författardebutant

Premiär för min första E-novell; En berättelse från ovan

/ annisvensson / 18 kommentarer

Omslag: Tony Svensson, artura.se

Hurra! En av de stunder jag väntat på är äntligen här och ytterligare en milstolpe är nådd. Det är premiär för min allra första e-novell. Från och med idag finns den att köpa på Adlibris och Bokus. 

E-novellen En berättelse från ovan har med sin inledning vunnit pris i en skrivartävling, anordnad av Litteratursalongen.

Berättelsen handlar om vad som händer med oss människor när hjärtat slutar slå, när vi dör. Kanske är det något vi inte kan föreställa oss. Fram till nu.

En medelålders kvinna lever sitt liv i hög fart och så effektivt som möjligt. Utan att reflektera över vad som egentligen är viktigt eller vad hon egentligen vill. Hon drabbas oväntat av sjukdom och därefter blir ingenting som förut. Det visar sig vara för sent att uppfylla alla de där drömmarna hon bar på. I alla fall på det sätt hon tänkt sig.

En berättelse om att våga följa sina drömmar innan det är för sent. Och om tro, hopp och att döden kanske är något annat än vad vi kunnat tro eller vågat hoppas på. En berättelse om en plats vi inte kan se. Tänk om det finns en annan dimension där vi återser människor vi saknat, men kanske på ett annat sätt, i en annan form? Det vi inte kan se, kanske ändå finns. Tänk om…

Mina tankar kring berättelsen
Min förhoppning är att novellen ska leda till samtal om både livet och döden. Vad gör vi med vår tid här på jorden? Följer vi våra innersta drömmar och önskningar eller har vi för bråttom för att känna efter?

Många människor har svårt att tala om döden och en del bär på sorg och saknad efter nära och kära. En smärta och sorg som är svår att lindra. Med den här berättelsen vill jag också inge hopp och väcka en tanke om att döden kanske inte är vad vi tror. Tänk om varje slut är en helt ny början? Jag har inspirerats av både egna upplevelser och av andra människors berättelser. Människor som förlorat någon närstående. Och som mött en fjäril…

Om mig (om du inte visste det här förut)
Jag heter Anni My Svensson och jag är skribent, krönikör, författare och förläggare. Uppvuxen i Södertälje, numer boende i Järna, ett par mil söder om Södertälje. Vill genom mina berättelser inspirera, beröra, sätta ljus på viktiga samhällsfrågor och förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Jag har som mål att ge ut min första, egna bok på temat ”Ingenting är omöjligt” under 2017. Arbetar som kommunikatör, skriver på fritiden noveller, böcker, krönikor och bloggar (publicerad bl a i Allas, Länstidningen i Södertälje, i en novellantologi och i böcker om hälsa).

Vill du läsa e-novellen En berättelse från ovan? Hoppas det!
Den finns att köpa från och med idag den 18 april på Adlibris och Bokus. Yay!

Du får jättegärna berätta vad du tycker när du har läst och vill du skriva en kort recension skulle jag bli mer än superduperglad. Nu fortsätter arbetet med mina större bokprojekt och med del två av denna novell som plötsligt kom till mig igår.

Obeskrivligt glad idag över att jag nått så här långt, men också lite orolig och fundersam. Mina ord och min alldeles egna, första e-novell har fått vingar. Vad ska ni tycka…?

/Anni

Ps. Tack Joelsgården Förlag för allt arbete, Artura Photo Art för hjälp med omslaget och tack till alla som stöttar mig på min skrivarresa. Utan er vore jag inget.

Hitta din plats.

/ annisvensson / 5 kommentarer

Mörkö och havet. En av mina favoritplatser.

Ofta ser jag att människor springer väldigt fort genom livet. Springer igenom dagar som blir till veckor, månader och år. Jag själv är inget undantag. Inte alls. Har du någon gång stannat upp och frågat dig varför du springer?

Jag saktade in för några år sedan då jag återkommit gång på gång till ett löfte jag gett mig själv många år tidigare. Det handlade om att jag en dag skulle skriva en bok om ett viktigt ämne. Ett löfte jag gömt undan för att ge plats åt annat och som sedan glömts bort. Men en dag kände jag att nu var det banne mig dags att ta tag i det där viktiga. Drygt ett år senare körde jag omkull i hög fart med en racercykel och det resulterade i att jag fick lov att stanna upp en längre period. Den gången helt ofrivilligt.

En del andra händelser har gjort att jag varit tvungen att stanna upp och just bara fundera. Det tycks ofta vara människor som är med om omvälvande händelser som börjar fundera över vad som är viktigt. Vad som egentligen är viktigt. En del av oss slutar då att springa eller springer i alla fall lite mindre fort. Lever här och nu, börjar göra saker som finns på den där önskelistan, en ”bucketlist” redan idag. Tänk om du skulle göra det nu, innan något händer? Eller gör du redan det du drömmer om?

Jag tror det är viktigt att hitta sin plats. Att ta reda på vad som faktiskt betyder något. När du hittar din plats, meningen och den där meningsfulla kärnan i ditt inre jag. Det där som gör dig pirrigt glad, men som fått stå tillbaka av olika anledningar. Det är lite magiskt att finna den där inre kärnan och min handlar om nödvändigheten i att uttrycka tankar och känslor med ord, att skriva. Jag har turen att arbeta som kommunikatör där jag får skriva en hel del, vända och vrida på ord och formuleringar. Och på fritiden försöker jag få ned alla de där andra orden och berättelserna som jag bär på. Ja, i alla fall de dagar då orden vill komma.

På senare tid har jag tappat bort den lite igen. Den inre kärnan. Jag vet att den finns där, vet hur den ser ut och vad den består i. Men däremot har jag inte haft den där förmågan att skriva, hitta orden jag söker och det där härliga ”flowet” som ibland uppstår när jag ”hittar rätt”. När timmar kan gå utan tanke på annat än berättelsen. Eftersom det är en så viktig del av mitt liv har det känts tungt när orden inte finns eller i alla fall inte vill bli till en helhet.

Den här helgen och särskilt i söndags hände något och jag hoppas att det håller i sig. Kanske är det vårsolen, alla kilon med apelsiner jag petat i mig, vänner, skrivare som är lite som jag, träningen eller de där fina platserna jag besöker när jag behöver inspiration. Jag har ett par fysiska platser som jag ofta återvänder till. Platser som får mig att må bra, vila, tänka klara tankar. Det är ofta där jag hittar tillbaka till kärnan när jag är på väg att gå vilse.

Det känns som om vi lever i en hyfsat orolig tid där många saker svajar ganska rejält. Då tror jag det är ännu mer viktigt att hitta sig själv och de där sakerna man mår bra av. Kanske boka in lite färre aktiviteter i förhand, kanske springa lite mindre fort (och ja, jag vet att det är svårt med alla måsten som ändå finns). Men ändå på något sätt försöka att vara här och nu och göra det som känns bra för stunden.  Ta en promenad i skogen, se på den vackra våren, ge någon en kram och göra de där sakerna som får en att må sådär riktigt jäkla bra.

Den första bilden i det här inlägget är ifrån en av mina favoritplatser igår på Mörkö. Det här är en annan som jag ofta besöker, Farstanäs udde:

Farstanäs udde. En oerhört vacker plats där himmel möter hav.

Har du hittat din plats?

/Anni

Så jäkla svårt.

/ annisvensson / 7 kommentarer
Foto: Dorin Vancea, unsplash.com

Foto: Dorin Vancea, unsplash.com

Tänk att det ibland ska vara så svårt att göra det där som man måste göra. Det där som har en deadline och som behöver bli klart. Orden och meningarna som måste komma, kommer inte. Inget finns där, hur djupt jag än letar och gräver så är det bara tomt. Frustrationen växer.

Kommande vecka ska jag (om jag lyckas bli klar) lämna ifrån mig en novell till en antologi som ska komma ut till sommaren. Temat är spänning/thriller. Påbörjade en ny berättelse, kom till tio sidor och sedan tog det stopp. Kom upp med en ny idé när jag nyligen var på semester och påbörjade en ny novell. Det gick i rasande fart, kändes toppen eftersom det var annorlunda och en novell i Anni-manér och vips! hade jag tjugoen handskrivna sidor. Har sedan fortsatt skriva lite då och då och började närma mig avslut, men så var jag tvungen att skriva om eftersom vissa delar inte passar in i just den här antologin. Någonstans där försvann flytet och jag kommer inte framåt. Det är bara lite kvar, men jag sitter fast. Sliter mitt hår.

Tar promenader, tränar och går i rask takt på löpband eftersom jag vet att framåtrörelse brukar sätta fart på fantasin och kreativiteten. Men det är poff! borta. Det enda jag lyckas få ihop just nu är ett blogginlägg då och då och andra texter som det inte är ett dugg bråttom med och som ingen väntar på. Det går bra att skriva och det är roligt, men inte det där som jag egentligen måste.

Läste nyligen ett intressant inlägg av författaren Jorun Modén som handlar om skrivkramp ”10 knep för en givande skrivkramp”.  Jag inser att min kramp troligen hänger ihop med höga ambitioner, en besvärlig inre kritiker och att jag kanske behöver en skrivpaus.

Det kanske blir så att jag inte är med i den där andra, efterlängtade antologin ”Morden på Färgargården”. Kanske har livet på sistone bjudit på för många gupp som gör att min hjärna är för trött och behöver vila. Jag kanske bara behöver just vila för att sedan komma tillbaka till novellerna och bokprojekten. Problemet är att jag bara har fyrtioåtta timmar på mig, så jag kanske måste kasta in den berömda handduken den här gången. Ogillar tanken skarpt eftersom jag är nästan klar, men ibland får man kanske lov att se sig besegrad. Kanske är det till och med det bästa man göra för sig själv, även om det är svårt. Så svårt att det gör ont.

Kanske måste jag för en liten stund. Bara vila. Tills orden kommer tillbaka.

”Att göra det bästa man kan innebär då och då att man vilar och inte gör
någonting alls.” /Jesper Caron

/Anni

Vad jag skriver om.

/ annisvensson / 6 kommentarer
anni-feb-2017

En blåsig dag vid havet, Mörkö. En plats där jag hämtar energi och inspiration.

En av de vanligaste frågorna jag får när jag berättar att jag skriver berättelser är ”Vad skriver du om?” Jag har länge försökt hitta korta formuleringar för att snabbt beskriva just det och fann ett superbra blogginlägg om ”enradingar” som hjälpt mig på traven.

Jag vill tacka Eva Karlsson med bloggen riktigare. com Det var där jag läste om ”enradingar” för första gången och om en bok av Fredrik Lindqvist som heter ”Att skriva filmmanus”. Jag fick en verklig aha-upplevelse! Här i Evas fina blogg kan du ta del av alltihop som inspirerade mig: ”Enradingar & synopsis”

Filmmanus har både olikheter och likheter med ett bokmanus. När det gäller att beskriva innehåll kort tycker jag att det fungerar utmärkt i båda fallen att använda sig av ”enradingar”.

Standardformeln för en enrading är: [Filmens eller bokens titel] handlar om en [beskrivning av huvudpersonen] som [vad huvudpersonen gör] för att [vad personen vill].

Utifrån det har jag nu grunnat på mina längre berättelser och försökt formulera enradingar. Håll i er, för här kommer den första. De övriga, bland annat en spänningsroman med inblick i säkerhetsbranschen och ett spektakulärt rån kommer inom kort…

”Och bortom ett leende”
Handlar om en ung och vilsen fjortonårig flicka med självskadebeteende. Hon har förlorat tron på livet och tappat bort sig själv. Men en natt när hon bestämt sig för att inte leva händer något som gör att hon återfår hoppet. En vändpunkt där hon väljer ljuset framför mörkret. Hon bestämmer sig för att leva och når till slut efter en lång kamp, sina drömmars mål.

Ett citat har följt mig genom livet och jag har valt att inleda denna berättelse med just det citatet. Jag vet inte när jag först hörde eller läste det, men det är en text skriven av Carl Gustaf Jung (1875-1961 filosof, författare, psykolog m.m.) Jag tycker det är värt att påminnas om att oavsett vad som händer oss eller vad vi är med om, så kan vi hitta sätt att ta oss vidare framåt.

Från och med nu kommer jag aldrig kunna glömma. Texten kommer inleda min första egna berättelse och nu sitter de två raderna även på min arm. Jag bestämde mig för många år sedan att göra två tatueringar. Nu är den första äntligen klar och jag bockar av ytterligare en sak på min ”bucketlist”.

Duktiga Cecilia Pisano på House of Pain.

Duktiga Cecilia Pisano på House of Pain. Det gjorde inte ont, inte alls. (Foto: Tony Svensson, artura.se)

Pågående arbete.

Pågående arbete. (Foto: Tony Svensson, artura.se)

anni-tat-3

Det färdiga resultatet och jag är så jäkla nöjd.

Nu ska jag kika på Mello med min dotter och två av hennes kompisar. Så småningom ska jag fortsätta skriva och bli klar min första egna bok och sedan alla de andra. Hoppas du vill hänga med och se om jag lyckas…

/Anni

Gupp på vägen.

/ annisvensson / 14 kommentarer

gupp

Har du också stått där snopen och undrat vad tusan det är som händer? Kanske funderat över meningen med en del saker som sker och att det kanske är dags att ge upp. Åtminstone att det är dags att släppa taget om dina drömmar.

Ibland sker de där sakerna nästan samtidigt. Det där som får en att vackla. Lagen om alltings jävlighet, slumpen, en påminnare om livets skörhet för att du inte ska bli för bekväm. Eller kanske bara ett universums test för att se om du är stark nog? Fuck your dreams istället för Follow your dreams.

Well. Det där har jag funderat över. Massor. Hemma, vid havet, i skogen, i gymmet och i bilen för att nämna några platser. Under en längre tid har jag verkligen försökt styra mot mina mål.  Vara en bra mamma, göra ett bra jobb som kommunikatör (helst vara bland de bästa) och att i år bli klar med två nya noveller och min första helt egna bok.

Hur svårt kan det vara? Jag har ju hållit på ett tag. Jäkligt svårt har det visat sig. Gång på gång kommer nya hinder på vägen eller gupp som jag valt att kalla dem. Stora gupp.

Det nästnäst senaste av de lite större var ett smärtsamt ryggskott. Ett spjut i ländryggen som envist höll sig kvar i ett par månader. Efter det ett besked om att jag måste flytta ut ur min nybyggda lägenhet under två veckor snarast. Badrumsgolvet felbyggt, lutningen mot golvbrunn är obefintlig. Dessutom ett antal andra fel som innebär grävande, bankande, borrande typ alla dagar i veckan – sedan i juli. Bara en fråga återstår att lösa – var ska jag bo?

Det näst senaste guppet och ett av de värsta hittills kom att handla om liv eller död för en närstående och älskad person. Jag hann inte mer än landa från min resa där jag fått vila efter ett turbulent år med galet många gupp. En resa där jag återfunnit inspirationen, ideerna och lyckats skriva tjugoen sidor ny text. Bara några timmar senare satt jag på en intensivvårdsavdelning med döden flåsandes i nacken.

Från himmel till helvete fick en ny innebörd och knockouten var ett faktum. Inte direkt. Jag lyckades pendla ett gäng dagar och mil till och från sjukhuset, hålla hoppet levande och arbeta. För att det var nödvändigt för mig att få vara där.

När faran var över eller läget åtminstone stabilt – då föll jag. Jag blev sjuk, jättesjuk. Jag är stark som en björn, men inte oövervinnerlig. Jag ser att just här var det inte så konstigt att jag blev sjuk, men inte desto mindre irriterande.

Hinner bara blinka så kommer mer trubbel. Saker jag väljer att inte berätta om då det berör andra i min närhet. Det blir för personligt, men det är nya och enormt stora gupp att klättra över.

En stund blev jag matt. Så matt och arg att jag tänkte radera alla skrivna filer som har med mina novell- och bokprojekt att göra. Radera bloggen. Sluta skriva. Ge upp. Kasta in den berömda, fucking handduken. Ta död på drömmen för gott.

Men så händer något. Jag kan välja att lägga mig ned vid guppet, kika upp över kullen ibland och försöka se vad som hade kunnat hända om jag orkat klättra över. Bara en gång till.

Jag har bestämt mig för att klättra. Igen. För att jag måste. När jag skriver mår jag som bäst och orden måste få komma ut. Men kanske ännu viktigare är att en del av de berättelser och texter jag skriver förhoppningsvis kommer att göra nytta. Kanske för några, kanske för många. Men om det jag gör bara är till nytta för en enda människa så har allt varit värt det och jag älskar ju att skriva. Det verkar inte vettigt att ta död på det man älskar, även om det går trögt ibland och även om livet kommer emellan.

Så vet du vad? Jag ska banne mig ta mig över det nya guppet. Jag är en klättrare. En trött klättrare, men en som aldrig, aldrig ger upp. En dag står jag och signerar min första egna bok (förhoppningsvis är du med mig då) och med den målbilden klättrar jag. Igen.

/Anni

Ibland blir det ändå som man tänkt sig…

/ annisvensson / 4 kommentarer

Igår visste jag inte om jag skulle komma iväg på den efterlängtade långresan på grund av sjukdom. Har febrilt knaprat vätskeersättning och annat och idag kan jag glatt konstatera att jag är lite, lite bättre!

Så nu är vi packade och klara för att åka till leendenas land. Jag datorn, skrivarboken och en trave böcker. Och en och annan bikini. Kanske regnar det, kanske skiner solen. Jag tänker ta dagen som den kommer och njuta av att vara ledig och göra det jag så länge velat – läsa och kanske också skriva om lusten faller på. Förhoppningsvis kan jag göra det i sällskap av solen, havet och med sand mellan tårna…

Bye, bye Sweden and hello, Thailand 🙂

/Anni

Om att nästan nå fram. Del 2.

/ annisvensson / 7 kommentarer

Annis säng

Tidigt i höstas skrev jag ett inlägg om att nästan, men bara nästan nå fram. Till ett mål man siktat mot länge och när man är så nära att man kan nudda det, ja då faller man. Handlöst.

Det ter sig näst intill otroligt att det händer igen. Men det händer. Igen.

Förra gången handlade det om att jag missade mitt livs första bokmässa. En viktig sak just då eftersom jag debuterade som författare i en antologi med tre av mina noveller. Den första riktiga boken där jag medverkar. Ett jäkligt ilsket ryggskott satte stopp för både euforisk glädje och resan till bokmässan i Göteborg: ”Om att nästan nå fram”

Men jag vägrade låta mig nedslås, haltade fram, tränade ihärdigt och det hände en massa andra fina saker under hösten. Mitt första författarframträdande var nog höjdpunkten. Helt magiskt. Och jag tog mig tillbaka till arbetet och livet tuffade på. Med en jul som blev annorlunda än andra jular de senaste tolv åren. Men det gick ändå bra.

Bestämde mig för att följa andra drömmar jag har. En av dem handlar om att resa mer och att skriva på andra platser än hemma. För att få vila efter ett tufft år, för att få ny inspiration och ny energi. Den första resan skulle gå till Thailand imorgon. Och ja, jag skriver ”skulle gå” för det blir kanske ingen resa. I alla fall inte imorgon. 

Det började häromdagen med rapporter från Thailand som berättade om ovanligt kraftiga skyfall och översvämningar. Där började en liten oroskänsla picka i mig. Tänk om jag inte skulle kunna åka? Det verkade dock ljusna, mitt hotell var inte drabbat av översvämning och vädret ser ut att bli bättre denna vecka. Men då blir dottern magsjuk och strax efter även jag. Min dotter mår nu bra och jag mår lite bättre, men jag har fortfarande värk i magen och är fasligt matt, så den där resan känns väldans avlägsen just nu. Imorgon vet jag om jag orkar eller inte. Men jag ska banne mig packa färdigt väskan ikväll. Utifall att…

I det här läget vill jag åter igen dra upp täcket så att bara möjligen nästippen sticker fram. (Tack för den talande, fina bilden som pryder inlägget, bäste bror.) För vad är det här för jäkla orättvisa? Eller är det en mening även i det som nu sker? Jag har jäkligt svårt att se den. Kanske ska jag inte befinna mig i vattenmassorna. Kanske är det som någon klok person sa att jag sprungit fort alldeles för länge. Kanske behöver jag bara vila för att återfinna kraften och energin som jag vet finns därinne. Kanske ska jag bara logga ut, sluta skriva, vila, träna lite och sen inget mer. Inte ens resa. I alla fall inte så långt bort. Inte just nu.  Eller inte alls.

Varför skriver jag ens det här? Inte en aning till en början. Men så här mot slutet tror jag att jag vet varför. 

Att skriva i den här bloggen om hur livet är på riktigt med dess ned- och uppgångar och att läsa andra bloggar om livet och om skrivande gör att jag kan fortsätta. 

Bloggandet är som ett andningshål där jag kan pysa ut en del av det som bubblar i mig. För att orka bli frisk igen. För att orka åka imorgon eller kanske orka boka en ny resa. För att kanske under 2017 nå ett par av mina andra viktiga mål. Sånt som gör mig glad, som ger energi. Det handlar om att få ett par noveller och min egna första bok klar.

Livet bjuder på hinder. Hittills har jag tagit mig över de flesta, så kanske kommer jag över även det här och några andra jag just nu har i min närhet.

Jag vet inte alls idag. Det enda jag vet är att det känns som om jag nådde kanske bara nästan fram. Igen. Den här resan har jag verkligen sett fram emot, strävat efter, längtat till. Det var min tid för sol, vila och skrivande. Just nu är det bara jäkligt tomt utom i mitt huvud där tankarna far omkring som yra små monster. En del morrar, en del ler elakt, några skrattar och en del gråter. 

Ps. En av mina fina vänner ringde nu på eftermiddagen. Hon är sjuksköterska och sa ”Anni, du kan ju inte bara ligga där i sängen och tycka synd om dig själv. Det blir inget bättre av.” Häpp! Jag tänkte vad tusan ska jag göra då? Och mumlade väl något om jättesvag och sjuk. Hon fortsatte.  ”Ta tag i det här nu, du vill ju så gärna åka, fixa mosad potatis, vätskeersättning och lite socker. Det skadar inte att försöka”. Det lät ju jäkligt klokt, så efter en stunds tvekan gjorde jag det, kämpade mig upp och åt lite, så just nu känner jag mig något bättre. Har till och med packat väskan. Utifall att.

Litenhet och storhet

/ annisvensson / 4 kommentarer

Jag såg häromdagen ett ord i ett sammanhang jag glömt, men ordet blev kvar i mina tankar – litenhet. Och det där ordet fick mig att fundera.

Det som en gång var litenhet för mig har med åren blivit storhet. När jag var liten såg jag ofta upp till människor med en självsäker och cool yta. Idag många, många år senare är det snarare tvärtom. Nu ser jag upp till människor som är ärliga, säger sanningar om livet, vågar vara sig själva, vågar vara den de är på riktigt innerst inne. Ytan är inte viktig på samma sätt. Det inre, tankar och värderingar är långt mer betydelsefullt.

Är inte det spännande? Tänk om jag vetat allt det jag vet nu när jag var liten eller i alla fall för länge sedan när jag var hyfsat ung. Hade livet då sett annorlunda ut?

Det jag vet med säkerhet är att det som förr var storhet för mig – är idag litenhet. Och det som var litenhet är storhet och det bästa jag vet. Älskar människor som står för vad de tycker och tänker, är på riktigt med känslor, sorg, glädje, drömmar, tankar och åsikter – oavsett vad omgivningen tycker eller tänker. De är mina stora människor.

Jag var ofta på bibliotek när jag var liten (och är det fortfarande). Där hände något viktigt och det viktiga har fortsatt hända. Där fann jag människor, historier, äventyr, sammanhang och författare som berättade om känslor, längtan, sorg, besvikelser och litenhet i den stora världen. Där fick jag en känsla av att jag hittat hem.

Någonstans där på vägen ändrade jag nog också min uppfattning. Den riktiga storheten och styrkan finns i att våga visa sig svag. Det var bland annat den upptäckten som gav mig en bestämd känsla av att även jag skulle kunna bli författare. Jag har en innerlig önskan ända sedan dess om att jag också vill finnas där i hyllorna med mina berättelser, som en inspiratör, som berättar om hur det är att vara liten, men ändå behöva vara stor. Om att drömma om storhet, men känna sig liten. Och om viljan och nödvändigheten i att  förmedla det till varenda en som känner litenhet.

”Go after dreams. Not people” / Quotedthinking

/Anni

Nattens skuggor (eller när tvivlet talar)

/ annisvensson / 8 kommentarer
skuggor

”Night shadows” Foto: Unsplash.com Patrick Hendry

Ibland tar nattens skuggor ett hårt grepp om mig. De är inte farliga de där skuggorna och de finns egentligen inte på riktigt. Det är tvivlet som pockar på uppmärksamhet. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna det där tvivlet då och då.

Varifrån kommer det där jäkla tvivlet? Det har jag funderat på och jag har nog inte något tydligt svar. Kanske är det bara något som finns hos människor och kanske särskilt hos de som är, eller i alla fall försöker vara kreativa. Kanske beror det på att vi i det här landet är lite dåliga på att tro att vi kan. Lite det där med Jante. Du ska inte tro att du är något. Jag vet inte, men jag skulle vilja veta så att där jäkla tvivlet kunde dräpas för alltid och jag vill inte bara dräpa mitt eget tvivel, utan även andras. Det finns oerhört många kreativa människor som inte vågar eller kan lita till sin förmåga, trots att de är hur bra och begåvade som helst. Därför blir det kanske aldrig något eller i alla fall inte så mycket av den där innersta drömmen som det kunde ha blivit.

Gör det något gott det där tvivlet då? Jamen, kanske är det så. Vi som är kreativa vill nog vara inte bara vara bra på det vi gör utan väldigt bra. Vi låter det malas och malas om och om igen för att det ska bli så bra som möjligt och kanske är det på så vis det också blir bättre? Vi lämnar ut en del av oss själva och vill eller kan inte släppa ifrån oss något som inte är näst intill perfekt. För min del handlar det kanske i någon mån även om rädsla. Jag följer min dröm och tänk om jag inte räcker hela vägen fram? Tänk om någon plötsligt upptäcker att jag inte kan skriva? Att allt är skräp. Vad händer då med mig? Det är tankar som far runt i mitt huvud nu och då och det är inte logiskt eller klokt eftersom jag har flera antagna krönikor, medverkat i två antologier, en tredje i vår. Och ändå märkligt nog, så finns tvivlet där. Alltid där.

Men så kommer de bra dagarna. Du vet de där dagarna när någon säger något fint om det du presterat. Det kan vara några få ord, ett mejl, ett telefonsamtal, en kommentar på bloggen. De  dagarna kan jag känna mig nästintill oövervinnlig (bara nästan) och jag tänker att det här är jag, det är roligt och det här är det jag är riktigt bra på. Jag skriver, ger av egna tankar och ord (och ibland fantasi) och någon eller några tar orden till sig. Just mina ord kanske till och med gör skillnad. Det har hänt vid några tillfällen och det ger mig både lust och kraft att fortsätta skriva.

Oavsett varifrån det där tvivlet kommer så vet jag att några få positiva ord ger mod och energi att promenera vidare på skrivandets väg mot mina drömmars nästa mål. Det målet handlar om att se mitt namn på en helt egen bokrygg (förhoppningsvis flera) och att få stå på Södertäljes stadsbibliotek (där jag spenderat många timmar både som barn, tonåring och vuxen) och signera min första helt egna bok. Jag tänker på det, målar upp målbilden för mitt inre. Och nattens skuggor, tvivlets röst har åter tystnat. För den här gången.

/Anni

Ps Läste en intressant artikel i DN nyligen som handlar om författares tvivel och icke-tro på sig själva. Hyfsat hög igenkänningsfaktor i vissa delar: ”Författare som hatar sig själva”

Något av det mest magiska jag varit med om.

/ annisvensson / 21 kommentarer
Jag. Efteråt. Den lyckan. Den känslan. Vilade i rummets hörn när alla gått hem.

Jag. Efteråt. Den lyckan. Den känslan. Vilade i det magiska rummets hörn när alla gått hem. Tack till min bror Tony Svensson som fotograferat. Läs mer på artura.se

Idag är en mycket speciell dag som jag för alltid kommer att bära med mig. I resten av mitt liv. Idag var dagen D. Den stora dagen då jag för första gången skulle tala offentligt om mitt skrivande, skrivartips, skrivarkurser, gupp på vägen, inspiration, mål, skicka vidare och mina innersta drömmar. Jag var galet nervös innan, men det blev bättre än jag någonsin vågat drömma om. Det var magi.

Hela jag är ikväll ett enda stort leende. Det är det här jag ska fortsätta göra vid sidan av mitt arbete. Skrivaoch inspirera andra att våga, att finna modet att följa sina drömmar.

Tudda Galumpan. En magisk plats.

Tudda Galumpan. En magisk plats. En plats för drömmar och fantasi. (Foto: Tony Svensson)

Den här eftermiddagen går inte att återge i ord. Det som hände idag behöver upplevas. Inne på Tudda Galumpan, en pappers- och bokhandel i Järna (som även har litterturpedagog, bokbinderi och förlag) hände det. En dröm gick i uppfyllelse, ytterligare ett delmål kan bockas av som klart. Jag klarade det! Jag stod framför ett antal människor jag inte alls kände, några tidigare arbetskamrater, nuvarande arbetskamrater, familj och vänner. På en plats som inte kan vara mer perfekt. Ett rum med mysig belysning, knarrande trägolv och högt i tak, bokhyllor fyllda av berättelser och böcker som bara väntar på att bli lästa. En sagolik plats att vara på.

Tin läser sin text och jag har dragit mig längst bak i rumet för att få en bild av helheten, den magiska.

Tin läser sin text och jag har dragit mig längst bak i rummet för att få en bild av helheten, den magiska.

Där fick jag förmånen att stå idag och berätta om mig, mitt liv, mina drömmar och skrivandet som blivit alltmer viktigt. Men som också varit en viktig del i hela mitt liv ända sedan jag var liten och började läsa och skriva. Min kärlek till bibliotek, mitt inneboende aldrig sinande hopp om att bli författare för att nå ut med de där viktiga berättelserna som behöver bli lästa. Som behöver blir färdiga och som knackar på och vill komma ut. Idag fick jag göra det, ta ett steg till mot mina drömmars mål. Och det fanns de som lyssnade, som ställde smarta frågor och kanske finast av allt… I slutet efter att jag läst en bit ur en ny novell vågade ytterligare tre personer ställa sig framför alla och läsa sina egna personliga texter. Att kunna inspirera och vara en liten del i att någon annan vill och vågar läsa sin personliga text är så vackert.

I pausen var det fika och frivillig peng att lägga. Det blev mycket i burken. Allt går till föreningen Maskrosbarn.

I pausen var det fika och frivillig peng att lägga. Det blev mycket i burken. Allt går till föreningen Maskrosbarn. Tack! (Och tack, Sussi för att du bakat.)

Det var Stina (som jag tyvärr inte fick någon bild på). Stina trollband alla med sin drömska berättarröst och sin fina berättelse ”Children had wings”. Jag blir rörd bara jag tänker på det. Stina kommer snart ut med en egen bok med flera sagor. Det är jag helt säker på och jag kommer stå först i kön för att få ett signerat exemplar och det måste även bli ljudbok. Måste! Du kan följa Stina här via hennes blogg och här hittar du även berättelsen hon läste, både som text och som ljudfil. Läs, lyssna och njut.

Det var Rolf. En man som delade med sig av två fina texter ur sitt liv. En vändpunkt i ett tufft liv och en kärleksförklaring till sin fru Susann. Här blev jag så berörd att jag fick hålla emot hårt för att inte börja gråta. Det var så fantastiskt att Rolf vågade, så modigt. Och som han skriver! Vackert, oerhört vackert och berörande ända ut i tårna. Rolf kommer också med en bok och det är jag också säker på och den kommer vara väl värd att läsa. Jag lovar!

Rolf. En av de modiga som mot slutet läste två egna enastående texter.

Rolf. En av de modiga som mot slutet läste två egna enastående texter.

Och det var Tin, en av delägarna till stället där vi var idag. Tin läste en jättefin text ur en saga för barn. Även den så himla bra och jag ser fram emot att få läsa hela berättelsen en dag.

Jag och Tin som gjorde den här upplevelsen möjlig för oss alla. Tack, Tin!

Jag och  fantastiska Tin som gjorde den här upplevelsen möjlig för oss alla. Tack! (Foto: Tony Svensson)

Jag är oerhört lycklig och tacksam över att få ha upplevt den här dagen. Vilken energi, vilken magi. Och nu vet jag att jag måste, måste fortsätta. Måste få göra om det här igen och igen. Få möjlighet att inspirera, uppmuntra och peppa människor att våga. Jag måste även fortsätta skriva och bli klar med mina berättelser.  Idag fick jag signera boken Färgargårdens andar med tre av mina noveller. Jag fick även läsa en del av en ännu outgiven novell, ”En berättelse från ovan”. Under nästa år siktar jag mot att få signera min helt egna första bok. Tror du jag klarar det?

anni-sign-1

Jag fick signera böcker. Vilken lycka! (Foto: Tin Carleson)

anni-sign-2

Foto: Tin Carleson.

Jag, Åsa och Anders. Önskar jag haft bilder på alla fina besökare!

Jag, Åsa och Anders. Önskar jag haft bilder på alla fina besökare!

Innerligt och varmt tack till ALLA som var med idag och tack till Tin för att du gjorde det här möjligt! Tack även till alla vänner och bloggföljare som peppar mig, mina skrivarvänner från kurserna med Kim M Kimselius, tack Kim och tack även Helen Laestadius Loman och skrivarvänner från Folkuniversitetet som inspirerat mig längs vägen.

She believed she could. So she did. Minst två av besökarna hade läst min blogg. Tack Åsa och Anders fört kort, choklad och vacker blomma!

”She believed she could. So she did.” Minst två av besökarna hade läst min blogg. Tack Åsa och Anders fört kort, choklad och vacker blomma!

anni-3

Vilken dag! Så glad, tacksam och nöjd!

Ingenting är omöjligt, bara olika svårt.

/Anni

Ps. Det blir eventuellt en skrivarcirkel i Järna på Tudda Galumpan i vår. Vill du vara med? Anmäl gärna ditt intresse i så fall. Vi är redan fem som är med. Stort!