Skogsterapi och skrivande som livsmål

En av mina favoritplatser i min närhet, Mörkö.

Under den långsamma vandringen på skogsstigen idag gick mina tankar till en av novellerna i min novellsamling som jag hoppas kunna skriva klart i höst. (Om helsikessmärtan viker hädan). Den är skriven med inspiration från skogen och titeln är Träd. En sorglig historia om sånt som skaver, om livet, om döden, men den har ett ljust slut, likt resten av berättelserna.

Jag tänker att en dag kanske den där novellsamlingen kan bli klar och kanske blir den utgiven så att du kan läsa. Och kanske får jag se mitt namn på en bokrygg på en av bibliotekets hyllor. Det är fortfarande en stark drivkraft och ett av mina livsmål. Mina karaktärer har mycket att berätta 😊 Det är en av flera saker som gör att jag fortsätter kämpa trots att jag har en smärta som är svår att beskriva med ord. Jag har också väldigt fint stöd från många håll. Stort och innerligt tack! ❤️

Intill landsvägen på Mörkö 💙

Ikväll mår jag lite bättre, har lite mer energi, lite mindre värk. Är det fascian (bindvävsmassage), promenaderna i skogen och vid havet, vilan, mindfulnessövningarna, akupunkturen eller träningspasset jag kämpade mig igenom igår? En perfekt kombination? Det går inte att säga.

Ett värkigt träningspass igår men det gick.

Kanske blir det en riktigt bra dag imorgon?

Varje dag nytt hopp, och kanske en ny början.

/Anni

Tid

Fick välbehövlig, mjuk, lång massage igår och då händer något med smärtsignalsystemet. Det är som om det lugnar ned sig, saktar in, vilar.

Det gav mig välbehövlig sömn i tio timmar och känslan varade till runt lunchtid idag. Sedan är allt igång igen, inte på samma nivå som innan, men nästan. Noll energi, noll. Fyller på med alla mediciner. Igen. Vilar, väntar på att de ska verka. Och försöker skriva mig ur frustrationen. Tungt när även händerna, mitt livs verktyg stretar emot.

Tid

Veckor, dagar, timmar och minuter.

Allt, allt, livet.

Allt jag längtat till.

Rinner genom mina fingrar.

Något som ändå bär mig.

Längtan, hopp om att en dag bli bra.

Någon viskar ”fokusera inte på det du inte kan, fokusera på det du kan.”

Är det jag?

Det river under huden.

Ser ut över ängarna, följer rörelserna där vinden smeker.

Vandrar långsamt vidare genom en svartgrön skog där en oberörd sols strålar dansar, bildar mönster på den mossbeklädda stigen.

En doft av sommarblommor vars namn jag inte längre minns.

Jag försöker fokusera på annat. Än smärtan.

Men det som river under huden vill inte släppa taget.

Tiden, den vackra sommaren försvinner ifrån mig.

Rinner genom mina fingrar.

Och jag kan bara.

Se på.

/Anni

Konsten att inte ge sig

Foto: Michael Bergström

Ja, ”Konsten att inte ge sig” var titeln på bilden ovan från Fårö, en av mina favoritplatser. Min blick fastnade i den där vackra bilden.

Varför det? Jo, det där trädet visar ganska exakt hur jag känner mig just nu. Rötterna är fast förankrade i jorden men trädet har fått stå emot kraftiga vindar under lång tid och är ordentligt vindpinat.

Vad har nu det med den här bloggen att göra? Det ska ju handla om att göra det man älskar och älska det man gör, om att våga följa sina drömmar och om skrivande så hur hänger det här ihop?

Att skriva, att våga satsa på en dröm om att bli författare (åtminstone en del av sin tid) kräver tålamod, envishet och grit, något som jag skrivit om nyligen i ett annat inlägg: ”När livet är tufft, leta upp din grit och en löjromstoast” Det kommer alltid att finnas gupp på vägen, det kommer alltid att blåsa ordentligt vissa dagar i livet och jag tror det är viktigt att även våga berätta om de dagarna. Livet är inte alltid enkelt, vi har nog alla våra motgångar, oavsett om det handlar om att våga följa drömmar eller annat och jag är övertygad om att det är bra att lyfta fram det, berätta för din omgivning och kanske också skriva om det.

Just nu skrivs här ingenting förutom korta inlägg i sociala medier. Livet är oerhört tungt eftersom jag är inne i ett svårt smärtskov. Ökade medicindoser för att minska outhärdlig smärta (i nacke, skuldra och rygg) som troligen orsakats av min fotoperation och lång tids värk. Det är som om hela mitt sedan tidigare defekta smärtsignalsystem nu fått rena snurren och larmar högt. Det är som om en vuxen, tung person står på min ländrygg med hela sin vikt. Det gör ont och det finns inget som hjälper fullt ut.

Jag försöker använda alla mina verktyg, jag vilar, försöker äta nyttigt eftersom jag från en smärtskola lärde mig att det är viktigt. Jag använder TENS (elektroder), tränar mjukt, stretchar, badar varmt, promenerar, försöker ägna mig åt saker som får tankarna att fokusera på annat. Men de ökade medicindoserna har många biverkningar och jag är oerhört trött, sover dåligt om nätterna på grund av värk och sover därför flera gånger varje dag, har yrsel, känner mig konstant påverkad och har svårt att fokusera mer än några få minuter. Galet jobbigt för en människa som är van att prestera.

Exempel på nyttig och god! frukostgröt, ”Jeppmans banangröt”, recept från saltakvarn.se (Jag bytte dock ut vanliga havregryn till fiberhavregryn och lite av mjölken bytte jag till cocosmjölk.

Kan det fungera att skriva sig igenom smärta var en fråga jag funderade på innan jag började skriva idag. Svaret på frågan är – nej. Däremot så tror jag att det kan lätta en aning genom att släppa ut lite av den frustration jag känner genom att använda pennan, låta orden blöda ner på pappret. Kanske kan jag även sprida lite ljus och kunskap om hur det är att leva med kronisk smärta och hur jäkligt det är att vara i ett skov.

Min tanke är också att jag verkligen tror att skrivande kan fungera som terapi. Du behöver inte skriva för att någon annan ska läsa. Du kan skriva för att få ned dina tankar på ett papper (eller i en dator). Med orimligt många tankar som far runt i huvudet så upplever jag ofta att det känns bättre efter att ha fått en del av det jag tänker och känner ned på ett papper. Det skapar på något vis utrymme för nya tankar.

Från min snöiga promenad idag, på väg till (det nästan tomma) gymmet. När klockan var runt halv två lyckades jag ta mig över ”berget” och ut genom ytterdörren. En stor seger denna dag.

Jag har inte tänkt ge upp men ibland känns det som om jag nått vägs ände. Imorgon är en ny dag och jag ska klättra upp för mitt berg ännu en gång, öppna ytterdörren och gå en långsam promenad i snön. Jag vet att all form av rörelse gör mig bättre, endorfiner minskar ofelbart smärtan. Jag ska göra mina ryggövningar, tänka positiva tankar, ta mina mediciner och allt annat som jag vet kommer att göra mig bättre igen. På sikt.

Kanske gör jag mig även en löjromstoast och äter en semla. Allt är just nu tillåtet för att sinnet och kroppen så småningom ska få vara starka igen och mindre påverkade av smärtmonstret. Det är inte bra med socker när man har värk men ibland behöver sinnet få sitt.

Det handlar om konsten att vandra med smärta och att aldrig, aldrig ge sig.

Tack till fotografen Michael Bergström för oerhört vacker bild och för inspiration.

/Anni

Ps. På omslaget till Ronnie Lundins (även han med i Fåröakademien) första roman ”Ivar Hamarsman” finns det ett träd från samma område vid Digerhuvud. I förordet skriver Ronnie: ”Ett träd på Fårö böjs av vinden men det faller inte. När vinden mojnat strävar det mot skyn igen. En människa på Fårö böjs av motgångar. När tillfälle ges reser han sig igen och går vidare.”

Väldigt fint och hoppfullt.

När livet är tufft, leta upp din grit (och en löjromstoast)

Tidigare den här veckan kände jag att det vore enkelt att bara ge upp. Orken sinar med mer värk och ett smärtsignalsystem i spinn. Men ger jag upp? Nej, varför? Ett ord dyker upp i mitt huvud – grit.

Och vad är då grit? Jag googlade och påmindes om hur fantastiskt vi har det idag när det gäller att hitta information – vips! finns svaret där. Och du som tycker att vips är ett ord som alltför ofta återkommer i mina texter så har du helt rätt men håll ut – för det kommer att finnas kvar ett tag till 😅

Grit är ett begrepp som myntats av den amerikanska psykologen Angela Duckworth. På svenska kan det översättas till “gry” (som i “det är gott gry i grabben”), driv, karaktärsstyrka eller jävlar anamma. – Kort sammanfattat handlar det om en förmåga att hålla fast vid långsiktiga mål, och att inte ge upp vid motgångar.

Jamen, då är det väl grit jag har och som alla har som likt mig lever med långvarig (kronisk) smärta. För det är svårt, näst intill omöjligt att inte ge upp ibland. Det som nu skett är att jag gjort en fotoperation (den tredje efter två misslyckade) med konstant värk som följd under läkningsprocessen. Dessutom dras jag med den vanliga värken i övriga delar av kroppen. Vissa dagar känns det bara lite, andra dagar är det värre, mycket värre. Jag har bytt klinik och ortoped för att få ordning på foten. Nu har det gått drygt sex veckor sedan operationen, fortfarande lite smärta och svullnad men det är kanske inte konstigt då det både borrats, sågats och hamrats (japp!)

Det i sin tur gör att mitt smärtsignalsystem som redan är defekt sedan en cykelolycka verkar ha fått rena snurren och den andra smärtan ökar till en nivå som gör att hela kroppen vibrerar. Men jag har vilat, sovit massor, tagit djupa andetag, använt mindfulness, tagit ett varmt bad, ökat doseringen av mina mediciner och hoppats att smärtpåslaget ska stilla sig. Igår efter att ha slängt fotpjäxa och kryckor tog jag en promenad, och det verkar som om det blev för långt då smärtsignalsystemet gick i spinn. Igen. Det blev en kväll med ökad medicindos, TENS (elektroder), värmekudde och sängläge.

Idag gick jag till mitt kvartersgym (folktomt) för att äntligen träna lite försiktigt efter sex veckors uppehåll. Det är vanligtvis en av mina bästa mediciner som inte kommer i tablettform, men idag känns det sådär, kroppen är trött.

Då får man ta till något annat. Skriva om grit exempelvis, ta ett varmt lavendelbad och äta en löjromstoast. Varför det? För att löjrom är bland det godaste jag vet och för att dessa saker under en liten stund avleder tankarna från smärta och tråkigheter. Alla knep är tillåtna. Alla. Att lyckas med grit är också att unna sig. Det är min helt egna tes men jag tror på den. Stenhårt.

Sammanfattningsvis så skriver jag inte för att gnälla (okej, men bara lite) 😊 Jag skriver för att berätta att det är fint att grit, träning, god mat och annat bra finns för annars vet jag inte hur det hade gått. Det finns en hel del bra saker runtomkring oss, även i mörka perioder, det gäller bara att se dem.

Jag ska ta min erfarenhet, mina lärdomar om hur man inte bara kan överleva utan även kan lära sig att leva med kronisk smärta och det ska också bli en bok en dag. Och för det önskar jag både mig själv och även mina smärtkompisar – grit. Vi är många i Sverige må du tro, fler än jag trodde var möjligt, men smärta syns tyvärr inte alltid utanpå. Jag önskar att smärta hade en färg. Tänk exempelvis blått, då skulle jag se ut som en smurf.

Grit. Jag lägger ordet ordentligt på minnet och tar ytterligare djupa andetag, kikar på min app med mindfulnessövningar, testar Lövet där jag ska lägga alla mina tankar på löv som flyter iväg på en flod. Några tårar faller oväntat. Är det bra eller dåligt? Jag väljer att tänka att det är bra, allt rinner ut, bort och ger plats för nytt. Mindfulness är bra när man väl lärt sig hur det fungerar. Prova gärna, det finns många appar som är gratis.

Imorgon är en ny dag med nya förhoppningar och jag har semester i några dagar till. Foten kommer att läka, jag kommer att kunna gå längre och träna hårdare igen. Jag har lärt mig långsamt att leva med min smärta. Det kommer att ta ett antal veckor till innan det blir bättre, men det kommer att bli bra, ska bli bättre. Det är min tydliga målbild.

Grit, grit och grit till er alla som behöver. Och en löjromstoast.

/Anni

Ps. Om du har egna ideer om grit eller om du har funnit framgångsrika sätt att hantera kronisk smärta, hör gärna av dig. Jag har mycket material men behöver mer. Tack!