tvivel

What do you desire?

/ annisvensson / 5 kommentarer

 

Skylt, follow your dreams

Min nya tavla som är bland det första jag ser när jag vaknar varje dag. Bokstäverna sitter inte perfekt och det passar bra. Vägen mot drömmar är nog sällan rak, utan kanske lite mer krokig…?

Den här sommaren, hösten och vintern har mycket hänt, semestern har sett annorlunda ut. Förra året var jag ute med familjen i en nyinköpt båt. I år separation, flytt till en ny plats, försäljning av hus och början på ett nytt och annorlunda liv. Fyra veckors semester som mestadels gått åt till att sortera, ge bort, slänga, packa och inte minst, flytta. Ovanpå det och kanske med anledning av just det – ryggskott.

Allt har fått mig att åter igen fundera. Vad vill jag göra nu när jag kan bestämma allt själv? Vad är det som gör mig glad, upprymd och som gör livet härligt att leva?

Till en början var det svårt, med en förändring som jag inte säkert visste om jag ville vara med om, men efter en tid såg jag något annat. Ljus, mening, och en början på något nytt, spännande och bra. Där är jag nu. Alan Watts är en av mina inspiratörer, därav titeln på inlägget. Jag mindes en del av hans ord och filmklipp ”What do you desire? What makes you itch? What would you like to do if money were no object?”

Men inte mycket i livet är enkelt.  Det kommer svackor och gupp på vägen och för en tid sedan ett sådant gupp då jag för sista gången återsåg vårt gamla skolhus, nu öde, tomt och alldeles tyst. Som det var den där dagen för åtta år sedan, då vi satte nyckeln i låset och insåg att det där drömhuset faktiskt var vårt. Så mycket minnen som nu  bara var minnen. Det gav en märklig känsla av tomhet och en påminnelse om hur det en gång var. Jag minns hur vi var fyllda av förväntan och drömmar. Och därefter alla år med hårt arbete och renovering för att få till det där speciella huset och stora köket vi drömt om. Det blev nästan klart, men det är inte vi som får njuta av det. För drygt tre månader sedan stängde jag den dörren för sista gången, nycklarna lämnades över till nya förväntansfulla ägare och jag satte punkt för ett ännu ett kapitel i mitt liv.

Ofta har jag både sagt och skrivit om att man inte ser meningen i allt omedelbart, just när det sker. Men med det mesta som hänt i livet har jag en kort tid efteråt sett en mening. Det är så även den här gången. Det finns en mening och jag är säker på att det är just så. Och dessutom växer vi en smula och lär oss en massa saker med varje förändring.

Nu tänker jag än mer leva livet fullt ut, varje dag. Göra det jag vill och drömt om. Resa mer (den första resan är bokad, långt bort med bara mig själv), skriva mer (även om jag då och då befinner mig i tvivlar-perioder) och bli författare på riktigt, åtminstone på fritiden (två utgivna verk, enligt Författarbundet). Jag tänker även göra sånt jag inte vågat förut, hoppa lite högre – som till exempel högläsningen och framträdandet jag gjorde nyligen. Pjuh! Ska även göra den där tatueringen jag tänkt på i tjugo år och försöka umgås lite mer med fina vänner (tack för att ni finns!) och min dotter.

Si Kao, Thailand. Vi ses snart!

Si Kao, Thailand. ”Hyfsat orört, äkta och lite Thailand som det var förr”. Hoppas det håller vad som lovas. Vi ses snart! (Bild lånad av TUI.)

Vi får se hur långt jag når med författardrömmarna och om jag går i mål med mina egna böcker. Jag är ju i alla fall medförfattare i två böcker i höst, en bok i vår och en till under nästa höst med lite tur. Två av mina noveller har fått finfina recensioner.  Nu är det upp till bevis och jag behöver se till att skriva klart de där påbörjade egna böckerna och särskilt nummer ett som funnits med mig i tankarna sedan jag var fjorton år.

Har du också drömmar? Vad drömmer du om innerst inne, vad är din ”desire” och vad hindrar dig från att göra  just det? Lyssna på Alan Watts och fundera en stund. Snabbare än du anar kan allt förändras och livet är alltför kort för att inte göra just det du verkligen vill och drömmer om. Jag säger inte att det är enkelt, bara att det är klokt att ibland stanna upp och  fundera noga.

Varje ögonblick kan vara en helt ny början…

/Anni

Det krävs mod att öppna en dörr till det okända och ett ännu större mod att stänga dörren till det redan kända” /Okänd

Annons

Nattens skuggor (eller när tvivlet talar)

/ annisvensson / 8 kommentarer
skuggor

”Night shadows” Foto: Unsplash.com Patrick Hendry

Ibland tar nattens skuggor ett hårt grepp om mig. De är inte farliga de där skuggorna och de finns egentligen inte på riktigt. Det är tvivlet som pockar på uppmärksamhet. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna det där tvivlet då och då.

Varifrån kommer det där jäkla tvivlet? Det har jag funderat på och jag har nog inte något tydligt svar. Kanske är det bara något som finns hos människor och kanske särskilt hos de som är, eller i alla fall försöker vara kreativa. Kanske beror det på att vi i det här landet är lite dåliga på att tro att vi kan. Lite det där med Jante. Du ska inte tro att du är något. Jag vet inte, men jag skulle vilja veta så att där jäkla tvivlet kunde dräpas för alltid och jag vill inte bara dräpa mitt eget tvivel, utan även andras. Det finns oerhört många kreativa människor som inte vågar eller kan lita till sin förmåga, trots att de är hur bra och begåvade som helst. Därför blir det kanske aldrig något eller i alla fall inte så mycket av den där innersta drömmen som det kunde ha blivit.

Gör det något gott det där tvivlet då? Jamen, kanske är det så. Vi som är kreativa vill nog vara inte bara vara bra på det vi gör utan väldigt bra. Vi låter det malas och malas om och om igen för att det ska bli så bra som möjligt och kanske är det på så vis det också blir bättre? Vi lämnar ut en del av oss själva och vill eller kan inte släppa ifrån oss något som inte är näst intill perfekt. För min del handlar det kanske i någon mån även om rädsla. Jag följer min dröm och tänk om jag inte räcker hela vägen fram? Tänk om någon plötsligt upptäcker att jag inte kan skriva? Att allt är skräp. Vad händer då med mig? Det är tankar som far runt i mitt huvud nu och då och det är inte logiskt eller klokt eftersom jag har flera antagna krönikor, medverkat i två antologier, en tredje i vår. Och ändå märkligt nog, så finns tvivlet där. Alltid där.

Men så kommer de bra dagarna. Du vet de där dagarna när någon säger något fint om det du presterat. Det kan vara några få ord, ett mejl, ett telefonsamtal, en kommentar på bloggen. De  dagarna kan jag känna mig nästintill oövervinnlig (bara nästan) och jag tänker att det här är jag, det är roligt och det här är det jag är riktigt bra på. Jag skriver, ger av egna tankar och ord (och ibland fantasi) och någon eller några tar orden till sig. Just mina ord kanske till och med gör skillnad. Det har hänt vid några tillfällen och det ger mig både lust och kraft att fortsätta skriva.

Oavsett varifrån det där tvivlet kommer så vet jag att några få positiva ord ger mod och energi att promenera vidare på skrivandets väg mot mina drömmars nästa mål. Det målet handlar om att se mitt namn på en helt egen bokrygg (förhoppningsvis flera) och att få stå på Södertäljes stadsbibliotek (där jag spenderat många timmar både som barn, tonåring och vuxen) och signera min första helt egna bok. Jag tänker på det, målar upp målbilden för mitt inre. Och nattens skuggor, tvivlets röst har åter tystnat. För den här gången.

/Anni

Ps Läste en intressant artikel i DN nyligen som handlar om författares tvivel och icke-tro på sig själva. Hyfsat hög igenkänningsfaktor i vissa delar: ”Författare som hatar sig själva”

Inte ensam.

/ annisvensson / 7 kommentarer

stran

Träffade en bekant nyligen som berättade att hon följt min blogg och att hon ofta känt att det jag skriver är sånt hon tänkt och formulerat tyst för sig själv,  men inte kunnat sätta ord på. Hon berättade också att hon blir lite sugen på att skriva själv när hon läser mina texter.

Det är den sortens dialog och återkoppling som gör skrivandet värt skrivandets alla mödor. För det är tufft att vara skrivare ibland, även om det också är det roligaste som finns. Kan eller kan jag kanske inte formulera saker på rätt sätt? Tvivel i stora mått, när det kommer till det skönlitterära skrivandet. När det gäller det professionella arbetet som kommunikatör finns inte alls de tankarna, eftersom det är beprövad och känd mark som jag kan väl efter många års träning och erfarenhet.  Även om man alltid kan lära sig mer. Inom kommunikation finns alltid något nytt och det är kanske en av anledningarna till att det är så himla roligt att jobba med.

Den där känslan av tvivel tror jag många av oss kan känna igen oss i när det gäller att prova nya områden som visar sig vara särskilt viktiga. Vare sig det gäller skönlitterärt skrivande, annat kreativt skapande eller perioder i livet där man beträder ny mark eller råkar ut för saker man inte räknat med. En känsla av ensamhet och svårighet i att se att någon annan kanske har samma bekymmer. Och det var också så jag kände när jag var liten och inte alltid kunde finna min plats i tillvaron. Det var så jag kände ibland när jag var tonåring och livet gungade. Och det är så jag känt flera gånger senare när jag ska sätta ord på upplevelser, mina egna eller andras. För det är ju som bekant så att för de flesta av oss, går livet både upp och ner och det blir inte alltid som man tänkt sig. Inte alls. Och man får hitta  nya sätt att förhålla sig, försöka förstå, kanske lära sig något och gå vidare. Ta en ny väg.

Jag har tidigare nämnt att biblioteket var och är en av mina favoritplatser. Där finns berättelserna, människorna och författarna som berättar en historia. Något jag kan känna igen mig i, känna tillhörighet med och kanske framför allt känna att – jag inte är ensam om tvivel, funderingar eller andra saker som påverkat mig genom livet.

Kanske har skrivandet blivit så viktigt för mig för att jag vill ge något tillbaka. Till alla de författare, vars böcker jag fann och fortfarande hittar på biblioteket. Ett slags tack till alla de som skrev och som hjälpt mig förstå att jag inte är, var eller någonsin kommer vara ensam.

För nu skriver jag. Och en del frågar mig, varför tar det så lång tid? Att skriva en bok, hur svårt kan det vara egentligen? Och hur lång tid kommer det ta innan du är klar?

Och jag vet nu att skriva en bok är svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Men jag vet också kanske något ännu viktigare och det är att en dag kommer jag bli klar. Med den första boken, den andra och kanske även den tredje.

Därför att det finns så många ensamma människor därute. Och även alla de, varenda en, behöver veta.

Du är inte ensam. Runt hörnet (eller på bibliotekshyllan) finns någon som tänker och kanske känner precis som du.

/Anni