En dröm blir verklighet!


Jag sitter på ett tåg på väg mot skogarna i Småland och Blekinge där jag ska vara med på en skrivarkurs. Funderade på vad mitt nästa blogginlägg skulle handla om och eftersom jag inte kom på något omedelbart så öppnade jag min mejl. Och där mina vänner – fanns ett meddelande som jag var tvungen att läsa två gånger. Avsändare Linnéuniversitetet och det stod ”Antagen”.

Nu kan jag knappt sitta still på tåget. Jag får hålla hårt i armstöden för att inte studsa upp och ner. Vill bara skrika högt, hoppa runt och göra tjolahoppsasteg! Fira, dricka champagne och krama alla jag ser!

Tänk att jag har kommit in på en utbildning jag bara drömt om och jag trodde inte det skulle vara möjligt men det är möjligt! Jag brukar ju säga att ingenting är omöjligt om viljan, passionen och engagemanget finns och det är helt rätt. Det fungerar uppenbarligen. Jag kom in med ett antagningsprov som bestod av en novell, vilket känns extra fint eftersom jag då blivit bedömd på det jag skrivit och att det uppfattas som tillräckligt bra.

Jag ska läsa Kreativt skrivande, del 1 på distans, halvfart. Det innebär att jag både kommer kunna jobba vidare som kommunikatör och samtidigt studera ett ämne jag älskar. Något som är en absolut dröm, den största drömmen näst efter att få ge ut mina böcker och noveller. Jag kommer få möjlighet att skriva mer och samtidigt förbättra mitt skrivande. Nyp mig i armen! Det händer verkligen nu. Det händer.

Hurra! Kramar till hela världen från ett tåg någonstans i vackra, södra delarna av Sverige.


/Anni

Annonser

Skratt som tystnat

Det var en gång ett litet, rött hus med vita knutar. Huset låg ensamt i slutet av en väg, på en ö med hundraåriga bokskogar, milsvida åkrar och fält. Många av dem lyste gyllene gult under vår och sommar. Kanske gör de det fortfarande.

Där var ett alldeles särskilt ljus. Årets alla årstider. Kanske berodde det på närheten till det skimrande havet. Kanske berodde det på att människorna som bodde där bara tyckte sig se det.

Huset omgärdades av en trädgård med stora, gamla träd och syréner i vitt och ljust lila. I det allra största trädet som tycktes nå nästan ända upp till himlen fanns en gunga av trä fastsatt med grovt rep i en gren högt, högt upp i det täta bladverket. Där vid gungan hördes ofta rop och kiknande skratt.

Det spelades ofta musik. Elegi, Dom tomma stegen och Jag är hos dig igen med Winnerbäck. Ibland kunde även en gitarr höras från husets veranda. På verandan där den flagnande, vita färgen doldes väl av mörkt röda pelargoner och blå lobelia.
När sovrumsfönstret stod på glänt tidiga sommarmorgnar kunde ljuvlig doft av lavendel skönjas. Två lavendelbuskar med hundratals lila blommor övervintrade nedanför fönstret, varje vår vaknade de och tycktes blomma och dofta mer än året innan.

Varje morgon som solen sakta steg upp lekte de tidiga solstrålarna tafatt på täcket, värmde de som fortfarande sov i sängen, tätt intill fönstret.

Lavendeln är nu sedan länge borta, ingen vet varför den tappade sin livskraft. Fruktträden finns kvar med grenar och blad men de bär inte längre frukt. Det stora trädet med gungan gick itu, föll omkull efter ett nattligt och ovanligt hårt åskoväder. Trädet ligger uttorkat, dött med rötterna mot himlen.

Huset är numer tomt, tyst och öde. Men om du skulle se ett hus som liknar detta, slut ögonen, luta dig tätt intill. Musiken och de glada skratten har sedan länge tystnat. Men kanske kan du ändå förnimma den lycka som en gång bodde där.

/Anni

Fragment ur ett skrivarliv

”Att leva eller skriva, det är frågan”. Kanske en uttjatad klyscha? Just den meningen inleder tidningen Skrivas ledare (nr 3, 2017) och den beskriver och påminner mig om ett dilemma jag befunnit mig i den senaste tiden.

Ord och mängder med berättelser finns där, pockar på och vill ut. Det har blivit alltmer tydligt att jag måste skriva men något har hindrat mig som jag berättade om i De oräddbara. Häromdagen blev det klart för mig vad ett av hindren bestod i. Jag  har för mycket runt omkring mig som tar tid och energi vilket gör att skrivandet inte får det utrymme som behövs, vare sig i tanke eller utförande. Nu har jag fattat ett viktigt men svårt beslut om att en av dessa saker måste väljas bort. (Jag kommer berätta mer om det senare.)

När jag väl landat i beslutet kände jag nästan omedelbart hur skrivarglädjen och lusten att skriva återvände. Men jag lydde inte känslan som sa till mig att ta upp pennan direkt utan fokuserade istället på att läsa ett par böcker som visade sig vara utmärkt inspiration. Det var ”Spådomen – en flickas memoarer” av Agneta Pleijel och ”Kanske är det allt du behöver veta” av E. Lockhart. Dessutom läste jag i tidningen Skriva novellen ”Min kompis Robin” som vunnit en skrivartävling på tema ”blodet” (Skriva, nummer 3, 2017). En kort men välskriven och intressant novell med tilltalande språk, skriven av Anela Resic. Att läsa novellen gav mig det sista som behöves för att hitta tillbaka till orden. Jag skriver igen!

Det handlar inte om långa sammanhängande berättelser eller ens kapitel. Det är mer av fragment. Med penna och papper har jag hittat tillbaka till den där härliga känslan av att allt är möjligt. Penna mot papper i såna här perioder ger mig en särskild känsla av närhet till orden och skapandet. Om du som läser detta skriver själv, känner du igen dig i det?

En vän som också skriver sa nyligen att han skriver men bara fragmentariska bitar. Tänkt på det han sa och alla dessa saker sammantaget verkar ha öppnat upp flödet av ord igen. En kombination av inspiration från andra människors berättelser och insikten att en del av det jag gör idag behöver tas bort för att ge luft åt annat som måste få plats. Jag blev också påmind om att det inte behöver vara färdiga kapitel eller en färdig berättelse. (Ibland får jag ett enormt flow vilket gör att en hel novell nästan skriver sig själv men inte just nu.) Att fragment kan duga bra blev ännu en dörröppnare och jag minns att det var så jag började en gång för många år sedan. Fragment som sedan fick gott om tid att växa fram till en helhet.

Det känns himla fint och idag har jag firat med att investera i en ny skrivarbok. I bok- och pappershandeln Tudda Galumpan som jag hade förmånen att ha en föreläsning hos förra året (läs mer: Något av det mest magiska jag varit med om) hittade jag idag den perfekta skrivarboken i brunt och guld. Framsidan  kan vändas upp och ned. Framsidestexten är densamma – Journal. Lite magiskt, precis som skrivandet.

Jag är tillbaka och den nya skrivarboken börjar fyllas med ord. En novell-idé för sommarens skrivarkurs med tema fantasy har tagit sina första trevande steg. Det handlar om skira älvor med spröda vingar, skärpt intellekt och urstarka krafter.  Men med en oförmåga som gör att de tvingas leva i mörkrets skuggor.  Titeln är ”De orörbara”.

Att skriva är att leva. Att leva är att skriva. Min tid kommer.

/Anni

De oräddbara

 

sommarnatt_170603b (2)

Järna, inatt när jag var på promenad på väg hem från en vän. Fascineras av vackra sommarnätter, ljuset och dofterna. (Det är Järna kyrka som skymtar fram bakom löven).

Det enda någotsånär kvalitativa jag lyckats skriva på senare tid är ”Ett brev till dig”. Trots ledighet, semester och egen tid – inget mer.

Ibland är det som om orden tar slut. Ändå ord och berättelser som finns där, far runt inombords. De vill inget hellre än att komma ut, ned på pappret, in i datorn. Men någonting hindrar dem just nu.

Kanske är det tvivlet eller kanske är det livet. Allt det där andra, alla måsten som lägger sig ovanpå. Som vore det en tung, våt filt.

Några få ord smiter igenom och ut. Övriga har inte en chans. De kvävs i samma stund de föds. Under filten ligger de nu. Orörliga. Förlorade. Oräddbara.

/Anni

Ps. ”Oräddbara” är ett ord jag kom på idag, ett ord som lyckades smita ut. Ordet finns egentligen inte enligt svenska ordlistan. Jag tycker om ”oräddbara” som kan tolkas på flera olika sätt. Hittar du också på nya, egna ord?

Om en skrivövning, himlen och barn på en brygga

Ibland fastnar jag i skrivandet och jag kommer inte framåt. Det handlar ofta om tvivel på min egen förmåga, ibland om tidsbrist och ibland om helt andra saker. Idag fick jag en väldigt fin kommentar på min blogg för inlägget ”Ett brev till dig” som fick mig att fundera på varför orden inte kommer.  Det gav mig också inspiration och energi. Jag vill ju skriva, har massor att skriva!

Ikväll efter ett träningspass läste jag Debutantbloggen och plötsligt lossnade det. Jag såg en bild framför mig och en historia målades upp för mitt inre. Det här är mitt bidrag till fantastiska Debutantbloggen och en ny skrivövning. Fantastiskt vad lite fin respons och en skrivövning kan göra…

Meningen som skulle inleda det hela har jag markerat med fet text. Det som följer är kvällens ord från mig.

Tre barn sitter längst ute på bryggan. En av dem tittar upp mot himlen och säger med låg röst:

”Se på himlen, se hur vackert blå den är.”

De två andra barnen tittar först på varandra med en menande blick, kisar sedan för att skydda ögonen mot den starka solen och tittar motvilligt upp mot himlen.

Elsa som är äldst svarar:

”Vad menar du nu, Alma? Vaddå, vackert blå? Det är en himmel bara. Blå som en vanlig jäkla himmel och några vita moln. Att du alltid ska vara så märkvärdig.”

Alma vänder ned blicken, låter det långa, ljusa håret falla framåt, utmed sidorna av ansiktet så att hon ska slippa se, slippa möta Elsas blick. Alma kikar ned i vattnet, dinglar med benen vid bryggkanten och knyter de små nävarna hårt. Hon tvekar en aning innan hon fortsätter eftersom hon vet att hon troligen kommer att starta ett nytt bråk med Elsa.

”Jag menade bara att himlen är vacker. Både när man ser på den här från bryggan och när man ser den ovanifrån”, säger Alma försiktigt.

Elsa ställer sig hastigt upp, stampar trotsigt i bryggan och lägger armarna i kors. Alma fortsätter stirra ned i vattnet och anar vad som kommer att hända, men hon tänker inte låta sig kuvas. Inte den här gången heller.

”Vad tusan menar du egentligen? Ser himlen uppifrån? Vad är det för nytt jävla påhitt?” frågar Elsa, nu med hårdare, högre röst.

Alma tänker att hon borde vara tyst. Hålla sina tankar för sig själv, men det är något därinne i henne som pickar hårt och vill ut, måste ut.

”Jo, i våras flög jag med mamma till Spanien och då såg jag den blå himlen och de vita molnen ovanifrån. Det var som en härlig sockervaddsvärld”, svarar Alma .

Det första slaget träffar Alma i ryggen och hon är nära att falla ned i vattnet, men hon får tag i bryggkanten och håller sig kvar, liggande. Hon har lärt sig att det bästa försvaret mot slag och sparkar är att kura ihop sig som en liten boll.

Alma ligger på bryggans yttersta kant och håller de små, tunna armarna runt huvudet för att skydda sig så gott hon kan. Hon vet att det bara är början.

/Anni

Ett brev till dig.

Foto: James Baker, unsplash.com


Du är sexton år och kläderna du bär hänger löst på din tunna kropp. Att äta är inte riktigt din grej och det kanske är bra eftersom måltiderna inte alltid infaller på bestämda tider. Du har långt, mellanblont hår, blekt ansikte och jag ser dig sitta där på det stora biblioteket. Tätt intill fönstret vid det lilla, ljust träfärgade bordet med två stolar. Platsen mittemot dig är tom. Så som den ofta är.

Du är vacker, men i spegeln ser du något annat än det jag ser. Utanför fönstret ser du gågatan i stadens centrum med alla affärer och människor som rör sig med raska steg. Människor som alltid verkar ha bråttom. Är de på väg till eller ifrån? Du undrar ofta varför människor alltid har bråttom. Hinner de se något, hinner de känna? Vad är meningen med att springa så fort. Kanske ingen som vet. Eller vet alla utom du?

Du är oftast ensam med dina tankar och allt det andra. För det är tankar du inte förmår dela.  Tankar om att inte vara tillräcklig. Tillräckligt vacker, tillräckligt bra, ha de rätta kläderna, att passa in, att vara älskad. Av någon.

Men här på biblioteket trivs du rätt bra. Det är tyst, lugnt och rofyllt. Den enda platsen där du kan göra läxor och läsa inför prov. Du vet tidigt att det är vad som krävs. Det enda som kan ta dig långt härifrån, till en annan plats, ett annat liv.

Och i de långa raderna av bokhyllor som omger dig finns böcker och författare som du beundrar och älskar. Berättelser och historier om fantasivärldar och riktiga världar. Världar dit du flyr, där du hittar mening och som får dig att förstå att du inte är ensam. Som får dig att se alla möjligheter, allt som finns att se och göra. Världar och liv bortom det du har.

Under alla timmar du suttit där har du bestämt dig för att en dag se din egen bokrygg i hyllorna. Du drömmer om att din bok en dag kommer att göra skillnad, läsas av någon som behöver läsa just dina ord. Du tvivlar, men du kommer att ta dig förbi alla tvivel.

Lilla, kloka och alldeles för mycket tänkande du. En dag blir du vuxen och ser saker lite annorlunda, ser att människors handlingar ofta har en förklaring. Och att de andra som inte vill dig väl behöver du inte bry dig om. Ditt sökande och känslan av att vara ensam kommer kanske alltid att finnas kvar. I ditt hjärta förblir kanske ensamheten. Men du kommer också se att det finns många bra saker i allt det där. I allt.

Önskar jag kunde viska allt det där till dig där du sitter i ensamhetens tystnad. Men det kan jag inte. Det kommer att bli bra ändå. Allt blir bra till slut.

https://youtu.be/WC5FdFlUcl0

”You can make anything by writing.” /C.S Lewis

/Anni

En ny krönika – Hur en brun dag blir gul

Det är fredag och en vecka som bjudit på en del motstånd fick just ett fint avslut. För nästan exakt två år sedan fick jag min allra första krönika publicerad. Det har blivit några fler sedan dess och idag är det dags igen. Hurra!

Om du inte har något särskilt för dig någon liten stund under helgen, så kila gärna iväg till närmsta butik och införskaffa tidningen Allas senaste utgåva, nummer 18. I den kan du på sidan 91 läsa min nya krönika ”Hur en brun dag blir gul”. Förutom min krönika så kan du även läsa kortnovellen ”Tårar av lättnad” av Susanne Schemper som är en riktigt duktig skrivarkollega på polemik.nu Du kan också läsa ”Njut av sex och blir friskare” (!), lära dig laga goda, sunda tapas och mycket annat kul.

Hoppas du blir lite nyfiken nu och kanske vill läsa… Hoppas, hoppas, hoppas! Och jag firar med lite bubbel. Ja, jag firar varje liten framgång och publicering. Det är lika fantastiskt roligt och upplyftande varje gång som mina alldeles egna tankar och ord får vingar. Ännu ett litet, litet steg på vägen mot det stora målet.

Ett jättestort tack till redaktionen på tidningen Allas och redaktionschef Mikael.

Skål och trevlig helg!

/Anni

Sökljus

Foto: Oliver Ivanov, Unsplash.com

Ibland förlorar jag mitt sökljus. Jag har stakat ut en väg framåt, en väg jag bestämt mig för att fortsätta vandra oavsett vad som möter mig. Ett mål som hägrar långt borta vid horisonten – mitt namn på en bokrygg och en viktig berättelse. Men ibland, i stunder av otillräcklighet förlorar jag det där ljuset som leder framåt.

Ännu en människa i min närhet som betyder oerhört mycket är sjuk, mycket sjuk och jag kan inte göra någonting för att hjälpa. Ingenting. En annan människa som står mig mycket nära har en kronisk sjukdom som kan mildras, men som ändå alltid kommer att finnas där. Och så en jäkla massa andra saker jag inte kan påverka.

Är det så att känslan av otillräcklighet är en av de tyngsta att bära?

Oftast är jag stark, vänder negativa händelser till något positivt och tänker att allt, allt har någon slags mening. Men många gånger och i stunder som den här förlorar jag lite av allt det där. Vad är meningen? Finns det ens en mening?

Finns det någon mening i att skriva det jag skriver nu? I det jag skriver i övrigt. Alla mina jävla ord. Söker jag efter svar på sånt som kanske inte har något svar?

Behöver hitta tillbaka till sökljuset. Lyssnar då på musik som gjort och gör skillnad. Som Kent. De finns inte mer, men de gick från ingenting, gjorde en lysande karriär, skapade musik, texter och ord som betyder något och som kommer att leva kvar för alltid. Hos mig och hos tusentals andra. Ikväll lyssnar jag åter igen på Kents fantastiska musik och hittar svar.

Kanske hittar du det också.

Tack, Kent. För allt.

Premiär för min första E-novell; En berättelse från ovan

Omslag: Tony Svensson, artura.se

Hurra! En av de stunder jag väntat på är äntligen här och ytterligare en milstolpe är nådd. Det är premiär för min allra första e-novell. Från och med idag finns den att köpa på Adlibris och Bokus. 

E-novellen En berättelse från ovan har med sin inledning vunnit pris i en skrivartävling, anordnad av Litteratursalongen.

Berättelsen handlar om vad som händer med oss människor när hjärtat slutar slå, när vi dör. Kanske är det något vi inte kan föreställa oss. Fram till nu.

En medelålders kvinna lever sitt liv i hög fart och så effektivt som möjligt. Utan att reflektera över vad som egentligen är viktigt eller vad hon egentligen vill. Hon drabbas oväntat av sjukdom och därefter blir ingenting som förut. Det visar sig vara för sent att uppfylla alla de där drömmarna hon bar på. I alla fall på det sätt hon tänkt sig.

En berättelse om att våga följa sina drömmar innan det är för sent. Och om tro, hopp och att döden kanske är något annat än vad vi kunnat tro eller vågat hoppas på. En berättelse om en plats vi inte kan se. Tänk om det finns en annan dimension där vi återser människor vi saknat, men kanske på ett annat sätt, i en annan form? Det vi inte kan se, kanske ändå finns. Tänk om…

Mina tankar kring berättelsen
Min förhoppning är att novellen ska leda till samtal om både livet och döden. Vad gör vi med vår tid här på jorden? Följer vi våra innersta drömmar och önskningar eller har vi för bråttom för att känna efter?

Många människor har svårt att tala om döden och en del bär på sorg och saknad efter nära och kära. En smärta och sorg som är svår att lindra. Med den här berättelsen vill jag också inge hopp och väcka en tanke om att döden kanske inte är vad vi tror. Tänk om varje slut är en helt ny början? Jag har inspirerats av både egna upplevelser och av andra människors berättelser. Människor som förlorat någon närstående. Och som mött en fjäril…

Om mig (om du inte visste det här förut)
Jag heter Anni My Svensson och jag är skribent, krönikör, författare och förläggare. Uppvuxen i Södertälje, numer boende i Järna, ett par mil söder om Södertälje. Vill genom mina berättelser inspirera, beröra, sätta ljus på viktiga samhällsfrågor och förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Jag har som mål att ge ut min första, egna bok på temat ”Ingenting är omöjligt” under 2017. Arbetar som kommunikatör, skriver på fritiden noveller, böcker, krönikor och bloggar (publicerad bl a i Allas, Länstidningen i Södertälje, i en novellantologi och i böcker om hälsa).

Vill du läsa e-novellen En berättelse från ovan? Hoppas det!
Den finns att köpa från och med idag den 18 april på Adlibris och Bokus. Yay!

Du får jättegärna berätta vad du tycker när du har läst och vill du skriva en kort recension skulle jag bli mer än superduperglad. Nu fortsätter arbetet med mina större bokprojekt och med del två av denna novell som plötsligt kom till mig igår.

Obeskrivligt glad idag över att jag nått så här långt, men också lite orolig och fundersam. Mina ord och min alldeles egna, första e-novell har fått vingar. Vad ska ni tycka…?

/Anni

Ps. Tack Joelsgården Förlag för allt arbete, Artura Photo Art för hjälp med omslaget och tack till alla som stöttar mig på min skrivarresa. Utan er vore jag inget.

Vad är det som skaver?

Energi och inspiration finns och jag skriver som aldrig förr. Krönikor (den senaste hittade sin väg till lokaltidningen), noveller, blogginlägg och andra texter. Min första e-novell publiceras förhoppningsvis inom kort, men vad händer med det allra viktigaste? Bokprojektet som jag haft som mitt främsta mål. Det där manuset har jag inte vidrört på länge. Varför?

Som skrivare är jag troligen långt ifrån ensam. Du har den där drömmen om den egna boken (eller uppföljaren), bokryggen med ditt namn och titeln på ditt verk. Ditt mål. För att du tror att du har något viktigt att berätta, för att du tror att dina ord kanske kan göra skillnad eller någon helt annan anledning som är viktig för just dig.

Kring det finns både gigantiska förhoppningar och en jäkla massa rädslor.

Du vet att du har något att berätta, du vet att du kan (nåja, kanske kan) och du vet att den där berättelsen måste få bli berättad, komma ut, bli delad och  läst.

Vad är det som hindrar mig (och vad hindrar dig)?

För mig stavas det RÄDSLOR. Rädd för att inte lyckas och för att det inte ska bli tillräckligt bra. För just det där att slutföra en hel bok är ett gigantiskt projekt. Och att slutföra en bok som blir bra och som människor kan ta till sig är så stort att det skrämmer mig.

Inser att jag nog uppenbarligen ägnat mig åt vad som benämns ”prokrastinering”. Om det här inlägget inte var så intressant för dig ” so far” har du nu kanske i alla fall funnit ett nytt ord. Prokrastinering.

Och med det sagt – åter till det stora projektet. Sätt en plan för tusan. Skriv klart det där som måste få bli skrivet.

/Anni

Ps. Det kanske inte handlar om ett bokprojekt. Kanske är det något annat du skjuter upp. Varför?