Ny krönika i Allas veckotidning

Min plats idag en liten stund innan ryggen sa att det är dags att ligga ner.

”Utan tvivel är man inte klok” är rubriken på en krönika skriven i december som antogs av Allas veckotidning för ett par veckor sedan. Rubriken är också ett citat av Tage Danielsson. Numret med min krönika kommer ut den 18 juli. Samma vecka som jag fyller år – bästa presenten!

Jag hade helt glömt bort att berätta om den här krönikan fram till idag då jag och min tolvåriga dotter pratade om tvivel och livets gupp. Hon påminde mig om hur viktigt det är att se till alla bra saker i livet i stunder av motgång. Hon har så rätt! Det finns mycket att glädja sig åt – en krönika exempelvis och en fin dotter.

Min dotter överraskade mig med både lunch och glassefterrätt. Hur fint? ❤️

Det där jäkla tvivlet. Igår fick jag veta att bara 15-20 personer kommer in till kreativt skrivande, år tre på Linnéuniversitetet med start i höst. Idag är vi drygt fyrtio personer som läser andra året och till höstens intagning tillkommer även fler sökande från andra skolor. Det är därmed väldigt svårt att komma in till tredje året. Jag vill så gärna fortsätta eftersom det är det absolut roligaste och mest utvecklande jag gjort. Men jag insåg också idag att jag inte kan göra mer än vad jag redan gjort. De två antagningsproven, en novell och en essä är inskickade för över en vecka sedan. Nu kan jag bara innerligt hoppas att det är tillräckligt bra, men det känns tveksamt.

Igår skulle jag varit i Växjö på föreläsning, textsamtal i grupp och under eftermiddagen skulle jag ha deltagit i högläsning på Växjö bibliotek. Det är en stor sak att få möjlighet att läsa en egen text på ett bibliotek. Jag hade övat, förberett och längtat men fick ställa in allt på grund ryggproblem.

Foto: Magnus Eriksson

Kanske svårt att föreställa sig hur allt det där kan vara så himla viktigt, men om du själv skriver eller kanske ägnar dig åt något annat kreativt vet du.

Jag tappar dessutom just nu värdefull tid på jobbet där jag borde vara, där jag behövs. Och inte ett dugg kan jag göra åt saken förutom att vila, promenera lagom långt och göra supertråkiga men nödvändiga sjukgymnastikövningar.

Idag satt jag ute en stund för att ta in lite solljus, skriva några rader. Jag tänkte att det kanske kunde få själen att vakna, minska trötthet, värk och få mig att bli lite gladare. Det fungerade. En liten stund.

bumpy road

Jag försöker ta nya tag, hoppas att värken släpper. Imorgon är en ny dag, en ny början med eller utan tvivel. På måndag väntar läkarbesök, kanske en andra röntgen jag väntat på i fyra veckor. En ny vecka där vad som helst kan hända.

/Anni

Livets två val

Just nu har jag liksom flera gånger tidigare i livet – två val. Antingen lägger jag mig platt ner, ger upp eller så väljer jag att kämpa.

När nervsmärtan kom tillbaka för en tid sedan (samma jag brottats med tidigare efter en cykelolycka och senare en buktande disk i ländryggen) låg det första alternativet närmast till hands. Det är fortfarande det alternativ som ligger närmast vissa dagar men jag försöker fokusera på alternativ två. Vi har ofta dessa två val när vi möter svårigheter men det är så jäkla jättesvårt.

Med fyra mediciner och en del annat klarar jag just nu av att jobba halva dagar. Kan bara hoppas att det håller i sig men smärtan är en lurig rackare så det går aldrig riktigt att veta. Imorgon kan det se helt annorlunda ut.

I början var jag arg och jag är fortfarande arg. Men jag tänkte tillbaka på förra gången och insåg att jag måste hitta någon slags acceptans. Inte att ge upp, ge efter för smärtmonstret, aldrig någonsin, men inse att min förmåga just nu är begränsad. Jag försöker tänka att jobba halvtid är bättre än inget alls.

Jag saknar att träna ordentligt, saknar att inte kunna skriva på mina noveller och böcker. Jag skulle varit på kryssning i helgen men fick boka av. Mycket av det som ger mig energi och glädje i vanliga fall fungerar inte. Hjärnan är trött av både smärta och mediciner. Så vad gör jag då?

Jo, jag skriver några rader här för att få utlopp för mina tankar och min frustration. (Hoppas det är förståeligt.) Och jag kom på att jag har en massa dokumentation från en Smärtskola jag gick för några år sedan. Ögnade igenom och kom på att kosten är oerhört viktig vid smärta. Samtidigt är jag så trött av medicinerna att det är svårt att orka laga mat. Men Smärtskolan är smart på många sätt. Vi fick hjälp av en dietist kring vad som är bra och mindre bra att äta vid långvarig smärta och det behöver inte vara svårt. Finns många busenkla recept. Ska så småningom när jag är bra igen (för det ska jag bli) skriva ner alla tips kring att hantera smärtmonster, recept och annat och göra en bok av det här. Om det blir en bok som kan hjälpa andra har även allt detta till sist haft en mening.

Tills dess får jag jobba så mycket jag förmår, ta alla mediciner, göra alla sjukgymnastikövningar varannan timme, använda TENS, vila och promenera.

Nästa vecka börjar jag också med medicinsk yoga och meditation som också fungerat bra tidigare. Jag vet att det kommer krävas tid och tålamod men förra gången blev det sakta bättre så hoppas innerligt det är så även nu. Jag måste tro.

Ibland, som idag, går jag till kyrkan. Den tysta och rofyllda platsen är fin att vila i en stund när livet är tungt. Brukar också alltid på måfå slå upp en sida i bibeln eller psalmboken. Idag kom psalmen ”Se vinden som blåser” upp. Oerhört passande just nu. Slump eller tillfällighet? Googla texten om du inte ser den här.

Om man ska tro dietisten så är socker ett stort ”no, no” men jag tror att även själ och sinne behöver sitt ibland för att skuggorna ska kunna skingras. Därför blev det även en promenad till mitt favorit-konditori Lilla Maräng. En chokladbakelse till min dotter och en laktosfri Budapest-bakelse till mig. Trist bara att jag inte tänkte på att det var nötter i den – som jag inte heller tål… Hjärnan är som sagt inte helt med för tillfället. 45 pix var ändå inte åt skogen. En nyopererad granne fick bakelsen istället. Hon blev jätteglad. Det var kanske helt enkelt meningen.

/Anni

Om rädslor och tankens kraft

Jag läste om en tävling. Den handlade kort och gott om att skriva den bästa krönikan på tema ”rädslor”. Blixtsnabbt gick hjärnan igång och där blev jag kvar.

Jag vet ännu inte med säkerhet varför, men temat både intresserade mig och golvade mig. Samtidigt. Det kan bero på att det finns en del rädslor jag bär med mig, precis som för många andra. Jag var tvungen att omedelbart börja skriva den där krönikan, men sedan fastnade jag eftersom jag under skrivandets gång hade en del frågeställningar och funderingar kring mina egentliga, riktiga rädslor.

Under funderingarna öppnade jag min mejllåda. Lustigt nog (slump, tillfällighet eller annat?) fanns där ett mejl ifrån ”Brain pickings”. Ett spännande nyhetsbrev jag signade upp mig på för länge sedan och där läste jag:

”John Steinbeck wrote to his best friend at the peak of WWII. ”It isn’t that the evil thing wins — it never will — but that it doesn’t die.”

Kanske är det så. Vissa saker bär vi med oss. Det tar inte över våra liv, vi dör inte, men det (it, the evil) finns där, det dör inte. Samma sak med händelser runt omkring oss.

Är det möjligt att bli av med rädslor? Jag tror det är lite som Steinbeck skrev, men jag tror också att tankens kraft är oerhört stark. Om vi ger oss på att bearbeta rädslor och svårigheter så tror jag det blir bättre. Med tiden, med envishet och med fysisk och mental träning kan vi komma långt. Kanske hela vägen.

Det är lustigt med livet ibland (åter igen – slump, tillfällighet eller något annat?) Idag när jag skulle skriva klart det här inlägget när jag inte kunde koncentrera mig på det andra skrivandet eller inlämningsuppgiften i kreativt skrivande gick jag in på Brain Pickings sajt för att hämta länken till deras sida. Vad dyker då upp på startsidan som senaste artikel? Jo ”We grow accustomed to the dark: Emily Dickinson´s stunning ode to resilience” A timeless serenade to finding light amid the “Evenings of the Brain.”

Du som förstår, du förstår. Det tar lång tid att förklara det där. De märkliga, underliga sammanträffandena som uppstår igen och igen kring mitt skrivande. En del skulle säga att det handlar om synkronicitet och det har jag skrivit om förut: Livets möten – slump eller tillfällighet

Många gånger har jag uttalat målet om att skriva en bok eller egentligen flera böcker, men det tar tid att slutföra den typen av mastodontprojekt. Om jag lyckas med det där projektet till sist har jag kanske ändå också bevisat att min tes fungerar. Både kring att hantera rädslor och att saker och ting runt omkring oss kanske ger oss rätt riktning. Om vi bara vågar lyssna och se efter tillräckligt noga utmed vägen.

”Fear is a universal experience. Even the smallest insect feels it. We wade in the tidal pools and put our finger near the soft, open bodies of sea anemones and they close up. Everything spontaneously does that. It’s not a terrible thing that we feel fear when faced with the unknown. It is part of being alive, something we all share. We react against the possibility of loneliness, of death, of not having anything to hold on to. Fear is a natural reaction to moving closer to the truth.

If we commit ourselves to staying right where we are, then our experience becomes very vivid. Things become very clear when there is nowhere to escape.” /Chödrön

/Anni

Hallå tvivlet! Ny krönika antagen

Vägen är sällan rak som denna (i närheten av min favoritplats vid havet), men det går ändå framåt.

Häromdagen fick jag besked om att en krönika jag skrev tidigt i våras är antagen av Allas veckotidning. Hurra!

Krönikan har rubriken ”Din tid är nu” och kommer att publiceras i det stora nyårsnumret nr 52/1. Det är så himla roligt varje gång en krönika blir antagen. Bara mina egna ord, mina egna tankar ursprungna en fullproppad hjärna som har så mycket som vill ut.

Det är stort att få en krönika publicerad och jag blir galet glad varje gång. Dessutom vill de gärna ha fler krönikor skrivna av mig (!), så nu sitter jag här och klurar på ämnen. Det är inte brist på idéer, det finns hur många som helst, men kanske har du något uppslag till vad nästa krönika ska handla om? Berätta gärna! Det vore intressant att prova om jag kan skriva en krönika på beställning.

Om jag nu får till det överhuvudtaget. Varje gång jag ska börja skriva hälsar tvivlet på. Den lilla rösten på min axel som viskar att det där kommer nog inte att fungera nåt vidare. Du är inte tillräckligt bra, du kan nog inte längre och varför skulle nån enda människa vilja läsa…

Är det inte märkligt? För att råda bot på det brukar jag fram krönikorna och andra texter som är publicerade och läsa dem. Ibland förstår jag inte att det är jag som skrivit dem, men får ju lov att inse att det faktiskt är jag. Och jag vill skriva mer, drömmer om att en dag få ett fast, stående uppdrag som krönikör i någon tidning. Med fria, egna, vitt spridda ämnen eller ämnen på beställning. Tänk, så kul det skulle vara!

Jag ska ta ett hårt tag om det där tvivlet och skicka bort det för alltid. Om jag kunde. Kanske finns det där för att jag, för att vi som skriver ska bli så bra som möjligt. Kanske finns det där som ett arv, en kvardröjande spillra som handlar om dålig självkänsla eller självförtroende (jag minns sällan skillnaden på de där två). Nåt är det i alla fall som ibland stör mitt ”flow” som jag emellanåt har turen att få uppleva.

Att skriva ett blogginlägg om frustrationen och tankarna som far hit och dit kan också vara ett bra medel mot tvivel. Det fungerar även som en förberedelse för det som ska komma, en rensning av de tankar som ligger i vägen innan jag kan skriva det jag egentligen ska skriva.

Så nu på kvällskvisten när det fortfarande är ljuvligt att sitta ute är det kanske bara att sätta igång då. En krönika och kanske ännu ett kapitel i min bok.

Here we go again…

”The road to greatness is lonely, but the view is worth it”

/Anni

Kasta ut din kritiker

anni_tatuering

För snart ett år sedan gjorde jag min andra tatuering. En drömfångare. Varje dag påminner den mig om den där skrivardrömmen som jag bestämt mig för att följa.

Det är svårt att skriva, ibland oändligt svårt. Det sitter en kritiker på min axel som ofta viskar att det där blev nog inte så bra. Sen har vi det där med tiden, hur ska skrivandet hinnas med bland allt annat som pockar på uppmärksamhet? 

Alla dessa tankar, ständiga hinder och ändå slutar jag inte. Varför fortsätta med något som är så svårt och ibland till och med smärtfyllt. Varför fortsätta traggla med en dåres envishet trots att utgången inte är given? Svaret är: för att det är det absolut roligaste jag vet och för att det bor berättelser i mig som måste få komma ut.

Nu har den pessimistiska rösten på axeln fått ett namn. Hon heter Kajsa och hon ska väck.

Hur jag kom fram till det och hur hon fick sitt namn vill jag berätta mer om för det har visat sig vara hyfsat effektivt. Jag vet att flera som skriver och andra som jobbar med något kreativt har en inre kritiker som inte alltid är av godo. Viss självkritik tror jag är bra eftersom det vi skriver då har en möjlighet att utvecklas och förbättras. Men ibland tar den där negativa rösten alldeles för stor plats. Jag hoppas att fler kan få inspiration via det här kloka inlägget på Jorun Modéns skrivarblogg: Släng ut din inre kritiker

Häromdagen hade även sajten Boktugg.se ett intressant inlägg på temat att slänga ut kritikern, men också kloka tankar kring att frigöra tid och skriva klart. Det där som är så himla svårt. Hitta tid och skriva klart. Kanske kan även du inspireras av hur årets nobelpristagare i litteratur gjorde. Det kan ju vara svårt att få till den där längre, sammanhängande tiden som kanske behövs för att få ”flow”. Kan jag kanske frigöra sammanhållen tid för att åka iväg några dagar till min favoritplats Fårö snart…? Jag vet ju av erfarenhet att skrivarresor och skrivarkurser har gett mig den bästa skrivartiden och inspirationen. Hur gör du för att få inspiration och tid till ditt skrivande eller till andra viktiga saker i ditt liv?

Det här var mycket intressant läsning som fick mig att fundera på hur jag ska kunna få mer sammanhängande tid för skrivandet. Jag tror att det är precis vad jag behöver för att bli klar med mina större projekt: Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro skrev sitt mästerverk på bara fyra veckor

Just nu ligger jag med foten högt och kroppen fylld med smärtstillande mediciner efter en Hallux Vallgus-operation. Det blir inte mer än några få ord skrivna eftersom vare sig hjärna eller kropp vill vara med. Det är mest vila som gäller (och lite läsande, lite filmtittande). Men om en dryg vecka ska jag åter till arbetet och förhoppningsvis kommer jag då också vidare med skrivandet och kan fortsätta följa mina drömmar. Fram till dess ska jag ligga här, vila, låta foten läka, fundera ut fler delar till mina berättelser och brottas vidare med Kajsa.

/Anni

 

Vända upp och ned på allt?

Sitter på ett tåg och som vanligt kommer en mängd tankar och ideer kring skrivandet när jag är i framåtrörelse. Tänk om jag skulle ändra hela planen? Kanske är det precis vad jag behöver göra.

Den bok och berättelse som funnits med mig under många år, och som jag sedan länge bestämt ska bli klar först är oerhört svår att skriva. Vissa delar gör fysiskt ont. 

Att den är så galet svår att skriva har gjort att arbetet dragit ut på tiden. Berättelsen är viktig, den ska bli klar, och jag är övertygad om att det finns de som behöver den. Men kanske ska den få vila lite nu, bli nummer två. 

När jag arbetat med ett antal noveller har jag upptäckt att jag egentligen är hyfsat snabb i både ide, tanke och produktion. Den senaste novellen, ”De orörbara”, i en för mig, helt obekant genre (fantasy) skrev jag klart på några dagar. Ja, själva stommen, sedan följde såklart en lång process med redigering, tvivel (kanske bäst att slänga i papperskorgen), förbättringar, omskrivningar osv. Det var ändå en novell om drygt 30 000 tecken som blev klar. Snabbt. 

Det intressanta är också att den var enormt rolig att skriva. Svårt, men roligt. Stundtals var det som om karaktärerna började leva, berättade för mig vad som skulle skrivas istället för tvärtom. Det är just det ”flowet” och den glädjen jag vill uppleva när jag skriver. 

Med roman nummer två är känslan att det kan bli så. En spänningsroman där jag hämtat inspiration från säkerhetsbranschen där jag varit verksam under halva mitt liv. Kanske är det den berättelsen jag istället ska skriva klart först?

Ju mer jag tänker på att vända upp och ned på allt – desto mer känns det rätt. 

Den första, längre berättelsen har tagit år. Ändå är den inte klar. Kanske är det en helt annan berättelse än den jag tänkt som ska skrivas klart först? 

Är nu på väg till Växjö och de första föreläsningarna i kreativt skrivande. Ska ta mig en funderare till, men kanske har jag redan bestämt mig.

Vad är dina tankar kring detta? Vända upp och ned på allt eller följa planen? 

/Anni

Ps. Novellen ”De orörbara” kommer att vara med i en novellantologi nästa år. Jippi!

De oräddbara

 

sommarnatt_170603b (2)

Järna, inatt när jag var på promenad på väg hem från en vän. Fascineras av vackra sommarnätter, ljuset och dofterna. (Det är Järna kyrka som skymtar fram bakom löven).

Det enda någotsånär kvalitativa jag lyckats skriva på senare tid är ”Ett brev till dig”. Trots ledighet, semester och egen tid – inget mer.

Ibland är det som om orden tar slut. Ändå ord och berättelser som finns där, far runt inombords. De vill inget hellre än att komma ut, ned på pappret, in i datorn. Men någonting hindrar dem just nu.

Kanske är det tvivlet eller kanske är det livet. Allt det där andra, alla måsten som lägger sig ovanpå. Som vore det en tung, våt filt.

Några få ord smiter igenom och ut. Övriga har inte en chans. De kvävs i samma stund de föds. Under filten ligger de nu. Orörliga. Förlorade. Oräddbara.

/Anni

Ps. ”Oräddbara” är ett ord jag kom på idag, ett ord som lyckades smita ut. Ordet finns egentligen inte enligt svenska ordlistan. Jag tycker om ”oräddbara” som kan tolkas på flera olika sätt. Hittar du också på nya, egna ord?

Om en skrivövning, himlen och barn på en brygga

Ibland fastnar jag i skrivandet och jag kommer inte framåt. Det handlar ofta om tvivel på min egen förmåga, ibland om tidsbrist och ibland om helt andra saker. Idag fick jag en väldigt fin kommentar på min blogg för inlägget ”Ett brev till dig” som fick mig att fundera på varför orden inte kommer.  Det gav mig också inspiration och energi. Jag vill ju skriva, har massor att skriva!

Ikväll efter ett träningspass läste jag Debutantbloggen och plötsligt lossnade det. Jag såg en bild framför mig och en historia målades upp för mitt inre. Det här är mitt bidrag till fantastiska Debutantbloggen och en ny skrivövning. Fantastiskt vad lite fin respons och en skrivövning kan göra…

Meningen som skulle inleda det hela har jag markerat med fet text. Det som följer är kvällens ord från mig.

Tre barn sitter längst ute på bryggan. En av dem tittar upp mot himlen och säger med låg röst:

”Se på himlen, se hur vackert blå den är.”

De två andra barnen tittar först på varandra med en menande blick, kisar sedan för att skydda ögonen mot den starka solen och tittar motvilligt upp mot himlen.

Elsa som är äldst svarar:

”Vad menar du nu, Alma? Vaddå, vackert blå? Det är en himmel bara. Blå som en vanlig jäkla himmel och några vita moln. Att du alltid ska vara så märkvärdig.”

Alma vänder ned blicken, låter det långa, ljusa håret falla framåt, utmed sidorna av ansiktet så att hon ska slippa se, slippa möta Elsas blick. Alma kikar ned i vattnet, dinglar med benen vid bryggkanten och knyter de små nävarna hårt. Hon tvekar en aning innan hon fortsätter eftersom hon vet att hon troligen kommer att starta ett nytt bråk med Elsa.

”Jag menade bara att himlen är vacker. Både när man ser på den här från bryggan och när man ser den ovanifrån”, säger Alma försiktigt.

Elsa ställer sig hastigt upp, stampar trotsigt i bryggan och lägger armarna i kors. Alma fortsätter stirra ned i vattnet och anar vad som kommer att hända, men hon tänker inte låta sig kuvas. Inte den här gången heller.

”Vad tusan menar du egentligen? Ser himlen uppifrån? Vad är det för nytt jävla påhitt?” frågar Elsa, nu med hårdare, högre röst.

Alma tänker att hon borde vara tyst. Hålla sina tankar för sig själv, men det är något därinne i henne som pickar hårt och vill ut, måste ut.

”Jo, i våras flög jag med mamma till Spanien och då såg jag den blå himlen och de vita molnen ovanifrån. Det var som en härlig sockervaddsvärld”, svarar Alma .

Det första slaget träffar Alma i ryggen och hon är nära att falla ned i vattnet, men hon får tag i bryggkanten och håller sig kvar, liggande. Hon har lärt sig att det bästa försvaret mot slag och sparkar är att kura ihop sig som en liten boll.

Alma ligger på bryggans yttersta kant och håller de små, tunna armarna runt huvudet för att skydda sig så gott hon kan. Hon vet att det bara är början.

/Anni

Så jäkla svårt.

Foto: Dorin Vancea, unsplash.com

Foto: Dorin Vancea, unsplash.com

Tänk att det ibland ska vara så svårt att göra det där som man måste göra. Det där som har en deadline och som behöver bli klart. Orden och meningarna som måste komma, kommer inte. Inget finns där, hur djupt jag än letar och gräver så är det bara tomt. Frustrationen växer.

Kommande vecka ska jag (om jag lyckas bli klar) lämna ifrån mig en novell till en antologi som ska komma ut till sommaren. Temat är spänning/thriller. Påbörjade en ny berättelse, kom till tio sidor och sedan tog det stopp. Kom upp med en ny idé när jag nyligen var på semester och påbörjade en ny novell. Det gick i rasande fart, kändes toppen eftersom det var annorlunda och en novell i Anni-manér och vips! hade jag tjugoen handskrivna sidor. Har sedan fortsatt skriva lite då och då och började närma mig avslut, men så var jag tvungen att skriva om eftersom vissa delar inte passar in i just den här antologin. Någonstans där försvann flytet och jag kommer inte framåt. Det är bara lite kvar, men jag sitter fast. Sliter mitt hår.

Tar promenader, tränar och går i rask takt på löpband eftersom jag vet att framåtrörelse brukar sätta fart på fantasin och kreativiteten. Men det är poff! borta. Det enda jag lyckas få ihop just nu är ett blogginlägg då och då och andra texter som det inte är ett dugg bråttom med och som ingen väntar på. Det går bra att skriva och det är roligt, men inte det där som jag egentligen måste.

Läste nyligen ett intressant inlägg av författaren Jorun Modén som handlar om skrivkramp ”10 knep för en givande skrivkramp”.  Jag inser att min kramp troligen hänger ihop med höga ambitioner, en besvärlig inre kritiker och att jag kanske behöver en skrivpaus.

Det kanske blir så att jag inte är med i den där andra, efterlängtade antologin ”Morden på Färgargården”. Kanske har livet på sistone bjudit på för många gupp som gör att min hjärna är för trött och behöver vila. Jag kanske bara behöver just vila för att sedan komma tillbaka till novellerna och bokprojekten. Problemet är att jag bara har fyrtioåtta timmar på mig, så jag kanske måste kasta in den berömda handduken den här gången. Ogillar tanken skarpt eftersom jag är nästan klar, men ibland får man kanske lov att se sig besegrad. Kanske är det till och med det bästa man göra för sig själv, även om det är svårt. Så svårt att det gör ont.

Kanske måste jag för en liten stund. Bara vila. Tills orden kommer tillbaka.

”Att göra det bästa man kan innebär då och då att man vilar och inte gör
någonting alls.” /Jesper Caron

/Anni

What do you desire?

 

Skylt, follow your dreams

Min nya tavla som är bland det första jag ser när jag vaknar varje dag. Bokstäverna sitter inte perfekt och det passar bra. Vägen mot drömmar är nog sällan rak, utan kanske lite mer krokig…?

Den här sommaren, hösten och vintern har mycket hänt, semestern har sett annorlunda ut. Förra året var jag ute med familjen i en nyinköpt båt. I år separation, flytt till en ny plats, försäljning av hus och början på ett nytt och annorlunda liv. Fyra veckors semester som mestadels gått åt till att sortera, ge bort, slänga, packa och inte minst, flytta. Ovanpå det och kanske med anledning av just det – ryggskott.

Allt har fått mig att åter igen fundera. Vad vill jag göra nu när jag kan bestämma allt själv? Vad är det som gör mig glad, upprymd och som gör livet härligt att leva?

Till en början var det svårt, med en förändring som jag inte säkert visste om jag ville vara med om, men efter en tid såg jag något annat. Ljus, mening, och en början på något nytt, spännande och bra. Där är jag nu. Alan Watts är en av mina inspiratörer, därav titeln på inlägget. Jag mindes en del av hans ord och filmklipp ”What do you desire? What makes you itch? What would you like to do if money were no object?”

Men inte mycket i livet är enkelt.  Det kommer svackor och gupp på vägen och för en tid sedan ett sådant gupp då jag för sista gången återsåg vårt gamla skolhus, nu öde, tomt och alldeles tyst. Som det var den där dagen för åtta år sedan, då vi satte nyckeln i låset och insåg att det där drömhuset faktiskt var vårt. Så mycket minnen som nu  bara var minnen. Det gav en märklig känsla av tomhet och en påminnelse om hur det en gång var. Jag minns hur vi var fyllda av förväntan och drömmar. Och därefter alla år med hårt arbete och renovering för att få till det där speciella huset och stora köket vi drömt om. Det blev nästan klart, men det är inte vi som får njuta av det. För drygt tre månader sedan stängde jag den dörren för sista gången, nycklarna lämnades över till nya förväntansfulla ägare och jag satte punkt för ett ännu ett kapitel i mitt liv.

Ofta har jag både sagt och skrivit om att man inte ser meningen i allt omedelbart, just när det sker. Men med det mesta som hänt i livet har jag en kort tid efteråt sett en mening. Det är så även den här gången. Det finns en mening och jag är säker på att det är just så. Och dessutom växer vi en smula och lär oss en massa saker med varje förändring.

Nu tänker jag än mer leva livet fullt ut, varje dag. Göra det jag vill och drömt om. Resa mer (den första resan är bokad, långt bort med bara mig själv), skriva mer (även om jag då och då befinner mig i tvivlar-perioder) och bli författare på riktigt, åtminstone på fritiden (två utgivna verk, enligt Författarbundet). Jag tänker även göra sånt jag inte vågat förut, hoppa lite högre – som till exempel högläsningen och framträdandet jag gjorde nyligen. Pjuh! Ska även göra den där tatueringen jag tänkt på i tjugo år och försöka umgås lite mer med fina vänner (tack för att ni finns!) och min dotter.

Si Kao, Thailand. Vi ses snart!

Si Kao, Thailand. ”Hyfsat orört, äkta och lite Thailand som det var förr”. Hoppas det håller vad som lovas. Vi ses snart! (Bild lånad av TUI.)

Vi får se hur långt jag når med författardrömmarna och om jag går i mål med mina egna böcker. Jag är ju i alla fall medförfattare i två böcker i höst, en bok i vår och en till under nästa höst med lite tur. Två av mina noveller har fått finfina recensioner.  Nu är det upp till bevis och jag behöver se till att skriva klart de där påbörjade egna böckerna och särskilt nummer ett som funnits med mig i tankarna sedan jag var fjorton år.

Har du också drömmar? Vad drömmer du om innerst inne, vad är din ”desire” och vad hindrar dig från att göra  just det? Lyssna på Alan Watts och fundera en stund. Snabbare än du anar kan allt förändras och livet är alltför kort för att inte göra just det du verkligen vill och drömmer om. Jag säger inte att det är enkelt, bara att det är klokt att ibland stanna upp och  fundera noga.

Varje ögonblick kan vara en helt ny början…

/Anni

Det krävs mod att öppna en dörr till det okända och ett ännu större mod att stänga dörren till det redan kända” /Okänd