Släppa taget och flyga?

 

anni_havet_morko_1802

Vid havet i lördags där jag ofta sitter och funderar över mina texter och annat i livet.

Jag har lämnat in terminens första uppgift. Linnéuniversitetets kurs i kreativt skrivande ska under våren ägnas åt våra egna projekt, vilket gör att jag nu i skolarbetet kan arbeta vidare med min bok. Vi får feedback från lärare och ger feedback till varandra och kan förbättra innehållet. Jag har inte vågat öppna upp responsen i tron att det kanske skulle bedömas som undermåligt. Men så var det inte, definitivt inte!

Så här inleder min lektor omdömet för den första inlämningsuppgiften i år (mitt större projekt, min första egna bok). Det stod mycket mer, men det avslöjar för mycket om handlingen.

”Det här är mycket bra. Det första kapitlet är rentav ypperligt. Du visar fin behärskning både av stoffet och dina uttrycksmedel. Du ger en bred och nyansrik bild av din upplevelse, och du väljer bildspråken med omsorg. De förtydligar, och de gör att vi dröjer kvar vid den gestaltade eller relaterade upplevelsen.”

Kan du tänka dig? ”Ypperligt”. Vilket vackert ord och jag är galet glad! Kanske går jag i mål med den där jäkligt svåra, men viktiga boken ändå till slut. Du som själv skriver och kämpar med en bok förstår den där bubblande glädjen. Det är stort att känna att man äntligen kommer vidare, att den där drömmen faktiskt kanske, kanske är inom räckhåll. Men å andra sidan är det massor av mer material som ska bearbetas.

Det har varit en fin helg på flera sätt då jag också fick korrektur på min fantasynovell ”De orörbara” i fredags och det var bara små, små saker som ska korrigeras. Jag fick även några ord i mejlet som gjorde mig otroligt glad och peppad inför släppet av boken i maj:

”Du skriver så vackert att det gör ont i bröstet när jag läser. Du måste, precis som Leona i berättelsen, släppa loss och pröva dina vingar! Det märks att du har gått flera kurser hos mig, och att du hela tiden strävar efter att bli bättre i ditt skrivande. Du ÄR författare, släpp taget och flyg!” /

Kim M Kimselius, författare och skrivarcoach

Tack, Kim! Ska försöka släppa loss… I maj kommer novellen med  i en novellsamling – Den magiska porten på Färgargården. Hoppas innerligt att du vill läsa den. Kommer att finnas på Adlibris och Bokus.

Jag har varit på middag med fina vänner tillsammans min dotter och en del annat oväntat kul har också hänt. Det går som bekant väldigt mycket både upp- och ner i mitt liv 🙂 En annan bra sak är att min fot har läkt och jag får åter igen på mig alla skor, även de med klack!

I helgen har jag suttit vid havet i tystnaden, tränat och lyckats återerövra de vikter jag tränade med innan fotoperationen i slutet av november. En mycket bra helg och start på veckan med andra ord. Imorgon är det dags att åka till Växjö igen för spännande föreläsningar på fredag och sen hela helgen fri för att skriva, träna och kanske lite bus.

Och nu ska jag definitivt fortsätta skriva. Det kanske blir en bok till slut, det kanske till och med blir flera, men vilken oerhörd tid det tar…

Det gäller att släppa taget om det jäkla tvivlet och våga tro. Och aldrig, aldrig ge upp.

It´s the possibility of having a dream come true that makes life interesting. 

/Paul Coelho

/Anni

 

Annonser

Vad är det med havet?

Dryga sex veckor har gått sedan min fotoperation. Igår fick jag äntligen slänga kryckor och fotpjäxa och som jag har längtat efter den dagen. Den sista tiden kände jag mig oerhört låg, även om det var en planerad operation och jag visste att läkningen skulle ta tid. Men jag visste inte att det skulle bli så svårt för mig att vara beroende av att få hjälp med nästan allt. Bland det första jag lovade mig själv att göra när jag kunde gå och köra bil igen var att träna och ta mig till havet. 

Det jag lovade mig själv har jag gjort idag och vilken glädje att kunna sätta sig i bilen med musik på högsta möjliga volym. Friheten att kunna åka precis vart jag vill. Den känslan! Wiiiiihoooo! Det är såna där saker en tar för givet i vanliga fall, och åter igen har jag blivit påmind om hur betydelsefulla de där små sakerna i livet är.

Först till gymmet där jag inte varit på drygt sex veckor. Jag var fundersam över hur mycket jag skulle orka, hur mycket jag tappat i styrka då jag bara ”mesat” runt hemma på en yogamatta ett fåtal gånger. Det kändes himla roligt att vara tillbaka (ja, det är sant!). Jag har längtat så otroligt mycket till träningen som oavsett livets händelser i övrigt gör att jag känner mig stark och glad. Det gick långt mycket bättre än jag kunnat tro. Jag fick kliva ned ett, ibland två pinnhål på vikterna men inte mer. Jag satsar på att vara tillbaka i tidigare form och vikter inom sex veckor. Det bör inte vara några problem när jag nu jag återgår till ett par, tre pass i veckan. Träningen är verkligen bra, den gör underverk. Kanske de berömda endorfinerna?

Anni gym 2018

Tillbaka på gymmet! Yay!

Sedan var det dags att åka vidare till en av mina favoritplatser vid havet, Farstanäs udde för att ta en kort promenad och träna den ömma foten som fortfarande är rejält svullen. Vädret idag var grått, vinterkylan nöp i kinderna, foten värkte, men det gjorde ingenting alls. Ena sidan av udden var helt stilla, tyst.

Farstanas 180113_1

Den sida som var lugn och tyst. Bara jag och två svanar 🙂

På den andra sidan var det ganska hård vind och vågor. Vågornas enformiga slag mot klipporna bildade som alltid ett rytmiskt ljud. Jag stod där en stund och funderade över varför havet är så speciellt för mig.

Jag tror att där vid havet, skogen och klipporna känner jag mig levande. Allt är ärligt, sant och där finns också ett alldeles speciellt ljus. Tankarna kan vandra fritt och jag blir medveten om vad jag faktiskt kan och inte kan påverka. Bara jag kan bestämma hur jag ska må genom att inte låta andra människor eller yttre omständigheter påverka mig. Det har varit en del negativa händelser den senaste tiden. Nu hoppas jag på ett lugnt år där jag får möjlighet att koncentrera mig mitt roliga jobb, min dotter, vännerna som alltid finns för mig och skrivandet.

Farstanas 180113_2

Den andra sidan av udden med vind och vågor.

Jag är efter träning, lyssnande på bland andra Kent, Kenny and the Foodboxes, Coldplay och en stund vid havet vid skapligt gott mod. En tung period är över. Nu ska jag göra ett försök till att fortsätta skriva på det som ska bli min första egna bok. Håll gärna en tumme för att vägen framåt håller sig någorlunda rak. Boken måste, måste skrivas klart. När du en dag kan och förhoppningsvis vill läsa den kommer du att förstå varför.

/Anni

Ps. Det finns en tjej som heter Dao och som igår gjorde en lysande version av Coldplays ”Fix you”. Nästa nya stjärna?

 

Varför skriver jag?

 

farstanas 170813

Farstanäs naturreservat, en av mina favoritplatser vid havet.

Idag har jag cyklat, suttit vid havet, lyssnat på musik och författaren Fredrik Backmans briljanta sommarprat. Det var hög igenkänningsfaktor i mycket av det han berättar. Jag har precis som Fredrik inte alltid hittat min plats i det verkliga livet. Däremot har jag alltid, alltid funnit en plats bland orden, i skrivandet och i berättelser. Både egna och andras berättelser.

Är detta svaret på frågan om varför jag skriver? Eller handlar det kanske om att vår tid på jorden är begränsad och att jag vill försöka göra mig odödlig genom mina texter? Om mina ord finns kvar finns en liten del av mig kvar även om jag kroppsligen en dag är borta.

Eller handlar det om att i berättelserna jag skriver kan jag styra över allt? Där är det jag som bestämmer, det är jag som har makten över vad som sker och inte sker. Något som är omöjligt i det verkliga livet.

Det där har jag funderat en hel del på under kvällar och nätter när jag suttit ensam vid tangenterna eller med penna och anteckningsblock vid havet. Jag tror det handlar om allt det jag beskriver ovan, men att det mest handlar om att jag är en skrivande själ som helt enkelt inte kan låta bli. Att skriva är för mig nästan lika nödvändigt som att andas. Det finns ord och berättelser som kräver att få komma ut. Det är som om jag behöver orden och orden behöver mig.

farstanas 170813 nr 2

Idag fick cykeln följa med till havet. Jag och cykeln har ett komplicerat förhållande sedan en olycka för tre år sedan. Sakta men säkert har vi blivit vänner igen.

Ända sedan jag lärde mig läsa har jag läst massor med böcker. Någonstans där i böckernas värld, bland bibliotekets hyllor fyllda med kloka ord, kunskap och äventyr väcktes en lust att skriva själv. Sedan dess har jag älskat att skriva. Ibland är det för att söka svar på frågor jag funderar på, förstå hur världen fungerar, ibland för att prova hur olika ord passar ihop. Ibland skriver jag för att bli av med känslor jag bär på, för att jag är ledsen eller bara för att det är så himla roligt. Då och då är det för att det är en berättelse som kräver, måste få bli skriven. Skrivandet ger mig bra saker – glädje, energi eller bara lugn och ro, beroende på hur jag känner mig just där och då i stunden. Ibland handlar det om ren och skär frustration när det inte blir som jag vill, eller orden inte kommer, och jag har förstått att det är så för de flesta som skriver.

”You can make anything by writing”. /C.S Lewis

Sedan långt, långt tillbaka i tiden har jag burit på en särskild berättelse. Redan när jag var fjorton år bestämde jag mig för att den skulle skrivas. Men av flera olika anledningar dröjde det länge innan jag skred till verket och verkligen bestämde mig för att det där löftet skulle uppfyllas. Nu är jag i alla fall på väg och målet är att jag ska vara klar i år med mitt första större verk. Är du mer nyfiken på just den berättelsen? Kika här: Vad skriver jag om? Och här: Ett brev till dig

Under tiden jag arbetat med de större skrivarprojekten har jag försiktigt provat mig fram. Vill någon läsa det jag skriver? För att få svar på den frågan gästbloggade jag för några år sedan hos nätverket Give it forward. Det gick bättre än jag kunnat drömma om. Många (över 20 000) läste, gillade och delade det jag skrev, vilket ledde till att jag startade den här bloggen för att testa lite till. Ett exempel på gästinlägg jag gjorde: ”Dröm inte det du vill göra. Gör det du vill göra.” Framgången gav även mod och energi till att fortsätta arbetet med mina berättelser.

För ett par år sedan läste jag ett spännande inlägg på Debutantbloggen av Felicia Welander – ”Skulle jag skriva om ingen läste?” Det där har jag också funderat mycket på och svaret är för min del ja, men precis som Felicia skulle jag nog inte ägna lika mycket tid åt skrivandet om jag inte trodde att någon så småningom vill läsa. För jag ser en mottagare långt där borta i fjärran. Det jag skriver är för någon annan på andra sidan. Förhoppningen är att just mina berättelser framför allt ska beröra men också väcka funderingar, kanske hjälpa eller inspirera människor.

Jag har alltid skrivit i olika former, dagbok, poesi, noveller, korta och längre berättelser och på senare tid krönikor i tidningen Allas och för lokaltidningen i Södertälje. Jag debuterade förra året som författare i novellantologin Färgargårdens andar och i våras publicerades min första egna e-novell (Joelsgården förlag): Premiär för min första e-novell – En berättelse från ovan

En berättelse från ovan_omslag

Omslaget till den första e-novellen är gjort av min äldsta bror. Jag blir lika glad varje gång jag ser det. Ett delmål nåddes i våras och jag älskar omslaget.

Något som driver mig framåt är att jag har också alltid har ett mål. Oavsett vad jag vill göra så behöver jag ha ett tydligt mål och ett tydligt varför. Jag hoppas och tror att mina böcker en dag ska bli utgivna för att sedan äntligen (enligt Författarförbundet) kunna kalla mig författare. På riktigt.

Som jag nämnde i inledningen lyssnade jag idag på författaren Fredrik Backmans (skrivit bl a En man som heter Ove) fantastiska sommarprat. Det var oerhört intressant med många bra tips kring hur man som kreativ människa kan nå sina drömmar. Hög igenkänningsfaktor när han berättar om livet, skrivande, kreativitet, glädje och inte minst tvivel. Här kan du lyssna.

farstanas 170813 nr 3

Platsen för dagen. Jag hann lyssna både till havets vågor och Fredrik Backmans inspirerande sommarprat.

Om du skriver, varför skriver du? Har du en favoritplats som ger dig inspiration för skrivande eller annat?

/Anni

Ps. Jag har de senaste veckorna arbetat med en ny, längre novell – De orörbara. Trodde inte att jag någonsin skulle lyckas slutföra den. I fredags kväll blev den klar, totalt 30 000 tecken 🙂 Nu återstår en del finjusteringar. Den första testläsaren tyckte väldigt mycket om den och det känns fantastiskt!

En dröm blir verklighet!


Jag sitter på ett tåg på väg mot skogarna i Småland och Blekinge där jag ska vara med på en skrivarkurs. Funderade på vad mitt nästa blogginlägg skulle handla om och eftersom jag inte kom på något omedelbart så öppnade jag min mejl. Och där mina vänner – fanns ett meddelande som jag var tvungen att läsa två gånger. Avsändare Linnéuniversitetet och det stod ”Antagen”.

Nu kan jag knappt sitta still på tåget. Jag får hålla hårt i armstöden för att inte studsa upp och ner. Vill bara skrika högt, hoppa runt och göra tjolahoppsasteg! Fira, dricka champagne och krama alla jag ser!

Tänk att jag har kommit in på en utbildning jag bara drömt om och jag trodde inte det skulle vara möjligt men det är möjligt! Jag brukar ju säga att ingenting är omöjligt om viljan, passionen och engagemanget finns och det är helt rätt. Det fungerar uppenbarligen. Jag kom in med ett antagningsprov som bestod av en novell, vilket känns extra fint eftersom jag då blivit bedömd på det jag skrivit och att det uppfattas som tillräckligt bra.

Jag ska läsa Kreativt skrivande, del 1 på distans, halvfart. Det innebär att jag både kommer kunna jobba vidare som kommunikatör och samtidigt studera ett ämne jag älskar. Något som är en absolut dröm, den största drömmen näst efter att få ge ut mina böcker och noveller. Jag kommer få möjlighet att skriva mer och samtidigt förbättra mitt skrivande. Nyp mig i armen! Det händer verkligen nu. Det händer.

Hurra! Kramar till hela världen från ett tåg någonstans i vackra, södra delarna av Sverige.


/Anni

Fragment ur ett skrivarliv

”Att leva eller skriva, det är frågan”. Kanske en uttjatad klyscha? Just den meningen inleder tidningen Skrivas ledare (nr 3, 2017) och den beskriver och påminner mig om ett dilemma jag befunnit mig i den senaste tiden.

Ord och mängder med berättelser finns där, pockar på och vill ut. Det har blivit alltmer tydligt att jag måste skriva men något har hindrat mig som jag berättade om i De oräddbara. Häromdagen blev det klart för mig vad ett av hindren bestod i. Jag  har för mycket runt omkring mig som tar tid och energi vilket gör att skrivandet inte får det utrymme som behövs, vare sig i tanke eller utförande. Nu har jag fattat ett viktigt men svårt beslut om att en av dessa saker måste väljas bort. (Jag kommer berätta mer om det senare.)

När jag väl landat i beslutet kände jag nästan omedelbart hur skrivarglädjen och lusten att skriva återvände. Men jag lydde inte känslan som sa till mig att ta upp pennan direkt utan fokuserade istället på att läsa ett par böcker som visade sig vara utmärkt inspiration. Det var ”Spådomen – en flickas memoarer” av Agneta Pleijel och ”Kanske är det allt du behöver veta” av E. Lockhart. Dessutom läste jag i tidningen Skriva novellen ”Min kompis Robin” som vunnit en skrivartävling på tema ”blodet” (Skriva, nummer 3, 2017). En kort men välskriven och intressant novell med tilltalande språk, skriven av Anela Resic. Att läsa novellen gav mig det sista som behöves för att hitta tillbaka till orden. Jag skriver igen!

Det handlar inte om långa sammanhängande berättelser eller ens kapitel. Det är mer av fragment. Med penna och papper har jag hittat tillbaka till den där härliga känslan av att allt är möjligt. Penna mot papper i såna här perioder ger mig en särskild känsla av närhet till orden och skapandet. Om du som läser detta skriver själv, känner du igen dig i det?

En vän som också skriver sa nyligen att han skriver men bara fragmentariska bitar. Tänkt på det han sa och alla dessa saker sammantaget verkar ha öppnat upp flödet av ord igen. En kombination av inspiration från andra människors berättelser och insikten att en del av det jag gör idag behöver tas bort för att ge luft åt annat som måste få plats. Jag blev också påmind om att det inte behöver vara färdiga kapitel eller en färdig berättelse. (Ibland får jag ett enormt flow vilket gör att en hel novell nästan skriver sig själv men inte just nu.) Att fragment kan duga bra blev ännu en dörröppnare och jag minns att det var så jag började en gång för många år sedan. Fragment som sedan fick gott om tid att växa fram till en helhet.

Det känns himla fint och idag har jag firat med att investera i en ny skrivarbok. I bok- och pappershandeln Tudda Galumpan som jag hade förmånen att ha en föreläsning hos förra året (läs mer: Något av det mest magiska jag varit med om) hittade jag idag den perfekta skrivarboken i brunt och guld. Framsidan  kan vändas upp och ned. Framsidestexten är densamma – Journal. Lite magiskt, precis som skrivandet.

Jag är tillbaka och den nya skrivarboken börjar fyllas med ord. En novell-idé för sommarens skrivarkurs med tema fantasy har tagit sina första trevande steg. Det handlar om skira älvor med spröda vingar, skärpt intellekt och urstarka krafter.  Men med en oförmåga som gör att de tvingas leva i mörkrets skuggor.  Titeln är ”De orörbara”.

Att skriva är att leva. Att leva är att skriva. Min tid kommer.

/Anni

Premiär för min första E-novell; En berättelse från ovan

Omslag: Tony Svensson, artura.se

Hurra! En av de stunder jag väntat på är äntligen här och ytterligare en milstolpe är nådd. Det är premiär för min allra första e-novell. Från och med idag finns den att köpa på Adlibris och Bokus. 

E-novellen En berättelse från ovan har med sin inledning vunnit pris i en skrivartävling, anordnad av Litteratursalongen.

Berättelsen handlar om vad som händer med oss människor när hjärtat slutar slå, när vi dör. Kanske är det något vi inte kan föreställa oss. Fram till nu.

En medelålders kvinna lever sitt liv i hög fart och så effektivt som möjligt. Utan att reflektera över vad som egentligen är viktigt eller vad hon egentligen vill. Hon drabbas oväntat av sjukdom och därefter blir ingenting som förut. Det visar sig vara för sent att uppfylla alla de där drömmarna hon bar på. I alla fall på det sätt hon tänkt sig.

En berättelse om att våga följa sina drömmar innan det är för sent. Och om tro, hopp och att döden kanske är något annat än vad vi kunnat tro eller vågat hoppas på. En berättelse om en plats vi inte kan se. Tänk om det finns en annan dimension där vi återser människor vi saknat, men kanske på ett annat sätt, i en annan form? Det vi inte kan se, kanske ändå finns. Tänk om…

Mina tankar kring berättelsen
Min förhoppning är att novellen ska leda till samtal om både livet och döden. Vad gör vi med vår tid här på jorden? Följer vi våra innersta drömmar och önskningar eller har vi för bråttom för att känna efter?

Många människor har svårt att tala om döden och en del bär på sorg och saknad efter nära och kära. En smärta och sorg som är svår att lindra. Med den här berättelsen vill jag också inge hopp och väcka en tanke om att döden kanske inte är vad vi tror. Tänk om varje slut är en helt ny början? Jag har inspirerats av både egna upplevelser och av andra människors berättelser. Människor som förlorat någon närstående. Och som mött en fjäril…

Om mig (om du inte visste det här förut)
Jag heter Anni My Svensson och jag är skribent, krönikör, författare och förläggare. Uppvuxen i Södertälje, numer boende i Järna, ett par mil söder om Södertälje. Vill genom mina berättelser inspirera, beröra, sätta ljus på viktiga samhällsfrågor och förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Jag har som mål att ge ut min första, egna bok på temat ”Ingenting är omöjligt” under 2017. Arbetar som kommunikatör, skriver på fritiden noveller, böcker, krönikor och bloggar (publicerad bl a i Allas, Länstidningen i Södertälje, i en novellantologi och i böcker om hälsa).

Vill du läsa e-novellen En berättelse från ovan? Hoppas det!
Den finns att köpa från och med idag den 18 april på Adlibris och Bokus. Yay!

Du får jättegärna berätta vad du tycker när du har läst och vill du skriva en kort recension skulle jag bli mer än superduperglad. Nu fortsätter arbetet med mina större bokprojekt och med del två av denna novell som plötsligt kom till mig igår.

Obeskrivligt glad idag över att jag nått så här långt, men också lite orolig och fundersam. Mina ord och min alldeles egna, första e-novell har fått vingar. Vad ska ni tycka…?

/Anni

Ps. Tack Joelsgården Förlag för allt arbete, Artura Photo Art för hjälp med omslaget och tack till alla som stöttar mig på min skrivarresa. Utan er vore jag inget.

12 tips för att marknadsföra en bok.

Foto: Lacie Slezak, unsplash.com

Jag har ännu ingen helt egen bok att marknadsföra, men den saken jobbar jag på. Stenhårt. Tills den första är klar (och det ska den bli) förbereder jag allt möjligt bakom kulisserna. Ofta stöter jag på intressant material om skrivande som jag samlar på mig längs vägen. Idag tänkte jag dela några marknadsföringstips eftersom jag själv är kommunikatör och hör att många suckar när det kommer till den här frågan. Nu behöver du inte sucka längre, det är roligt!

Det här känns extra kul att dela eftersom jag själv jobbar med kommunikation. Har lång erfarenhet av både intern kommunikation och extern kommunikation/PR. Jag har samlat på mig en del tips som jag hoppas att fler kan vara hjälpta av.

Så till min konkreta tipslista, del 1. En dag kanske det även blir en del 2 eller en e-kurs av det här (PR-tips) och lite annat som är bra att veta när man ger sig iväg för att nå ut med sin bok eller annat man vill marknadsföra.

Exempel på saker du kan göra innan din bok är klar:

  1. Skaffa en hemsida om du inte har någon. Om du inte har tid eller resurser på att göra något avancerat kan du t ex använda about.me Superenkelt och kostnadsfritt. Lägg sedan in läken till din hemsida i e-postens sidfot, på dina visitkort etc. Här är ett exempel på hur det kan se ut:
  2. Skaffa visitkort. Fundera igenom titel och annat. Kanske har du en ”tagline”, en enrading om din bok, ett citat eller annat som visar vem du är? Kan med fördel även användas även på hemsida och i blogg. Finns många som erbjuder enkla visitkort. Ett exempel som jag testat är vistaprint.  Fungerar utmärkt och blev fina kort:
  3. Anlita en duktig fotograf och ta professionella författarbilder. Våga sticka ut näsan brukar jag säga. Gör något annorlunda, personligt, men se till att dina bilder finns i högupplöst format för tryck och lågupplöst för digitalt användande. Liggande och stående format, porträtt och helfigur.  Det kan ju hända att någon villintervjua dig och ta egna bilder, men det kan också vara kort om tid för en journalist och då är egna pressbilder bra att ha.
  4. Förbered din enrading, en kort beskrivning, en ”pitch” av din berättelse. Mer kloka ord om Enradingar & Synopsis i Evas Karlssons blogg. Tack Eva! Den kommer du ha användning för. Ofta.
  5. Starta en blogg och konton i sociala medier om du inte redan har det. Dela din skrivarvardag, utmaningar, framgångar och skrivartips. Är ofta intressant både för läsare och skrivare. Det kommer ett separat inlägg om hur man enkelt startar en blogg och tips kring innehåll m.m.
  6. Sök efter skrivarbloggar som t ex Debutantbloggen och Läsa & Skriva. Fråga om du kan få gästblogga om något intressant ämne kring skrivande. Du kanske sitter på superkloka idéer som andra kan ha glädje av? Sharing is caring och leder ofta till nya följare (och kanske läsare om du har tur).
  7. Ta kontakt med bokbloggare som kan recensera din bok. De har ofta långa rader av böcker att läsa. Var ute i god tid och presentera din bok för att väcka intresset, undersök om de kan tänka sig att läsa din bok och meddela ungefär när i tiden det kan vara aktuellt med en recension. Tips på stora bokbloggar i Sverige. Tack Cision!

Exempel på saker att göra när din bok är klar:

  1. Skriv  och skicka ut en nyhet, ett pressmeddelande. Glöm inte att ha dina pressbilder klara innan. Publicera på hemsidan alt. bloggen, dela i sociala medier. Ta personlig kontakt med lokala medier som tidningar, radio, tv och poddar. Mejla gärna, men följ upp med ett telefonsamtal och presentera dig. Tänk noga igenom innan vad du vill säga. Vad är så intressant med dig och/eller din bok att de skulle vilja göra en nyhet? Varför skulle någon vilja läsa? Bra att fundera på innan.
  2. Skapa en annons på Facebook så tidigt som möjligt. Gärna redan när boken finns att bevaka hos t ex nätbokhandlare som Bokus och Adlibris.
  3. Boka in så många signeringar som möjligt i samband med att din bok släpps. Glöm inte bort de lokala butikerna och biblioteken. Det behöver ju inte bara vara bokhandlare. Det kanske finns de som tycker det är jättespännande med en lokal författare runt hörnet.
  4. Fortsätt vara aktiv i sociala medier och dela det som känns rätt och är intressant kring ditt skrivande och boken. Mitt tips är också att våga vara personlig, inte privat, men personlig för att väcka intresse. Genuina människor som bjuder på sig själva och har en stark passion för något är ofta intressanta. Eller hur?
  5. Prata om boken i alla sammanhang där det är möjligt och känns rätt. Jag har upptäckt att många blir väldigt nyfikna när man berättar att man skriver. Berätta för alla som vill höra! Det ena kan leda till det andra. Jag fick förmånen att tala om mitt skrivande på just det sättet: Något av det mest magiska jag varit med om
  6. Sök upp bokmässor och boka plats i god tid. Ju tidigare desto bättre. En del verkar bli fullbokade snabbt.
  7. Det sista och kanske viktigaste. Det är ett hårt arbete och det finns massor att göra. Ge inte upp! Om du tror på din idé och din bok och jobbar enträget så kommer det att ge resultat.

Lycka till! Och har du några frågor eller funderingar, tveka inte att fråga. En dag kommer även jag behöva hjälp. Låt oss hjälpa varandra, vi som bestämt att vi ska göra det här jättesvåra, men fantastiskt roliga!

/Anni

Ps. Jag fick inspiration till det här inlägget från Debutantbloggens Christina Schiller och hennes inlägg Låt oss prata marknadsföring. Läs även det. Superbra!

Vad jag skriver om.

anni-feb-2017

En blåsig dag vid havet, Mörkö. En plats där jag hämtar energi och inspiration.

En av de vanligaste frågorna jag får när jag berättar att jag skriver berättelser är ”Vad skriver du om?” Jag har länge försökt hitta korta formuleringar för att snabbt beskriva just det och fann ett superbra blogginlägg om ”enradingar” som hjälpt mig på traven.

Jag vill tacka Eva Karlsson med bloggen riktigare. com Det var där jag läste om ”enradingar” för första gången och om en bok av Fredrik Lindqvist som heter ”Att skriva filmmanus”. Jag fick en verklig aha-upplevelse! Här i Evas fina blogg kan du ta del av alltihop som inspirerade mig: ”Enradingar & synopsis”

Filmmanus har både olikheter och likheter med ett bokmanus. När det gäller att beskriva innehåll kort tycker jag att det fungerar utmärkt i båda fallen att använda sig av ”enradingar”.

Standardformeln för en enrading är: [Filmens eller bokens titel] handlar om en [beskrivning av huvudpersonen] som [vad huvudpersonen gör] för att [vad personen vill].

Utifrån det har jag nu grunnat på mina längre berättelser och försökt formulera enradingar. Håll i er, för här kommer den första. De övriga, bland annat en spänningsroman med inblick i säkerhetsbranschen och ett spektakulärt rån kommer inom kort…

”Och bortom ett leende”
Handlar om en ung och vilsen fjortonårig flicka med självskadebeteende. Hon har förlorat tron på livet och tappat bort sig själv. Men en natt när hon bestämt sig för att inte leva händer något som gör att hon återfår hoppet. En vändpunkt där hon väljer ljuset framför mörkret. Hon bestämmer sig för att leva och når till slut efter en lång kamp, sina drömmars mål.

Ett citat har följt mig genom livet och jag har valt att inleda denna berättelse med just det citatet. Jag vet inte när jag först hörde eller läste det, men det är en text skriven av Carl Gustaf Jung (1875-1961 filosof, författare, psykolog m.m.) Jag tycker det är värt att påminnas om att oavsett vad som händer oss eller vad vi är med om, så kan vi hitta sätt att ta oss vidare framåt.

Från och med nu kommer jag aldrig kunna glömma. Texten kommer inleda min första egna berättelse och nu sitter de två raderna även på min arm. Jag bestämde mig för många år sedan att göra två tatueringar. Nu är den första äntligen klar och jag bockar av ytterligare en sak på min ”bucketlist”.

Duktiga Cecilia Pisano på House of Pain.

Duktiga Cecilia Pisano på House of Pain. Det gjorde inte ont, inte alls. (Foto: Tony Svensson, artura.se)

Pågående arbete.

Pågående arbete. (Foto: Tony Svensson, artura.se)

anni-tat-3

Det färdiga resultatet och jag är så jäkla nöjd.

Nu ska jag kika på Mello med min dotter och två av hennes kompisar. Så småningom ska jag fortsätta skriva och bli klar min första egna bok och sedan alla de andra. Hoppas du vill hänga med och se om jag lyckas…

/Anni

Gupp på vägen.

gupp

Har du också stått där snopen och undrat vad tusan det är som händer? Kanske funderat över meningen med en del saker som sker och att det kanske är dags att ge upp. Åtminstone att det är dags att släppa taget om dina drömmar.

Ibland sker de där sakerna nästan samtidigt. Det där som får en att vackla. Lagen om alltings jävlighet, slumpen, en påminnare om livets skörhet för att du inte ska bli för bekväm. Eller kanske bara ett universums test för att se om du är stark nog? Fuck your dreams istället för Follow your dreams.

Well. Det där har jag funderat över. Massor. Hemma, vid havet, i skogen, i gymmet och i bilen för att nämna några platser. Under en längre tid har jag verkligen försökt styra mot mina mål.  Vara en bra mamma, göra ett bra jobb som kommunikatör (helst vara bland de bästa) och att i år bli klar med två nya noveller och min första helt egna bok.

Hur svårt kan det vara? Jag har ju hållit på ett tag. Jäkligt svårt har det visat sig. Gång på gång kommer nya hinder på vägen eller gupp som jag valt att kalla dem. Stora gupp.

Det nästnäst senaste av de lite större var ett smärtsamt ryggskott. Ett spjut i ländryggen som envist höll sig kvar i ett par månader. Efter det ett besked om att jag måste flytta ut ur min nybyggda lägenhet under två veckor snarast. Badrumsgolvet felbyggt, lutningen mot golvbrunn är obefintlig. Dessutom ett antal andra fel som innebär grävande, bankande, borrande typ alla dagar i veckan – sedan i juli. Bara en fråga återstår att lösa – var ska jag bo?

Det näst senaste guppet och ett av de värsta hittills kom att handla om liv eller död för en närstående och älskad person. Jag hann inte mer än landa från min resa där jag fått vila efter ett turbulent år med galet många gupp. En resa där jag återfunnit inspirationen, ideerna och lyckats skriva tjugoen sidor ny text. Bara några timmar senare satt jag på en intensivvårdsavdelning med döden flåsandes i nacken.

Från himmel till helvete fick en ny innebörd och knockouten var ett faktum. Inte direkt. Jag lyckades pendla ett gäng dagar och mil till och från sjukhuset, hålla hoppet levande och arbeta. För att det var nödvändigt för mig att få vara där.

När faran var över eller läget åtminstone stabilt – då föll jag. Jag blev sjuk, jättesjuk. Jag är stark som en björn, men inte oövervinnerlig. Jag ser att just här var det inte så konstigt att jag blev sjuk, men inte desto mindre irriterande.

Hinner bara blinka så kommer mer trubbel. Saker jag väljer att inte berätta om då det berör andra i min närhet. Det blir för personligt, men det är nya och enormt stora gupp att klättra över.

En stund blev jag matt. Så matt och arg att jag tänkte radera alla skrivna filer som har med mina novell- och bokprojekt att göra. Radera bloggen. Sluta skriva. Ge upp. Kasta in den berömda, fucking handduken. Ta död på drömmen för gott.

Men så händer något. Jag kan välja att lägga mig ned vid guppet, kika upp över kullen ibland och försöka se vad som hade kunnat hända om jag orkat klättra över. Bara en gång till.

Jag har bestämt mig för att klättra. Igen. För att jag måste. När jag skriver mår jag som bäst och orden måste få komma ut. Men kanske ännu viktigare är att en del av de berättelser och texter jag skriver förhoppningsvis kommer att göra nytta. Kanske för några, kanske för många. Men om det jag gör bara är till nytta för en enda människa så har allt varit värt det och jag älskar ju att skriva. Det verkar inte vettigt att ta död på det man älskar, även om det går trögt ibland och även om livet kommer emellan.

Så vet du vad? Jag ska banne mig ta mig över det nya guppet. Jag är en klättrare. En trött klättrare, men en som aldrig, aldrig ger upp. En dag står jag och signerar min första egna bok (förhoppningsvis är du med mig då) och med den målbilden klättrar jag. Igen.

/Anni

Om vila, en ny novell och en storm

I tre dagar har jag gjort typ ingenting. Tittat på och lyssnat till havets brus, låtit vinden rufsa om mitt hår. Gjort ett enda inköp – en hatt. Läst lite och varit i solen. Ätit massor med god mat och exotiska frukter, sippat på en och annan Margarita, Mai Tai och Pina Colada. Ensam.

Ensam är något som många kommenterat.  ”Reser du helt ensam till Thailand? Oj, vad modigt!” eller vid middagarna här på hotellet; ”Men, Anni du är så välkommen att sitta här med oss. Det kan väl inte vara så kul att sitta där helt själv?” Men jag har förklarat att jag försöker vara författare en del av min tid och samtidigt pekat på min skrivar- och anteckningsbok som jag burit med mig i väntan på inspiration. Och de har förstått. Tror jag. Men de som nog inte förstått är de som arbetar i hotellets restaurang. De kanske tror att jag är en sån där resereporter som rapporterar om olika platser. De är för artiga för att fråga om min anteckningsbok och penna som funnits med vid varje måltid (frukost, lunch och middag) och jag är så glad åt den fantastiska servicen att jag inte säger något alls, mer än tack! 🙂

Jag har inte behövt vara ensam. Jag VILL vara ensam. Fått inbjudan att vara med på andras middagar och det är jag så himla tacksam för (TACK! Ni vet vilka ni är, fina människor här på hotellet), men jag har vänligt tackat nej och istället ägnat mig åt det jag kom hit för. Vila och ett försök till att hitta ny skrivarinspiration. Jag har deadline den sista februari på ett par noveller och lite längre fram i år min första helt egna bok.

Fick en del ideer igår och så idag kom det. Inspirationen. Tjugoen handskrivna sidor på stranden. Fem karaktärer, början, handling och slut. En ny novell, den första i genre deckare/thriller eller kanske till och med lite åt hållet erotic crime. Berättelsen utspelar sig på Arlanda, på ett flyg och i Thailand…

Just nu känns det bra, men imorgon kan delar eller allt åka i papperskorgen. Det där är något man inte vet förrän långt senare när tvivel och redigering och åter redigering är klart. Men poängen kvarstår. Genom vila, miljöombyte och egentid kom inspiration, energi och ideer tillbaka 😊

Idag var det någon som förutsett regn. Hittills har det varit fel. Hotellägaren har dock viss oro i blicken och han sade tidigare idag;  ”Tomorrow the storm and heavy rain will hit us”.  Well, nu har jag hört om regn, storm och översvämningar i drygt en vecka. Under tiden har solen bränt min näsa tvärröd och mycket tråkiga nyheter från Sverige är det som har ”hit me” hittills.  Tyvärr kan jag inte göra ett dyft åt det när jag befinner mig här. Hur gärna jag än skulle önska och vilja, men det är saker jag kommer behöva ta tag i när jag kommer hem.

Nu har jag fått sol i tre dagar av sex möjliga. Alltid nåt och jag är tacksam som tusan! Jag hoppas kunna åka till ön Koh Mook imorgon där det finns en tjej som likt  mig är på ”ensamkonferens”. Vi hamnade bredvid varandra på planet hit till Thailand, så jag hade mycket trevligt sällskap på den låååånga flygresan. (Tack, Caroline för det nya ordet och för trevligt sällskap. Hoppas vi syns imorgon eller måndag och om inte vet du varför! En storm. Typ.) Jag sippar vidare på en Margarita, lägger in den nya novellen i datorn, börjar kanske redigera efter middagen och beach partyt som väntar och hoppas att han har fel, den där hotellägaren. Och om inte, så får jag väl rida ut den stormen också.

Till sist en av mina absoluta favoritlåtar som en av mina bröder skickade mig idag som en påminnelse. Både låten och texten är fantastisk. Och har du inte sett filmen där den är med, ”Meet Joe Black” så se den! Tack, Tony det var precis vad jag behövde idag.