Att följa sin inre röst

Follow dreams citat

Oavsett om den särskilda berättelsen och de där andra berättelserna jag skriver någonsin blir utgivna – eller inte – så finns något litet betydelsefullt i resan jag gjort. Efter många år på en väg jag av olika anledningar var tvungen att gå, valde jag en ny väg som på många sätt var långt ifrån självklar.

Jag valde att kliva av från ett jobb på toppen av karriären och ett företag som jag mot slutet hade mycket lite gemensamt med. Och jag gjorde det utan att ha ett nytt jobb klart. Jag gjorde det på grund av en kombination som handlade om inre värderingar som krockade med de yttre och en dröm om något större som jag burit med mig under många år. Utifrån det väl genomtänkta beslutet följde både mod och beslutsamhet.

I över trettio år har jag burit på en berättelse som behöver få komma ut i ljuset och nu är jag på väg. Jag klev av karriärstegen, lämnade tjänstebil, hyfsat hög lön och fann nästan omgående ett nytt spännande jobb. Jag kunde kombinera både ett roligt kommunikationsjobb med kloka värderingar och runt åtta timmar långa arbetsdagar. Det gav mig vips! en fritid med plats för både skönlitterärt skrivande och annat viktigt. Jag skrev och gick skrivarkurser men kände att jag ville ha mer, veta mer och kunna mer.

Våren 2017 tog jag modet till mig och sökte in till utbildningen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet och trodde nog aldrig att jag skulle komma in. Några (okej, ett gäng) år över fyrtio trodde jag min tid var förbi för universitetsstudier och med ansökan följde dessutom ett arbetsprov. Men det gick vägen. Jag var en av de drygt femtio lyckliga som kom in.

Efter att glädjechocken lagt sig kom funderingarna på om jag skulle klara av det vid sidan av ett heltidsarbete. Jag kom fram till att jag måste försöka. Det här var en chans, en dröm som på något sätt alltid funnits hos mig, men som jag tystat alltför länge.

Och idag sitter jag här med ett leende. Det fungerar utmärkt att kombinera arbetet med studier eftersom studierna är mitt stora fritidsintresse och så galet roligt. Jag har nyligen gått igenom feedback från min lektor och mina kurskamrater på den senaste inlämningsuppgiften (kapitel ett i min första bok). Det är en del hejarop och feedback som lyfter mig och mitt skrivande, men det är också lite tuffare kommentarer och frågeställningar som gör att min text förbättras, att skrivandet går framåt, utvecklas.

Kunde jag ha gjort allt det här tidigare? Eller har vägen och resan hit varit nödvändig? Jag har inte svaret på de frågorna. Jag önskar att jag insett vikten av att lyssna mer inåt funnits tidigare, men för min del finns så många gupp och saker på vägen att det kanske inte var möjligt. Kanske kan mina ord och erfarenheter ändå ha betydelse för någon ung människa. Om jag får råda fritt så skulle jag säga – tveka inte, följ ditt hjärta och din passion, gör det du innerst inne vill. För det vi gör med hjärta och passion blir ofta väldigt bra, och med det som är väldigt bra, följer också framgång. Jag kan inte låta bli att påminna om min favoritinspiratör Alan Watts:

Att lägga fram det man skriver i ljuset för andra att beskåda är inte på något vis enkelt. Livet i övrigt är tufft emellanåt på många fronter, men de här stunderna av insikter och framåtskridande gör att jag klarar allt. Med utbildningen och skrivandet har jag hittat det jag vill göra, och jag vet som en av få gånger i mitt liv, att jag gör helt rätt. Jag fortsätter följa hjärtat, min inre röst och det kan aldrig någonsin bli fel. För den insikten och känslan är jag så jäkla tacksam.

Följer du din inre röst?

/Anni

Ps. Jag fick ett meddelande från en tjej som läst min blogg och kände sig inspirerad. Stort och varmt tack till dig. Du inspirerade mig så att jag fick det här inlägget skrivet. På internationella kvinnodagen och allt. Tack! 🙂

Annonser

Mina hemliga rum

taton-moise-474474-unsplash

Foto: Taton Moïse, unsplash.com

Kursen i kreativt skrivande studeras på distans men två gånger per termin har vi föreläsningar på Linnéuniversitetet. Jag längtar till de dagarna för  varje gång fyller de mig med förnyad inspiration och magisk energi.

I fredags var det dags igen, förmiddagen ägnades åt lyrik och poesi, eftermiddagen åt författarbesök av Tove Folkesson och sedan ett pass om gestaltning. Allt var oerhört givande (som vanligt) och att träffa mina kurskamrater är alltid roligt. Alla älskar att skriva, alla har en idé. Samtidigt skriver vi väldigt olika och det är kanske det som är så berikande. Vi brinner för samma sak – skrivandet och glädjen i att skapa och att vara kreativa. Alla behandlar vitt skilda ämnen inom det skönlitterära skrivandet (jag och en annan skrivare i min grupp har dock mycket gemensamt i det vi gör). Var och en har sin unika, egna röst.

Det där med att hitta sin egna röst på riktigt var något som författaren Tova Magnusson pratade om. Hon pratade även om det där som gör att vissa av oss är tvungna att skriva, för att vi måste. Och vikten av att känna lust när vi skriver, att skrivandet behöver vara lustfyllt för att få den rätta ”nerven”.

Tove beskrev också flödesskrivande som ett verktyg för att komma framåt, att ”rensa rören” innan det som behöver komma fram, kan komma fram. Det var nog kursens bästa föreläsning. I alla fall för mig och därför vill jag dela med mig av några saker hon sa. Obs! Det är bara ett kort utdrag av en två timmars föreläsning.

Vem är Tove Folkesson och vad berättade hon?

  • Tove är författare och har gett ut en trilogi;  Jägarinnor från Kalmar, Sundet och Ölandssången. Den tredje nämnda boken har vunnit SvD:s litteraturpris.
  • Det kanske mest spännande hon berättade, förutom verktyget flödesskrivande som jag strax kommer till, var att hon kommit till ett läge i livet där hon behövde något. Hon behövde skriva och skrivandet behövde henne. Hon behövde hitta vem hon var, på riktigt. Redan där var jag fast. Vi har mycket gemensamt.
  • När det tar stopp i skrivandet – fråga dig själv varför du fastnat. Tove menar att det ofta handlar om rädslor. Rädsla för att träda in i ett visst rum eller i en viss situation, kanske ett hemligt rum. Det kan handla om ett minne, en plats eller en händelse där det är av någon anledning obehagligt att vara. Det här var lite av en aha-upplevelse. Jag har tänkt tanken tidigare men inte landat i den. Hon har helt rätt. När det tar stopp handlar det oftast om rädslor. Rädsla för att misslyckas, rädsla för att gå in i en del rum, en del av det som är jag men som inte definierar mig. Är det så även för dig? När det tar stopp. Har du några hemliga rum? Varför blir det i vissa situationer ett motstånd? Stanna upp och fundera.
  • Flödesskrivande är ett rum där vi kan vara oss själva till hundra procent, ett verktyg för att komma vidare trots rädslor. För Tove var det verktyget som gjorde att hennes trilogi kunde bli till. Hon berättade att redan för tio år sedan började hon att flödesskriva flera sidor varje morgon som rutin.

    Att flödesskriva betyder att man ställer en klocka på till exempel tio minuter och sedan skriver det som finns i huvudet. Rakt ned på pappret, inga stopp, inga hinder, bara allt som just nu finns i huvudet. Vi fick prova och jag kände hur otroligt välgörande det var. På tio minuter skrev jag ned allt som rör sig i mig just nu, helt fritt, utan begränsningar (att-göra-listor, helgens måsten, rädslor, oro, tankar om allt jag kunde komma på) och vips! blev det en och en halv A4-sida.

    Tove menar att vi har så mycket i huvudet som behöver rensas bort innan det där kommer som vi vill eller ska skriva. Egentligen. ”Det är som att vrida på en kran som stått oanvänd en tid. I början kommer inget vatten, det låter konstigt, hackar men om kranen får stå på en stund så kommer vattnet”. Kanske är det likadant med flödesskrivandet? Låt allt rinna ut och igenom för att rensa rören och göra plats för det andra. Vi behöver uppvärmning, hitta flödet, rensa bort allt som ligger i vägen.

  • I det Tove berättade fick jag flera viktiga insikter. Jag behöver till exempel hitta mina hemliga rum och det jag gör med den här bloggen är att rensa rören. Det jag behöver göra mer för att rensa rören är att flödesskriva. Det där som jag ibland tycker känns onödigt att skriva eftersom det inte blir något vettigt av det. Kanske är det just det andra kortare formatet (den här bloggen) och det ”onödiga skrivandet” vi behöver för att sedan kunna skriva det vi egentligen vill och ska skriva? Intressant tanke.

Tack Tove för en fantastisk föreläsning! Att fånga, skildra känsliga människors tankar och känslor har du lyckats med. Att lyssna till din föreläsning var oerhört fint. Mycket igenkänning, konkreta tips och inspiration. En känsla av riktighet. Du har hittat dig själv och du har hittat din egna röst. Jag hoppas en dag kunna säga detsamma. Du har gett mig nytt mod och en del insikter jag inte hade förut, förbättrade verktyg och ny glöd åt mitt skrivande. Jag behöver berättelsen och berättelsen behöver bli berättad.

Ikväll ska jag flödesskriva lite och kanske försiktigt glänta på den där dörren till mina hemliga rum.

/Anni

Ps. Toves inspiration till flödesskrivande kommer från författaren Julia Cameron och boken ”Lev kreativt”. Snart ges den ut i en ny utgåva där Tove skrivit förordet. Hur fint är inte det?

Tips för att skriva en krönika

Hur skrivs en krönika? För mig går det mycket på känsla och kanske lite rutin då jag nu har några i bagaget. Jag fick en ny krönika publicerad igår som gästkrönikör hos Vardagskrönikören. Den feedback som följde med vill jag dela med mig av eftersom den enkelt beskriver hur en krönika är uppbyggd. Här finns också några fler tips om du själv vill skriva en krönika.

Att skriva en krönika är en väldigt fri form av skrivande. Det går att få utlopp för kreativitet och samtidigt är det en chans att skriva om de ämnen som själv intresserar en. Förhoppningsvis kan krönikan också få någon annan att tänka till. Det finns vissa delar som brukar finnas med. En inledning som presenterar ämnet och som får läsaren intresserad är jätteviktigt. Huvuddelen av krönikan berättar mer om händelsen i detalj och du kan lägga fram dina tankar och känslor som fick dig att välja ämnet. I avslutningen knyts allt ihop. Du återkommer till textens idé, budskap och kanske också rubrik.

gastkronikor

Att ge eller inte ge – min senaste krönika

Dag efter dag, oavsett väder och årstid sitter tiggaren utanför din matbutik med en mugg framför sig. När du går ut på restaurang eller tar bilen till jobbet sitter tiggaren kvar. Många tycker det är jobbigt att se människor tigga och står handfallna inför hur man ska bemöta dem. Jag skriver i min krönika ”Att ge eller inte ge” att ett första steg är att försöka se människan bakom koppen och ifall man vågar, kanske försöka sig på ett litet ”Hej!”.

Krönikan finns att läsa på Vardagskrönikörens blogg eller på Vardagskrönikörens Facebooksida. Om du gillar den så får du väldigt gärna kommentera och/eller dela vidare. Tack!

Tips för uppbyggnad och struktur av en krönika

Feedback från redaktören på Vardagskrönikören, krönikan Att ge eller inte ge:

”Nu har jag läst din gästkrönika. Den var riktigt bra; jag fann inte någonting som behövde korrigeras. Du fångar formen för en krönika perfekt när du utgår från en personlig iakttagelse och låter den vara en bro till något större och mer allmänt.

Inledningen väcker ens intresse och du avrundar texten snyggt genom att fråga/uppmana läsaren till handling eller i alla fall en självrannsakan. Språket är fint och du använder vardagen som en snygg inramning. Och framförallt lyfter du ett aktuellt ämne och belyser det på ett effektfullt sätt.

När man skriver om mänsklig godhet och om att se tillvaron i ett större mer inkluderande perspektiv är det lätt att det blir för sött och platt, mer du lyckas både fånga pulsen i medmänskligheten men också logiken som ligger bakom. Summa summarum: en väldigt bra krönika. Jättekul att du skickade in krönikan. Den passar perfekt i Vardagskrönikörens format.”

Vill du skriva en krönika?

Du kan till exempel läsa den senaste krönikan jag skrivit och kika på kommentarerna ovan kring uppbyggnaden. Sedan är det bara att gå ut i världen eller kanske läsa en tidning, hitta ett intressant, aktuellt ämne och börja skriva. Kanske inte så ”bara”, men jag tycker det är väldans roligt med det korta formatet som ger mig energi att fortsätta på mina större skrivarprojekt. Det är också kul som omväxling (jag är kommunikatör till yrket) att skriva om mina helt egna tankar och funderingar. Kanske är det något även för dig?

Lästips! Det finns en hyfsat ny bok om att skriva krönikor. Den verkar jättebra men jag har tyvärr inte hunnit läsa den själv ännu. Den heter ”Facit – konsten att skriva krönikor” och är skriven av Patrik Lundberg.

Mer inspiration

Jag läste nyligen en krönika av Henrik Bahari – ”Från din vän på Venus”.
På ett oerhört vackert vis lyfter Henrik fram det handskrivna brevet som ett spännande alternativ i en tid då de mer moderna tekniska kommunikationssätten börjat kännas triviala. Det är en krönika som jag tror att alla med skrivarintresse kan känna igen sig i och den är också uppbyggd på ett fint sätt.

Litteraturkunskap tipsar: ”Konsten att skriva en bra krönika”

Mediabloggen: ”Tips för dig som vill skriva en krönika”

Skrivartävling för krönikörer

Vardagskrönikören anordnar vid sidan av ”Veckans gästkrönika”, även löpande tävlingar på olika, bestämda teman. Om du är sugen på att tävla och få chansen att vinna en slant så kika på Vardagskrönikörens sida för tävlingar.

Lycka till!

/Anni

Släppa taget och flyga?

 

anni_havet_morko_1802

Vid havet i lördags där jag ofta sitter och funderar över mina texter och annat i livet.

Jag har lämnat in terminens första uppgift. Linnéuniversitetets kurs i kreativt skrivande ska under våren ägnas åt våra egna projekt, vilket gör att jag nu i skolarbetet kan arbeta vidare med min bok. Vi får feedback från lärare och ger feedback till varandra och kan förbättra innehållet. Jag har inte vågat öppna upp responsen i tron att det kanske skulle bedömas som undermåligt. Men så var det inte, definitivt inte!

Så här inleder min lektor omdömet för den första inlämningsuppgiften i år (mitt större projekt, min första egna bok). Det stod mycket mer, men det avslöjar för mycket om handlingen.

”Det här är mycket bra. Det första kapitlet är rentav ypperligt. Du visar fin behärskning både av stoffet och dina uttrycksmedel. Du ger en bred och nyansrik bild av din upplevelse, och du väljer bildspråken med omsorg. De förtydligar, och de gör att vi dröjer kvar vid den gestaltade eller relaterade upplevelsen.”

Kan du tänka dig? ”Ypperligt”. Vilket vackert ord och jag är galet glad! Kanske går jag i mål med den där jäkligt svåra, men viktiga boken ändå till slut. Du som själv skriver och kämpar med en bok förstår den där bubblande glädjen. Det är stort att känna att man äntligen kommer vidare, att den där drömmen faktiskt kanske, kanske är inom räckhåll. Men å andra sidan är det massor av mer material som ska bearbetas.

Det har varit en fin helg på flera sätt då jag också fick korrektur på min fantasynovell ”De orörbara” i fredags och det var bara små, små saker som ska korrigeras. Jag fick även några ord i mejlet som gjorde mig otroligt glad och peppad inför släppet av boken i maj:

”Du skriver så vackert att det gör ont i bröstet när jag läser. Du måste, precis som Leona i berättelsen, släppa loss och pröva dina vingar! Det märks att du har gått flera kurser hos mig, och att du hela tiden strävar efter att bli bättre i ditt skrivande. Du ÄR författare, släpp taget och flyg!” /

Kim M Kimselius, författare och skrivarcoach

Tack, Kim! Ska försöka släppa loss… I maj kommer novellen med  i en novellsamling – Den magiska porten på Färgargården. Hoppas innerligt att du vill läsa den. Kommer att finnas på Adlibris och Bokus.

Jag har varit på middag med fina vänner tillsammans min dotter och en del annat oväntat kul har också hänt. Det går som bekant väldigt mycket både upp- och ner i mitt liv 🙂 En annan bra sak är att min fot har läkt och jag får åter igen på mig alla skor, även de med klack!

I helgen har jag suttit vid havet i tystnaden, tränat och lyckats återerövra de vikter jag tränade med innan fotoperationen i slutet av november. En mycket bra helg och start på veckan med andra ord. Imorgon är det dags att åka till Växjö igen för spännande föreläsningar på fredag och sen hela helgen fri för att skriva, träna och kanske lite bus.

Och nu ska jag definitivt fortsätta skriva. Det kanske blir en bok till slut, det kanske till och med blir flera, men vilken oerhörd tid det tar…

Det gäller att släppa taget om det jäkla tvivlet och våga tro. Och aldrig, aldrig ge upp.

It´s the possibility of having a dream come true that makes life interesting. 

/Paul Coelho

/Anni

 

Avtryck

 

annisvensson avtryck

Foto: Jeremy Vessey, unsplash.com 

Hon ser ut över det till synes oändliga havet, höjer blicken en aning. De gröna ögonen fokuserar, smalnar för att möjligen se vad som döljer sig bortom horisontens bleka ljus.

Likt alla andra dagar står hon här med en längtan, något att fästa blicken vid. Vågornas rytmiska ljud slår mjukt mot stranden, en doft av havstång och vår kan anas i den ljumma vinden.

Hennes tankar blir ett med ljudet från vågorna, och hon tar ett steg till, kommer lite närmare sitt ursprung. Ingen vet vem hon egentligen är, men snart kommer allt att vara förändrat.

Hon tvekar en aning, men vänder sedan om, går med beslutsamma steg mot det som måste göras. Vinden har snart suddat ut de avtryck hennes steg gjort i sanden.

./.

Det här är en nyskriven text som publicerades idag på Polemiks Instagramkonto. Jag fick inspiration av att dels se bilden och dels av att sitta vid havet. Ibland tycker jag om att varva mina större skrivarprojekt med korta texter. Följ gärna polemik.nu på Instagram: @polemik_nu och följ gärna mig också när du ändå är i farten: @annisvensson

/Anni

Omfamna tvivlet?

Vid havet, Puerto de la Cruz, Teneriffa


Så många timmar, så mycket tid jag lagt på tvivel kring mitt skrivande. Ibland tänker jag att tvivel bara är dåligt. Men ju mer jag tänkt, desto mer övertygad är jag om att i tvivlet finns även något bra.

Det handlar ju på ett sätt om att vilja göra något så bra som möjligt. Om tvivlet inte fanns kanske det vi gör inte skulle bli lika bra. Tvivlet gör ju att vi gör om, tänker om, skriver om, vänder och vrider på varje ord, varje mening.

I slutänden har tvivlet förhoppningsvis gjort oss bättre. Så tänker jag i de goda stunderna. I de andra hatar jag tvivlet för det har fått mig att tveka, stå tillbaka och inte skriva alls under långa perioder.

Nu har jag förmånen att befinna mig på Teneriffa och mestadels har det varit kallt, moln och regn. Men några timmar har det varit sol och ljus. Jag märker ännu mer nu hur mycket årets mörka period påverkar mig. När jag fått några timmars sol och värme vid havet är det som om jag, både kropp och själ vaknar till liv. Jag ser saker i ett annat ljus, ur ett annat perspektiv.

Det är även då lusten att skriva är som allra starkast. Hoppet och tron på att jag ska lyckas slutföra mina större skrivarprojekt återvänder (och jag har bl a skrivit en ny krönika denna vecka). Det är där jag befinner mig just nu och jag hoppas innerligt att den känslan får följa med mig hela vägen hem. 

Om du också tvivlar på dina drömmars mål ibland – hur gör du för att komma vidare?

/Anni

Del av novell – Det är jul igen

annisvensson detarjuligen

Idag publicerade polemik.nu ännu en del av en novell. Jag blev väldigt glad över orden som presenterade min text. Det kan tyckas som en liten sak men det förgyllde min söndagskväll. 

”Anni Svensson skriver skönlitteratur och bjuder idag på en liten del av en novell. Det är jul igen är fylld med igenkänning och fina formuleringar om huvudpersonens omgivning”.

Fler av mina texter och andra skrivares alster hittar du på polemik.nu och på Facebook @polemik.nu Följ oss gärna!

Det är jul igen

”Rött som i jul, kärlek och gemenskap. Grönt som i gran med doft av barr, skog och frihet – om den inte vore av plast. De år den överhuvudtaget kommer fram ifrån det överfulla källarförrådet och ställs i ett hörn i vardagsrummet, kläs med kulor i rött, guldpaljetter och smällkarameller i regnbågens alla färger. I rummet med mossgrön soffgrupp i plysch, matchande veckbandsgardiner som räcker ända ned till golvet och samlar dammet som ingen vill se. Ett rum med gröna, väl omhändertagna växter som pryder alla fönster ut mot gatan. Ett rum där doft av ljust brun whiskey dröjer sig kvar, och där vare sig en jul eller en gran egentligen får plats.

Några av de som finns utanför säger att jag är fin, att jag är vacker. I svart, kort klänning som smiter åt på den tunna kroppen, blekt ansikte, långt mellanblont hår och röda läppar. Jag vet inte om det är sant eller bara något de säger.

Står i hallen framför den stora väggspegeln med ram i ljus furu och ser ingenting förutom en blek gestalt. Jag fyllde fjorton år i somras och vet inte vem jag är, vet inte vad jag vill. Kanske vill jag tillhöra något eller någon som är på riktigt och kan få mig att se de vackra färgerna i julen. Kanske bara en önskan om att slippa allt som är brunt.

Men inget innanför eller utanför handlar om att älska. Allt det där vet jag redan. Kanske är det därför jag i spegeln inte ser något av allt det där jag önskar jag kunde se.

Men julen är alltid röd, granen alltid grön och jag målar mina läppar röda.”

Jag hoppas att du så småningom vill läsa hela berättelsen.

/Anni

Poesi – Triad

 

annisvensson triadalt2

Foto: Jenna Beekhuis

 

Igår publicerades min dikt i tre delar – ”Triad”. En speciell känsla. Dels för att jag under utbildningen i Kreativt skrivande har fått flera utmaningar som jag inte trott mig varit kapabel att klara av, dels för att poesi för mig kommer med många krav. Ändå blev det något till slut. Det blev Triad.

Mycket har hänt under utbildningens gång och en viktig del är att jag hittat till poesin, eller kanske snarare hittat tillbaka till den. Poesi har nämligen funnits med i stora delar av mitt liv. I kursens första del ingår att läsa faktaböcker om skrivande, skönlitteratur, drama och poesi. Under allt läsande vaknade en slumrande längtan till liv. En längtan som handlar om att skriva poesi – eller i alla fall något som liknar poesi.

Jag är på näst intill oprövad mark nu när jag har försökt skriva den här typen av text. Det känns lite vingligt, lite läskigt.

OM du skulle vilja läsa så lyssna gärna på musikstycket som hör till, ”Spiegel im Spiegel” av Arvo Pärt. Det är musik jag upptäckt under skrivandet av min första bok. En i många avseenden svår berättelse att skriva, ibland kan det kanske upplevas som att jag skriver mer OM berättelsen än att jag på riktigt skriver den. Jag gör ofta båda delarna parallellt, men ibland bara det ena. Det tar grymt mycket tid att skriva en bok eftersom det inte bara att skriva. Det är planering, struktur, tänkande, tusentals ändringar under resans gång eftersom nya idéer dyker upp längs vägen. Det är oerhört komplext och ibland blir jag trött, det känns som om jag aldrig kommer bli klar. När jag inte mäktar med att skriva på de längre berättelserna, men ändå måste skriva (för det måste jag) tycker jag om att skriva ned korta funderingar och tankar som ibland  blir blogginlägg, ibland en krönika och som nu blivit till någon slags poesi.

När jag var ung och även senare i livet när jag stundtals varit vilsen och fundersam har jag hittat böcker av författare och poeter på bibliotekets bokhyllor som gjorde skillnad. Någonstans när jag var runt fjorton år föddes en stark längtan i att själv vilja skriva. En vilja att bidra och vara en del av allt det där fina som de gett till mig. Kanske kan mina erfarenheter och ord bidra med något litet till en annan människa. Möjligen är det för stort tänkt (tvivel som vanligt), men nu finns i alla fall Triad här på bloggen och på Polemik.nu

Ps. Lyssna gärna till ”Spiegel im Spiegel” av Arvo Pärt medan du läser 🙂

Triad

1. Morgonen

Om morgonen, solens strålar letar sig in genom halvöppet fönster,

solkatter leker tafatt på väggen, över täcket i sängen.

En ljummen vind, knappt märkbar

griper tag i de skira gardinerna, får dem att bölja i vackra vågor.

Jag skönjer en doft av daggvått gräs, nyutslagna blommor,

och ett vagt löfte om ännu en begynnande sommardag.

Platsen bredvid mig bär nu bara bleka spår av dig,

sköra minnen, smekningar av solvarm hud,

och en liten grop i kudden där jag trott mig se ditt ansikte vila.

Du är för mig förlorad,

men en ny dag tar sin stilla början.

Och jag med den.

 

2. Dagen

Om dagen står jag vid havets strand,

blickar ut över det vilda, otämjda, och vackra.

Vinden leker med mitt hår,

och jag andas in doften av tång och hav.

Spåren av dig dröjer sig kvar på min hud.

Du var skrattgropar, ljummet sommarregn och sol.

Jag är salta tårar, skuldtyngda skuggor och skymning.

Du lät all min längtan vila i din famn (tills du sa du var tvungen att gå.)

Jag vill dansa med glädjen, omfamna allt,

om än så bara för en kort stund.

Ser ut över havet,

och drömmer om att en dag dansa igen.

Vågornas eviga sång ljuder högre än allt.

Nu är det havet som låter mig vila.

Allt annat för en liten stund tystnar.

 

3. Natten

Om natten, på den tunna linjen mellan vakenhet och dröm,

en röst, en viskning,

som vore där någon på min axel.

Skriv, skriv av hjärtats lust.

Ljuvlig är drömmen,

av allt det andra hjärtat går itu,

och lusten ekar i tomma rum.

Men sällan är natten så mörk

som precis innan gryning.

Kanske tystnar tvivlet,

och allt inom finner en väg ut.

Kriget som rasar i själens boning

blir ord som rinner ned på vitt papper.

Speglingar av mörker,

blir till ljus.

/Anni

Vad är det med havet?

Dryga sex veckor har gått sedan min fotoperation. Igår fick jag äntligen slänga kryckor och fotpjäxa och som jag har längtat efter den dagen. Den sista tiden kände jag mig oerhört låg, även om det var en planerad operation och jag visste att läkningen skulle ta tid. Men jag visste inte att det skulle bli så svårt för mig att vara beroende av att få hjälp med nästan allt. Bland det första jag lovade mig själv att göra när jag kunde gå och köra bil igen var att träna och ta mig till havet. 

Det jag lovade mig själv har jag gjort idag och vilken glädje att kunna sätta sig i bilen med musik på högsta möjliga volym. Friheten att kunna åka precis vart jag vill. Den känslan! Wiiiiihoooo! Det är såna där saker en tar för givet i vanliga fall, och åter igen har jag blivit påmind om hur betydelsefulla de där små sakerna i livet är.

Först till gymmet där jag inte varit på drygt sex veckor. Jag var fundersam över hur mycket jag skulle orka, hur mycket jag tappat i styrka då jag bara ”mesat” runt hemma på en yogamatta ett fåtal gånger. Det kändes himla roligt att vara tillbaka (ja, det är sant!). Jag har längtat så otroligt mycket till träningen som oavsett livets händelser i övrigt gör att jag känner mig stark och glad. Det gick långt mycket bättre än jag kunnat tro. Jag fick kliva ned ett, ibland två pinnhål på vikterna men inte mer. Jag satsar på att vara tillbaka i tidigare form och vikter inom sex veckor. Det bör inte vara några problem när jag nu jag återgår till ett par, tre pass i veckan. Träningen är verkligen bra, den gör underverk. Kanske de berömda endorfinerna?

Anni gym 2018

Tillbaka på gymmet! Yay!

Sedan var det dags att åka vidare till en av mina favoritplatser vid havet, Farstanäs udde för att ta en kort promenad och träna den ömma foten som fortfarande är rejält svullen. Vädret idag var grått, vinterkylan nöp i kinderna, foten värkte, men det gjorde ingenting alls. Ena sidan av udden var helt stilla, tyst.

Farstanas 180113_1

Den sida som var lugn och tyst. Bara jag och två svanar 🙂

På den andra sidan var det ganska hård vind och vågor. Vågornas enformiga slag mot klipporna bildade som alltid ett rytmiskt ljud. Jag stod där en stund och funderade över varför havet är så speciellt för mig.

Jag tror att där vid havet, skogen och klipporna känner jag mig levande. Allt är ärligt, sant och där finns också ett alldeles speciellt ljus. Tankarna kan vandra fritt och jag blir medveten om vad jag faktiskt kan och inte kan påverka. Bara jag kan bestämma hur jag ska må genom att inte låta andra människor eller yttre omständigheter påverka mig. Det har varit en del negativa händelser den senaste tiden. Nu hoppas jag på ett lugnt år där jag får möjlighet att koncentrera mig mitt roliga jobb, min dotter, vännerna som alltid finns för mig och skrivandet.

Farstanas 180113_2

Den andra sidan av udden med vind och vågor.

Jag är efter träning, lyssnande på bland andra Kent, Kenny and the Foodboxes, Coldplay och en stund vid havet vid skapligt gott mod. En tung period är över. Nu ska jag göra ett försök till att fortsätta skriva på det som ska bli min första egna bok. Håll gärna en tumme för att vägen framåt håller sig någorlunda rak. Boken måste, måste skrivas klart. När du en dag kan och förhoppningsvis vill läsa den kommer du att förstå varför.

/Anni

Ps. Det finns en tjej som heter Dao och som igår gjorde en lysande version av Coldplays ”Fix you”. Nästa nya stjärna?

 

Ny krönika – En sån där obotlig optimist

allas_kronika_1801

Det är en alldeles speciell, underbar, näst intill magisk känsla att se sin egen text publicerad. 
Den här gången är det en ny krönika i veckotidningen Allas (nr 2) som kom ut igår. Där finns min krönika ”En sån där obotlig optimist”.

Krönikan har sin plats i ett jättenummer bland bilder på spirande färgstarka tulpaner, vintervita desserter, hälsoextra, noveller och en massa annat kul. Jag hoppas förstås att du blir så nyfiken på att läsa att du införskaffar tidningen och slår upp sidan 35 (till att börja med.)

Jag är så himla glad över varje litet framsteg och det är så jäkla roligt att skriva. Det blir bubbel för att fira ikväll hörrni! 😊 Och sen ska jag använda den nya energin till att fortsätta skriva min bok. Skrivarresan fortsätter, målet blinkar som ett litet fyrtorn långt borta vid horisonten. Ibland så svagt att det knappt kan anas, ibland så starkt att jag har svårt att se något annat.

Innerligt tack till dig, till alla er som läser, följer min blogg och peppar mig på vägen. Tack till alla skrivarvänner för det fantastiska stöd ni är i med- och motgång och ett särskilt tack till Mikael, redaktionschef på Allas.

”She believed she could. So she did.”

/Anni

Ps. Ikväll firar jag även min skrivarkollega i Fåröakademien, Johanna Glembo. Det blev nyss klart att hon vunnit Swedish Zombies romantävling om ett bokkontrakt och får sin bok Rötmånad utgiven. I somras, på Fårö fick jag förmånen att lyssna till ett kapitel av Rötmånad. Jag som nästan aldrig läser den typen av berättelser i vanliga fall ville genast höra mer. Snart får även du möjlighet att läsa och lyssna. Gör det! Stort grattis Johanna!

Johanna har även nyligen startat skrivarpodden Skrivdriv tillsammans med Ewa Broberg.