Ibland blir det ändå som man tänkt sig…

Igår visste jag inte om jag skulle komma iväg på den efterlängtade långresan på grund av sjukdom. Har febrilt knaprat vätskeersättning och annat och idag kan jag glatt konstatera att jag är lite, lite bättre!

Så nu är vi packade och klara för att åka till leendenas land. Jag datorn, skrivarboken och en trave böcker. Och en och annan bikini. Kanske regnar det, kanske skiner solen. Jag tänker ta dagen som den kommer och njuta av att vara ledig och göra det jag så länge velat – läsa och kanske också skriva om lusten faller på. Förhoppningsvis kan jag göra det i sällskap av solen, havet och med sand mellan tårna…

Bye, bye Sweden and hello, Thailand 🙂

/Anni

Om att nästan nå fram. Del 2.

Annis säng

Tidigt i höstas skrev jag ett inlägg om att nästan, men bara nästan nå fram. Till ett mål man siktat mot länge och när man är så nära att man kan nudda det, ja då faller man. Handlöst.

Det ter sig näst intill otroligt att det händer igen. Men det händer. Igen.

Förra gången handlade det om att jag missade mitt livs första bokmässa. En viktig sak just då eftersom jag debuterade som författare i en antologi med tre av mina noveller. Den första riktiga boken där jag medverkar. Ett jäkligt ilsket ryggskott satte stopp för både euforisk glädje och resan till bokmässan i Göteborg: ”Om att nästan nå fram”

Men jag vägrade låta mig nedslås, haltade fram, tränade ihärdigt och det hände en massa andra fina saker under hösten. Mitt första författarframträdande var nog höjdpunkten. Helt magiskt. Och jag tog mig tillbaka till arbetet och livet tuffade på. Med en jul som blev annorlunda än andra jular de senaste tolv åren. Men det gick ändå bra.

Bestämde mig för att följa andra drömmar jag har. En av dem handlar om att resa mer och att skriva på andra platser än hemma. För att få vila efter ett tufft år, för att få ny inspiration och ny energi. Den första resan skulle gå till Thailand imorgon. Och ja, jag skriver ”skulle gå” för det blir kanske ingen resa. I alla fall inte imorgon. 

Det började häromdagen med rapporter från Thailand som berättade om ovanligt kraftiga skyfall och översvämningar. Där började en liten oroskänsla picka i mig. Tänk om jag inte skulle kunna åka? Det verkade dock ljusna, mitt hotell var inte drabbat av översvämning och vädret ser ut att bli bättre denna vecka. Men då blir dottern magsjuk och strax efter även jag. Min dotter mår nu bra och jag mår lite bättre, men jag har fortfarande värk i magen och är fasligt matt, så den där resan känns väldans avlägsen just nu. Imorgon vet jag om jag orkar eller inte. Men jag ska banne mig packa färdigt väskan ikväll. Utifall att…

I det här läget vill jag åter igen dra upp täcket så att bara möjligen nästippen sticker fram. (Tack för den talande, fina bilden som pryder inlägget, bäste bror.) För vad är det här för jäkla orättvisa? Eller är det en mening även i det som nu sker? Jag har jäkligt svårt att se den. Kanske ska jag inte befinna mig i vattenmassorna. Kanske är det som någon klok person sa att jag sprungit fort alldeles för länge. Kanske behöver jag bara vila för att återfinna kraften och energin som jag vet finns därinne. Kanske ska jag bara logga ut, sluta skriva, vila, träna lite och sen inget mer. Inte ens resa. I alla fall inte så långt bort. Inte just nu.  Eller inte alls.

Varför skriver jag ens det här? Inte en aning till en början. Men så här mot slutet tror jag att jag vet varför. 

Att skriva i den här bloggen om hur livet är på riktigt med dess ned- och uppgångar och att läsa andra bloggar om livet och om skrivande gör att jag kan fortsätta. 

Bloggandet är som ett andningshål där jag kan pysa ut en del av det som bubblar i mig. För att orka bli frisk igen. För att orka åka imorgon eller kanske orka boka en ny resa. För att kanske under 2017 nå ett par av mina andra viktiga mål. Sånt som gör mig glad, som ger energi. Det handlar om att få ett par noveller och min egna första bok klar.

Livet bjuder på hinder. Hittills har jag tagit mig över de flesta, så kanske kommer jag över även det här och några andra jag just nu har i min närhet.

Jag vet inte alls idag. Det enda jag vet är att det känns som om jag nådde kanske bara nästan fram. Igen. Den här resan har jag verkligen sett fram emot, strävat efter, längtat till. Det var min tid för sol, vila och skrivande. Just nu är det bara jäkligt tomt utom i mitt huvud där tankarna far omkring som yra små monster. En del morrar, en del ler elakt, några skrattar och en del gråter. 

Ps. En av mina fina vänner ringde nu på eftermiddagen. Hon är sjuksköterska och sa ”Anni, du kan ju inte bara ligga där i sängen och tycka synd om dig själv. Det blir inget bättre av.” Häpp! Jag tänkte vad tusan ska jag göra då? Och mumlade väl något om jättesvag och sjuk. Hon fortsatte.  ”Ta tag i det här nu, du vill ju så gärna åka, fixa mosad potatis, vätskeersättning och lite socker. Det skadar inte att försöka”. Det lät ju jäkligt klokt, så efter en stunds tvekan gjorde jag det, kämpade mig upp och åt lite, så just nu känner jag mig något bättre. Har till och med packat väskan. Utifall att.

Litenhet och storhet

Jag såg häromdagen ett ord i ett sammanhang jag glömt, men ordet blev kvar i mina tankar – litenhet. Och det där ordet fick mig att fundera.

Det som en gång var litenhet för mig har med åren blivit storhet. När jag var liten såg jag ofta upp till människor med en självsäker och cool yta. Idag många, många år senare är det snarare tvärtom. Nu ser jag upp till människor som är ärliga, säger sanningar om livet, vågar vara sig själva, vågar vara den de är på riktigt innerst inne. Ytan är inte viktig på samma sätt. Det inre, tankar och värderingar är långt mer betydelsefullt.

Är inte det spännande? Tänk om jag vetat allt det jag vet nu när jag var liten eller i alla fall för länge sedan när jag var hyfsat ung. Hade livet då sett annorlunda ut?

Det jag vet med säkerhet är att det som förr var storhet för mig – är idag litenhet. Och det som var litenhet är storhet och det bästa jag vet. Älskar människor som står för vad de tycker och tänker, är på riktigt med känslor, sorg, glädje, drömmar, tankar och åsikter – oavsett vad omgivningen tycker eller tänker. De är mina stora människor.

Jag var ofta på bibliotek när jag var liten (och är det fortfarande). Där hände något viktigt och det viktiga har fortsatt hända. Där fann jag människor, historier, äventyr, sammanhang och författare som berättade om känslor, längtan, sorg, besvikelser och litenhet i den stora världen. Där fick jag en känsla av att jag hittat hem.

Någonstans där på vägen ändrade jag nog också min uppfattning. Den riktiga storheten och styrkan finns i att våga visa sig svag. Det var bland annat den upptäckten som gav mig en bestämd känsla av att även jag skulle kunna bli författare. Jag har en innerlig önskan ända sedan dess om att jag också vill finnas där i hyllorna med mina berättelser, som en inspiratör, som berättar om hur det är att vara liten, men ändå behöva vara stor. Om att drömma om storhet, men känna sig liten. Och om viljan och nödvändigheten i att  förmedla det till varenda en som känner litenhet.

”Go after dreams. Not people” / Quotedthinking

/Anni

What do you desire?

 

Skylt, follow your dreams

Min nya tavla som är bland det första jag ser när jag vaknar varje dag. Bokstäverna sitter inte perfekt och det passar bra. Vägen mot drömmar är nog sällan rak, utan kanske lite mer krokig…?

Den här sommaren, hösten och vintern har mycket hänt, semestern har sett annorlunda ut. Förra året var jag ute med familjen i en nyinköpt båt. I år separation, flytt till en ny plats, försäljning av hus och början på ett nytt och annorlunda liv. Fyra veckors semester som mestadels gått åt till att sortera, ge bort, slänga, packa och inte minst, flytta. Ovanpå det och kanske med anledning av just det – ryggskott.

Allt har fått mig att åter igen fundera. Vad vill jag göra nu när jag kan bestämma allt själv? Vad är det som gör mig glad, upprymd och som gör livet härligt att leva?

Till en början var det svårt, med en förändring som jag inte säkert visste om jag ville vara med om, men efter en tid såg jag något annat. Ljus, mening, och en början på något nytt, spännande och bra. Där är jag nu. Alan Watts är en av mina inspiratörer, därav titeln på inlägget. Jag mindes en del av hans ord och filmklipp ”What do you desire? What makes you itch? What would you like to do if money were no object?”

Men inte mycket i livet är enkelt.  Det kommer svackor och gupp på vägen och för en tid sedan ett sådant gupp då jag för sista gången återsåg vårt gamla skolhus, nu öde, tomt och alldeles tyst. Som det var den där dagen för åtta år sedan, då vi satte nyckeln i låset och insåg att det där drömhuset faktiskt var vårt. Så mycket minnen som nu  bara var minnen. Det gav en märklig känsla av tomhet och en påminnelse om hur det en gång var. Jag minns hur vi var fyllda av förväntan och drömmar. Och därefter alla år med hårt arbete och renovering för att få till det där speciella huset och stora köket vi drömt om. Det blev nästan klart, men det är inte vi som får njuta av det. För drygt tre månader sedan stängde jag den dörren för sista gången, nycklarna lämnades över till nya förväntansfulla ägare och jag satte punkt för ett ännu ett kapitel i mitt liv.

Ofta har jag både sagt och skrivit om att man inte ser meningen i allt omedelbart, just när det sker. Men med det mesta som hänt i livet har jag en kort tid efteråt sett en mening. Det är så även den här gången. Det finns en mening och jag är säker på att det är just så. Och dessutom växer vi en smula och lär oss en massa saker med varje förändring.

Nu tänker jag än mer leva livet fullt ut, varje dag. Göra det jag vill och drömt om. Resa mer (den första resan är bokad, långt bort med bara mig själv), skriva mer (även om jag då och då befinner mig i tvivlar-perioder) och bli författare på riktigt, åtminstone på fritiden (två utgivna verk, enligt Författarbundet). Jag tänker även göra sånt jag inte vågat förut, hoppa lite högre – som till exempel högläsningen och framträdandet jag gjorde nyligen. Pjuh! Ska även göra den där tatueringen jag tänkt på i tjugo år och försöka umgås lite mer med fina vänner (tack för att ni finns!) och min dotter.

Si Kao, Thailand. Vi ses snart!

Si Kao, Thailand. ”Hyfsat orört, äkta och lite Thailand som det var förr”. Hoppas det håller vad som lovas. Vi ses snart! (Bild lånad av TUI.)

Vi får se hur långt jag når med författardrömmarna och om jag går i mål med mina egna böcker. Jag är ju i alla fall medförfattare i två böcker i höst, en bok i vår och en till under nästa höst med lite tur. Två av mina noveller har fått finfina recensioner.  Nu är det upp till bevis och jag behöver se till att skriva klart de där påbörjade egna böckerna och särskilt nummer ett som funnits med mig i tankarna sedan jag var fjorton år.

Har du också drömmar? Vad drömmer du om innerst inne, vad är din ”desire” och vad hindrar dig från att göra  just det? Lyssna på Alan Watts och fundera en stund. Snabbare än du anar kan allt förändras och livet är alltför kort för att inte göra just det du verkligen vill och drömmer om. Jag säger inte att det är enkelt, bara att det är klokt att ibland stanna upp och  fundera noga.

Varje ögonblick kan vara en helt ny början…

/Anni

Det krävs mod att öppna en dörr till det okända och ett ännu större mod att stänga dörren till det redan kända” /Okänd

Nattens skuggor (eller när tvivlet talar)

skuggor

”Night shadows” Foto: Unsplash.com Patrick Hendry

Ibland tar nattens skuggor ett hårt grepp om mig. De är inte farliga de där skuggorna och de finns egentligen inte på riktigt. Det är tvivlet som pockar på uppmärksamhet. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna det där tvivlet då och då.

Varifrån kommer det där jäkla tvivlet? Det har jag funderat på och jag har nog inte något tydligt svar. Kanske är det bara något som finns hos människor och kanske särskilt hos de som är, eller i alla fall försöker vara kreativa. Kanske beror det på att vi i det här landet är lite dåliga på att tro att vi kan. Lite det där med Jante. Du ska inte tro att du är något. Jag vet inte, men jag skulle vilja veta så att där jäkla tvivlet kunde dräpas för alltid och jag vill inte bara dräpa mitt eget tvivel, utan även andras. Det finns oerhört många kreativa människor som inte vågar eller kan lita till sin förmåga, trots att de är hur bra och begåvade som helst. Därför blir det kanske aldrig något eller i alla fall inte så mycket av den där innersta drömmen som det kunde ha blivit.

Gör det något gott det där tvivlet då? Jamen, kanske är det så. Vi som är kreativa vill nog vara inte bara vara bra på det vi gör utan väldigt bra. Vi låter det malas och malas om och om igen för att det ska bli så bra som möjligt och kanske är det på så vis det också blir bättre? Vi lämnar ut en del av oss själva och vill eller kan inte släppa ifrån oss något som inte är näst intill perfekt. För min del handlar det kanske i någon mån även om rädsla. Jag följer min dröm och tänk om jag inte räcker hela vägen fram? Tänk om någon plötsligt upptäcker att jag inte kan skriva? Att allt är skräp. Vad händer då med mig? Det är tankar som far runt i mitt huvud nu och då och det är inte logiskt eller klokt eftersom jag har flera antagna krönikor, medverkat i två antologier, en tredje i vår. Och ändå märkligt nog, så finns tvivlet där. Alltid där.

Men så kommer de bra dagarna. Du vet de där dagarna när någon säger något fint om det du presterat. Det kan vara några få ord, ett mejl, ett telefonsamtal, en kommentar på bloggen. De  dagarna kan jag känna mig nästintill oövervinnlig (bara nästan) och jag tänker att det här är jag, det är roligt och det här är det jag är riktigt bra på. Jag skriver, ger av egna tankar och ord (och ibland fantasi) och någon eller några tar orden till sig. Just mina ord kanske till och med gör skillnad. Det har hänt vid några tillfällen och det ger mig både lust och kraft att fortsätta skriva.

Oavsett varifrån det där tvivlet kommer så vet jag att några få positiva ord ger mod och energi att promenera vidare på skrivandets väg mot mina drömmars nästa mål. Det målet handlar om att se mitt namn på en helt egen bokrygg (förhoppningsvis flera) och att få stå på Södertäljes stadsbibliotek (där jag spenderat många timmar både som barn, tonåring och vuxen) och signera min första helt egna bok. Jag tänker på det, målar upp målbilden för mitt inre. Och nattens skuggor, tvivlets röst har åter tystnat. För den här gången.

/Anni

Ps Läste en intressant artikel i DN nyligen som handlar om författares tvivel och icke-tro på sig själva. Hyfsat hög igenkänningsfaktor i vissa delar: ”Författare som hatar sig själva”

Något av det mest magiska jag varit med om.

Jag. Efteråt. Den lyckan. Den känslan. Vilade i rummets hörn när alla gått hem.

Jag. Efteråt. Den lyckan. Den känslan. Vilade i det magiska rummets hörn när alla gått hem. Tack till min bror Tony Svensson som fotograferat. Läs mer på artura.se

Idag är en mycket speciell dag som jag för alltid kommer att bära med mig. I resten av mitt liv. Idag var dagen D. Den stora dagen då jag för första gången skulle tala offentligt om mitt skrivande, skrivartips, skrivarkurser, gupp på vägen, inspiration, mål, skicka vidare och mina innersta drömmar. Jag var galet nervös innan, men det blev bättre än jag någonsin vågat drömma om. Det var magi.

Hela jag är ikväll ett enda stort leende. Det är det här jag ska fortsätta göra vid sidan av mitt arbete. Skrivaoch inspirera andra att våga, att finna modet att följa sina drömmar.

Tudda Galumpan. En magisk plats.

Tudda Galumpan. En magisk plats. En plats för drömmar och fantasi. (Foto: Tony Svensson)

Den här eftermiddagen går inte att återge i ord. Det som hände idag behöver upplevas. Inne på Tudda Galumpan, en pappers- och bokhandel i Järna (som även har litterturpedagog, bokbinderi och förlag) hände det. En dröm gick i uppfyllelse, ytterligare ett delmål kan bockas av som klart. Jag klarade det! Jag stod framför ett antal människor jag inte alls kände, några tidigare arbetskamrater, nuvarande arbetskamrater, familj och vänner. På en plats som inte kan vara mer perfekt. Ett rum med mysig belysning, knarrande trägolv och högt i tak, bokhyllor fyllda av berättelser och böcker som bara väntar på att bli lästa. En sagolik plats att vara på.

Tin läser sin text och jag har dragit mig längst bak i rumet för att få en bild av helheten, den magiska.

Tin läser sin text och jag har dragit mig längst bak i rummet för att få en bild av helheten, den magiska.

Där fick jag förmånen att stå idag och berätta om mig, mitt liv, mina drömmar och skrivandet som blivit alltmer viktigt. Men som också varit en viktig del i hela mitt liv ända sedan jag var liten och började läsa och skriva. Min kärlek till bibliotek, mitt inneboende aldrig sinande hopp om att bli författare för att nå ut med de där viktiga berättelserna som behöver bli lästa. Som behöver blir färdiga och som knackar på och vill komma ut. Idag fick jag göra det, ta ett steg till mot mina drömmars mål. Och det fanns de som lyssnade, som ställde smarta frågor och kanske finast av allt… I slutet efter att jag läst en bit ur en ny novell vågade ytterligare tre personer ställa sig framför alla och läsa sina egna personliga texter. Att kunna inspirera och vara en liten del i att någon annan vill och vågar läsa sin personliga text är så vackert.

I pausen var det fika och frivillig peng att lägga. Det blev mycket i burken. Allt går till föreningen Maskrosbarn.

I pausen var det fika och frivillig peng att lägga. Det blev mycket i burken. Allt går till föreningen Maskrosbarn. Tack! (Och tack, Sussi för att du bakat.)

Det var Stina (som jag tyvärr inte fick någon bild på). Stina trollband alla med sin drömska berättarröst och sin fina berättelse ”Children had wings”. Jag blir rörd bara jag tänker på det. Stina kommer snart ut med en egen bok med flera sagor. Det är jag helt säker på och jag kommer stå först i kön för att få ett signerat exemplar och det måste även bli ljudbok. Måste! Du kan följa Stina här via hennes blogg och här hittar du även berättelsen hon läste, både som text och som ljudfil. Läs, lyssna och njut.

Det var Rolf. En man som delade med sig av två fina texter ur sitt liv. En vändpunkt i ett tufft liv och en kärleksförklaring till sin fru Susann. Här blev jag så berörd att jag fick hålla emot hårt för att inte börja gråta. Det var så fantastiskt att Rolf vågade, så modigt. Och som han skriver! Vackert, oerhört vackert och berörande ända ut i tårna. Rolf kommer också med en bok och det är jag också säker på och den kommer vara väl värd att läsa. Jag lovar!

Rolf. En av de modiga som mot slutet läste två egna enastående texter.

Rolf. En av de modiga som mot slutet läste två egna enastående texter.

Och det var Tin, en av delägarna till stället där vi var idag. Tin läste en jättefin text ur en saga för barn. Även den så himla bra och jag ser fram emot att få läsa hela berättelsen en dag.

Jag och Tin som gjorde den här upplevelsen möjlig för oss alla. Tack, Tin!

Jag och  fantastiska Tin som gjorde den här upplevelsen möjlig för oss alla. Tack! (Foto: Tony Svensson)

Jag är oerhört lycklig och tacksam över att få ha upplevt den här dagen. Vilken energi, vilken magi. Och nu vet jag att jag måste, måste fortsätta. Måste få göra om det här igen och igen. Få möjlighet att inspirera, uppmuntra och peppa människor att våga. Jag måste även fortsätta skriva och bli klar med mina berättelser.  Idag fick jag signera boken Färgargårdens andar med tre av mina noveller. Jag fick även läsa en del av en ännu outgiven novell, ”En berättelse från ovan”. Under nästa år siktar jag mot att få signera min helt egna första bok. Tror du jag klarar det?

anni-sign-1

Jag fick signera böcker. Vilken lycka! (Foto: Tin Carleson)

anni-sign-2

Foto: Tin Carleson.

Jag, Åsa och Anders. Önskar jag haft bilder på alla fina besökare!

Jag, Åsa och Anders. Önskar jag haft bilder på alla fina besökare!

Innerligt och varmt tack till ALLA som var med idag och tack till Tin för att du gjorde det här möjligt! Tack även till alla vänner och bloggföljare som peppar mig, mina skrivarvänner från kurserna med Kim M Kimselius, tack Kim och tack även Helen Laestadius Loman och skrivarvänner från Folkuniversitetet som inspirerat mig längs vägen.

She believed she could. So she did. Minst två av besökarna hade läst min blogg. Tack Åsa och Anders fört kort, choklad och vacker blomma!

”She believed she could. So she did.” Minst två av besökarna hade läst min blogg. Tack Åsa och Anders fört kort, choklad och vacker blomma!

anni-3

Vilken dag! Så glad, tacksam och nöjd!

Ingenting är omöjligt, bara olika svårt.

/Anni

Ps. Det blir eventuellt en skrivarcirkel i Järna på Tudda Galumpan i vår. Vill du vara med? Anmäl gärna ditt intresse i så fall. Vi är redan fem som är med. Stort!

En berättarföreställning med glöd

tudda1

Kvällens härliga berättartrio.

Har du någonsin varit på en berättarföreställning? Idag har jag besökt mitt livs första. Och det var banne mig magiskt.

En berättarföreställning går till så att en eller flera personer berättar en historia. Ikväll var det tre kvinnor; Birgit Norrman, Monika Billing och Ronit Koerner som berättade Selma Lagerlöfs ”Den Löwensköldska ringen”.  2,5 timme försvann i ett nafs och de gjorde mer än att berätta en fantastisk historia med värme och glöd. De spelade också musik emellan och till berättandet (minst tre olika instrument, varav ett var mungiga) som gjorde att upplevelsen blev närmast magisk. Musik och tre helt olika berättarröster tillsammans är en enastående kombination.

tudda3

Den Löwensköldska ringen var en rysligt spännande historia som handlar om förhoppningar, skräck, kärlek, tragedi, svek och stora känslor. Som livet i stort med andra ord…

tudda2

Ingången till Tudda Galumpan ligger i ett fint gammalt rött och vitt trähus intill Järna kyrka.

Det var mysiga Järnas pappers- och bokhandel Tudda Galumpan som hade den fantastiska föreställningen ikväll med runt 30 gäster. De har olika event lite titt som tätt. Det är även där jag ska vara på söndag kl 1500-1600 prata om skrivande och läsa en del ur min senaste novell. Om du vill och har möjlighet blir jag superglad om du kan komma. Här kan du gå in och läsa mer, tacka ja eller i alla fall trycka på intresserad-knappen: ”Afternoon tea med författarbesök – om drömmar, mål och skrivande”

Och får du någonsin chansen att gå på en berättarföreställning – gör det!

/Anni

Premiär för recensioner och min första högläsning

Armbandet är beställt från Attestål design. Finns på Instagram som attestal_design

Armbandet är beställt från Attestål design. Finns på Instagram som attestal_design

I oktober fick jag mitt livs första recension. Nu i november fick jag den andra. Det var fantastiska ögonblick. För första gången är det två personer som verkligen tar sig tid att både läsa och skriva något till mig om det de läst. Om två av mina publicerade noveller.

Den första novellen som recenseras heter ”Historiens vingslag” och är en av totalt tre noveller som jag bidragit med i antologin Färgargårdens andar. Boken som är skriven av mig och en grupp härliga kurskamrater från förra årets skrivarkurs finns att beställa på Adlibris och Bokus.

”Jag har börjat läsa den nyutkomna boken Färgargårdens Andar, en novellantologi där bl a Kim Kimselius har bidragit. Så kom jag till novellen Historiens vingslag av Anni Svensson. Jag blev helt trollbunden … när jag slutat läsa kom jag på mig med att sitta rak som en småskoleelev som följer allt fröken säger för att inte missa ett enda ord. Hon fångar stämningen precis som om man går balansgång på en tunn lina mellan sömn och vakenhet, mellan dröm och verklighet, mellan nuet och det förflutna – allt dolt i den skugga som nattens mörker sveper runt allt och som suddar ut konturerna … Lycka till med ditt fortsatta skrivande!”

/Christina Gustavson, författare, rättspsykiater och forskare.

Tusen tack, Christina! Dina ord värmer så in i norden (och själen) härligt.

Christina är en jätteduktig och produktiv författare som lyckas otroligt bra med den där lite kluriga glimten i sina noveller. Hon och hennes noveller påminner mig faktiskt lite om Agatha Christie. (Om du läser Christinas noveller kommer du nog att förstå vad jag menar.) Christina har även ett eget förlag. Du kan läsa mer om Christina och alla hennes böcker på Joelsgarden.se

Nu i november fick jag ytterligare en recension på en annan novell – ”Astrid och Beda” som ingår i samma antologi och det var då jag kände att det var dags att fira. Med ett blogginlägg 🙂

”En välskriven berättelse som lämnar mig med eftertanke och längtan efter mer. Skriven  med ett enkelt och härligt språk, och en målande beskrivning som ger mig precis lagom för att kliva  in i och omslutas av en värld full av kärlek, vänskap, fördomar och sorg. Jag förs tillbaka i tiden och Annis sätt att skriva får mig att känna att jag är med, jag både deltar och betraktar. Gripande berättelse, rekommenderar den varmt! Längtar efter din bok!” /Susanne Breitner

Stort och varmt tack, Susanne! Dina ord värmer mig långt in i själen och ger mig ny energi och nytt mod att vandra vidare på min skrivarstig.

Och jag nynnar ikväll glatt på en pigg melodi och hoppas så småningom kunna fortsätta skriva på mina krönikor, nya noveller och mina helt egna böcker. Det finns hopp!

/Anni

Ps. Det blir premiär för ytterligare en superspännande sak inom kort. Den 4 december kl 15-16 kommer jag att finnas på Järnas bok- och pappershandel Tudda Galumpan. Jag har den stora glädjen att få prata om skrivande, drömmar och mål. Jag kommer även att läsa en del ur en ännu opublicerad novell som i våras vann en skrivartävling för sin inledning. Det blir även tips om bra skrivarkurser och böcker om skrivande. Läs mer om innehållet här i eventkalendern. Hoppas vi ses där!

Om smärtmonster och skrivande.

0D18F0C3-EF96-4651-97EC-57305FD2A27CDen senaste tiden har jag levt med ett smärtmonster. Det syns tyvärr inte, men bor i min rygg. Efter en längre tid med ett så elakt monster som inte syns kommer tvivel, sorg och en jäkla ilska.

Jag kan inte göra allt jag vill. Har inte kunnat skriva, arbeta fullt ut, umgås med vänner, göra kuliga saker med min dotter eller träna så mycket som jag vill.

Smärtmonstret växer och krymper om och om igen (nerver i kläm). Det gör att allt blir svårplanerat eftersom jag måste lyssna till dagsform från dag till dag. Något som fungerar bra en dag, fungerar inte alls nästa dag. Det är minst sagt, jäkligt irriterande och tröttsamt. Kanske särskilt om man är som jag. En planerande människa med barn som behöver aktiviteter och jag själv med stora drömmar, mål och ett arbete som jag älskar och saknar.

En dag blir en utan förvarning fråntagen allt det där. För ett jäkla illasinnat smärtmonster som inte riktigt ännu vill ge sig iväg. Varje dag är en kamp om att vinna eller förlora mot smärtmonstret. En del menar att det är klokt att försöka tänka på något annat, förvirra smärtmonstret, men den här rackaren låter sig inte luras. Ett annat tips har varit att omfamna monstret, att bli vän med det för att komma ur det. Det har jag också provat, men min hjärna är inte konstruerad så att jag kan omfamna något som är dåligt och som kan besegras. Så här omfamnas icke ett smärtmonster. Istället har jag gett det ett namn och sedan söker jag varje tänkbar strategi och väg framåt. Mot en seger.

Det kanske mest intressanta är att det även finns något litet gott i allt det onda. Trots att kroppen nu inte lyder hjärnan. Med kamp, motgångar och tuffa saker tycker jag mig se att det även kommer en tydlig påminnelse om livets bräcklighet. Och ödmjukhet inför att bara få finnas till. En känsla av att vilja fånga dagen. Varje dag.

favvoplats-1611

En av de platser där jag hämtar energi. Där himlen möter havet. Farstanäs udde. Min tänkarplats.

Musiken låter vackrare. Höstens färger lyser mer klart. Höstsolens strålar värmer mer. Havet är ännu mer magiskt. Dofter blir starkare. Och i stunder och under de dagar jag segrar och smärtmonstret släpper taget är det banne mig magiskt att få leva. Dessutom i landet Sverige. Jag är så himla tacksam över att jag är född och får leva just här. Följa årstidernas skiftningar och att ha förmånen att få frikort både för läkarbesök, smärtspecialister, sjukgymnastik, varmvattenträning, Tens (en fiffig apparat med elektroder som minskar smärtan för stunden), akupunktur, smärtskola och nödvändiga mediciner.

Den magiska platsen åter igen. Farstanäs udde.

Åter igen. Farstanäs udde. En annan dag. En annan bild.

Samma plats. Magiskt. Farstanäs udde.

Samma plats. Magiskt vackert. Farstanäs udde.

Kampen mot smärtmonstret går vidare. Hen ska inte vinna. Jag vilar massor, jobbar det jag kan, gör mina sjukgymnastikövningar till punkt och pricka (som ska göra att jag blir helt bra), följer råd från fysioterapeuter, pratar med kloka vänner, ni som följer bloggen och peppande kollegor. Promenerar i solsken och regn. I ljus och mörker. Kikar även in i kyrkan då och då  – en fin plats att vila på. Försöker hitta saker som ger min inre starka kärna ny kraft, saker som får mig att skratta och saker som får mig att njuta utan krav.

Annat som tar mig framåt är att jag nu kan arbeta igen och att kunna lufta lite tankar här på bloggen (även om ett inlägg måste delas upp över tid). Viktigt är också tankarna på mitt framtida skrivande, mina krönikor, noveller och böcker som väntar på mig. Och den där dagen i december då jag ska få sitta i den lilla fina bok- och pappershandeln Tudda Galumpan här i Järna (som ett stort, mysigt vardagsrum) prata skrivande och läsa en av mina noveller. Inbjudan kommer!

En dag kommer också min bok på temat smärtmonster och hur de besegras att bli klar (jodå, det finns även ett sånt utkast  i byrålådan). Det handlar om vad människor gör om de möjligen trots allt, inte besegrar monstret som inte syns. Men det handlar även om att en kan vinna mot ett försäkringsbolag i en tvist om olycka, smärtmonster och annat. Trots att en del säger att det är heeeelt omöjligt. Då hoppas jag att du vill läsa den berättelsen också. DET ger mig kraft att fortsätta.

När du går igenom något riktigt tufft, vad ger dig energi att komma vidare?

youcannot

Källa: tinybuddha.com ”Simple wisdom for complex lives”

/Anni

Det där med författarporträtt

anni_forfattarbild

Ikväll har jag fått ett mejl som fick mig att hoppa högt. Nåja, nästan i alla fall… Jag ska verkligen få sitta i en riktig bokhandel och läsa någon av mina texter. Hur stort är det? Megastort! Jag har också börjat fotografera lite och funderar över det där med författarporträtt. Måste man göra som alla andra eller kan man gå sin helt egna väg?

Kanske kan man göra något helt annorlunda? Fungerar det? Kan den här bilden vara mitt författarporträtt eller bör det vara något mer ”mainstream”?

Vad tycker du? Berätta!

/Anni

Ps. Återkommer om datum och tid för uppläsning. Troligen någon gång i december, under en söndag eftermiddag.