Du vet de där dagarna och kanske perioderna i livet då det mesta inte är på topp. Det är motigt och mycket är helt enkelt emot.

Jag har haft en sån period nu under en rätt lång tid. Det är än det ena och än det andra och jag har fått kämpa hårt för att inte ge upp. En himla envis själ i en envis kropp, som tur är.

Varje gång jag går in på gymmet, vilket är ofta numer,  tar det emot och jag kämpar för att hitta lite motivation i något hörn. Och idag hände det bara.

Kliver in i omklädningsrummet och där är det tomt, men fönstret står på glänt. Rummet är fyllt  med ljummen luft och jag inser plötsligt att solen skiner där utanför fönstret och det verkar snart bli vår. Rummet är fyllt av årets kanske första vårluft.

Fönstret idag med det magiska solljuset, taget av en usel fotograf, men ändå 🙂

Känner mig fylld av ljus och faktiskt lite ny energi. Det gäller att se de där små, små strimmorna av ljus, även när det är som mörkast. Och det gjorde jag idag.

Men i efterhand, när jag nu funderar över dagen så var det flera saker som gjorde att jag faktiskt kunde se den där strimman av sol och känna den där positiva kraften.

Det var en kram när jag kom till jobbet på morgonen, av en kollega som såg att jag behövde en just idag. Det var ett positivt och bra utvecklingssamtal med min chef och det var ett par vänner som hjälpte mig med snabba råd inför ett bilköp (som visade sig bli avgörande i det som kunde blivit ett riktigt dåligt köp). Några andra vänner har erbjudit en stunds barnvakt i helgen, vilket ibland är ovärderligt. Tack till er, ni vet vilka ni är. Det är så viktigt att se varandra, även de dagar då mycket annat tar ens tid.

Hur gör du för att hålla humöret uppe när det mesta går emot? Och ger du den där vännen eller kollegan en klapp på axeln när det verkar vara motigt? Det är så himla viktigt. Jag tror det är så vi lättare förmår se de där strimmorna av hopp och ljus.

Och åter till den inledande frågan. Vänder det nu? Jag hoppas det.

Vår kloka nioåriga dotter sade häromkvällen, när vi pratade om en del av livets upp- och nedgångar:

”Mamma, du behöver tänka lite mer som Tom (en hjälte i bokserien Beast Quest som hon just nu plöjer igenom). Tom säger så här: Så länge blodet flyter i mina ådror så kommer jag aldrig att ge upp. Det brukar ju du också säga. Det gäller att aldrig att ge upp.”

/Anni