Du vet en sån där morgon när du vaknar och det är bistert grått utanför fönstret. Det hörs tydligt att det är stormvindar som viner där ute. Kroppen kanske värker lite här och där. Du är trött. Lusten att stiga upp och göra något vill inte infinna sig. Inte alls. Jag kallar det en brun dag.

Helst vill jag bara dra ned rullgardinen, ligga kvar i sängen och göra ingenting. Men jag tar mig upp, lagar Fars dags-frukost, dukar lite extra fint, tänder alla ljus jag kan hitta och tinar sommarhallon till havregrynsgröten. Efter en lång frukost smuttar jag på en kopp kaffe och funderar över nästa steg.

Bestämmer mig för att ta en promenad och tar på mig de fleecefodrade träningsbyxorna, drar ned mössan över öronen och sveper in mig i höstens största och tjockaste halsduk. Jag vet att om jag bara kommer ut så kommer jag bli bli piggare. Men att idag ta sig över tröskeln är som att bestiga ett berg eller åtminstone en gigantisk kulle. I motvind.

Men väl ute och efter en kort stunds promenad händer någonting. De bruna åkrarna skiftar färg. Tittar man riktigt noga är de inte bara bruna, där finns även lite beige och ljust gula toner. Och mitt i allt en mäktig, spirande, grön gran som påminner om att det snart är jul och hopp om ljusare tider.

Andas in den friska, höga höstluften medan vinden sliter hårt i både kläder och hår. Sakta börjar jag le, bara lite, men ändå ett gigantiskt framsteg. För jag vet innerst inne att det är bara jag som kan se till att den här dagen blir lite bättre. Bara jag.

Så jag trotsar hjärnan, den trötta kroppen och går lite extra långt (nåja, tre kilometer är ju inte superlångt, men bättre än ingenting.) När jag kommer hem ber jag om en timme till med egentid, vilket jag lyckligtvis får. Fyller badkaret med varmt vatten och badolja med doft av lavendel. Sjunker ned i det varma vattnet, sluter ögonen och drömmer om sommar och hav. Det är ju ändå inte så långt dit.

Funderar lite till och inser att idag är det dessutom söndag. Det betyder ett par timmars skrivtid på eftermiddagen. Mitt absoluta favoritintresse som gör att jag ler lite till och orkar lite mer. Skrivandet är en av de saker som ger ny energi. Även de bruna dagarna. Och precis då letar sig en strimma sol in genom badrumsfönstret, molnen har skingrat sig även denna dag. Min dag börjar nu skifta över till gult. Gyllene gult.

Vissa dagar bjuder motstånd, hårt motstånd. Då gäller det mer än någonsin att fundera över vad det är som får en att må bra, vad som får en att le. Och sedan se till att försöka göra just det. Och bara det. Oavsett vad man egentligen kanske borde göra. Du vet skippa den där stora högen med tvätt, städningen och alla andra måsten som alltid finns där. Nu ska jag se på film med familjen och sen är det dags för min skrivtid. Kanske blir det lite måla också. Bara för att det är kul.

Har du något favoritintresse som gör dig glad? Och om du också har bruna dagar, vad gör du för att få dem ändra färg?

/Anni