Vänder det nu?

sol

Du vet de där dagarna och kanske perioderna i livet då det mesta inte är på topp. Det är motigt och mycket är helt enkelt emot.

Jag har haft en sån period nu under en rätt lång tid. Det är än det ena och än det andra och jag har fått kämpa hårt för att inte ge upp. En himla envis själ i en envis kropp, som tur är.

Varje gång jag går in på gymmet, vilket är ofta numer,  tar det emot och jag kämpar för att hitta lite motivation i något hörn. Och idag hände det bara.

Kliver in i omklädningsrummet och där är det tomt, men fönstret står på glänt. Rummet är fyllt  med ljummen luft och jag inser plötsligt att solen skiner där utanför fönstret och det verkar snart bli vår. Rummet är fyllt av årets kanske första vårluft.

Fönstret idag med det magiska solljuset, taget av en usel fotograf, men ändå :-)

Fönstret idag med det magiska solljuset, taget av en usel fotograf, men ändå 🙂

Känner mig fylld av ljus och faktiskt lite ny energi. Det gäller att se de där små, små strimmorna av ljus, även när det är som mörkast. Och det gjorde jag idag.

Men i efterhand, när jag nu funderar över dagen så var det flera saker som gjorde att jag faktiskt kunde se den där strimman av sol och känna den där positiva kraften.

Det var en kram när jag kom till jobbet på morgonen, av en kollega som såg att jag behövde en just idag. Det var ett positivt och bra utvecklingssamtal med min chef och det var ett par vänner som hjälpte mig med snabba råd inför ett bilköp (som visade sig bli avgörande i det som kunde blivit ett riktigt dåligt köp). Några andra vänner har erbjudit en stunds barnvakt i helgen, vilket ibland är ovärderligt. Tack till er, ni vet vilka ni är. Det är så viktigt att se varandra, även de dagar då mycket annat tar ens tid.

Hur gör du för att hålla humöret uppe när det mesta går emot? Och ger du den där vännen eller kollegan en klapp på axeln när det verkar vara motigt? Det är så himla viktigt. Jag tror det är så vi lättare förmår se de där strimmorna av hopp och ljus.

Och åter till den inledande frågan. Vänder det nu? Jag hoppas det.

Vår kloka nioåriga dotter sade häromkvällen, när vi pratade om en del av livets upp- och nedgångar:

”Mamma, du behöver tänka lite mer som Tom (en hjälte i bokserien Beast Quest som hon just nu plöjer igenom). Tom säger så här: Så länge blodet flyter i mina ådror så kommer jag aldrig att ge upp. Det brukar ju du också säga. Det gäller att aldrig att ge upp.”

/Anni

Vad vill du inte göra?

vägen_2

Författaren Henning Mankell har lämnat oss, bara 67 år gammal. Jag har aldrig läst något av hans verk, men nu ska jag göra det. Vill du veta varför?

Jag läste ett citat idag från hösten 2014 där Henning intervjuats av TT och det lyder så här:

”Tiden är knapp. Du hittar aldrig en 25:e timme som du tappat bort i någon påse i köket. Den finns inte. Alla människor måste bestämma sig för vad de inte vill göra. Jag har varit ganska duktig på det, att alltid värdera min tid.”

Det finns mycket intressant kring Henning och den sak som fastnat mest är att han vänt på den frågeställning jag ofta har. Ni som följt min blogg vet att jag ibland ställer frågor kring vad jag eller du vill göra. På riktigt. Och att det är viktigt att komma fram till det, vad man innerst inne vill med sitt liv och att följa sitt hjärta, hitta sin egen mening och mål. Henning däremot vänder på det hela och tycker att vi bör fråga oss vad vi inte vill göra. Intressant. Kanske ger det helt nya svar som leder var och en av oss i rätt riktning?

Henning skrev också en hel del om sin sjukdom i krönikor för GP (Göteborgsposten). I sin sista krönika citerar han i slutet Peo Enqvists ord:

”En dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi leva”.

Henning Mankells näst senaste verk heter ”Kvicksand”. Där skriver han om livsavgörande ögonblick, om möten med gatubarn och om den egna uppväxten . Ett till verk på min ”att-läsa-lista” efter att idag ha fått veta lite mer om honom.

Tack för dina kloka ord, Henning, vi ses kanske i skrivarklubben i Nangiala. Fram till dess fortsätter jag att ta bort sådant ur mitt liv som jag inte vill göra. Och försöker göra mer av det jag verkligen vill. Till exempel att läsa ”Kvicksand” och skriva klart mitt egna första verk.

Har du någonsin funderat över vad du inte vill göra? Och har du i så fall gjort någon förändring i ditt liv?

/Anni

Jag. Ger aldrig upp.

image

Idag skriver jag om något som kanske egentligen ligger utanför mitt bloggområde. Men å andra sidan berör det både engagemang, kommunikation, skrivande och förhoppningsvis kan det ge inspiration till att aldrig ge upp. Det jag ska göra nu är dessutom bland det viktigaste jag gjort. Det handlar om att våga berätta, stå upp mot orättvisor, försöka få till en förändring, både för min egen del, men även för de som inte har förmågan att själva berätta.

Det är nu kvällsarbete i privat regi i mycket högt tempo. Det handlar om produktion av en debattartikel om försäkringsbolag, medicinska rådgivare och en bisarr historia kring vad som kan hända en alldeles vanlig människa efter en olycka.

Men just den här människan är förutom arg också ovanligt envis, målinriktad och mån om att det ska finnas en rättvisa kring viktiga saker som man dessutom betalar för. Till exempel en olycksfallsförsäkring. Och det gäller inte bara den här människan, utan alla de som inte kan eller orkar höja sin röst. Som kanske inte fått någon ersättning efter olycksfall eller sjukdom, trots att de egentligen har rätt till det.

Fortsättning följer. I detalj så småningom. För just den här människan har även sparat spännande mejlväxling. Ja, faktiskt all dokumentation från början till slut. Och det är en intressant historia. Om den lilla människan och det stora försäkringsbolaget.

Jag. Kommer aldrig ge upp.

/Anni