Tankar i omlott och kanske en barnbok

Med en blick djupt påverkad av morfin, hår som ett troll (som saknar sin frisör) och skärmglasögon som numer är förbaskat nödvändigt säger jag ändå hej till helgen. Värken i ryggen och foten känns med mitt kraftigt utvidgade apotek just nu ändå uthärdlig, även om bieffekterna gör att jag blir påverkad; ofokuserad, trött och yr. Och resten som bråkar med min kropp ska väl med tiden lösa sig. Hoppas jag.

Längtar till den helg som är som en vanlig helg. Ni vet den där känslan då arbetsveckan är slut, man är lite upprymd, glad, äntligen ledig, kanske lagar en god middag och njuter av ett glas vin. Känslan av att det äntligen är ledighet igen (även om jobbet är roligt) och vad ska man nu hitta på för kuligt. Kanske skriva lite, kanske göra en utflykt.

Just nu är ingenting riktigt som vanligt, tröttheten ligger över mig som en våt filt och jag kan sakna det vanliga. Samtidigt är det väl dagar som dessa, som inte är som vanligt som kan lära oss något nytt om livet. Att uppskatta det vi har, att vara glada och tacksamma för alla de dagar vi får där vi är friska, arbetstaggade, skrivande och pigga.

Jag tänker mycket just nu, men tankarna går lite omlott och vill inte riktigt bindas samman så novellerna ligger där och vilar, precis som det mesta i livet. Idag på den tunna linjen mellan sömn och vakenhet hade jag ändå plötsligt och oväntat en ide till en barnbok i huvudet (har aldrig skrivit en bok för barn). Jag rafsade snabbt ned några anteckningar för att inte glömma bort och en dag kanske det blir en riktig berättelse. Det är underligt hur hjärnan fungerar.

Jag minns orden som en klok människa sa till mig en gång: ”Anni bara vilar lite, och det måste hon få göra ibland.”

Ps. God middag blev det ändå igår och ett fjärdedels glas vin till det minsann. Nu blir det rödbetsjuice resten av helgen. Mums.

Inspirationen och havet

Oavsett om livet bjuder på motstånd så är det omöjligt att inte vara tacksam för en dag som den här. Ljuset och havet 💙

Trots trötthet, svullen fot, mediciner och en ständigt lätt molande huvudvärk är jag tacksam för allt som finns i min närhet. Vänner, min dotter, naturen och havet.

Lusten att skriva har börjat återvända men jag önskar att jag hade mer energi. Jag hoppas att det snart ska bli alldeles som vanligt så att jag kan skriva klart min spänningsroman, mina noveller om korta möten som kan förändra ett helt liv och skriva om dagar som denna.

Om hur den fina strandremsan passar perfekt att gå på med den ömmande foten, hur små dimformationer rör sig sakta över vissa delar av vattenytan om man tar sig tid att stanna upp och tittar tillräckligt noga. Och jag skulle skriva om hur vinden dansar med träden, hur tystnaden och stillheten oväntat bryts av stora, kraftiga vågor som snabbt spolar bort den lilla gåvänliga strandremsan och bara lämnar is, vatten och lera kvar.

Jag skulle skriva om det vackra, om det fula, om skörheten, bräckligheten, om förgängligheten. I allt.

/Anni

Att lyssna till sina andetag

Ja, ibland är det nog bland det bästa vi kan göra, att bara lyssna till våra andetag, att lyssna till vårt inre och det gör jag bäst vid havet. Hur är det för dig?

Jag har inte kunnat köra bil på drygt två månader på grund av en fotoperation. Nu är det så himla härligt att jag åter kan röra mig fritt, ta mig till skogen och havet, även om fotjäkeln inte riktigt vill vara med, men vi går ändå. Vi går ändå. Det är ofta där vid havet som inspirationen kommer, nya ideer till nya berättelser och ibland helt nya insikter.

Ljuset, tystnaden, stllheten och att bara vila i de egna andetagen. Vid havet känner jag mig tillfreds, hemma, hel 💙

Det har varit en tuff period efter en fotoperation med mycket värk men nu äntligen börjar det sakteligen att vända. Det har tagit en tid att reparera mig med vila, allehanda knep (och en rad mediciner) men nu har jag minskat på medicinerna och förutom en vansinnig trötthet och en fortsatt svullen fot börjar jag känna igen mig själv igen. När jag satt där vid havet i tystnaden idag fick jag till och med en ide till en ny novell. Det var mycket länge sedan det hände men platsen är magisk och där kan vad som helst hända…

Tiden med värk har satt spår, men nu går det åt rätt håll.

Det där med att vara tyst och lyssna har fler än jag funderat över vad det kan göra för nytta. Exempelvis Tomas Sjödin som varit sommar- och vinterpratare i P1. Han har en digital föreläsning på tisdag kväll som dök upp i mitt Facebookflöde (det går fortfarande att anmäla sig): Ljudet av tystnad

Han är aktuell med en ny bok med samma namn som är en uppföljare till ”Det händer när du vilar”

”Den goda tystnaden handlar mer om att hitta tonen än att bli tyst, inte om vad man vill slippa höra, men vad man längtar efter att få höra.”

Låter ju onekligen intressant eller vad säger du?

Tvivlet som jag tidigare döpt Kajsa har länge suttit på min axel igen, pockat på uppmärksamhet och idogt viskat att det där med att skriva är nog ingen ide i alla fall, du kan inte, du är inte tillräckligt bra, du är ju ändå sjuk och så vidare. Den gamla vanliga visan med andra ord. Jag har varit alltför trött och tyngd av värk för att ens orka peta bort henne. Men idag, i de djupa andetagen, någonstans där havsluften mötte mina lungor så orkade jag, fann kraften igen och sa åt henne att fara och flyga. Kajsa har tystnat. Ännu en gång. Och jag fortsätter att andas.

Väl hemma kikade jag på en kort film kring ett annat spännande digitalt evenemang som också sker på tisdag kväll och som handlar om självledarskap, ”A year to grow”. En kvinna berättade en historia kring människan och dess två sidor, den goda och den onda, och något om en häst och en räv, vilket fick mig att tänka på en berättelse jag hört om tidigare.

Jag blev nyfiken och googlade på ”hästen och räven” och då kom något upp som jag inte hade väntat mig men som passar mig så bra just nu. Det jag hittade var en bok ”Pojken, mullvaden, räven och hästen”, skriven och illustrerad av Charlie Mackesys och översatt till svenska av Uje Brandelius.

Oerhört fina illustrationer och tröstande ord. Charlie har ett Instagramkonto som jag varmt kan rekommendera @charliemackesy

Ibland hittar man något helt annat än man tänkt sig. Kanske var det meningen att jag skulle se och läsa det här just nu. Du vet där med meningsfulla sammanträffanden och synkronicitet.

Berättelsen jag tänkte på fann jag till slut i en jättespännande blogg, Kullerydsskola:

En indian satt och pratade med sitt barnbarn. Han sa:

”I alla människor bor det två vargar som slåss. Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.

Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit.”

”Vilken varg vinner?” sa barnet.

”Den du matar,” sa den gamle mannen.

/Anni

Jag är med i 101 ord om vårt Stockholm!

Livet är bra förunderligt. Först händer ingenting och sedan händer det massor. Förra veckan antogs en ny krönika och idag fick jag veta att en av mina texter är med i en ny bok som nu är på tryck.

101 ord är ett ideellt projekt och boken 101 ord om vårt Stockholm kommer ut en gång per år och finns i slutet på oktober på ett antal platser i Stockholm. Av hundratals texter som skickas in väljs 101 stycken ut och i år kom min text med. Hurra! Om du vill vara med nästa år så kan du skicka in din text här: Bidrag till 101 ord

Mitt bidrag: Alldeles intill min plats på jorden, mitt hem i Järna finns mitt älskade hav. Ordlöst viskande. Om att allting förändras, alltings ständiga föränderlighet.

Bedövande vackert. Om jag lyfter blicken ser jag de mörkt gröna svällande trädkronorna av tall. Grenar som vill fånga dagens sista ljus sträcker sig mot en ljusblå himmel. Framför mig brer det väldiga havet ut sig, jag blundar, andas in den välbekanta doften av tång.

Idag är allting stilla, oändligt tyst. Frihet. Plats för tankar att vandra fritt, ett ljus vid horisonten långt, långt bort. Längtan. Kanske finns där något som väntar, långt bortom min plats på jorden.

Det här var ju en fantastiskt fin söndagsnyhet. Inget bubbel hemma tyvärr så detta får firas med ett bubbelbad och ett glas vitt vin.

/Anni

Lev kreativt

Det här är en bok som jag läst om och fått tips om att läsa flera gånger men min läslista är lång så det har inte blivit av. Nu har jag läst över halva boken och den är fantastisk.

När författaren Tove Folkesson (Tack!) gjorde ett inlägg på Instagram om en nyutgåva som har en introduktion skriven av henne slog jag till och köpte den. Trots att läslistan fortfarande är lång så kände jag att den måste läsas. Nu.

Tove hade ett mycket inspirerande föredrag om bland annat flödesskrivande under andra året på kursen Kreativt skrivande på Linneuniversitetet. Jag bloggade om det då: Mina hemliga rum

Sedan dess har jag följt Tove i sociala medier. Tove var också nyligen med i ett större, fint och spännande reportage i tidningen Skriva (nummer 3/2020), ”Jag vill leda människor till deras explosiva källa”.

Jag började läsa boken Lev kreativt igår och är redan mer än halvvägs. Jäklars så intressant och spännande!

Den här boken kan jag varmt rekommendera. Till alla. Jag har redan börjat med en ny sak i mitt liv med start idag – morgonsidor. Jag har också gjort ett par viktiga listor och ätit en efterrätt som var en av mina stora favoriter som barn – chokladpudding 😋 Och igår målade jag mina naglar i kulören ”Scuba blue”. Det hade inte hänt för bara några dagar sedan.

Nyfiken på varför? Läs boken. Läs.

/Anni

Lite som Italien och det där med synkronicitet

Den här helgen reste jag bort med mig själv för att efter en tung period bara vila och skriva. Sedan jag läste Alex Schulmans berättelse ”Bränn alla mina brev” har jag tänkt mycket på den här platsen – Sigtunastiftelsen.

Min middagsplats vid Rosengården.

Platsen har en stor betydelse i berättelsen och har du ännu inte läst ”Bränn alla mina brev” och ”Glöm mig” så gör det. Två riktigt bra romaner som jag sträckläste.

Nu när jag varit här ett par dygn och utforskat platsen kan jag säga att det som målas upp i berättelsen stämmer bra överens med verkligheten. Otroligt spännande att det stämmer så väl överens med de bilder jag haft i huvudet efter att ha läst boken.

Rosengården i kvällsljus.
I ett hörn av Rosengården.
Rosengården i morgonskrud.

Tyvärr kunde jag inte besöka biblioteket då det bara håller öppet på vardagar, men jag fick lov att ta en titt i det annars låsta tornrummet (Tack!)

Förmiddagsutsikt vid skrivbord i tornrummet.
Här skulle jag vilja sitta varje dag, skriva och följa årstidernas växlingar.

Det fanns förutom den vidunderliga utsikten spännande litteratur att utforska i tornrummet.

För att kunna skriva behöver jag få en bra känsla och här fick jag just den där särskilda känslan. Den där som gör att kroppen och huvudet fylls av lust och inspiration, där ord, meningar trängs för att komma ut. Mina egna berättelser (just nu en påbörjad novellsamling inför fjärde året Kreativt skrivande vid Linneuniversitetet) som väntar på att få rinna ned och fylla de tomma bladen i min skrivbok.

Det här ÄR en sådan plats och jag förstår att författare och författarstipendiater i alla tider åkt hit för att skriva. Jag som är morgontrött vaknade halv sex (!) på lördag morgon med känslan av att jag måste skriva.

Rosengården sedd inifrån.

Det finns mycket att berätta. Rosengården med djupt röda rosor och ockrafärgade pelargångar där det serveras frukost (mycket bra med mestadels ekologiska produkter) och middag. På lördagmorgnar erbjuds yogapass utomhus, en perfekt plats för yoga och meditation (men jag hade fullt upp med att skriva denna gång).

Rosengården.
Rosengården.
Delar av den sagolika frukosten.
Middag med räksmörgås och ett glas av husets champagne (högsta betyg!)
Fisk- och skaldjursgryta (även den får högsta betyg).

En fantastiskt vacker plats där jag kommer att tänka på dels Italien och dels valv och dikten ”Romanska bågar” av Tomas Tranströmer:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörket.

Valv gapande bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar

och föstes ut på den solsjudande piazzan

tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och

Signora Sabatini

och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Jag fann en bok i mitt rum – ”Hamn för rebeller och änkenåder, Sigtunastiftelsen och författarna” av Ylva Eggehorn. Det visade sig vara ett fynd. Här på Sigtunastiftelsen har flera av mina favoritförfattare varit, exempelvis Cora Sandel, Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Barbara Voors, Karin Alvtegen, Agneta Pleijel, Bodil Malmsten… Listan kan göras lång. Och det är något i det där att alla dessa författare varit här före mig. De har vandrat i samma snirkliga korridorer, på samma stenplattor, kanske suttit på samma plats i pelargången, gått i samma trädgård och kanske haft samma utsikt vid fönstret i tornrummet.

Baksidestext, Ylva Eggehorns bok och i bakgrunden en av skrivplatserna i Tornrummet.
Mitt första rum.
Ett rum med grön utsikt.
Mitt andra rum var lite större 😀 Det var problem med min bokning så jag fick byta rum. Blev ju bra det också, även om det störde mitt flow i skrivandet. Tänk att så små saker kan påverka.

Dag Hammarskiöld har också varit här. Det är andra gången denna sommar våra vägar korsas helt oplanerat. Tidigare fick jag bekanta mig med honom, hans liv och livsverk i Backåkra på Österlen och nu här.

Är detta slump eller tillfällighet? Det är nämligen fler saker som jag upptäckt här. I boken jag nyss nämnde fanns en presentationstext av författaren Ylva Eggehorn och det visar sig att hon skrivit psalmen ”Var inte rädd”. För en tid sedan gick jag till kyrkan i närheten av där jag bor (besöker en fridfull kyrka ibland när jag behöver fundera och hitta ny energi). Där slog jag upp en tjock psalmbok med ett band som markör vid en sida bland hundratals andra och vad kom upp…? Jo, denna vackra psalm (tydligen skriven av Ylva, vilket jag inte reflekterat över tidigare) som inleds med orden:

”Var inte rädd det finns ett hemligt tecken. Ett namn som skyddar dig nu när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd i sanden finns det spår.”

Nu möts vi igen, jag och Ylva. På Sigtunastiftelsen. Jag har tidigare skrivit om livets märkliga sammanträffanden: Livets möten – slump eller tillfällighet?

Den sal som tidigare var bibliotek.
På väg till middag.
Vid vattnet, fredag kväll, strax nedanför Sigtunastiftelsen.

Har du några inspirerande platser där kreativiteten får liv eller har du läst någon bok som fått dig att vilja besöka en särskild plats?

/Anni

Inspirerande platser för skrivande del 1 – Öja (Landsort)

Utanför stugknuten i Norrhamn, Öja.

Jag har numer tre inspirerande platser för skrivande. Platser intill havet som har något speciellt i luften, något som gör att jag alltid så småningom skriver.

En av dessa platser besöker jag nu efter en längre tids sjukdom tillsammans med min dotter och hemnes vän. Det är verkligen härligt att vara här, lika härligt som alltid.

Utanför stugorna på en liten stenkulle.
Kargt, rufft och enkelt. Precis som jag gillar det. Detta är strax utanför stuga med bastu och badtunna.

Öja är Stockholms skärgårds sydligaste utpost. Du tar dig hit antingen med egen båt (finns en gästhamn på norra delen av ön och ett hamnkontor där du kan beställa nybakta morgonfrallor och kanelbullar) eller med Waxholmsbolagets båt som avgår från Ankarudden vid Torö, utanför Nynäshamn. Resan tar runt 30 minuter och kostar 190 kronor tur och retur. Obs! Var ute i mycket god tid. Bara tjugo personer åt gången får lov att åka i coronatider och båten går bara ett fåtal gånger varje dag.

På ön finns ett vandrarhem vid den södra delen och sex små stugor på norra delen där jag brukar bo. Kostar 800-1 200 kr/natt och stuga. En underbar plats alldeles intill havet som jag skrivit om förut: Den skrivande och havet

Stuga två som jag, min dotter och hennes vän bor i denna gång. Om du har fönstren öppna så hör du havets brus.
Två tjejer som inte vill vara med på bild kan anas på toppen.
Det finns även badtunna och bastu att hyra.
Vår/min badplats, den blågröna lagunen med tångbeklädda trappsteg. Halt som attan men går man försiktigt så fungerar det bra.
Man får vara lite av en bergsget (inte min starka sida) för att nå ett bra sol- och badställe, men jäklars vad fint det är. Idag – inga fler människor här.

Att känna vinden i håret, de solvarma klipporna mot naken hud och samtidigt se det glittrande havet och höra vågornas brus är magiskt. Att jag dras med huvud- och ryggvärk och vaknar vid fyra är fortfarande problem som följt mig den senaste tiden men jag hoppas det ger med sig så småningom.

Framåt kvällen igår tog jag en av cyklarna som ingår i stugan till den södra sidan av ön (runt tre kilometer) för att handla lite. Det finns två fördelar med ett sånt här åkdon:

1. Ger bra benträning då växlar saknas.

2. Ingen vill ha din cykel så du kan lugnt parkera vartsomhelst 😅

Längs med vägen finns ett par fina stopp med havsutsikt, klippor och saker att kika på. Det doftar dessutom likt mimosa på en sträcka längs med vägen så jag behöver undersöka närmare vad det kan vara. Underbar doft!

Väl på den södra sidan, i Storhamn finns bland annat vandrarhemmet, en fyr, hemliga bergrum (tidigare försvarets anläggning) och Saltboden, som är cafe, restaurang, pub och pytteliten matbutik. Mycket fint att sitta på den enkla uteserveringen och äta gravad lax, räkröra och/eller ett glas vin alternativt Landsorts egen öl eller alkoholfritt (med gott om avstånd såklart).

Öja – väl värt ett besök eller flera. Norra sidan är min absoluta favorit. Jag kommer alltid tillbaka 💙

/Anni

Ps. För dig som undrar hur det gick i tävlingen ”En bild, en text” arrangerad av Sörmland läser så kom jag till slutfinal och var ett av fem bidrag kvar av runt totalt 200 bidrag. Tyvärr nådde jag inte hela vägen men det gjorde en annan välförtjänt och duktig skrivare. Grattis igen Maximilian!

Ett av femton bidrag i final

Jag upptäckte av en slump något som heter Sörmland läser, och där fann jag en tävling som heter En bild, en berättelse. Nu är mitt bidrag ett av femton i final!

Det här är ju så roligt och fint att jag knappt vet vilken fot jag ska stå på. Mitt bidrag kan du se och läsa här: Ett brev till mig själv

Men det blir ännu bättre! En kvinna som läste mitt bidrag, Pernilla Vis af Vivere blev inspirerad, vilket ledde till att även hon skickade in ett fantastiskt vackert bidrag med en målning och en dikt: I will

Det känns innerligt fint att mitt bidrag kunde inspirera någon annan.

Ikväll (efter ett dygn med galen ryggvärk) kom ännu en god nyhet. Jag är godkänd på kursen Kreativt skrivande, tredje året. En sådan lycka! Jag tror knappt att allt detta är sant 😊Imorgon blir det att fira med champagne.

Håll gärna en tumme för att jag går vidare i tävlingen. Inom kort ska femton finalister bli endast tre. Jag hoppas, hoppas att jag går vidare. Det skulle betyda så oerhört mycket.

/Anni

Deadline och magin i ljudet av penna som möter papper

Under en längre tid har det varit svårt att skriva. Jag har analyserat, provat olika metoder, läst mina egna inlägg om hur man ska göra om man fastnar, läst andras tips. Nu har jag hittat det som fungerar just nu. Penna. Och. Papper.

Jag skriver nästan alltid i datorn per automatik. Det är där jag har allt material, förutom det som finns i min anteckningsbok (sparade vackra ord och fantastiska meningar som någon annan skrivit) och det som finns i min mobiltelefons anteckningar (avlyssnade konversationer och idéer till mina berättelser som kan poppa upp lite varstans).

Sedan jag fastnade har jag provat allt möjligt som vanligtvis fungerar för att finna inspiration, lyssnat på musik, läst böcker, tittat på film, promenerat osv men det gav inget resultat. Då provade jag att åka tåg en sträcka och det fungerade! Det där med framåtrörelse på tåg fungerar fortfarande. Tåg är magiskt bra för skrivandet och det finns en sak till. Penna och papper, att höra det där ljudet, om än lågt. Det där lågmälda raspandet när penna möter papper och det är något mer fritt i att skriva på det sättet. Har du provat någon gång? Väl värt ett försök.

Med viss hjälp av tågresa, och med stor hjälp av anteckningsblock och penna tätt intill havet kom jag framåt. Nu återstår att skriva minst fyra A4-sidor till innan terminens sista inlämning i kreativt skrivande och det går trögt. Det är deadline för att lämna in minst fyrtio sidor romantext på måndag och jag bara måste, måste lyckas slutföra.

Jag tar fram penna och anteckningsbok ännu en gång och hoppas att jag klarar en liten bit till. Det är SVÅRT att skriva en bok och jag beundrar verkligen alla som lyckas slutföra.

/Anni

Vägen till det undermedvetna

Jag kämpar febrilt för att komma vidare med spänningsromanen. Det är inte långt kvar fram till deadline för nästa inlämningsuppgift i Kreativt skrivande, vilket betyder 15 sidor, nyskriven, redigerad text. Det går just nu sisådär. 

Jag har dagar då det finns utrymme för skrivande som exempelvis igår på eftermiddagen, en gråmulen septembersöndag. Men kom orden? Nänä. Inte mer än ett par knastertorra meningar. Jag finner mig åter igen funderande över varför. Ibland kommer orden i ett aldrig sinande flöde och ibland blir det bara skräp eller ingenting alls.

Det jag gör då är att analysera. Igår och ikväll tror jag det beror på att jag har ett hundratal andra tankar som blockerar flödet. Det finns inte möjlighet att ett uns av kreativitet ska kunna ta plats i myllret av allt annat. Lösningen på det brukar vara att gå en promenad i skogen eller vid havet. Check på båda delarna igår. Därefter skriver jag en lista på allt det där andra som far runt. Sånt jag ska göra och sånt jag behöver komma ihåg.

Från gårdagens promenad vid havet.

Därefter går jag över till flödesskrivande för att tömma hjärnan. Det innebär att jag ställer klockan på tio minuter för att skriva av mig om allt det där andra som rör sig i huvudet just nu. Ett sätt att ”rensa rören” som författaren Tove Folke beskrev det under en fantastisk föreläsning. Check även på det.

När jag väl kommit så långt kan jag ha tankar kvar som måste få komma ut innan det är dags att ta sig an det ”riktiga skrivandet” och då kan det bli ett blogginlägg som detta. När det är klart är klockan runt nio på kvällen, vilket då kan följas av att jag läser lite i en bok för att få inspiration (i detta fall ”Silvervägen” av Stina Jackson). Vips! så får jag ofta en idé eller en tanke på hur jag ska komma vidare. Men just när jag ska sätta igång kommer jag på att jag glömt hänga den där maskinen med tvätt som inte hanns med tidigare ikväll. Därefter behöver jag påminna dottern om duschen, idrottskläderna, vattna de trötta växterna som jag glömt bort i över en vecka och göra klart lunchlådan till imorgon.

Väl tillbaka framför datorn vid tiotiden är jag nästan för trött för att skriva ett enda ord, men det är just där och då som jag möjligen lyckas nå fram till utkanten av mitt undermedvetna. Den magiska platsen där fantasin, orden och berättelsen som vilar i min hjärna finns. Och jag tror att det är dit jag behöver nå för att kunna skriva. Jag behöver komma i kontakt med mitt undermedvetna, vilket är stört omöjligt att lyckas med under en kort stund. Det finns mycket som först måste rensas undan. Det finns en väg till det undermedvetna, till den där platsen där mina karaktärer lever för glatta livet, men det krävs både tid och utrymme för att nå dit. Hur ska den tiden hittas? Kanske ska jag ta ledigt en dag varje månad? Tål att funderas vidare på.

Är det någon skrivare som känner igen sig i allt detta? Går det att korta ned vägen för att snabbare nå fram till det undermedvetna?

/Anni (Alldeles, alldeles i närheten av det undermedvetna, men nu i sängen med det trötta huvudet vilandes på kudden. En ny sida blev det i alla fall ikväll…)