Om rädslor och tankens kraft

Jag läste om en tävling. Den handlade kort och gott om att skriva den bästa krönikan på tema ”rädslor”. Blixtsnabbt gick hjärnan igång och där blev jag kvar.

Jag vet ännu inte med säkerhet varför, men temat både intresserade mig och golvade mig. Samtidigt. Det kan bero på att det finns en del rädslor jag bär med mig, precis som för många andra. Jag var tvungen att omedelbart börja skriva den där krönikan, men sedan fastnade jag eftersom jag under skrivandets gång hade en del frågeställningar och funderingar kring mina egentliga, riktiga rädslor.

Under funderingarna öppnade jag min mejllåda. Lustigt nog (slump, tillfällighet eller annat?) fanns där ett mejl ifrån ”Brain pickings”. Ett spännande nyhetsbrev jag signade upp mig på för länge sedan och där läste jag:

”John Steinbeck wrote to his best friend at the peak of WWII. ”It isn’t that the evil thing wins — it never will — but that it doesn’t die.”

Kanske är det så. Vissa saker bär vi med oss. Det tar inte över våra liv, vi dör inte, men det (it, the evil) finns där, det dör inte. Samma sak med händelser runt omkring oss.

Är det möjligt att bli av med rädslor? Jag tror det är lite som Steinbeck skrev, men jag tror också att tankens kraft är oerhört stark. Om vi ger oss på att bearbeta rädslor och svårigheter så tror jag det blir bättre. Med tiden, med envishet och med fysisk och mental träning kan vi komma långt. Kanske hela vägen.

Det är lustigt med livet ibland (åter igen – slump, tillfällighet eller något annat?) Idag när jag skulle skriva klart det här inlägget när jag inte kunde koncentrera mig på det andra skrivandet eller inlämningsuppgiften i kreativt skrivande gick jag in på Brain Pickings sajt för att hämta länken till deras sida. Vad dyker då upp på startsidan som senaste artikel? Jo ”We grow accustomed to the dark: Emily Dickinson´s stunning ode to resilience” A timeless serenade to finding light amid the “Evenings of the Brain.”

Du som förstår, du förstår. Det tar lång tid att förklara det där. De märkliga, underliga sammanträffandena som uppstår igen och igen kring mitt skrivande. En del skulle säga att det handlar om synkronicitet och det har jag skrivit om förut: Livets möten – slump eller tillfällighet

Många gånger har jag uttalat målet om att skriva en bok eller egentligen flera böcker, men det tar tid att slutföra den typen av mastodontprojekt. Om jag lyckas med det där projektet till sist har jag kanske ändå också bevisat att min tes fungerar. Både kring att hantera rädslor och att saker och ting runt omkring oss kanske ger oss rätt riktning. Om vi bara vågar lyssna och se efter tillräckligt noga utmed vägen.

”Fear is a universal experience. Even the smallest insect feels it. We wade in the tidal pools and put our finger near the soft, open bodies of sea anemones and they close up. Everything spontaneously does that. It’s not a terrible thing that we feel fear when faced with the unknown. It is part of being alive, something we all share. We react against the possibility of loneliness, of death, of not having anything to hold on to. Fear is a natural reaction to moving closer to the truth.

If we commit ourselves to staying right where we are, then our experience becomes very vivid. Things become very clear when there is nowhere to escape.” /Chödrön

/Anni

Annonser

Hallå tvivlet! Ny krönika antagen

Vägen är sällan rak som denna (i närheten av min favoritplats vid havet), men det går ändå framåt.

Häromdagen fick jag besked om att en krönika jag skrev tidigt i våras är antagen av Allas veckotidning. Hurra!

Krönikan har rubriken ”Din tid är nu” och kommer att publiceras i det stora nyårsnumret nr 52/1. Det är så himla roligt varje gång en krönika blir antagen. Bara mina egna ord, mina egna tankar ursprungna en fullproppad hjärna som har så mycket som vill ut.

Det är stort att få en krönika publicerad och jag blir galet glad varje gång. Dessutom vill de gärna ha fler krönikor skrivna av mig (!), så nu sitter jag här och klurar på ämnen. Det är inte brist på idéer, det finns hur många som helst, men kanske har du något uppslag till vad nästa krönika ska handla om? Berätta gärna! Det vore intressant att prova om jag kan skriva en krönika på beställning.

Om jag nu får till det överhuvudtaget. Varje gång jag ska börja skriva hälsar tvivlet på. Den lilla rösten på min axel som viskar att det där kommer nog inte att fungera nåt vidare. Du är inte tillräckligt bra, du kan nog inte längre och varför skulle nån enda människa vilja läsa…

Är det inte märkligt? För att råda bot på det brukar jag fram krönikorna och andra texter som är publicerade och läsa dem. Ibland förstår jag inte att det är jag som skrivit dem, men får ju lov att inse att det faktiskt är jag. Och jag vill skriva mer, drömmer om att en dag få ett fast, stående uppdrag som krönikör i någon tidning. Med fria, egna, vitt spridda ämnen eller ämnen på beställning. Tänk, så kul det skulle vara!

Jag ska ta ett hårt tag om det där tvivlet och skicka bort det för alltid. Om jag kunde. Kanske finns det där för att jag, för att vi som skriver ska bli så bra som möjligt. Kanske finns det där som ett arv, en kvardröjande spillra som handlar om dålig självkänsla eller självförtroende (jag minns sällan skillnaden på de där två). Nåt är det i alla fall som ibland stör mitt ”flow” som jag emellanåt har turen att få uppleva.

Att skriva ett blogginlägg om frustrationen och tankarna som far hit och dit kan också vara ett bra medel mot tvivel. Det fungerar även som en förberedelse för det som ska komma, en rensning av de tankar som ligger i vägen innan jag kan skriva det jag egentligen ska skriva.

Så nu på kvällskvisten när det fortfarande är ljuvligt att sitta ute är det kanske bara att sätta igång då. En krönika och kanske ännu ett kapitel i min bok.

Here we go again…

”The road to greatness is lonely, but the view is worth it”

/Anni

Kasta ut din kritiker

anni_tatuering

För snart ett år sedan gjorde jag min andra tatuering. En drömfångare. Varje dag påminner den mig om den där skrivardrömmen som jag bestämt mig för att följa.

Det är svårt att skriva, ibland oändligt svårt. Det sitter en kritiker på min axel som ofta viskar att det där blev nog inte så bra. Sen har vi det där med tiden, hur ska skrivandet hinnas med bland allt annat som pockar på uppmärksamhet? 

Alla dessa tankar, ständiga hinder och ändå slutar jag inte. Varför fortsätta med något som är så svårt och ibland till och med smärtfyllt. Varför fortsätta traggla med en dåres envishet trots att utgången inte är given? Svaret är: för att det är det absolut roligaste jag vet och för att det bor berättelser i mig som måste få komma ut.

Nu har den pessimistiska rösten på axeln fått ett namn. Hon heter Kajsa och hon ska väck.

Hur jag kom fram till det och hur hon fick sitt namn vill jag berätta mer om för det har visat sig vara hyfsat effektivt. Jag vet att flera som skriver och andra som jobbar med något kreativt har en inre kritiker som inte alltid är av godo. Viss självkritik tror jag är bra eftersom det vi skriver då har en möjlighet att utvecklas och förbättras. Men ibland tar den där negativa rösten alldeles för stor plats. Jag hoppas att fler kan få inspiration via det här kloka inlägget på Jorun Modéns skrivarblogg: Släng ut din inre kritiker

Häromdagen hade även sajten Boktugg.se ett intressant inlägg på temat att slänga ut kritikern, men också kloka tankar kring att frigöra tid och skriva klart. Det där som är så himla svårt. Hitta tid och skriva klart. Kanske kan även du inspireras av hur årets nobelpristagare i litteratur gjorde. Det kan ju vara svårt att få till den där längre, sammanhängande tiden som kanske behövs för att få ”flow”. Kan jag kanske frigöra sammanhållen tid för att åka iväg några dagar till min favoritplats Fårö snart…? Jag vet ju av erfarenhet att skrivarresor och skrivarkurser har gett mig den bästa skrivartiden och inspirationen. Hur gör du för att få inspiration och tid till ditt skrivande eller till andra viktiga saker i ditt liv?

Det här var mycket intressant läsning som fick mig att fundera på hur jag ska kunna få mer sammanhängande tid för skrivandet. Jag tror att det är precis vad jag behöver för att bli klar med mina större projekt: Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro skrev sitt mästerverk på bara fyra veckor

Just nu ligger jag med foten högt och kroppen fylld med smärtstillande mediciner efter en Hallux Vallgus-operation. Det blir inte mer än några få ord skrivna eftersom vare sig hjärna eller kropp vill vara med. Det är mest vila som gäller (och lite läsande, lite filmtittande). Men om en dryg vecka ska jag åter till arbetet och förhoppningsvis kommer jag då också vidare med skrivandet och kan fortsätta följa mina drömmar. Fram till dess ska jag ligga här, vila, låta foten läka, fundera ut fler delar till mina berättelser och brottas vidare med Kajsa.

/Anni

 

Vända upp och ned på allt?

Sitter på ett tåg och som vanligt kommer en mängd tankar och ideer kring skrivandet när jag är i framåtrörelse. Tänk om jag skulle ändra hela planen? Kanske är det precis vad jag behöver göra.

Den bok och berättelse som funnits med mig under många år, och som jag sedan länge bestämt ska bli klar först är oerhört svår att skriva. Vissa delar gör fysiskt ont. 

Att den är så galet svår att skriva har gjort att arbetet dragit ut på tiden. Berättelsen är viktig, den ska bli klar, och jag är övertygad om att det finns de som behöver den. Men kanske ska den få vila lite nu, bli nummer två. 

När jag arbetat med ett antal noveller har jag upptäckt att jag egentligen är hyfsat snabb i både ide, tanke och produktion. Den senaste novellen, ”De orörbara”, i en för mig, helt obekant genre (fantasy) skrev jag klart på några dagar. Ja, själva stommen, sedan följde såklart en lång process med redigering, tvivel (kanske bäst att slänga i papperskorgen), förbättringar, omskrivningar osv. Det var ändå en novell om drygt 30 000 tecken som blev klar. Snabbt. 

Det intressanta är också att den var enormt rolig att skriva. Svårt, men roligt. Stundtals var det som om karaktärerna började leva, berättade för mig vad som skulle skrivas istället för tvärtom. Det är just det ”flowet” och den glädjen jag vill uppleva när jag skriver. 

Med roman nummer två är känslan att det kan bli så. En spänningsroman där jag hämtat inspiration från säkerhetsbranschen där jag varit verksam under halva mitt liv. Kanske är det den berättelsen jag istället ska skriva klart först?

Ju mer jag tänker på att vända upp och ned på allt – desto mer känns det rätt. 

Den första, längre berättelsen har tagit år. Ändå är den inte klar. Kanske är det en helt annan berättelse än den jag tänkt som ska skrivas klart först? 

Är nu på väg till Växjö och de första föreläsningarna i kreativt skrivande. Ska ta mig en funderare till, men kanske har jag redan bestämt mig.

Vad är dina tankar kring detta? Vända upp och ned på allt eller följa planen? 

/Anni

Ps. Novellen ”De orörbara” kommer att vara med i en novellantologi nästa år. Jippi!

De oräddbara

 

sommarnatt_170603b (2)

Järna, inatt när jag var på promenad på väg hem från en vän. Fascineras av vackra sommarnätter, ljuset och dofterna. (Det är Järna kyrka som skymtar fram bakom löven).

Det enda någotsånär kvalitativa jag lyckats skriva på senare tid är ”Ett brev till dig”. Trots ledighet, semester och egen tid – inget mer.

Ibland är det som om orden tar slut. Ändå ord och berättelser som finns där, far runt inombords. De vill inget hellre än att komma ut, ned på pappret, in i datorn. Men någonting hindrar dem just nu.

Kanske är det tvivlet eller kanske är det livet. Allt det där andra, alla måsten som lägger sig ovanpå. Som vore det en tung, våt filt.

Några få ord smiter igenom och ut. Övriga har inte en chans. De kvävs i samma stund de föds. Under filten ligger de nu. Orörliga. Förlorade. Oräddbara.

/Anni

Ps. ”Oräddbara” är ett ord jag kom på idag, ett ord som lyckades smita ut. Ordet finns egentligen inte enligt svenska ordlistan. Jag tycker om ”oräddbara” som kan tolkas på flera olika sätt. Hittar du också på nya, egna ord?

Om en skrivövning, himlen och barn på en brygga

Ibland fastnar jag i skrivandet och jag kommer inte framåt. Det handlar ofta om tvivel på min egen förmåga, ibland om tidsbrist och ibland om helt andra saker. Idag fick jag en väldigt fin kommentar på min blogg för inlägget ”Ett brev till dig” som fick mig att fundera på varför orden inte kommer.  Det gav mig också inspiration och energi. Jag vill ju skriva, har massor att skriva!

Ikväll efter ett träningspass läste jag Debutantbloggen och plötsligt lossnade det. Jag såg en bild framför mig och en historia målades upp för mitt inre. Det här är mitt bidrag till fantastiska Debutantbloggen och en ny skrivövning. Fantastiskt vad lite fin respons och en skrivövning kan göra…

Meningen som skulle inleda det hela har jag markerat med fet text. Det som följer är kvällens ord från mig.

Tre barn sitter längst ute på bryggan. En av dem tittar upp mot himlen och säger med låg röst:

”Se på himlen, se hur vackert blå den är.”

De två andra barnen tittar först på varandra med en menande blick, kisar sedan för att skydda ögonen mot den starka solen och tittar motvilligt upp mot himlen.

Elsa som är äldst svarar:

”Vad menar du nu, Alma? Vaddå, vackert blå? Det är en himmel bara. Blå som en vanlig jäkla himmel och några vita moln. Att du alltid ska vara så märkvärdig.”

Alma vänder ned blicken, låter det långa, ljusa håret falla framåt, utmed sidorna av ansiktet så att hon ska slippa se, slippa möta Elsas blick. Alma kikar ned i vattnet, dinglar med benen vid bryggkanten och knyter de små nävarna hårt. Hon tvekar en aning innan hon fortsätter eftersom hon vet att hon troligen kommer att starta ett nytt bråk med Elsa.

”Jag menade bara att himlen är vacker. Både när man ser på den här från bryggan och när man ser den ovanifrån”, säger Alma försiktigt.

Elsa ställer sig hastigt upp, stampar trotsigt i bryggan och lägger armarna i kors. Alma fortsätter stirra ned i vattnet och anar vad som kommer att hända, men hon tänker inte låta sig kuvas. Inte den här gången heller.

”Vad tusan menar du egentligen? Ser himlen uppifrån? Vad är det för nytt jävla påhitt?” frågar Elsa, nu med hårdare, högre röst.

Alma tänker att hon borde vara tyst. Hålla sina tankar för sig själv, men det är något därinne i henne som pickar hårt och vill ut, måste ut.

”Jo, i våras flög jag med mamma till Spanien och då såg jag den blå himlen och de vita molnen ovanifrån. Det var som en härlig sockervaddsvärld”, svarar Alma .

Det första slaget träffar Alma i ryggen och hon är nära att falla ned i vattnet, men hon får tag i bryggkanten och håller sig kvar, liggande. Hon har lärt sig att det bästa försvaret mot slag och sparkar är att kura ihop sig som en liten boll.

Alma ligger på bryggans yttersta kant och håller de små, tunna armarna runt huvudet för att skydda sig så gott hon kan. Hon vet att det bara är början.

/Anni

Så jäkla svårt.

Foto: Dorin Vancea, unsplash.com

Foto: Dorin Vancea, unsplash.com

Tänk att det ibland ska vara så svårt att göra det där som man måste göra. Det där som har en deadline och som behöver bli klart. Orden och meningarna som måste komma, kommer inte. Inget finns där, hur djupt jag än letar och gräver så är det bara tomt. Frustrationen växer.

Kommande vecka ska jag (om jag lyckas bli klar) lämna ifrån mig en novell till en antologi som ska komma ut till sommaren. Temat är spänning/thriller. Påbörjade en ny berättelse, kom till tio sidor och sedan tog det stopp. Kom upp med en ny idé när jag nyligen var på semester och påbörjade en ny novell. Det gick i rasande fart, kändes toppen eftersom det var annorlunda och en novell i Anni-manér och vips! hade jag tjugoen handskrivna sidor. Har sedan fortsatt skriva lite då och då och började närma mig avslut, men så var jag tvungen att skriva om eftersom vissa delar inte passar in i just den här antologin. Någonstans där försvann flytet och jag kommer inte framåt. Det är bara lite kvar, men jag sitter fast. Sliter mitt hår.

Tar promenader, tränar och går i rask takt på löpband eftersom jag vet att framåtrörelse brukar sätta fart på fantasin och kreativiteten. Men det är poff! borta. Det enda jag lyckas få ihop just nu är ett blogginlägg då och då och andra texter som det inte är ett dugg bråttom med och som ingen väntar på. Det går bra att skriva och det är roligt, men inte det där som jag egentligen måste.

Läste nyligen ett intressant inlägg av författaren Jorun Modén som handlar om skrivkramp ”10 knep för en givande skrivkramp”.  Jag inser att min kramp troligen hänger ihop med höga ambitioner, en besvärlig inre kritiker och att jag kanske behöver en skrivpaus.

Det kanske blir så att jag inte är med i den där andra, efterlängtade antologin ”Morden på Färgargården”. Kanske har livet på sistone bjudit på för många gupp som gör att min hjärna är för trött och behöver vila. Jag kanske bara behöver just vila för att sedan komma tillbaka till novellerna och bokprojekten. Problemet är att jag bara har fyrtioåtta timmar på mig, så jag kanske måste kasta in den berömda handduken den här gången. Ogillar tanken skarpt eftersom jag är nästan klar, men ibland får man kanske lov att se sig besegrad. Kanske är det till och med det bästa man göra för sig själv, även om det är svårt. Så svårt att det gör ont.

Kanske måste jag för en liten stund. Bara vila. Tills orden kommer tillbaka.

”Att göra det bästa man kan innebär då och då att man vilar och inte gör
någonting alls.” /Jesper Caron

/Anni

What do you desire?

 

Skylt, follow your dreams

Min nya tavla som är bland det första jag ser när jag vaknar varje dag. Bokstäverna sitter inte perfekt och det passar bra. Vägen mot drömmar är nog sällan rak, utan kanske lite mer krokig…?

Den här sommaren, hösten och vintern har mycket hänt, semestern har sett annorlunda ut. Förra året var jag ute med familjen i en nyinköpt båt. I år separation, flytt till en ny plats, försäljning av hus och början på ett nytt och annorlunda liv. Fyra veckors semester som mestadels gått åt till att sortera, ge bort, slänga, packa och inte minst, flytta. Ovanpå det och kanske med anledning av just det – ryggskott.

Allt har fått mig att åter igen fundera. Vad vill jag göra nu när jag kan bestämma allt själv? Vad är det som gör mig glad, upprymd och som gör livet härligt att leva?

Till en början var det svårt, med en förändring som jag inte säkert visste om jag ville vara med om, men efter en tid såg jag något annat. Ljus, mening, och en början på något nytt, spännande och bra. Där är jag nu. Alan Watts är en av mina inspiratörer, därav titeln på inlägget. Jag mindes en del av hans ord och filmklipp ”What do you desire? What makes you itch? What would you like to do if money were no object?”

Men inte mycket i livet är enkelt.  Det kommer svackor och gupp på vägen och för en tid sedan ett sådant gupp då jag för sista gången återsåg vårt gamla skolhus, nu öde, tomt och alldeles tyst. Som det var den där dagen för åtta år sedan, då vi satte nyckeln i låset och insåg att det där drömhuset faktiskt var vårt. Så mycket minnen som nu  bara var minnen. Det gav en märklig känsla av tomhet och en påminnelse om hur det en gång var. Jag minns hur vi var fyllda av förväntan och drömmar. Och därefter alla år med hårt arbete och renovering för att få till det där speciella huset och stora köket vi drömt om. Det blev nästan klart, men det är inte vi som får njuta av det. För drygt tre månader sedan stängde jag den dörren för sista gången, nycklarna lämnades över till nya förväntansfulla ägare och jag satte punkt för ett ännu ett kapitel i mitt liv.

Ofta har jag både sagt och skrivit om att man inte ser meningen i allt omedelbart, just när det sker. Men med det mesta som hänt i livet har jag en kort tid efteråt sett en mening. Det är så även den här gången. Det finns en mening och jag är säker på att det är just så. Och dessutom växer vi en smula och lär oss en massa saker med varje förändring.

Nu tänker jag än mer leva livet fullt ut, varje dag. Göra det jag vill och drömt om. Resa mer (den första resan är bokad, långt bort med bara mig själv), skriva mer (även om jag då och då befinner mig i tvivlar-perioder) och bli författare på riktigt, åtminstone på fritiden (två utgivna verk, enligt Författarbundet). Jag tänker även göra sånt jag inte vågat förut, hoppa lite högre – som till exempel högläsningen och framträdandet jag gjorde nyligen. Pjuh! Ska även göra den där tatueringen jag tänkt på i tjugo år och försöka umgås lite mer med fina vänner (tack för att ni finns!) och min dotter.

Si Kao, Thailand. Vi ses snart!

Si Kao, Thailand. ”Hyfsat orört, äkta och lite Thailand som det var förr”. Hoppas det håller vad som lovas. Vi ses snart! (Bild lånad av TUI.)

Vi får se hur långt jag når med författardrömmarna och om jag går i mål med mina egna böcker. Jag är ju i alla fall medförfattare i två böcker i höst, en bok i vår och en till under nästa höst med lite tur. Två av mina noveller har fått finfina recensioner.  Nu är det upp till bevis och jag behöver se till att skriva klart de där påbörjade egna böckerna och särskilt nummer ett som funnits med mig i tankarna sedan jag var fjorton år.

Har du också drömmar? Vad drömmer du om innerst inne, vad är din ”desire” och vad hindrar dig från att göra  just det? Lyssna på Alan Watts och fundera en stund. Snabbare än du anar kan allt förändras och livet är alltför kort för att inte göra just det du verkligen vill och drömmer om. Jag säger inte att det är enkelt, bara att det är klokt att ibland stanna upp och  fundera noga.

Varje ögonblick kan vara en helt ny början…

/Anni

Det krävs mod att öppna en dörr till det okända och ett ännu större mod att stänga dörren till det redan kända” /Okänd

Nattens skuggor (eller när tvivlet talar)

skuggor

”Night shadows” Foto: Unsplash.com Patrick Hendry

Ibland tar nattens skuggor ett hårt grepp om mig. De är inte farliga de där skuggorna och de finns egentligen inte på riktigt. Det är tvivlet som pockar på uppmärksamhet. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna det där tvivlet då och då.

Varifrån kommer det där jäkla tvivlet? Det har jag funderat på och jag har nog inte något tydligt svar. Kanske är det bara något som finns hos människor och kanske särskilt hos de som är, eller i alla fall försöker vara kreativa. Kanske beror det på att vi i det här landet är lite dåliga på att tro att vi kan. Lite det där med Jante. Du ska inte tro att du är något. Jag vet inte, men jag skulle vilja veta så att där jäkla tvivlet kunde dräpas för alltid och jag vill inte bara dräpa mitt eget tvivel, utan även andras. Det finns oerhört många kreativa människor som inte vågar eller kan lita till sin förmåga, trots att de är hur bra och begåvade som helst. Därför blir det kanske aldrig något eller i alla fall inte så mycket av den där innersta drömmen som det kunde ha blivit.

Gör det något gott det där tvivlet då? Jamen, kanske är det så. Vi som är kreativa vill nog vara inte bara vara bra på det vi gör utan väldigt bra. Vi låter det malas och malas om och om igen för att det ska bli så bra som möjligt och kanske är det på så vis det också blir bättre? Vi lämnar ut en del av oss själva och vill eller kan inte släppa ifrån oss något som inte är näst intill perfekt. För min del handlar det kanske i någon mån även om rädsla. Jag följer min dröm och tänk om jag inte räcker hela vägen fram? Tänk om någon plötsligt upptäcker att jag inte kan skriva? Att allt är skräp. Vad händer då med mig? Det är tankar som far runt i mitt huvud nu och då och det är inte logiskt eller klokt eftersom jag har flera antagna krönikor, medverkat i två antologier, en tredje i vår. Och ändå märkligt nog, så finns tvivlet där. Alltid där.

Men så kommer de bra dagarna. Du vet de där dagarna när någon säger något fint om det du presterat. Det kan vara några få ord, ett mejl, ett telefonsamtal, en kommentar på bloggen. De  dagarna kan jag känna mig nästintill oövervinnlig (bara nästan) och jag tänker att det här är jag, det är roligt och det här är det jag är riktigt bra på. Jag skriver, ger av egna tankar och ord (och ibland fantasi) och någon eller några tar orden till sig. Just mina ord kanske till och med gör skillnad. Det har hänt vid några tillfällen och det ger mig både lust och kraft att fortsätta skriva.

Oavsett varifrån det där tvivlet kommer så vet jag att några få positiva ord ger mod och energi att promenera vidare på skrivandets väg mot mina drömmars nästa mål. Det målet handlar om att se mitt namn på en helt egen bokrygg (förhoppningsvis flera) och att få stå på Södertäljes stadsbibliotek (där jag spenderat många timmar både som barn, tonåring och vuxen) och signera min första helt egna bok. Jag tänker på det, målar upp målbilden för mitt inre. Och nattens skuggor, tvivlets röst har åter tystnat. För den här gången.

/Anni

Ps Läste en intressant artikel i DN nyligen som handlar om författares tvivel och icke-tro på sig själva. Hyfsat hög igenkänningsfaktor i vissa delar: ”Författare som hatar sig själva”

Inte ensam.

stran

Träffade en bekant nyligen som berättade att hon följt min blogg och att hon ofta känt att det jag skriver är sånt hon tänkt och formulerat tyst för sig själv,  men inte kunnat sätta ord på. Hon berättade också att hon blir lite sugen på att skriva själv när hon läser mina texter.

Det är den sortens dialog och återkoppling som gör skrivandet värt skrivandets alla mödor. För det är tufft att vara skrivare ibland, även om det också är det roligaste som finns. Kan eller kan jag kanske inte formulera saker på rätt sätt? Tvivel i stora mått, när det kommer till det skönlitterära skrivandet. När det gäller det professionella arbetet som kommunikatör finns inte alls de tankarna, eftersom det är beprövad och känd mark som jag kan väl efter många års träning och erfarenhet.  Även om man alltid kan lära sig mer. Inom kommunikation finns alltid något nytt och det är kanske en av anledningarna till att det är så himla roligt att jobba med.

Den där känslan av tvivel tror jag många av oss kan känna igen oss i när det gäller att prova nya områden som visar sig vara särskilt viktiga. Vare sig det gäller skönlitterärt skrivande, annat kreativt skapande eller perioder i livet där man beträder ny mark eller råkar ut för saker man inte räknat med. En känsla av ensamhet och svårighet i att se att någon annan kanske har samma bekymmer. Och det var också så jag kände när jag var liten och inte alltid kunde finna min plats i tillvaron. Det var så jag kände ibland när jag var tonåring och livet gungade. Och det är så jag känt flera gånger senare när jag ska sätta ord på upplevelser, mina egna eller andras. För det är ju som bekant så att för de flesta av oss, går livet både upp och ner och det blir inte alltid som man tänkt sig. Inte alls. Och man får hitta  nya sätt att förhålla sig, försöka förstå, kanske lära sig något och gå vidare. Ta en ny väg.

Jag har tidigare nämnt att biblioteket var och är en av mina favoritplatser. Där finns berättelserna, människorna och författarna som berättar en historia. Något jag kan känna igen mig i, känna tillhörighet med och kanske framför allt känna att – jag inte är ensam om tvivel, funderingar eller andra saker som påverkat mig genom livet.

Kanske har skrivandet blivit så viktigt för mig för att jag vill ge något tillbaka. Till alla de författare, vars böcker jag fann och fortfarande hittar på biblioteket. Ett slags tack till alla de som skrev och som hjälpt mig förstå att jag inte är, var eller någonsin kommer vara ensam.

För nu skriver jag. Och en del frågar mig, varför tar det så lång tid? Att skriva en bok, hur svårt kan det vara egentligen? Och hur lång tid kommer det ta innan du är klar?

Och jag vet nu att skriva en bok är svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Men jag vet också kanske något ännu viktigare och det är att en dag kommer jag bli klar. Med den första boken, den andra och kanske även den tredje.

Därför att det finns så många ensamma människor därute. Och även alla de, varenda en, behöver veta.

Du är inte ensam. Runt hörnet (eller på bibliotekshyllan) finns någon som tänker och kanske känner precis som du.

/Anni