Om rädslor och tankens kraft

Jag läste om en tävling. Den handlade kort och gott om att skriva den bästa krönikan på tema ”rädslor”. Blixtsnabbt gick hjärnan igång och där blev jag kvar.

Jag vet ännu inte med säkerhet varför, men temat både intresserade mig och golvade mig. Samtidigt. Det kan bero på att det finns en del rädslor jag bär med mig, precis som för många andra. Jag var tvungen att omedelbart börja skriva den där krönikan, men sedan fastnade jag eftersom jag under skrivandets gång hade en del frågeställningar och funderingar kring mina egentliga, riktiga rädslor.

Under funderingarna öppnade jag min mejllåda. Lustigt nog (slump, tillfällighet eller annat?) fanns där ett mejl ifrån ”Brain pickings”. Ett spännande nyhetsbrev jag signade upp mig på för länge sedan och där läste jag:

”John Steinbeck wrote to his best friend at the peak of WWII. ”It isn’t that the evil thing wins — it never will — but that it doesn’t die.”

Kanske är det så. Vissa saker bär vi med oss. Det tar inte över våra liv, vi dör inte, men det (it, the evil) finns där, det dör inte. Samma sak med händelser runt omkring oss.

Är det möjligt att bli av med rädslor? Jag tror det är lite som Steinbeck skrev, men jag tror också att tankens kraft är oerhört stark. Om vi ger oss på att bearbeta rädslor och svårigheter så tror jag det blir bättre. Med tiden, med envishet och med fysisk och mental träning kan vi komma långt. Kanske hela vägen.

Det är lustigt med livet ibland (åter igen – slump, tillfällighet eller något annat?) Idag när jag skulle skriva klart det här inlägget när jag inte kunde koncentrera mig på det andra skrivandet eller inlämningsuppgiften i kreativt skrivande gick jag in på Brain Pickings sajt för att hämta länken till deras sida. Vad dyker då upp på startsidan som senaste artikel? Jo ”We grow accustomed to the dark: Emily Dickinson´s stunning ode to resilience” A timeless serenade to finding light amid the “Evenings of the Brain.”

Du som förstår, du förstår. Det tar lång tid att förklara det där. De märkliga, underliga sammanträffandena som uppstår igen och igen kring mitt skrivande. En del skulle säga att det handlar om synkronicitet och det har jag skrivit om förut: Livets möten – slump eller tillfällighet

Många gånger har jag uttalat målet om att skriva en bok eller egentligen flera böcker, men det tar tid att slutföra den typen av mastodontprojekt. Om jag lyckas med det där projektet till sist har jag kanske ändå också bevisat att min tes fungerar. Både kring att hantera rädslor och att saker och ting runt omkring oss kanske ger oss rätt riktning. Om vi bara vågar lyssna och se efter tillräckligt noga utmed vägen.

”Fear is a universal experience. Even the smallest insect feels it. We wade in the tidal pools and put our finger near the soft, open bodies of sea anemones and they close up. Everything spontaneously does that. It’s not a terrible thing that we feel fear when faced with the unknown. It is part of being alive, something we all share. We react against the possibility of loneliness, of death, of not having anything to hold on to. Fear is a natural reaction to moving closer to the truth.

If we commit ourselves to staying right where we are, then our experience becomes very vivid. Things become very clear when there is nowhere to escape.” /Chödrön

/Anni

Annonser

Livets möten – slump eller tillfällighet?

 

1803

En av mina platser vid havet, Farstanäs udde.

Varför läser du den här bloggen just nu? Är det en ren tillfällighet, eller är det en meningsfull slump som på något sätt har med ditt liv att göra?

Sånt där kan jag fundera en hel del över. Är det tillfälligheter, ödet, slumpen eller annat som gör att vissa saker händer i ens liv? Att man läser en viss text ett givet ögonblick eller att man hör av eller möter en person man tänkt på, men som man kanske inte pratat med eller sett på många år.

På senare tid har jag stött på några människor på just det sättet och var och en av dem har fått en särskild betydelse. Därför har jag börjat klura på det där med synkronicitet* igen. Möter vi vissa människor av en särskild anledning eller är det bara en tillfällighet att det sker? Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, men det är intressant att fundera på och spännande när det händer.

Flera gånger när jag varit på väg att ge upp skrivandet och kanske särskilt min första längre berättelse som är svår. Varje gång jag tänkt lägga den på hyllan har något konkret hänt som gjort att jag gått tillbaka till den. Det har varit en låttext, en uppslagen tidning med en artikel som jag inte kunnat undgå att se, som berört mig så djupt att jag ändrat mig. Det har varit radioprogram, fotografier, samtal på tåg och andra saker som tydligt påmint mig om berättelsens syfte och varför den måste skrivas klart. Vips! Har jag varit tillbaka vid tangentbordet.

”Varje tillfällighet, sa miss Marple till sig själv, är alltid värd att notera. Senare kan man kasta borta den. Om den bara var en tillfällighet.” /Agatha Christie

Jag vet att jag för länge sedan tipsade om boken ”Slumpen är ingen tillfällighet” av Jan Cederqvist. Om du som jag tycker att det här är intressant så läs eller lyssna på den boken. Den har varit svår att få tag i men nu har jag sett att den finns som e-bok på Bokus och som ljudbok på Adlibris och Storytel.

Något jättekonstigt som hände nu när jag skrev det här inlägget var att jag googlade ordet ”synkronicitet” för att kunna förklara den mer exakta betydelsen. Det första som kommer upp är Wikipedia och en text om synkronicitet och Carl Gustaf Jung. Det är ett av hans citat som jag har tatuerat på min ena underarm och som inleder min första berättelse… Är inte det väldigt, väldigt märkligt? Jag hade ingen aning om att han ligger bakom ”synkronicetstänket”.

*Wikipedia: Den berömde schweiziske psykiatern Carl Gustav Jung (1875 – 1961) lanserade begreppet synkronicitet. Med detta menade han en icke-kausal förbindande princip. Det var egna upplevelser som fick honom att tro att det finns händelser som har ett meningsfullt samband vilket inte är kausalt, det vill säga de är inte förbundna enligt lagen om orsak och verkan. Ändå sammanträffar de, och det beror inte på slumpen.

/Anni