Nattens skuggor (eller när tvivlet talar)

skuggor

”Night shadows” Foto: Unsplash.com Patrick Hendry

Ibland tar nattens skuggor ett hårt grepp om mig. De är inte farliga de där skuggorna och de finns egentligen inte på riktigt. Det är tvivlet som pockar på uppmärksamhet. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna det där tvivlet då och då.

Varifrån kommer det där jäkla tvivlet? Det har jag funderat på och jag har nog inte något tydligt svar. Kanske är det bara något som finns hos människor och kanske särskilt hos de som är, eller i alla fall försöker vara kreativa. Kanske beror det på att vi i det här landet är lite dåliga på att tro att vi kan. Lite det där med Jante. Du ska inte tro att du är något. Jag vet inte, men jag skulle vilja veta så att där jäkla tvivlet kunde dräpas för alltid och jag vill inte bara dräpa mitt eget tvivel, utan även andras. Det finns oerhört många kreativa människor som inte vågar eller kan lita till sin förmåga, trots att de är hur bra och begåvade som helst. Därför blir det kanske aldrig något eller i alla fall inte så mycket av den där innersta drömmen som det kunde ha blivit.

Gör det något gott det där tvivlet då? Jamen, kanske är det så. Vi som är kreativa vill nog vara inte bara vara bra på det vi gör utan väldigt bra. Vi låter det malas och malas om och om igen för att det ska bli så bra som möjligt och kanske är det på så vis det också blir bättre? Vi lämnar ut en del av oss själva och vill eller kan inte släppa ifrån oss något som inte är näst intill perfekt. För min del handlar det kanske i någon mån även om rädsla. Jag följer min dröm och tänk om jag inte räcker hela vägen fram? Tänk om någon plötsligt upptäcker att jag inte kan skriva? Att allt är skräp. Vad händer då med mig? Det är tankar som far runt i mitt huvud nu och då och det är inte logiskt eller klokt eftersom jag har flera antagna krönikor, medverkat i två antologier, en tredje i vår. Och ändå märkligt nog, så finns tvivlet där. Alltid där.

Men så kommer de bra dagarna. Du vet de där dagarna när någon säger något fint om det du presterat. Det kan vara några få ord, ett mejl, ett telefonsamtal, en kommentar på bloggen. De  dagarna kan jag känna mig nästintill oövervinnlig (bara nästan) och jag tänker att det här är jag, det är roligt och det här är det jag är riktigt bra på. Jag skriver, ger av egna tankar och ord (och ibland fantasi) och någon eller några tar orden till sig. Just mina ord kanske till och med gör skillnad. Det har hänt vid några tillfällen och det ger mig både lust och kraft att fortsätta skriva.

Oavsett varifrån det där tvivlet kommer så vet jag att några få positiva ord ger mod och energi att promenera vidare på skrivandets väg mot mina drömmars nästa mål. Det målet handlar om att se mitt namn på en helt egen bokrygg (förhoppningsvis flera) och att få stå på Södertäljes stadsbibliotek (där jag spenderat många timmar både som barn, tonåring och vuxen) och signera min första helt egna bok. Jag tänker på det, målar upp målbilden för mitt inre. Och nattens skuggor, tvivlets röst har åter tystnat. För den här gången.

/Anni

Ps Läste en intressant artikel i DN nyligen som handlar om författares tvivel och icke-tro på sig själva. Hyfsat hög igenkänningsfaktor i vissa delar: ”Författare som hatar sig själva”

Advertisements

8 reaktioner på ”Nattens skuggor (eller när tvivlet talar)

  1. Alla tvivlar vi till och från. På sin förmåga, att duga och räcka till. På jobbet, i sin kreativitet eller som människa. Jag tvivlar fortfarande på mig själv ibland. Gamla spöken som nästla sig in men då tänker jag att jag är jag och jag duger gott både som människa och i det jag gör, även om det kanske inte är gott nog i andras ögon. Man kan ju inte behaga alla och tack och lov för det. Tänk om vi alla var lika, huga 🙂
    Dina tvivel kommer dyka upp då och då men bara de inte äter upp dig så är jag glad. För jag vill läsa din bok, och nästa, och nästa. Du har fångat mig i ditt sätt att skriva och det känns att du skriver med själ och hjärta. Du rockar Anni 😉 🙂
    Kramar

    Liked by 3 people

    • Tack snälla Sussi! Jag vet att det finns många där ute som tvivlar på sim förmåga (även jag då ibland, men inte alltid) och det är lite synd eftersom så mycket bra saker fastnar på vägen. De kommer inte framåt och massor med fina ideeer, tankar, verk och berättelser når aldrig ut. Sånt som världen verkligen behöver mer av. Konst, ord, berättelser och kreativt skapande av olika slag.

      Dina ord betyder så mycket. Tusen tack! Och vet du vad? Du rockar också! 😀

      Gilla

  2. (Äsch nu kom jag åt skicka knappen för tidigt igen). Laura pratar ofta om den inre kritikern, och att man ibland ska lyssna till den och överväga vad den har att säga. Och ibland ska man bara säga åt den att hålla tyst.
    Så nog känner vi alla av de där stunderna, men det gäller att ta sig förbi dem och att inte tänka för mycket – för då kommer man ingenstans överhuvudtaget…
    God jul och ett gott nytt skrivar år önskar jag dig.

    Liked by 1 person

  3. Så sant – alla känner tvivel någon gång. Den känslan måste väl få finnas, för att vi ska kunna känna hopp och glädje också.
    Men lite mindre Jante kunde vi bra ha!
    God fortsättning på helgen och kram!

    Liked by 1 person

    • Tack Carita och du har nog helt rätt. Den känslan behöver nog få finnas, men inte ta alltför stor plats. Något jag tyvärr upplever emellanåt. God fortsättning!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s