvkarleby. Några dagars semester i en idyll med allt som jag älskar. Vacker natur, underbara vatten och forsar vars brusande ljud vaggar oss till sömns och väcker oss om morgonen.

Där vi bor finns forsar på båda sidor om husen (ja, numer är det vi – Kenneth och jag). Ljudet från vattnet hörs högt och tydligt från båda sidor och det är både vackert och rogivande. Värmen har ju varit oslagbar denna sommar och även om vi sovit med vidöppna fönster och fladdrande gardiner har det varit hett. En dag var det trettiofyra (!) grader. Har det ens hänt i Sverige förut? Jag tycker det börjar kännas en aning oroväckande och allt påverkas i naturen. Även fisken såklart som kommer direkt ifrån Kvarken och som ska upp och leka. De får säkert en chock när älven nu har runt tjugofem grader. Vi får se vad det leder till på sikt.

IMG_9654

Min Kenneth och jag. Det är han som fått mig att upptäcka vackra Laxön och Älvkarleby.

Den första kvällen fiskade vi inte alls. Vi promenerade runt och kikade på vandrarhemmet och omgivningarna kring Laxön där vi bodde. Så väldigt vackert alltihop.

karleksstigen

skogenbakomvandrarhemmet

Dalalven6viddansbana

Bakom vandrarhemmet kunde man följa Kärleksstigen ner till Dalälven.

vandrarhem

Vandrarhemmet på Laxön har flera hus. De hus vi bodde i var tidigare byggnader som användes av befäl i det militära.

vandrarhem1

Dalalven5

Äventyrligt på sina ställen.

rum6a

rum6b

Vi hamnade senare under kvällen på en bänk intill älven där fiske är tillåtet. Alldeles intill ligger fiskekontoret. Vi hade med oss kylväska med kallt, gott vin. Vi drack och begrundade den vackra älven och kikade på de som kommit för att fiska denna underbara sommarkväll där temperaturen låg på runt 25 grader.

Dalalven3

Dalalven4

 

Vi fick sällskap av Peter, Micke och Marre, varav de två förstnämnda visade sig vara tillsyningsmän för Älvkarleby Sportfiske. Det betyder att de kontrollerar fiskekort m.m. och det som fascinerar mig är dessa människors engagemang. De gör arbetet ideellt – alltså på sin fritid.

Marre Peter och Uffe

Marre, Peter och Uffe Tyvärr tog jag bara två bilder, vi såg inte till dem mer och på den här råkar Peter blunda (sorry, Peter!) så nedan kommer en bild till. 

Otroligt härliga människor som också bjöd på fina fisketips. Tack! Så himla kul att träffa er.

Peter och Uffe

Peter och Uffe, två supertrevliga och glada tillsyningsmän.

tillsyn.jpg

Jättespännande att sitta där vid älven och se på alla spön och rörelserna i vattnet. Under tiden vi satt där såg vi två fiskare landa laxar på runt tio kilo styck.

Senare under veckan fiskade även Kenneth. Underbara varma kvällar där jag bara satt och tittade ut över vattnet (okej, jag provade lite jag också).

fiske

Vi hann även med lite bad och sol på Rullsands camping som ligger bara ett par kilometer från Laxön.

badstrand

I närheten av vandrarhemmet där vi bodde ligger Skutskär. Allt har en annan takt här än i Stockholm. Meddelandet på brevlådan bär tydliga spår av ett annat liv än det vi finner i storstaden. ”Älsk” på den och på allt annat med den här platsen.

posladaskutskar

Jag hade tänkt att jag skulle läsa och skriva lite de här dagarna, men jag inte gjort varken det ena eller andra. Det har varit galet varmt som gjort att det varit svårt. Och det finns för mycket annat här att njuta utav, men jag har ändå fått mycket inspiration till framtida alster. Nåja, det är ju en dag imorrn å. Något som människorna här verkar tagit fasta på.

Dalalven7

En plats att återvända till. Om och om igen.

/Anni

Kreativt skrivande del två – jag kom in!

Gissa om jag blev lycklig förra veckan när jag fick beskedet. Jag kom in med nytt antagningsprov på fortsättningskursen i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Det betyder att jag fortsätter min vandring på inslagen väg.

antagen

I höst blir det då att fortsätta skriva (och läsa) på halvfart, både jobba med kursuppgifterna som ingår och projektet min första egna bok. Jag har fått en del frågor om kursens innehåll. Här kan du kika på vad för skojsigt och intressant vi ska göra under det andra året: Kursplan, kreativt skrivande II.

Det här är bland det roligaste (och svåraste) jag gjort i livet så gissa om jag är peppad? Den första boken är himla svår och energikrävande att skriva, men kanske också viktigast. Nu har jag med hjälp av en proffsig lärare och fantastiska studiekamrater kommit en bra bit till på vägen. Men det behöver bli mer innan jag är klar.

Utbildningen är bra eftersom jag både får läsa och skriva, eller rättare sagt jag blir tvingad till att läsa mer litteratur som jag kanske aldrig annars skulle ha läst. Det har hjälpt mig att utveckla mitt eget skrivande, så kursen är på flera sätt helt fantastisk.

Det kommer ta lite mer tid innan jag är klar med den där första boken, men som jag brukar säga – även med små steg kommer man långt 🙂 Och det svåraste är kanske ibland det viktigaste att berätta.

nayyirah waheed

Citat från Nayyirah Waheed. Finns på Instagram som nayyirah.waheed

/Anni, i sommarnattens hetta (26 grader och klockan är 21.45)

Livets möten – slump eller tillfällighet?

 

1803

En av mina platser vid havet, Farstanäs udde.

Varför läser du den här bloggen just nu? Är det en ren tillfällighet, eller är det en meningsfull slump som på något sätt har med ditt liv att göra?

Sånt där kan jag fundera en hel del över. Är det tillfälligheter, ödet, slumpen eller annat som gör att vissa saker händer i ens liv? Att man läser en viss text ett givet ögonblick eller att man hör av eller möter en person man tänkt på, men som man kanske inte pratat med eller sett på många år.

På senare tid har jag stött på några människor på just det sättet och var och en av dem har fått en särskild betydelse. Därför har jag börjat klura på det där med synkronicitet* igen. Möter vi vissa människor av en särskild anledning eller är det bara en tillfällighet att det sker? Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, men det är intressant att fundera på och spännande när det händer.

Flera gånger när jag varit på väg att ge upp skrivandet och kanske särskilt min första längre berättelse som är svår. Varje gång jag tänkt lägga den på hyllan har något konkret hänt som gjort att jag gått tillbaka till den. Det har varit en låttext, en uppslagen tidning med en artikel som jag inte kunnat undgå att se, som berört mig så djupt att jag ändrat mig. Det har varit radioprogram, fotografier, samtal på tåg och andra saker som tydligt påmint mig om berättelsens syfte och varför den måste skrivas klart. Vips! Har jag varit tillbaka vid tangentbordet.

”Varje tillfällighet, sa miss Marple till sig själv, är alltid värd att notera. Senare kan man kasta borta den. Om den bara var en tillfällighet.” /Agatha Christie

Jag vet att jag för länge sedan tipsade om boken ”Slumpen är ingen tillfällighet” av Jan Cederqvist. Om du som jag tycker att det här är intressant så läs eller lyssna på den boken. Den har varit svår att få tag i men nu har jag sett att den finns som e-bok på Bokus och som ljudbok på Adlibris och Storytel.

Något jättekonstigt som hände nu när jag skrev det här inlägget var att jag googlade ordet ”synkronicitet” för att kunna förklara den mer exakta betydelsen. Det första som kommer upp är Wikipedia och en text om synkronicitet och Carl Gustaf Jung. Det är ett av hans citat som jag har tatuerat på min ena underarm och som inleder min första berättelse… Är inte det väldigt, väldigt märkligt? Jag hade ingen aning om att han ligger bakom ”synkronicetstänket”.

*Wikipedia: Den berömde schweiziske psykiatern Carl Gustav Jung (1875 – 1961) lanserade begreppet synkronicitet. Med detta menade han en icke-kausal förbindande princip. Det var egna upplevelser som fick honom att tro att det finns händelser som har ett meningsfullt samband vilket inte är kausalt, det vill säga de är inte förbundna enligt lagen om orsak och verkan. Ändå sammanträffar de, och det beror inte på slumpen.

/Anni

 

 

 

Att följa sin inre röst

Follow dreams citat

Oavsett om den särskilda berättelsen och de där andra berättelserna jag skriver någonsin blir utgivna – eller inte – så finns något litet betydelsefullt i resan jag gjort. Efter många år på en väg jag av olika anledningar var tvungen att gå, valde jag en ny väg som på många sätt var långt ifrån självklar.

Jag valde att kliva av från ett jobb på toppen av karriären och ett företag som jag mot slutet hade mycket lite gemensamt med. Och jag gjorde det utan att ha ett nytt jobb klart. Jag gjorde det på grund av en kombination som handlade om inre värderingar som krockade med de yttre och en dröm om något större som jag burit med mig under många år. Utifrån det väl genomtänkta beslutet följde både mod och beslutsamhet.

I över trettio år har jag burit på en berättelse som behöver få komma ut i ljuset och nu är jag på väg. Jag klev av karriärstegen, lämnade tjänstebil, hyfsat hög lön och fann nästan omgående ett nytt spännande jobb. Jag kunde kombinera både ett roligt kommunikationsjobb med kloka värderingar och runt åtta timmar långa arbetsdagar. Det gav mig vips! en fritid med plats för både skönlitterärt skrivande och annat viktigt. Jag skrev och gick skrivarkurser men kände att jag ville ha mer, veta mer och kunna mer.

Våren 2017 tog jag modet till mig och sökte in till utbildningen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet och trodde nog aldrig att jag skulle komma in. Några (okej, ett gäng) år över fyrtio trodde jag min tid var förbi för universitetsstudier och med ansökan följde dessutom ett arbetsprov. Men det gick vägen. Jag var en av de drygt femtio lyckliga som kom in.

Efter att glädjechocken lagt sig kom funderingarna på om jag skulle klara av det vid sidan av ett heltidsarbete. Jag kom fram till att jag måste försöka. Det här var en chans, en dröm som på något sätt alltid funnits hos mig, men som jag tystat alltför länge.

Och idag sitter jag här med ett leende. Det fungerar utmärkt att kombinera arbetet med studier eftersom studierna är mitt stora fritidsintresse och så galet roligt. Jag har nyligen gått igenom feedback från min lektor och mina kurskamrater på den senaste inlämningsuppgiften (kapitel ett i min första bok). Det är en del hejarop och feedback som lyfter mig och mitt skrivande, men det är också lite tuffare kommentarer och frågeställningar som gör att min text förbättras, att skrivandet går framåt, utvecklas.

Kunde jag ha gjort allt det här tidigare? Eller har vägen och resan hit varit nödvändig? Jag har inte svaret på de frågorna. Jag önskar att jag insett vikten av att lyssna mer inåt funnits tidigare, men för min del finns så många gupp och saker på vägen att det kanske inte var möjligt. Kanske kan mina ord och erfarenheter ändå ha betydelse för någon ung människa. Om jag får råda fritt så skulle jag säga – tveka inte, följ ditt hjärta och din passion, gör det du innerst inne vill. För det vi gör med hjärta och passion blir ofta väldigt bra, och med det som är väldigt bra, följer också framgång. Jag kan inte låta bli att påminna om min favoritinspiratör Alan Watts:

Att lägga fram det man skriver i ljuset för andra att beskåda är inte på något vis enkelt. Livet i övrigt är tufft emellanåt på många fronter, men de här stunderna av insikter och framåtskridande gör att jag klarar allt. Med utbildningen och skrivandet har jag hittat det jag vill göra, och jag vet som en av få gånger i mitt liv, att jag gör helt rätt. Jag fortsätter följa hjärtat, min inre röst och det kan aldrig någonsin bli fel. För den insikten och känslan är jag så jäkla tacksam.

Följer du din inre röst?

/Anni

Ps. Jag fick ett meddelande från en tjej som läst min blogg och kände sig inspirerad. Stort och varmt tack till dig. Du inspirerade mig så att jag fick det här inlägget skrivet. På internationella kvinnodagen och allt. Tack! 🙂

Vad är det med havet?

Dryga sex veckor har gått sedan min fotoperation. Igår fick jag äntligen slänga kryckor och fotpjäxa och som jag har längtat efter den dagen. Den sista tiden kände jag mig oerhört låg, även om det var en planerad operation och jag visste att läkningen skulle ta tid. Men jag visste inte att det skulle bli så svårt för mig att vara beroende av att få hjälp med nästan allt. Bland det första jag lovade mig själv att göra när jag kunde gå och köra bil igen var att träna och ta mig till havet. 

Det jag lovade mig själv har jag gjort idag och vilken glädje att kunna sätta sig i bilen med musik på högsta möjliga volym. Friheten att kunna åka precis vart jag vill. Den känslan! Wiiiiihoooo! Det är såna där saker en tar för givet i vanliga fall, och åter igen har jag blivit påmind om hur betydelsefulla de där små sakerna i livet är.

Först till gymmet där jag inte varit på drygt sex veckor. Jag var fundersam över hur mycket jag skulle orka, hur mycket jag tappat i styrka då jag bara ”mesat” runt hemma på en yogamatta ett fåtal gånger. Det kändes himla roligt att vara tillbaka (ja, det är sant!). Jag har längtat så otroligt mycket till träningen som oavsett livets händelser i övrigt gör att jag känner mig stark och glad. Det gick långt mycket bättre än jag kunnat tro. Jag fick kliva ned ett, ibland två pinnhål på vikterna men inte mer. Jag satsar på att vara tillbaka i tidigare form och vikter inom sex veckor. Det bör inte vara några problem när jag nu jag återgår till ett par, tre pass i veckan. Träningen är verkligen bra, den gör underverk. Kanske de berömda endorfinerna?

Anni gym 2018

Tillbaka på gymmet! Yay!

Sedan var det dags att åka vidare till en av mina favoritplatser vid havet, Farstanäs udde för att ta en kort promenad och träna den ömma foten som fortfarande är rejält svullen. Vädret idag var grått, vinterkylan nöp i kinderna, foten värkte, men det gjorde ingenting alls. Ena sidan av udden var helt stilla, tyst.

Farstanas 180113_1

Den sida som var lugn och tyst. Bara jag och två svanar 🙂

På den andra sidan var det ganska hård vind och vågor. Vågornas enformiga slag mot klipporna bildade som alltid ett rytmiskt ljud. Jag stod där en stund och funderade över varför havet är så speciellt för mig.

Jag tror att där vid havet, skogen och klipporna känner jag mig levande. Allt är ärligt, sant och där finns också ett alldeles speciellt ljus. Tankarna kan vandra fritt och jag blir medveten om vad jag faktiskt kan och inte kan påverka. Bara jag kan bestämma hur jag ska må genom att inte låta andra människor eller yttre omständigheter påverka mig. Det har varit en del negativa händelser den senaste tiden. Nu hoppas jag på ett lugnt år där jag får möjlighet att koncentrera mig mitt roliga jobb, min dotter, vännerna som alltid finns för mig och skrivandet.

Farstanas 180113_2

Den andra sidan av udden med vind och vågor.

Jag är efter träning, lyssnande på bland andra Kent, Kenny and the Foodboxes, Coldplay och en stund vid havet vid skapligt gott mod. En tung period är över. Nu ska jag göra ett försök till att fortsätta skriva på det som ska bli min första egna bok. Håll gärna en tumme för att vägen framåt håller sig någorlunda rak. Boken måste, måste skrivas klart. När du en dag kan och förhoppningsvis vill läsa den kommer du att förstå varför.

/Anni

Ps. Det finns en tjej som heter Dao och som igår gjorde en lysande version av Coldplays ”Fix you”. Nästa nya stjärna?

 

Två steg framåt, ett steg bakåt

 

nyttår2018

”Top nine 2017”. De mest gillade/kommenterade bilderna på Instagram @annisvensson sammanfattar delvis det gångna året. Fem av nio bilder handlar om skrivande. Övriga om vikten av att vila, se världen, göra lite som man vill och att alltid fira framgångar.

Jag har de senaste arton månaderna ändrat nästan allt i livet och dessutom fortsatt satsa på min skrivardröm som gett resultat. Trots att jag ligger med förkylning, foten i högläge och missar årets nyårsfest med fina vänner är jag ändå jäkligt glad åt det jag har. Hur kan det komma sig?

På hyfsat kort tid har jag hunnit med stora förändringar; sålt hus, köpt bostadsrätt, blivit varannan-vecka-förälder, påbörjat en universitetsutbildning, bytt bil och bytt jobb. Under 2017 har jag också gett ut min första egna e-novell En berättelse från ovan. Den finns både på Adlibris, Bokus och på ett gäng bibliotek – det är stort!  Jag skrivit krönikor för Länstidningen i Södertälje, för Allas veckotidning och kommit in på min drömutbildning, Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet (distans). Under hösten blev jag även ledamot i Fåröakademien.

Ibland får jag nypa mig i armen för att förstå att allt det som gått bra med skrivandet faktiskt är sant och på riktigt. Jag är ju kanske som bekant full av tvivel emellanåt… Men jag har också gjort ett viktigt, aktivt val och prioriterat skrivandet. Det har varit ett på många vis slitsamt år som avrundades med en fotoperation, men det har även funnits så mycket ljus. Mina vänner, skrivarvänner, min dotter och skrivarframgångarna. Ljusglimtarna finns ofta där om vi lyckas lyfta blicken och fråga oss vad som verkligen betyder något.

För mig är det många saker och jag tycker att Brendon Burchard (tack! Philip Jonzon Jarl för tipset!) väl sammanfattar hur vi kan tänka när vi ser tillbaka på året som gått och när vi funderar på hur vi vill leva framåt:

These are alł the questions you need to ask yourself when you evaluate the year that has been, and set your intention for the years to come:

  • Did you live?
  • Did you love?
  • Did you matter?

De senaste åren med cykelolycka, nära människors sjukdom och en massa annat har fått mig att inse att livet är skört. Därför har jag bestämt mig att uppfylla så många av mina drömmar som möjligt, så fort som möjligt. En handlar om skrivandet. En annan handlar om att vara i naturen, gärna nära havet, resa och att uppleva världen (ibland på egen hand, ibland med min dotter). Flera resor är avprickade i år; Thailand, Italien, Grekland, Kroatien och Fårö. Vi får se var det bär av härnäst då det börjat sina på kontot, men en författarvecka på min favoritplats Fårö blir det i alla fall i augusti.

Upp- och nedgångar har det varit, men på det stora hela så går det framåt. Under tre kvällar skrev jag i veckan en egen version av Selma Lagerlöfs Bortbytingen ur berättarperspektivet att vara en trollunge vid namn Jonah. Har ingen aning om var namnet kom ifrån, det dyker oftast bara upp av sig självt när jag börjar skriva. Skumt det där… Oerhört svår och utmanande uppgift men samtidigt roligt! Det var årets sista inlämningsuppgift för kursen i kreativt skrivande, elvatusen tecken. Check! Trots förkylning. Om det blev tillräckligt bra vet jag inte ännu, men hoppas det. Utlåtande i januari.

Nästa år hoppas jag blir bara steg framåt, inga bakåt men livet brukar bjuda på en salig blandning. Vägen är sällan rak. Som idag, nyårsafton då jag skulle vara på fest med min dotter hos fina vänner. Ödet ville annorlunda då en förkylning knockat mig totalt. Men snart är jag uppe igen och då ska det skrivas vidare på den där egna boken som banne mig ska bli klar under 2018. Som kloka Henrik Berggren sjunger Hold on to your Dreams.

Med de raderna och funderingarna kring bakåt och framåt vill jag önska dig ett riktigt Gott Nytt År!

/Anni

Ps. Tack bästa Vicky för att du ikväll på självaste nyårsafton levererade kalasdrycker och hemgjorda glassbakelser. Tack bästa Stefan för att du hjälpte oss att handla mat. Vi får en fin nyårsafton här ändå, Nike och jag. TACK!