författardebutant

Premiär för recensioner och min första högläsning

/ annisvensson / 10 kommentarer
Armbandet är beställt från Attestål design. Finns på Instagram som attestal_design

Armbandet är beställt från Attestål design. Finns på Instagram som attestal_design

I oktober fick jag mitt livs första recension. Nu i november fick jag den andra. Det var fantastiska ögonblick. För första gången är det två personer som verkligen tar sig tid att både läsa och skriva något till mig om det de läst. Om två av mina publicerade noveller.

Den första novellen som recenseras heter ”Historiens vingslag” och är en av totalt tre noveller som jag bidragit med i antologin Färgargårdens andar. Boken som är skriven av mig och en grupp härliga kurskamrater från förra årets skrivarkurs finns att beställa på Adlibris och Bokus.

”Jag har börjat läsa den nyutkomna boken Färgargårdens Andar, en novellantologi där bl a Kim Kimselius har bidragit. Så kom jag till novellen Historiens vingslag av Anni Svensson. Jag blev helt trollbunden … när jag slutat läsa kom jag på mig med att sitta rak som en småskoleelev som följer allt fröken säger för att inte missa ett enda ord. Hon fångar stämningen precis som om man går balansgång på en tunn lina mellan sömn och vakenhet, mellan dröm och verklighet, mellan nuet och det förflutna – allt dolt i den skugga som nattens mörker sveper runt allt och som suddar ut konturerna … Lycka till med ditt fortsatta skrivande!”

/Christina Gustavson, författare, rättspsykiater och forskare.

Tusen tack, Christina! Dina ord värmer så in i norden (och själen) härligt.

Christina är en jätteduktig och produktiv författare som lyckas otroligt bra med den där lite kluriga glimten i sina noveller. Hon och hennes noveller påminner mig faktiskt lite om Agatha Christie. (Om du läser Christinas noveller kommer du nog att förstå vad jag menar.) Christina har även ett eget förlag. Du kan läsa mer om Christina och alla hennes böcker på Joelsgarden.se

Nu i november fick jag ytterligare en recension på en annan novell – ”Astrid och Beda” som ingår i samma antologi och det var då jag kände att det var dags att fira. Med ett blogginlägg 🙂

”En välskriven berättelse som lämnar mig med eftertanke och längtan efter mer. Skriven  med ett enkelt och härligt språk, och en målande beskrivning som ger mig precis lagom för att kliva  in i och omslutas av en värld full av kärlek, vänskap, fördomar och sorg. Jag förs tillbaka i tiden och Annis sätt att skriva får mig att känna att jag är med, jag både deltar och betraktar. Gripande berättelse, rekommenderar den varmt! Längtar efter din bok!” /Susanne Breitner

Stort och varmt tack, Susanne! Dina ord värmer mig långt in i själen och ger mig ny energi och nytt mod att vandra vidare på min skrivarstig.

Och jag nynnar ikväll glatt på en pigg melodi och hoppas så småningom kunna fortsätta skriva på mina krönikor, nya noveller och mina helt egna böcker. Det finns hopp!

/Anni

Ps. Det blir premiär för ytterligare en superspännande sak inom kort. Den 4 december kl 15-16 kommer jag att finnas på Järnas bok- och pappershandel Tudda Galumpan. Jag har den stora glädjen att få prata om skrivande, drömmar och mål. Jag kommer även att läsa en del ur en ännu opublicerad novell som i våras vann en skrivartävling för sin inledning. Det blir även tips om bra skrivarkurser och böcker om skrivande. Läs mer om innehållet här i eventkalendern. Hoppas vi ses där!

Annons

Om smärtmonster och skrivande.

/ annisvensson / 4 kommentarer

0D18F0C3-EF96-4651-97EC-57305FD2A27CDen senaste tiden har jag levt med ett smärtmonster. Det syns tyvärr inte, men bor i min rygg. Efter en längre tid med ett så elakt monster som inte syns kommer tvivel, sorg och en jäkla ilska.

Jag kan inte göra allt jag vill. Har inte kunnat skriva, arbeta fullt ut, umgås med vänner, göra kuliga saker med min dotter eller träna så mycket som jag vill.

Smärtmonstret växer och krymper om och om igen (nerver i kläm). Det gör att allt blir svårplanerat eftersom jag måste lyssna till dagsform från dag till dag. Något som fungerar bra en dag, fungerar inte alls nästa dag. Det är minst sagt, jäkligt irriterande och tröttsamt. Kanske särskilt om man är som jag. En planerande människa med barn som behöver aktiviteter och jag själv med stora drömmar, mål och ett arbete som jag älskar och saknar.

En dag blir en utan förvarning fråntagen allt det där. För ett jäkla illasinnat smärtmonster som inte riktigt ännu vill ge sig iväg. Varje dag är en kamp om att vinna eller förlora mot smärtmonstret. En del menar att det är klokt att försöka tänka på något annat, förvirra smärtmonstret, men den här rackaren låter sig inte luras. Ett annat tips har varit att omfamna monstret, att bli vän med det för att komma ur det. Det har jag också provat, men min hjärna är inte konstruerad så att jag kan omfamna något som är dåligt och som kan besegras. Så här omfamnas icke ett smärtmonster. Istället har jag gett det ett namn och sedan söker jag varje tänkbar strategi och väg framåt. Mot en seger.

Det kanske mest intressanta är att det även finns något litet gott i allt det onda. Trots att kroppen nu inte lyder hjärnan. Med kamp, motgångar och tuffa saker tycker jag mig se att det även kommer en tydlig påminnelse om livets bräcklighet. Och ödmjukhet inför att bara få finnas till. En känsla av att vilja fånga dagen. Varje dag.

favvoplats-1611

En av de platser där jag hämtar energi. Där himlen möter havet. Farstanäs udde. Min tänkarplats.

Musiken låter vackrare. Höstens färger lyser mer klart. Höstsolens strålar värmer mer. Havet är ännu mer magiskt. Dofter blir starkare. Och i stunder och under de dagar jag segrar och smärtmonstret släpper taget är det banne mig magiskt att få leva. Dessutom i landet Sverige. Jag är så himla tacksam över att jag är född och får leva just här. Följa årstidernas skiftningar och att ha förmånen att få frikort både för läkarbesök, smärtspecialister, sjukgymnastik, varmvattenträning, Tens (en fiffig apparat med elektroder som minskar smärtan för stunden), akupunktur, smärtskola och nödvändiga mediciner.

Den magiska platsen åter igen. Farstanäs udde.

Åter igen. Farstanäs udde. En annan dag. En annan bild.

Samma plats. Magiskt. Farstanäs udde.

Samma plats. Magiskt vackert. Farstanäs udde.

Kampen mot smärtmonstret går vidare. Hen ska inte vinna. Jag vilar massor, jobbar det jag kan, gör mina sjukgymnastikövningar till punkt och pricka (som ska göra att jag blir helt bra), följer råd från fysioterapeuter, pratar med kloka vänner, ni som följer bloggen och peppande kollegor. Promenerar i solsken och regn. I ljus och mörker. Kikar även in i kyrkan då och då  – en fin plats att vila på. Försöker hitta saker som ger min inre starka kärna ny kraft, saker som får mig att skratta och saker som får mig att njuta utan krav.

Annat som tar mig framåt är att jag nu kan arbeta igen och att kunna lufta lite tankar här på bloggen (även om ett inlägg måste delas upp över tid). Viktigt är också tankarna på mitt framtida skrivande, mina krönikor, noveller och böcker som väntar på mig. Och den där dagen i december då jag ska få sitta i den lilla fina bok- och pappershandeln Tudda Galumpan här i Järna (som ett stort, mysigt vardagsrum) prata skrivande och läsa en av mina noveller. Inbjudan kommer!

En dag kommer också min bok på temat smärtmonster och hur de besegras att bli klar (jodå, det finns även ett sånt utkast  i byrålådan). Det handlar om vad människor gör om de möjligen trots allt, inte besegrar monstret som inte syns. Men det handlar även om att en kan vinna mot ett försäkringsbolag i en tvist om olycka, smärtmonster och annat. Trots att en del säger att det är heeeelt omöjligt. Då hoppas jag att du vill läsa den berättelsen också. DET ger mig kraft att fortsätta.

När du går igenom något riktigt tufft, vad ger dig energi att komma vidare?

youcannot

Källa: tinybuddha.com ”Simple wisdom for complex lives”

/Anni

Det där med författarporträtt

/ annisvensson / 8 kommentarer

anni_forfattarbild

Ikväll har jag fått ett mejl som fick mig att hoppa högt. Nåja, nästan i alla fall… Jag ska verkligen få sitta i en riktig bokhandel och läsa någon av mina texter. Hur stort är det? Megastort! Jag har också börjat fotografera lite och funderar över det där med författarporträtt. Måste man göra som alla andra eller kan man gå sin helt egna väg?

Kanske kan man göra något helt annorlunda? Fungerar det? Kan den här bilden vara mitt författarporträtt eller bör det vara något mer ”mainstream”?

Vad tycker du? Berätta!

/Anni

Ps. Återkommer om datum och tid för uppläsning. Troligen någon gång i december, under en söndag eftermiddag.

Mörkret, Tudda Galumpan och jag

/ annisvensson / 18 kommentarer

 

anni_okt_2016_ute

Vissa dystra dagar vill jag bara stanna kvar i sängen, dra upp täcket så att bara nästippen sticker fram.  En månad har gått sedan mitt senaste inlägg, höstmörkret har gjort sitt inträde och ryggsmärtan håller mig i ett fast grepp. Jag bara hoppas att det ska vända, bli ljusare och att den där tröttheten och värken på något jäkla magiskt vis ska försvinna. Har du varit i liknande irriterande situation någon gång?

Det blir sällan bättre genom att ligga still, även om det är just det som lockar mest. Tar jag mig bara upp och ut i  naturen, så kan det vissa dagar bli lite bättre. Förra helgen gjorde jag det jag gjort varje dag under tiden med ryggskott. Tog mig upp, åt frukost, petade i mig ett gäng piller för att lindra den värsta smärtan och sedan en promenad. Och visst blir det aningens lite bättre för stunden med rörelse. Stelheten minskar och så även värken och trycket över ryggen. Just denna dag hände dessutom något oväntat och smått fantastiskt som fick mig att le och skina trots omständigheterna just nu.

När jag varit på Apoteket och hämtat ut ytterligare en påse mediciner vandrade jag åter hemåt. Men den här dagen valde jag en annorlunda väg, en väg jag inte brukar gå. Och där såg jag den. En dörr med skylten ”Tudda Galumpan Bok och Papper”. Något sa mig att jag borde gå in och titta, så med mössan djupt neddragen över mitt bångstyriga hår kände jag på dörrhandtaget och dörren gled upp. Det var fortfarande öppet trots att skylten visade att öppettiden borde vara slut.

tudda-galumpan-dorr-stor

Entrédörren till bok- och pappershandeln Tudda Galumpan.

Väl inne i butiken möter jag en trevlig kvinna som visar sig heta Tin. Det är en liten, mysig butik med fina böcker, papper, pennor, färger och annat sånt som jag älskar. Köper färgpennor och en vacker anteckningsbok till min dotter och hennes berättelser. Det finns ju inte så många bokhandlare kvar, så jag vill gärna stödja de få som finns. Jag älskar att gå omkring bland riktiga böcker, både i butiker och på bibliotek. Insupa atmosfären, känna doften av papper och känslan av att det finns så mycket fantastisk historia, fantasi och kunskap samlat på en plats. Och så drömmer jag förstås om att en dag där i hyllorna få se en bokrygg med bara mitt namn på 🙂

akvarell-solros

Jag målar lite akvarell också ibland när hjärnan behöver vila. Det här snabba alstret kom ur inspiration från en solros som växer ensam ur asfalt och grus utanför mitt hus. Den heter ”Fire within”.

Vi småpratar lite, Tin och jag och en annan entusiastisk besökare. Jag får veta att butiken nominerats till Årets innovationspris (vinnaren presenteras på Södertälje Galan den 11 nov.) och att butiken även rymmer det nystartade förlaget Zensekai, litteraturpedagog m.m. Spännande! Jag minns ett tidigare inlägg om en man som också vågade följa sina drömmar och öppnade en bokhandel i vår digitala tidsålder; ”Galet eller smart?”

Jag kan förstås inte låta bli att berätta att jag debuterat i höst med bland annat tre noveller i antologin Färgargårdens andar. En bok som tillkommit efter en skrivarkurs med den inspirerande författaren och skrivarcoachen Kim M Kimselius och som betyder ett helt gäng lyckliga debutanter. Kika gärna här: ”Lyckliga debutanter”

Tin undrar om jag kanske kan tänka mig att läsa upp delar av mina texter i butiken. De behöver fler aktiviteter och hon säger att det vore roligt att få in människor som bor och verkar i trakten. Det tar en stund innan det där sjunker in. Jag, ska jag sitta i en riktig bokhandel och få läsa mina texter, mina egna texter…? Kanske novellen om unga Astrid och Beda och olycklig kärlek i ett trångsynt samhälle. Vågar jag? Skulle någon vilja lyssna? Det låter ju nästan för bra för att vara sant. Plötsligt är den där mörka dagen lite ljusare, den gula soffan och fåtöljen i butikens ena hörn ser inbjudande ut och jag undrar om det är där jag kommer att sitta om jag tackar ja… Besökaren i butiken tycker det hela låter som en lysande idé och tackar ja på stående fot till att komma och lyssna.

tudda-galumpan-broschyr

På bilden syns den inbjudande gula fåtöljen och soffan.

Ah, livet är så himla fantastiskt ibland. Jag kände inte ens till den här bokhandeln som bara ligger 400 meter från mitt hus i Järna (okej, jag är hyfsat nyinflyttad). Visst är värken i ryggen kvar och den enorma tröttheten efter en lång period med just värk. Men det här besöket och frågan jag fick gjorde att jag känner mig lite, lite gladare. Nu bara måste jag bli bra fort som attan och få energin tillbaka så att jag kan återgå till mitt arbete (har i alla fall börjat jobba lite denna vecka!) och fortsätta skriva på mina helt egna böcker. En av dem, en bok om smärta har fått en del nytt innehåll, men än så länge bara korta minnesanteckningar på Post-It lappar. Hurra för Post-It 🙂

För tillfället kan jag bara skriva en pytteliten stund, det här inlägget är uppdelat på flera dagar, men så nödvändigt att få skriva. Jag vill bli helt bra nu, kunna ringa Tin och kanske boka in den där stunden då jag får sitta där och läsa mina texter. Om jag vågar. Tänk bara att få förmånen att göra det och att någon kanske vill lyssna, kanske tycker och tänker något om det jag skrivit. Kanske till och med vill läsa och köpa mina böcker så småningom?

Livet är fullt av förunderliga händelser och ofta när man minst anar, öppnas nya dörrar. Är det slumpen, tillfälligheter eller något annat? De funderingarna har jag också bloggat om tidigare ”Slumpen är kanske ingen tillfällighet?” och nu blev alla de tankarna aktuella igen.

Håll en tumme för mitt fulla tillfrisknande, så att jag får möjlighet att fortsätta resan mot mina drömmars mål. Kommer du och lyssnar om jag vågar läsa?

/Anni

Ps. Du kanske funderar på vad Tudda Galumpan betyder? Det är namnet på en envis och stolt liten häst skapad av författaren Kerstin Backman. Pappershästen får liv när flickan Ylvali läser rätt ramsa och hästen tar med Ylvali till fantasins land. Här kan du läsa mer, anmäla dig till nyhetsbrev för kommande aktiviteter m.m. i bokhandeln: Tudda Galumpan Bok och Papper Gilla gärna deras sida på Facebook så att fler hittar den här fina butiken.

Om att nästan nå fram.

/ annisvensson / 26 kommentarer
Bokmässan 2016 NOT

Allt var sedan länge bokat, packat och klart för Bokmässan. Kläderna, boken, de nya visitkorten, utställarkortet…

Falla på målsnöret.  Kämpa och nå nästan, men bara nästan hela vägen fram. Famlande försöka hitta ett litet ljus i mörkret. Där är jag nu. Har du haft samma galet irriterande känsla någon gång?

Jag är den där positiva människan som alltid försöker se det ljusa i det mörka. Hitta en väg som leder framåt. Har alltid sagt att det ofta finns en mening i det som sker, men att meningen ofta inte syns, eller blir tydlig förrän en tid senare.

Den här gången verkar något ha förändrats lite. Inom mig. Det har blivit svårare att se det där ljuset. Jag har kämpat en lång tid efter en cykelolycka, kommit tillbaka mot alla odds. Tränat, jobbat hårt, skrivit vidare på mina berättelser och var vansinnigt glad. Jag vann! Till och med över ett försäkringsbolag som under lång tid ville slippa ta ansvar. Det omöjliga var inte omöjligt.

För bara drygt två veckor sedan var jag stark. Urstark.

För bara drygt två veckor sedan var jag stark. Urstark.

Men, så en morgon för drygt två veckor sedan, plötsligt utan minsta förvarning ett ryggskott med galen smärta. Som att få ett spjut rakt in i ryggen. Och jag trodde det skulle gå över. Icke, jag kom tillbaka och arbetade två dagar innan jag fick avbryta. Efter ett antal övningar sjukgymnastik blev allt ännu värre. I nästan två dygn har jag varit näst intill helt utslagen av smärta, en smärta som tar över allt. Det ska visserligen gå över, men det kan ta några veckor till…

Idag och imorgon skulle jag äntligen få vara på Bokmässan i Göteborg, min allra första bokmässa med min/vår skrivargrupps första bok, antologin Färgargårdens andar. Tåg och fint hotell bokat sedan länge för jag skulle ju fira nu! Tre noveller publicerade i en riktig bok. Äntligen på väg, ännu ett par steg mot mina drömmars mål, skulle jag fira ordentligt.

Till och med visitkort hade jag beställt. Och jag dristade mig till att lägga till ”författare” 🙂 Modigt värre! (Glömde i min iver bloggare och krönikör.) Och på baksidan, ett av mina favoritcitat ”Ingenting är omöjligt, bara olika svårt”. Nästan lite ironiskt med facit i hand.

Det blev ingen resa och inget firande. Jag lägger mig ned, drar upp täcket så att bara näsan sticker fram. Med undantag för enstaka promenader och några enkla övningar som ingår i ordinationen för läkande tänker jag ligga kvar här, ta alla nödvändiga piller för att härda ut och vila, fundera på livet, det outgrundliga.

Jag kan skriva, men bara en kort stund. Det här inlägget har skrivits i flera omgångar på små lappar under två dagar. Det är ändå tur att jag har orden för att försöka förstå det som sker i livet och vädra mina dystra tankar just nu. Att skriva lite, gör att jag förmodligen överlever den här prövningen. Sedan får vi se. Kanske orkar jag hitta tillbaka till orden så de där berättelserna jag bär på äntligen kan bli klara. Och idag kom faktiskt en idé om en ny berättelse till mig när jag låg där under täcket… Men utan förmåga att få den på pränt. Oerhört irriterande.

Dagens vy. Långt, långt ifrån Bokmässan i Göteborg.

Dagens vy. Långt, långt ifrån Bokmässan i Göteborg.

Den enda lilla fördelen med att befinna sig vid smärtans utpost är att en ser och känner de där små, men fina sakerna i livet. Det är som om känslan av allt blir starkare, tydligare. Eller kanske är det ett skriande behov av att försöka hitta något att hålla sig i. Som det vackra i musik, en stjärnklar natthimmel eller doften från vetet i värmekudden, en doft som påminner om vår, sommar och vajande fält. Och den där lite daggfriska doften i luften som smyger sig in när fönstret öppnas tidigt om morgonen. En svag doft från de enstaka blommor som fortfarande blommar i september. Solen som fortfarande kikar fram, trots att det är höst…

Jag nådde nästan hela vägen fram till Bokmässan. Nästa år kanske jag lyckas ta mig hela vägen dit, och kanske med en av mina helt egna böcker. Jag hoppas att det är som en av de underbara människorna i min närhet sa till mig, att den där positiva och starka Anni finns kvar inom mig. Hon behöver bara få vila lite. Ja, kanske är det just så. Hon behöver bara vila, läka och sen kanske hon kikar fram igen och går vidare, fortsätter skriva och följa sina drömmar, för att till slut nå hela vägen fram.

Lyssnar till den här musiken och tänker att det är hon, den där positiva kraften inom mig som spelar den för mig. Jodå, hon finns nog kvar där. Hon vilar bara lite.

Lev väl. Ta hand om varandra. Se till att följa de där drömmarna du har och börja kanske redan idag. På några få sekunder kan allt förändras.

/Anni

En mycket speciell dag.

/ annisvensson / 10 kommentarer

Anni Premiärbok

Idag är jag strålande glad och lycklig. Trots ett jäkligt irriterande ryggskott med osannolik värk som dämpas med allehanda preparat. På vägen hem från en fantastisk kickoff och konferens med härliga arbetskamrater, pep det till i telefonen. Ett sms med meddelande om ett paket från förlaget Roslagstext. Ett paket jag väntat på.

Det är boken! Den första riktiga boken där mina texter är publicerade. Jag har förmånen att ha tre noveller med i boken Färgargårdens andar. Förutom mina texter, så har femton andra begåvade författare också bidragit med noveller. Så roligt att vi rodde vårt gemensamma projekt i hamn! Heja oss!

Vi fick ett uppdrag förra sommaren på en skrivarkurs med författaren Kim M Kimselius. Vi skulle skriva noveller med ”spöktema”. Min första tanke var att näe, det där klarar jag inte. Jag har aldrig skrivit den typen av text i hela mitt liv. Men snart började idéer ta form och vips! så hade jag den första novellen klar och strax efter den andra och lite senare den tredje. Glädjen i att skriva och massor med inspiration av omgivningen, skrivarvännerna och Kim bara satte fart på orden. (Tack, tack, Kim, du fantastiska skrivarcoach och tack alla ni andra för stöd och pepp!) Efter lite puts, bollande och korrekturläsning under hösten, skickades novellerna in och blev godkända.

I juli i år träffades vi igen för att skriva och göra de slutliga korrigeringarna av vårt material och sedan gick boken till tryck. Och nu har jag den i min hand! Boken är blank, fin och har 420 sidor. En nästan magisk upplevelse idag, att få öppna den där lådan med tjugo böcker…

Det jag lärt mig det senaste året är så oändligt mycket. Det viktigaste är att inte ge upp, låta det ta lite tid, låta texten vila, läsa och läsa igen. Och stryka, ”kill your darlings”, det ligger så mycket i det uttrycket. Stryk! När jag läser mina noveller nu inser jag att mycket mer kunde strykas. Det är en bra lärdom inför det avslutande arbetet med min första egna bok. Den är på väg, vänner, den är på väg…!

Till dess, fira det här delmålet med mig! Köp gärna boken, läs den och berätta vad du tycker om mina noveller. Ge mig feedback på vad som är bra och vad som kan utvecklas.  Vill du ha ett signerat ex? Det går bra, beställ helst via adlibris.com så kan jag signera när vi ses.

Om du bor väldigt långt bort, mejla mig på annimysvensson@hotmail.com Annars finns boken att köpa både på adlibris.com och bokus.com och på Bokmässan i Göteborg 22-25 september, monter B09:20. Det kommer att bli ett foto där också, med mig och boken, vare sig ni vill eller inte 🙂

Vissa dagar är livet smått fantastiskt, trots ryggskott från helvetet. Och du kommer väl ihåg? Ingenting är omöjligt, bara olika svårt. (Tack Robert H för det citatet, kommer att hänga med mig livet ut, och det finns med på mina kommande visitkort…)

/Anni