Sommarnattens skarpa kontraster

Sommarkvällen är ljum, i vinden anas en doft av blommor. Himlen är oskyldigt blå och i vattnet intill kajen i det nattliv som just börjat sjuda har dagens värmande solstrålar gjort sina sista speglingar, och nu lagt sig för att vila. Skymningen närmar sig och alldeles snart lämnar ljuset Stockholmsnatten.

Jag promenerar på Stureplan i mörkt marinblå dräktkjol, vit skir blus, mörka solglasögon och vita sneakers med gulddetaljer. Jag passar näst intill in i de kvarter jag vandrar i.

I skyltfönstren med precision iscensatt belysning som gör att designkläderna, möblerna och de exklusiva smyckena med guld och diamanter som visas upp ser än mer fantastiska ut. Det till synes perfekta, det för en del ouppnåeliga ropar efter uppmärksamhet.

Jag har varit på fin, välrenommerad restaurang med en saknad vän, skrattat, njutit, ätit himmelskt goda skaldjur, och druckit alldeles lagom kylt rosévin. En bra kväll, en av de bättre. Men på väg mot tunnelbanan, på den ännu solvarma trottoaren mitt på Stureplan, mitt i musiken som ljuder från alla restauranger, bland dyra kostymer, välpressade skjortor, exklusiva klänningar, champagnehinkar på rad, leenden och klingande skratt ser jag. Honom.

Han sitter tyst, med huvudet lutat mot en husfasad på en bit ljust brun och fläckig kartong. Han är ung, har ljus hy, blont hår, ljusblå smutsiga trasiga jeans och utanför kartongen vilar hans sotsvarta fötter i ett par trasiga sandaler. Hans blick vilar tom ut i tomma intet. Händerna, även de svärtade ligger orörliga, med handflatorna uppåt utmed hans tunna kropp.

Jag går förbi och jag ser honom. Ser allt i minsta detalj. Hör allt. Alla förtjusta rop och glasen som klingar när de möter varandra i de högljudda skratten. Betraktar. Och jag undrar hur han hamnade där.

Vi fortsätter förbi, min vän och jag. Likt alla andra som inte ser, eller kanske inte vill eller orkar se. Vi går förbi, kliver över hans fötter. En stund väljer även jag att inte se och vi går, fortsätter prata, sökande efter nästa tunnelbaneskylt. Men något i hans blick, något i bilden får mig att stanna upp i steget och vända om. Jag ber min vän vänta, hon ger mig en undrande blick, men hon stannar, och väntar.

Allt jag har i min plånbok ger jag honom (för dagen mycket mer än jag brukar ha – kanske var det någon mening). Eller försöker ge, för han ser mig inte. Hans blick är tom, ser fortfarande rakt fram, ut i tomma intet. Jag böjer mig ner, lägger min hand i hans, säger att jag ser honom och att jag ger vad jag har. Att jag önskar honom ett annat liv. Hans blick möter min och den är tom, men där anas också ett litet ljus. Kanske tror jag mig bara se eller så finns det faktiskt där. Han viskar med knappt hörbar röst: åh, tack snälla.

När jag kommit tillbaka till min vän ser hon på mig och jag ser att hon förstår. Jag säger att jag var tvungen, att jag inte kunde blunda, att det kanske inte var mycket värt men det var ändå något jag kunde göra där och då. Jag kunde se, jag valde att se. Hon nickar och ler.

Tar pendeltåget och bussen hem till den trygga lilla ort jag bor på, långtifrån storstaden. Regnet faller sakta denna tidiga natt när jag närmar mig mitt trygga hem. Och jag inser där i skenet av gatlyktans ljus, på den av regnet glimrande trottoaren hur lyckligt lottad jag är, hur olika våra liv ser ut och hur rik jag är. Jag kan se kontrasterna och innerligt uppskatta allt som är livet. Mitt liv.

bloggjuli2018regn

/Anni

Ps. Det finns en hel del fantastiska organisationer som hjälper de mest utsatta människorna. De gör ett fantastiskt jobb. Om du som jag vill göra en liten insats kan du bli månadsgivare hos t ex Stadsmissionen.

Annonser

Morgon

På På den tunna linjen där natten blir till gryning. Där allting snart vaknar men ännu sover tungt.

Dimman ligger tät, rör sig med små, knappt synbara rörelser. Drömmar, förhoppningar och allt som redan är vilar intill mig.

Snart en ny dag likt ett oskrivet blad. Sluter mina ögon, lyssnar till den vackra tystnaden.

/Anni

Vilda forsar och heta nätter

laxon

Älvkarleby. Några dagars semester i en idyll med allt som jag älskar. Vacker natur, underbara vatten och forsar vars brusande ljud vaggar oss till sömns och väcker oss om morgonen.

Där vi bor finns forsar på båda sidor om husen (ja, numer är det vi – Kenneth och jag). Ljudet från vattnet hörs högt och tydligt från båda sidor och det är både vackert och rogivande. Värmen har ju varit oslagbar denna sommar och även om vi sovit med vidöppna fönster och fladdrande gardiner har det varit hett. En dag var det trettiofyra (!) grader. Har det ens hänt i Sverige förut? Jag tycker det börjar kännas en aning oroväckande och allt påverkas i naturen. Även fisken såklart som kommer direkt ifrån Kvarken och som ska upp och leka. De får säkert en chock när älven nu har runt tjugofem grader. Vi får se vad det leder till på sikt.

IMG_9654

Min Kenneth och jag. Det är han som fått mig att upptäcka vackra Laxön och Älvkarleby.

Den första kvällen fiskade vi inte alls. Vi promenerade runt och kikade på vandrarhemmet och omgivningarna kring Laxön där vi bodde. Så väldigt vackert alltihop.

karleksstigen

skogenbakomvandrarhemmet

Dalalven6viddansbana

Bakom vandrarhemmet kunde man följa Kärleksstigen ner till Dalälven.

vandrarhem

Vandrarhemmet på Laxön har flera hus. De hus vi bodde i var tidigare byggnader som användes av befäl i det militära.

vandrarhem1

Dalalven5

Äventyrligt på sina ställen.

rum6a

rum6b

Vi hamnade senare under kvällen på en bänk intill älven där fiske är tillåtet. Alldeles intill ligger fiskekontoret. Vi hade med oss kylväska med kallt, gott vin. Vi drack och begrundade den vackra älven och kikade på de som kommit för att fiska denna underbara sommarkväll där temperaturen låg på runt 25 grader.

Dalalven3

Dalalven4

 

Vi fick sällskap av Peter, Micke och Marre, varav de två förstnämnda visade sig vara tillsyningsmän för Älvkarleby Sportfiske. Det betyder att de kontrollerar fiskekort m.m. och det som fascinerar mig är dessa människors engagemang. De gör arbetet ideellt – alltså på sin fritid.

Marre Peter och Uffe

Marre, Peter och Uffe Tyvärr tog jag bara två bilder, vi såg inte till dem mer och på den här råkar Peter blunda (sorry, Peter!) så nedan kommer en bild till. 

Otroligt härliga människor som också bjöd på fina fisketips. Tack! Så himla kul att träffa er.

Peter och Uffe

Peter och Uffe, två supertrevliga och glada tillsyningsmän.

tillsyn.jpg

Jättespännande att sitta där vid älven och se på alla spön och rörelserna i vattnet. Under tiden vi satt där såg vi två fiskare landa laxar på runt tio kilo styck.

Senare under veckan fiskade även Kenneth. Underbara varma kvällar där jag bara satt och tittade ut över vattnet (okej, jag provade lite jag också).

fiske

Vi hann även med lite bad och sol på Rullsands camping som ligger bara ett par kilometer från Laxön.

badstrand

I närheten av vandrarhemmet där vi bodde ligger Skutskär. Allt har en annan takt här än i Stockholm. Meddelandet på brevlådan bär tydliga spår av ett annat liv än det vi finner i storstaden. ”Älsk” på den och på allt annat med den här platsen.

posladaskutskar

Jag hade tänkt att jag skulle läsa och skriva lite de här dagarna, men jag inte gjort varken det ena eller andra. Det har varit galet varmt som gjort att det varit svårt. Och det finns för mycket annat här att njuta utav, men jag har ändå fått mycket inspiration till framtida alster. Nåja, det är ju en dag imorrn å. Något som människorna här verkar tagit fasta på.

Dalalven7

En plats att återvända till. Om och om igen.

/Anni

Kreativt skrivande del två – jag kom in!

Gissa om jag blev lycklig förra veckan när jag fick beskedet. Jag kom in med nytt antagningsprov på fortsättningskursen i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Det betyder att jag fortsätter min vandring på inslagen väg.

antagen

I höst blir det då att fortsätta skriva (och läsa) på halvfart, både jobba med kursuppgifterna som ingår och projektet min första egna bok. Jag har fått en del frågor om kursens innehåll. Här kan du kika på vad för skojsigt och intressant vi ska göra under det andra året: Kursplan, kreativt skrivande II.

Det här är bland det roligaste (och svåraste) jag gjort i livet så gissa om jag är peppad? Den första boken är himla svår och energikrävande att skriva, men kanske också viktigast. Nu har jag med hjälp av en proffsig lärare och fantastiska studiekamrater kommit en bra bit till på vägen. Men det behöver bli mer innan jag är klar.

Utbildningen är bra eftersom jag både får läsa och skriva, eller rättare sagt jag blir tvingad till att läsa mer litteratur som jag kanske aldrig annars skulle ha läst. Det har hjälpt mig att utveckla mitt eget skrivande, så kursen är på flera sätt helt fantastisk.

Det kommer ta lite mer tid innan jag är klar med den där första boken, men som jag brukar säga – även med små steg kommer man långt 🙂 Och det svåraste är kanske ibland det viktigaste att berätta.

nayyirah waheed

Citat från Nayyirah Waheed. Finns på Instagram som nayyirah.waheed

/Anni, i sommarnattens hetta (26 grader och klockan är 21.45)

En ny novellsamling med De orörbara

Idag var det äntligen dags. Novellsamlingen ”Den magiska porten vid Färgargården” med bland annat min novell De orörbara som jag skrev förra sommaren finns äntligen ute. Framför mig har jag en låda med tjugo böcker som jag tittar på med största vördnad. Att få ihop en novell eller en bok är inte enkelt och jag är jäkligt stolt över att jag lyckats.

Anni 1806

Det var svårt, men också väldigt roligt att skriva den här novellen. Jag berättade tidigare om arbetet med att skriva De orörbara som var en extra utmaning i och med att jag aldrig tidigare skrivit i genren fantasy. Nåja, fantasy-inspirerat blev det i alla fall eller kanske fantasy á la Anni: ”Skriva så att hjärtat blöder – om fantasy och utmaningar”.

Att skriva noveller och böcker tar oändligt med tid, Ibland flyter det på med hyfsat bra fart. Ibland kommer inte ett enda ord eller bara ord som känns fel. På något underligt vis är det ändå bland det bästa och allra roligaste som finns (vid sidan av mitt arbete som kommunikatör). Uppdraget på en skrivarkurs att skriva en novell med tema fantasy kändes först som en omöjlighet, men idéerna poppade så småningom upp och blev novellen De orörbara.

den magiska porten

Innerligt tack!

Jag vill tacka min skrivarvän och lektör Jenny Holmström, JMH korrektur. Utan dig hade den här novellen troligtvis aldrig blivit klar. Tvivlet är som bekant en av mina närmsta vänner 🙂 Jag tackar också Kim M Kimselius som är en fantastiskt inspirerande författare, skrivkurslärare och skrivarcoach. Utan dig hade jag aldrig kommit så här långt och jag lovar att skriva vidare på mina andra större projekt. Jag tackar också alla andra skrivarvänner i Fåröakademien och i kursen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet och vänner som finns vid min sida. Ingen nämnd, ingen glömd. Tack!

Som sig bör vid en ny publicering firar jag med champagne eller mousserande vin, men i brist på dessa varor blev det ikväll ett glas vitt vin och jordgubbar för mig och choklad till min dotter.

IMG_9411

Skulle du vilja läsa novellsamlingen finns det möjlighet att beställa ett signerat exemplar genom att lämna en kommentar med adress eller mejla mig (130 kr plus ev. porto): annimysvensson@hotmail.com Om du nöjer dig med ett osignerat exemplar av Den magiska porten vid Färgargården går det bra att beställa boken via Adlibris. Jag hoppas innerligt att du vill läsa och att finner något i De orörbara att fundera över eller på annat sätt bära med dig.

”It’s never too late to be what you might have been.”

/George Eliot

/Anni

 

Allt var ju riggat…

och ändå inte många ord skrivna. Åtminstone inte av det som jag tänkt skriva idag. En veckas semester går mot sitt slut. Jag har solat, badat, vilat och tränat men det där skrivandet har det inte blivit mycket av. Idag hade jag tänkt ägna hela dagen åt att skriva, men av någon outgrundlig anledning har jag gjort allt annat än att skriva.

uteplats

Vad hände med dagen och varför blir det så här? Ja, det funderar jag på nu och istället för att skriva det jag borde så skriver jag ett blogginlägg. Är det brist på inspiration? Nej. Är det brist på idéer? Nej. Är det brist på tid? Nej. Det enda jag kan komma på är att jag är trött och prokrastrinerar* just nu för att slippa ta tag i skrivandet som är krävande i den fas jag befinner mig i just nu. Jag skjuter upp skrivandet, hittar på alla möjliga andra saker att göra, och gör dem. Istället.

Vad har jag egentligen gjort idag? Var uppe redan vid åttasnåret, gjorde redig frukost med fil, flingor, hallon, juice, smörgåsar och kaffe. Tog fram datorn, satte mig ute och begrundade himlen och alla vackra moln. Kände att jag behövde få ur mig alla tankar som far runt för att få rum för allt det andra jag ska skriva idag. Skrev ett inlägg på Facebook och Instagram om gårdagens skolavslutning, chattade lite, hämtade posten, läste nyheter och mejl.

blue1

En selfie hinns märkligt nog också alltid med. Min dotter tycker jag ser ut som ett ”blått fluffigt moln” i min nya ljusblå klänning. Tror det är positivt.

Tänkte att jag nog borde träna idag innan jag börjar skriva. Näe, det gjorde jag ju igår. Kommer på att jag behöver ta en promenad, kanske handla lite också. Byter om, går på promenad och handlar ”viktiga saker” (sånt jag intalar mig att jag behöver för att skriva) som jordgubbar, tranbärsjuice, glass, choklad och en bunt rosa pioner (!). Råkar även gå förbi ortens blomsteraffär som har utförsäljning. Får syn på en vacker blomma som skulle passa utmärkt på min uteplats. Köper den trots att jag egentligen inte har råd och får släpa den en kilometer.

blomma

Väl hemma är jag hungrig igen. Borde skriva, men nu dags att laga lunch. Kycklingsallad är nog bra för att få energi. Efter maten behövs lite vila så passar på att ta en titt på Facebook och Instagram. Chattar lite när jag ändå är igång och kommer på att jag behöver beställa ett blombud till en speciell och viktig person.

Sen är det dags att skriva. Nästan i alla fall, för nu behövs kaffe och kanske lite av den där rabarberpajen och vaniljsåsen som blev över igår. Jo, det behöver jag och sen är det minsann den perfekta skrivtiden. Pratar lite med en granne som passerar och inser att det kanske finns några stenplattor som jag behöver vid bygget intill. Bara måste ta en liten promenad dit för att kika. Jo, de kanske kan passa de där plattorna och de ska ju ändå slängas. Ser också en vacker, ensam vallmo som tagit sig upp ur all bråte. Den behöver fotograferas och förevigas. Så vacker!

vallmo

Tillbaka hemma och sätter mig åter igen framför datorn. Tror minsann det börjar åska och studerar himlen en bra stund för att se om det kan stämma, kikar in en snabbis på smhi.se Läser mejlen för att se att blombudet är bekräftat och jäklars jag skulle ju också bekräfta den där bokade servicen på den inbyggda, trasiga mikron. Det går inte att komma fram på telefon, men det går visst att mejla dem genom att fylla i ett formulär på nätet med tusen frågor. När det är klart piper det från tvättmaskinen som jag redan glömt att jag satt på. Dags att hänga lite tvätt.

Magen kurrar, klockan plötsligen fem. Dags för middag. Hur gick dagen så fort?  När klockan är fem ska jag nog ta ett glas vin och då brukar inspirationen komma också, men först laga lite mat. Det blir quinoasallad med fetaost, spenat, granatäppelkärnor och balsamico.

Vips! Står min ena brorsdotter vid farstukvisten. Det visar sig att min pappa tagit fel på dag för min dotters skolavslutning. Han tror att igår är idag, att det är fika nu. Turligt nog finns rabarberpaj kvar så de stannar på fika. På med kaffe, fram med glass och jordgubbar (en sån tur att jag handlade i förmiddags).

Mella och pappa

Min yngsta brorsdotter Mella och min pappa. Mella hade med sig världens godaste vaniljbullar. Hon bakar själv och säljer till fenomenalt bra pris. Behöver du bullar vet du var du vänder dig 🙂

Nu är klockan över åtta på kvällen och drygt tolv timmar har passerat av min skrivardag. När jag väl ätit min sallad och druckit upp det där glaset med vin då ska jag skriva.

Eller inte. Aja, det är en dag imorgon å.

/Anni

*prokrastinera: skjuta upp till ett senare tillfälle eller till en annan dag

 

I nattens tystnad

 

Anni_1978 (2)

1978

 

Ömt håller jag om henne i nattmörkret.

Bakom leenden väver vi

bokstäver till ord och meningar,

till det som ska öppna

dörren till hemligheternas rum.

I tystnaden en tunn strimma ljus

från dörren på glänt.

Snart gryr en orörd morgon,

och hon lämnar min famn.

Till natten börjar allt.

Om igen.

Sköra själar ingjuter mod och hopp

i varandra.

Att övervinna hinder

Det kan vara tvivel eller många andra saker som står i vägen för det vi innerst inne vill göra och uppnå. Hur kan vi komma över hindren, få bort våra tvivel, göra det vi vill och drömmer om? 

För tre och ett halvt år sedan var jag med om en cykelolycka. En olycka som under en lång period förändrade mitt liv radikalt. Från att ha varit aktiv och tränat, cyklat flera mil, planerat för min första Tjejvättern, jobbat heltid, skrivit, lekt med dottern,  gjort utflykter, festat, renoverat hus och umgåtts med många människor fann jag mig plötsligt okapabel till nästan allt.

Det har varit tungt, men även berikande på flera plan. Låter det märkligt?

I tio dagar kunde jag knappt röra mig. Starka värktabletter gjorde mig yr och dåsig. Sitta upprätt eller ligga still på rygg var mina alternativ och i matväg var soppa det enda jag kunde äta. Jag blev en hejare på att laga soppa (eftersom jag är laktosintolerant fungerar nästa inga ”köpe-soppor”) och upptäckte att det kan vara gott, men när jag väl kunde äta fast föda igen var jag lycklig. Mer än lycklig. Framtänderna hade gått att rädda och satt nu på plats, om än ömmande med plast och lim som måste sitta kvar i två månader. Och efter tio dagar kunde jag börja med sjukgymnastik för min arm som fått tre frakturer, från armbågen och nedåt.

Olyckan hade varit smärtsam och obehaglig, men det var ingenting mot det som skulle följa. Jag trodde då att jag skulle vara tillbaka på jobbet och i livet inom kort. Men icke.

När armens frakturer läkte och värken i armen och käkarna äntligen avtog och blev uthärdliga efter någon månad gav sig något helt nytt tillkänna. En annan slags molande värk. En värk som inte minskade, utan var där konstant. Dag som natt. Inflammation och stelhet. Från nacke, skuldra och axel som också fått en smäll under olyckan, men som inte undersökts särskilt noga. Nya värktabletter, nya undersökningar, sedan mer sjukgymnastik. Ny röntgen gjordes efter upprepat tjat och envishet, eftersom jag tidigt kände att något var fel. Men det skulle behövas fyra olika läkare och en bestämd sjukgymnasts remiss innan jag fick ny röntgen. Men det var sommar nu, två månader efter olyckan, både röntgen och röntgensvaren dröjde.

I frustration uppsökte jag en privatläkare som skrev remiss till en naprapat för ”mjukgörande behandling”. Mitt första besök hos en naprapat blev närmast en skräckupplevelse. Det började bra, med ingående frågor, noggrann undersökning och mjukgörande behandling, lätt massage, stretch och jag kände mig trygg. Men sedan gjordes en s k manipulation av både halsrygg och bröstrygg (det var först efteråt jag förstod vad det var.) En upplevelse som jag inte önskar någon. Svårt att beskriva med ord det jag kände där och då, men jag blev sjuk i flera dagar med feber, yrsel, illamående, kräkningar, svårt att både stå och gå och en förlamande känsla i hela kroppen. Jag vaknade kallsvettig om nätterna med den obehagliga känsla som spreds genom hela kroppen vid manipulationen av nacken. Händelsen utreddes både hos ett par olika försäkringsbolag och hos IVO. Tyvärr utan åtgärd för naprapaten. Det kunde inte bedömas utifrån deras kriterier att hans behandling varit felaktig.

För mig är det absurt, för det visade sig nämligen när röntgensvaren väl kom, att jag bland annat, hade en skada både i axel och i diskar i nacken. Något som kanske förvärrades av naprapatens behandling. Jag hoppades att utredningen skulle påvisa det, men tyvärr kunder det inte bevisas. Själv är jag dock övertygad om att behandlingen gjorde mig sämre. Läketiden förlängdes ytterligare. Det är även därför jag väljer att berätta det här offentligt. Jag vet att det finns många fler än jag som haft liknande upplevelser och det borde inte få fortsätta.

Jag förblev sjukskriven i nästan ett halvår och jag kunde bara promenera, träna lätt (sjukgymnastik) och vila. Med sanslös värk som både kunde tillta och minska i takt med antal tabletter mot inflammation och smärta. En molande smärta som låg på lur varje dag, varje timme och ibland varje minut. Tabletter som gjorde mig trött, dåsig och en smärta som höll på att suga livet ur mig.

Under den här tiden var jag på väg att ge upp. Många gånger. Men något fick mig att fortsätta. När jag reflekterat i efterhand har det varit ett antal olika saker som fått mig att kliva upp ur soffan och sängen, trots att jag helst av allt bara velat ligga kvar och aldrig mer kliva upp.

  • En ovärderlig och tålmodig sambo som stöttat mig och tagit hand om vår dotter, hämtat och lämnat i skolan, skött nästan allt arbete hemma med hus och trädgård. Samtidigt har han jobbat, peppat och uppmuntrat mig. (Numer är vi separerade av olika anledningar men som vänner.) Och vår fina dotter inte att förglömma, som hjälpt mig, klappat mig på kinden, ritat teckningar och fått mig att skratta.
  • En fantastisk fysioterapeut, Pernilla vid Aleris vårdcentral i Järna. Hon har hjälpt mig att hålla hoppet uppe, gett mig träningsprogram, tens-utrustning, provat akupunktur, stödtejpat mig och peppat. ”Det blir bättre, Anni, det blir det, men det kan ta tid”. Det tog tid men det blev bättre.
  • Ytterligare en fysioterapeut på Telge rehab, Annika. Även hon en pärla som tagit problematiken och smärtan på allvar och gett mig möjlighet till bassängträning i varmt vatten med individuellt träningsprogram anpassat bara för mig. En ny träningsform jag aldrig provat, som gjorde mig mycket bättre. Jag fick även hjälp med massage, triggerpunktsbehandling och akupunktur.
  • En bra vårdcentral med en lugn rehabavdelning/träningsrum för människor i alla åldrar. Här har jag mött unga och gamla med mycket värre problem än mig själv. Och som ändå hållit humöret uppe. De har fått mig att se att många har det så mycket jobbigare. Jag grät många gånger under träningen och ibland fick jag avbryta för att komma tillbaka dagen efter, men jag gav aldrig upp och jag kunde själv trösta och glädja några som behövde ett lyssnande öra. Jag sade också att det var helt okej att äta den där fett stora bullen eller bakelsen efter träningspasset, för det var vi minsann värda. Det ledde till några glada skratt i gymmet som annars andades smärta och dysterhet.
  • Smärtmottagningen på Södertälje sjukhus. Till en smärtmottagning kan du få remiss för utredning om du haft stadig värk under lång tid. Det tog jag reda på själv via nätet efter tips från två vänner (tack Åsa och Eva!) Där har jag blivit lyssnad på, utredd och inventerad ordentligt och fått stöttning i läkeprocessen. Och en ny medicin som hjälpt mig mer än de andra jag fått. Man behöver ”bli vän” med smärtan, acceptera den och lära sig leva med den fick jag veta. Jag hade svårt att acceptera den för alltid, men jag har lärt mig att leva med den då den kommer tillbaka ibland men det har med tiden blivit mycket bättre.
  • Smärtskola och medicinsk yoga. Förutom alla träningstimmar på gymmet, i varmvattenbassängen, promenader osv kom jag till slut till en smärtskola via min sjukgymnast. Där fick jag lära mig hur kroppen fungerar fysiskt och mentalt vid långvarig, konstant smärta. Det var en ögonöppnare när jag förstod hur mitt smärtsignalsystem troligen ”hakat upp sig”. Jag tänkte att om kroppen och hjärnan har ett system som arbetar tillsammans behöver jag finna ut var det hängt upp sig och varför för att kunna bryta det. Med hjälp av medicinsk yoga, avslappning, meditation och kanske även kinopraktik fann jag den slutliga nyckeln. (Det kommer jag berätta mer om i en bok.)
  • En förstående arbetsgivare som stöttat och peppat, men som också förstått och låtit mig läka utan stress. Som skickat små, men så oerhört viktiga meddelanden, peppande ord, hälsningar och blommor. Tack Telge Energi, min chef Petra, Thomas, Christina, Mats och alla ni andra. Ingen glömd, och för alltid i minnet. Till synes små, små saker betyder så mycket när man hamnar i den situation jag gjorde.
  • Mål, böcker och en träningsapp. Det kan låta banalt, men det var viktigt för mig och är fortfarande viktigt att kunna mäta mina framsteg. Därför fortsatte jag använda min träningsapp Runkeeper. Den har gett mig lust att gå lite längre varje dag eller lite fortare. Göra mina mer eller mindre plågsamma pass på rehabgymmet. När det gick extra bra eller jag nådde någon milstolpe delade jag i sociala medier, min kontakt med omvärlden. Några hejarop gav mig ny energi. Och skogen gav mig kraft och inspiration till att tänka ut berättelser att skriva när jag blev frisk. Och jag fann ljudböckernas underbara värld. Att lyssna på kloka människors ord har gett mig styrka och nya tankar om livet under läkningen.
  • Envishet. Tidigare motgångar har gjort mig stark. Urstark. Min inneboende envishet och det jag vill uppnå med mitt liv är så stark och längtan så kraftfull att det blir en styrka. Jag vägrar ge upp, min tid är inte ute, jag har så mycket kvar att ge. Framför allt har jag drömmar att förverkliga och ord som kräver att få komma ut.

Det kommer alltid finnas smärtsamma hinder på vår väg. Jag tror livet handlar om att ta sig förbi dem och kanske lära sig något av det. Kanske upptäcker vi helt nya saker som vi inte skulle ha gjort om inte hindret funnits där. Jag har varit tvungen att tänka så för att orka, men efter en tid har jag insett att många tankar som snabbt farit förbi innan olyckan, nu fick tid att tänkas klart. Som vad jag vill med mitt liv och vad som är viktigt. Mycket vi råkar ut för visar sig ha en mening senare. Ibland har jag hittat meningen långt efter en händelse och ibland har jag inte kunnat se den alls. Någonsin.

Olyckan har varit ett trauma och det har gjort sanslöst ont på alla plan. Men händelsen har förutom några viktiga insikter om vad jag vill och ska göra framöver, även gjort mig mer ödmjuk inför livets bräcklighet. Ena dagen kan du stå stark, nästa dag kan du ligga platt. Jag glädjer mig åt varje dag jag vaknar upp utan värk. Varje dag.

Jag kom tillbaka till arbetet, fortsätter med promenader och mycket träning. Jag har även cyklat igen och lyckan efteråt var obeskrivlig. Men när jag väl stod med min cykel vid landsvägen det där första passet var jag fortfarande tveksam och rädd. Och när jag bestämde mig för att sätta mig på cykeln började käkarna och framtänderna att värka. Det är märkligt hur kroppen minns. Men jag besegrade smärtminnet och cyklade först fyra kilometer och sedan fjorton kilometer till. Jag är fortfarande inte i mål, men jag har kommit en jäkla bra bit på vägen.

anni
Så här glad var jag efter vissa träningspass och cykelturer. Jag har tagit mig över stora hinder, är stolt över hur långt jag kommit. Jag tränar numer 2-3 gånger/vecka på ett helt vanligt gym.

anni_gym_tungt
Och så här illa har det varit under många sjukgymnastikpass. Tårar och värk. Det är inte alltid soligt. Inte alltid enkelt.

Jag bokade in mig på efterlängtade skrivarkurser efter den här händelsen. En dröm sedan länge och nu skriver jag vidare på mina bokprojekt. Små och stora verk är under produktion. Jag har varit med i ett par novellantologier, i våras kom min första egna e-novell, nästa år är jag med i en ny antologi och till årsskiftet har jamin fjärde krönika i Allas.

Vad vill jag säga dig med allt detta och det här långa inlägget? Vänta inte till imorgon med att göra det du vill – gör det idag. Fundera ut vad det är. Vad gör dig glad? Vad trivs du med att göra? Vad är du bra på? Gör en tydlig målbild, skriv ned en plan. Gå sedan och gör det du drömmer om. Och du – gör det nu.

/Anni

Livets möten – slump eller tillfällighet?

 

1803

En av mina platser vid havet, Farstanäs udde.

Varför läser du den här bloggen just nu? Är det en ren tillfällighet, eller är det en meningsfull slump som på något sätt har med ditt liv att göra?

Sånt där kan jag fundera en hel del över. Är det tillfälligheter, ödet, slumpen eller annat som gör att vissa saker händer i ens liv? Att man läser en viss text ett givet ögonblick eller att man hör av eller möter en person man tänkt på, men som man kanske inte pratat med eller sett på många år.

På senare tid har jag stött på några människor på just det sättet och var och en av dem har fått en särskild betydelse. Därför har jag börjat klura på det där med synkronicitet* igen. Möter vi vissa människor av en särskild anledning eller är det bara en tillfällighet att det sker? Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, men det är intressant att fundera på och spännande när det händer.

Flera gånger när jag varit på väg att ge upp skrivandet och kanske särskilt min första längre berättelse som är svår. Varje gång jag tänkt lägga den på hyllan har något konkret hänt som gjort att jag gått tillbaka till den. Det har varit en låttext, en uppslagen tidning med en artikel som jag inte kunnat undgå att se, som berört mig så djupt att jag ändrat mig. Det har varit radioprogram, fotografier, samtal på tåg och andra saker som tydligt påmint mig om berättelsens syfte och varför den måste skrivas klart. Vips! Har jag varit tillbaka vid tangentbordet.

”Varje tillfällighet, sa miss Marple till sig själv, är alltid värd att notera. Senare kan man kasta borta den. Om den bara var en tillfällighet.” /Agatha Christie

Jag vet att jag för länge sedan tipsade om boken ”Slumpen är ingen tillfällighet” av Jan Cederqvist. Om du som jag tycker att det här är intressant så läs eller lyssna på den boken. Den har varit svår att få tag i men nu har jag sett att den finns som e-bok på Bokus och som ljudbok på Adlibris och Storytel.

Något jättekonstigt som hände nu när jag skrev det här inlägget var att jag googlade ordet ”synkronicitet” för att kunna förklara den mer exakta betydelsen. Det första som kommer upp är Wikipedia och en text om synkronicitet och Carl Gustaf Jung. Det är ett av hans citat som jag har tatuerat på min ena underarm och som inleder min första berättelse… Är inte det väldigt, väldigt märkligt? Jag hade ingen aning om att han ligger bakom ”synkronicetstänket”.

*Wikipedia: Den berömde schweiziske psykiatern Carl Gustav Jung (1875 – 1961) lanserade begreppet synkronicitet. Med detta menade han en icke-kausal förbindande princip. Det var egna upplevelser som fick honom att tro att det finns händelser som har ett meningsfullt samband vilket inte är kausalt, det vill säga de är inte förbundna enligt lagen om orsak och verkan. Ändå sammanträffar de, och det beror inte på slumpen.

/Anni

 

 

 

Att följa sin inre röst

Follow dreams citat

Oavsett om den särskilda berättelsen och de där andra berättelserna jag skriver någonsin blir utgivna – eller inte – så finns något litet betydelsefullt i resan jag gjort. Efter många år på en väg jag av olika anledningar var tvungen att gå, valde jag en ny väg som på många sätt var långt ifrån självklar.

Jag valde att kliva av från ett jobb på toppen av karriären och ett företag som jag mot slutet hade mycket lite gemensamt med. Och jag gjorde det utan att ha ett nytt jobb klart. Jag gjorde det på grund av en kombination som handlade om inre värderingar som krockade med de yttre och en dröm om något större som jag burit med mig under många år. Utifrån det väl genomtänkta beslutet följde både mod och beslutsamhet.

I över trettio år har jag burit på en berättelse som behöver få komma ut i ljuset och nu är jag på väg. Jag klev av karriärstegen, lämnade tjänstebil, hyfsat hög lön och fann nästan omgående ett nytt spännande jobb. Jag kunde kombinera både ett roligt kommunikationsjobb med kloka värderingar och runt åtta timmar långa arbetsdagar. Det gav mig vips! en fritid med plats för både skönlitterärt skrivande och annat viktigt. Jag skrev och gick skrivarkurser men kände att jag ville ha mer, veta mer och kunna mer.

Våren 2017 tog jag modet till mig och sökte in till utbildningen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet och trodde nog aldrig att jag skulle komma in. Några (okej, ett gäng) år över fyrtio trodde jag min tid var förbi för universitetsstudier och med ansökan följde dessutom ett arbetsprov. Men det gick vägen. Jag var en av de drygt femtio lyckliga som kom in.

Efter att glädjechocken lagt sig kom funderingarna på om jag skulle klara av det vid sidan av ett heltidsarbete. Jag kom fram till att jag måste försöka. Det här var en chans, en dröm som på något sätt alltid funnits hos mig, men som jag tystat alltför länge.

Och idag sitter jag här med ett leende. Det fungerar utmärkt att kombinera arbetet med studier eftersom studierna är mitt stora fritidsintresse och så galet roligt. Jag har nyligen gått igenom feedback från min lektor och mina kurskamrater på den senaste inlämningsuppgiften (kapitel ett i min första bok). Det är en del hejarop och feedback som lyfter mig och mitt skrivande, men det är också lite tuffare kommentarer och frågeställningar som gör att min text förbättras, att skrivandet går framåt, utvecklas.

Kunde jag ha gjort allt det här tidigare? Eller har vägen och resan hit varit nödvändig? Jag har inte svaret på de frågorna. Jag önskar att jag insett vikten av att lyssna mer inåt funnits tidigare, men för min del finns så många gupp och saker på vägen att det kanske inte var möjligt. Kanske kan mina ord och erfarenheter ändå ha betydelse för någon ung människa. Om jag får råda fritt så skulle jag säga – tveka inte, följ ditt hjärta och din passion, gör det du innerst inne vill. För det vi gör med hjärta och passion blir ofta väldigt bra, och med det som är väldigt bra, följer också framgång. Jag kan inte låta bli att påminna om min favoritinspiratör Alan Watts:

Att lägga fram det man skriver i ljuset för andra att beskåda är inte på något vis enkelt. Livet i övrigt är tufft emellanåt på många fronter, men de här stunderna av insikter och framåtskridande gör att jag klarar allt. Med utbildningen och skrivandet har jag hittat det jag vill göra, och jag vet som en av få gånger i mitt liv, att jag gör helt rätt. Jag fortsätter följa hjärtat, min inre röst och det kan aldrig någonsin bli fel. För den insikten och känslan är jag så jäkla tacksam.

Följer du din inre röst?

/Anni

Ps. Jag fick ett meddelande från en tjej som läst min blogg och kände sig inspirerad. Stort och varmt tack till dig. Du inspirerade mig så att jag fick det här inlägget skrivet. På internationella kvinnodagen och allt. Tack! 🙂