Hallå tvivlet! Ny krönika antagen

Vägen är sällan rak som denna (i närheten av min favoritplats vid havet), men det går ändå framåt.

Häromdagen fick jag besked om att en krönika jag skrev tidigt i våras är antagen av Allas veckotidning. Hurra!

Krönikan har rubriken ”Din tid är nu” och kommer att publiceras i det stora nyårsnumret nr 52/1. Det är så himla roligt varje gång en krönika blir antagen. Bara mina egna ord, mina egna tankar ursprungna en fullproppad hjärna som har så mycket som vill ut.

Det är stort att få en krönika publicerad och jag blir galet glad varje gång. Dessutom vill de gärna ha fler krönikor skrivna av mig (!), så nu sitter jag här och klurar på ämnen. Det är inte brist på idéer, det finns hur många som helst, men kanske har du något uppslag till vad nästa krönika ska handla om? Berätta gärna! Det vore intressant att prova om jag kan skriva en krönika på beställning.

Om jag nu får till det överhuvudtaget. Varje gång jag ska börja skriva hälsar tvivlet på. Den lilla rösten på min axel som viskar att det där kommer nog inte att fungera nåt vidare. Du är inte tillräckligt bra, du kan nog inte längre och varför skulle nån enda människa vilja läsa…

Är det inte märkligt? För att råda bot på det brukar jag fram krönikorna och andra texter som är publicerade och läsa dem. Ibland förstår jag inte att det är jag som skrivit dem, men får ju lov att inse att det faktiskt är jag. Och jag vill skriva mer, drömmer om att en dag få ett fast, stående uppdrag som krönikör i någon tidning. Med fria, egna, vitt spridda ämnen eller ämnen på beställning. Tänk, så kul det skulle vara!

Jag ska ta ett hårt tag om det där tvivlet och skicka bort det för alltid. Om jag kunde. Kanske finns det där för att jag, för att vi som skriver ska bli så bra som möjligt. Kanske finns det där som ett arv, en kvardröjande spillra som handlar om dålig självkänsla eller självförtroende (jag minns sällan skillnaden på de där två). Nåt är det i alla fall som ibland stör mitt ”flow” som jag emellanåt har turen att få uppleva.

Att skriva ett blogginlägg om frustrationen och tankarna som far hit och dit kan också vara ett bra medel mot tvivel. Det fungerar även som en förberedelse för det som ska komma, en rensning av de tankar som ligger i vägen innan jag kan skriva det jag egentligen ska skriva.

Så nu på kvällskvisten när det fortfarande är ljuvligt att sitta ute är det kanske bara att sätta igång då. En krönika och kanske ännu ett kapitel i min bok.

Here we go again…

”The road to greatness is lonely, but the view is worth it”

/Anni

Annonser

Vilda forsar och heta nätter

laxon

Älvkarleby. Några dagars semester i en idyll med allt som jag älskar. Vacker natur, underbara vatten och forsar vars brusande ljud vaggar oss till sömns och väcker oss om morgonen.

Där vi bor finns forsar på båda sidor om husen (ja, numer är det vi – Kenneth och jag). Ljudet från vattnet hörs högt och tydligt från båda sidor och det är både vackert och rogivande. Värmen har ju varit oslagbar denna sommar och även om vi sovit med vidöppna fönster och fladdrande gardiner har det varit hett. En dag var det trettiofyra (!) grader. Har det ens hänt i Sverige förut? Jag tycker det börjar kännas en aning oroväckande och allt påverkas i naturen. Även fisken såklart som kommer direkt ifrån Kvarken och som ska upp och leka. De får säkert en chock när älven nu har runt tjugofem grader. Vi får se vad det leder till på sikt.

IMG_9654

Min Kenneth och jag. Det är han som fått mig att upptäcka vackra Laxön och Älvkarleby.

Den första kvällen fiskade vi inte alls. Vi promenerade runt och kikade på vandrarhemmet och omgivningarna kring Laxön där vi bodde. Så väldigt vackert alltihop.

karleksstigen

skogenbakomvandrarhemmet

Dalalven6viddansbana

Bakom vandrarhemmet kunde man följa Kärleksstigen ner till Dalälven.

vandrarhem

Vandrarhemmet på Laxön har flera hus. De hus vi bodde i var tidigare byggnader som användes av befäl i det militära.

vandrarhem1

Dalalven5

Äventyrligt på sina ställen.

rum6a

rum6b

Vi hamnade senare under kvällen på en bänk intill älven där fiske är tillåtet. Alldeles intill ligger fiskekontoret. Vi hade med oss kylväska med kallt, gott vin. Vi drack och begrundade den vackra älven och kikade på de som kommit för att fiska denna underbara sommarkväll där temperaturen låg på runt 25 grader.

Dalalven3

Dalalven4

 

Vi fick sällskap av Peter, Micke och Marre, varav de två förstnämnda visade sig vara tillsyningsmän för Älvkarleby Sportfiske. Det betyder att de kontrollerar fiskekort m.m. och det som fascinerar mig är dessa människors engagemang. De gör arbetet ideellt – alltså på sin fritid.

Marre Peter och Uffe

Marre, Peter och Uffe Tyvärr tog jag bara två bilder, vi såg inte till dem mer och på den här råkar Peter blunda (sorry, Peter!) så nedan kommer en bild till. 

Otroligt härliga människor som också bjöd på fina fisketips. Tack! Så himla kul att träffa er.

Peter och Uffe

Peter och Uffe, två supertrevliga och glada tillsyningsmän.

tillsyn.jpg

Jättespännande att sitta där vid älven och se på alla spön och rörelserna i vattnet. Under tiden vi satt där såg vi två fiskare landa laxar på runt tio kilo styck.

Senare under veckan fiskade även Kenneth. Underbara varma kvällar där jag bara satt och tittade ut över vattnet (okej, jag provade lite jag också).

fiske

Vi hann även med lite bad och sol på Rullsands camping som ligger bara ett par kilometer från Laxön.

badstrand

I närheten av vandrarhemmet där vi bodde ligger Skutskär. Allt har en annan takt här än i Stockholm. Meddelandet på brevlådan bär tydliga spår av ett annat liv än det vi finner i storstaden. ”Älsk” på den och på allt annat med den här platsen.

posladaskutskar

Jag hade tänkt att jag skulle läsa och skriva lite de här dagarna, men jag inte gjort varken det ena eller andra. Det har varit galet varmt som gjort att det varit svårt. Och det finns för mycket annat här att njuta utav, men jag har ändå fått mycket inspiration till framtida alster. Nåja, det är ju en dag imorrn å. Något som människorna här verkar tagit fasta på.

Dalalven7

En plats att återvända till. Om och om igen.

/Anni

Kreativt skrivande del två – jag kom in!

Gissa om jag blev lycklig förra veckan när jag fick beskedet. Jag kom in med nytt antagningsprov på fortsättningskursen i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Det betyder att jag fortsätter min vandring på inslagen väg.

antagen

I höst blir det då att fortsätta skriva (och läsa) på halvfart, både jobba med kursuppgifterna som ingår och projektet min första egna bok. Jag har fått en del frågor om kursens innehåll. Här kan du kika på vad för skojsigt och intressant vi ska göra under det andra året: Kursplan, kreativt skrivande II.

Det här är bland det roligaste (och svåraste) jag gjort i livet så gissa om jag är peppad? Den första boken är himla svår och energikrävande att skriva, men kanske också viktigast. Nu har jag med hjälp av en proffsig lärare och fantastiska studiekamrater kommit en bra bit till på vägen. Men det behöver bli mer innan jag är klar.

Utbildningen är bra eftersom jag både får läsa och skriva, eller rättare sagt jag blir tvingad till att läsa mer litteratur som jag kanske aldrig annars skulle ha läst. Det har hjälpt mig att utveckla mitt eget skrivande, så kursen är på flera sätt helt fantastisk.

Det kommer ta lite mer tid innan jag är klar med den där första boken, men som jag brukar säga – även med små steg kommer man långt 🙂 Och det svåraste är kanske ibland det viktigaste att berätta.

nayyirah waheed

Citat från Nayyirah Waheed. Finns på Instagram som nayyirah.waheed

/Anni, i sommarnattens hetta (26 grader och klockan är 21.45)

En ny novellsamling med De orörbara

Idag var det äntligen dags. Novellsamlingen ”Den magiska porten vid Färgargården” med bland annat min novell De orörbara som jag skrev förra sommaren finns äntligen ute. Framför mig har jag en låda med tjugo böcker som jag tittar på med största vördnad. Att få ihop en novell eller en bok är inte enkelt och jag är jäkligt stolt över att jag lyckats.

Anni 1806

Det var svårt, men också väldigt roligt att skriva den här novellen. Jag berättade tidigare om arbetet med att skriva De orörbara som var en extra utmaning i och med att jag aldrig tidigare skrivit i genren fantasy. Nåja, fantasy-inspirerat blev det i alla fall eller kanske fantasy á la Anni: ”Skriva så att hjärtat blöder – om fantasy och utmaningar”.

Att skriva noveller och böcker tar oändligt med tid, Ibland flyter det på med hyfsat bra fart. Ibland kommer inte ett enda ord eller bara ord som känns fel. På något underligt vis är det ändå bland det bästa och allra roligaste som finns (vid sidan av mitt arbete som kommunikatör). Uppdraget på en skrivarkurs att skriva en novell med tema fantasy kändes först som en omöjlighet, men idéerna poppade så småningom upp och blev novellen De orörbara.

den magiska porten

Innerligt tack!

Jag vill tacka min skrivarvän och lektör Jenny Holmström, JMH korrektur. Utan dig hade den här novellen troligtvis aldrig blivit klar. Tvivlet är som bekant en av mina närmsta vänner 🙂 Jag tackar också Kim M Kimselius som är en fantastiskt inspirerande författare, skrivkurslärare och skrivarcoach. Utan dig hade jag aldrig kommit så här långt och jag lovar att skriva vidare på mina andra större projekt. Jag tackar också alla andra skrivarvänner i Fåröakademien och i kursen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet och vänner som finns vid min sida. Ingen nämnd, ingen glömd. Tack!

Som sig bör vid en ny publicering firar jag med champagne eller mousserande vin, men i brist på dessa varor blev det ikväll ett glas vitt vin och jordgubbar för mig och choklad till min dotter.

IMG_9411

Skulle du vilja läsa novellsamlingen finns det möjlighet att beställa ett signerat exemplar genom att lämna en kommentar med adress eller mejla mig (130 kr plus ev. porto): annimysvensson@hotmail.com Om du nöjer dig med ett osignerat exemplar av Den magiska porten vid Färgargården går det bra att beställa boken via Adlibris. Jag hoppas innerligt att du vill läsa och att finner något i De orörbara att fundera över eller på annat sätt bära med dig.

”It’s never too late to be what you might have been.”

/George Eliot

/Anni

 

Allt var ju riggat…

och ändå inte många ord skrivna. Åtminstone inte av det som jag tänkt skriva idag. En veckas semester går mot sitt slut. Jag har solat, badat, vilat och tränat men det där skrivandet har det inte blivit mycket av. Idag hade jag tänkt ägna hela dagen åt att skriva, men av någon outgrundlig anledning har jag gjort allt annat än att skriva.

uteplats

Vad hände med dagen och varför blir det så här? Ja, det funderar jag på nu och istället för att skriva det jag borde så skriver jag ett blogginlägg. Är det brist på inspiration? Nej. Är det brist på idéer? Nej. Är det brist på tid? Nej. Det enda jag kan komma på är att jag är trött och prokrastrinerar* just nu för att slippa ta tag i skrivandet som är krävande i den fas jag befinner mig i just nu. Jag skjuter upp skrivandet, hittar på alla möjliga andra saker att göra, och gör dem. Istället.

Vad har jag egentligen gjort idag? Var uppe redan vid åttasnåret, gjorde redig frukost med fil, flingor, hallon, juice, smörgåsar och kaffe. Tog fram datorn, satte mig ute och begrundade himlen och alla vackra moln. Kände att jag behövde få ur mig alla tankar som far runt för att få rum för allt det andra jag ska skriva idag. Skrev ett inlägg på Facebook och Instagram om gårdagens skolavslutning, chattade lite, hämtade posten, läste nyheter och mejl.

blue1

En selfie hinns märkligt nog också alltid med. Min dotter tycker jag ser ut som ett ”blått fluffigt moln” i min nya ljusblå klänning. Tror det är positivt.

Tänkte att jag nog borde träna idag innan jag börjar skriva. Näe, det gjorde jag ju igår. Kommer på att jag behöver ta en promenad, kanske handla lite också. Byter om, går på promenad och handlar ”viktiga saker” (sånt jag intalar mig att jag behöver för att skriva) som jordgubbar, tranbärsjuice, glass, choklad och en bunt rosa pioner (!). Råkar även gå förbi ortens blomsteraffär som har utförsäljning. Får syn på en vacker blomma som skulle passa utmärkt på min uteplats. Köper den trots att jag egentligen inte har råd och får släpa den en kilometer.

blomma

Väl hemma är jag hungrig igen. Borde skriva, men nu dags att laga lunch. Kycklingsallad är nog bra för att få energi. Efter maten behövs lite vila så passar på att ta en titt på Facebook och Instagram. Chattar lite när jag ändå är igång och kommer på att jag behöver beställa ett blombud till en speciell och viktig person.

Sen är det dags att skriva. Nästan i alla fall, för nu behövs kaffe och kanske lite av den där rabarberpajen och vaniljsåsen som blev över igår. Jo, det behöver jag och sen är det minsann den perfekta skrivtiden. Pratar lite med en granne som passerar och inser att det kanske finns några stenplattor som jag behöver vid bygget intill. Bara måste ta en liten promenad dit för att kika. Jo, de kanske kan passa de där plattorna och de ska ju ändå slängas. Ser också en vacker, ensam vallmo som tagit sig upp ur all bråte. Den behöver fotograferas och förevigas. Så vacker!

vallmo

Tillbaka hemma och sätter mig åter igen framför datorn. Tror minsann det börjar åska och studerar himlen en bra stund för att se om det kan stämma, kikar in en snabbis på smhi.se Läser mejlen för att se att blombudet är bekräftat och jäklars jag skulle ju också bekräfta den där bokade servicen på den inbyggda, trasiga mikron. Det går inte att komma fram på telefon, men det går visst att mejla dem genom att fylla i ett formulär på nätet med tusen frågor. När det är klart piper det från tvättmaskinen som jag redan glömt att jag satt på. Dags att hänga lite tvätt.

Magen kurrar, klockan plötsligen fem. Dags för middag. Hur gick dagen så fort?  När klockan är fem ska jag nog ta ett glas vin och då brukar inspirationen komma också, men först laga lite mat. Det blir quinoasallad med fetaost, spenat, granatäppelkärnor och balsamico.

Vips! Står min ena brorsdotter vid farstukvisten. Det visar sig att min pappa tagit fel på dag för min dotters skolavslutning. Han tror att igår är idag, att det är fika nu. Turligt nog finns rabarberpaj kvar så de stannar på fika. På med kaffe, fram med glass och jordgubbar (en sån tur att jag handlade i förmiddags).

Mella och pappa

Min yngsta brorsdotter Mella och min pappa. Mella hade med sig världens godaste vaniljbullar. Hon bakar själv och säljer till fenomenalt bra pris. Behöver du bullar vet du var du vänder dig 🙂

Nu är klockan över åtta på kvällen och drygt tolv timmar har passerat av min skrivardag. När jag väl ätit min sallad och druckit upp det där glaset med vin då ska jag skriva.

Eller inte. Aja, det är en dag imorgon å.

/Anni

*prokrastinera: skjuta upp till ett senare tillfälle eller till en annan dag

 

Livets möten – slump eller tillfällighet?

 

1803

En av mina platser vid havet, Farstanäs udde.

Varför läser du den här bloggen just nu? Är det en ren tillfällighet, eller är det en meningsfull slump som på något sätt har med ditt liv att göra?

Sånt där kan jag fundera en hel del över. Är det tillfälligheter, ödet, slumpen eller annat som gör att vissa saker händer i ens liv? Att man läser en viss text ett givet ögonblick eller att man hör av eller möter en person man tänkt på, men som man kanske inte pratat med eller sett på många år.

På senare tid har jag stött på några människor på just det sättet och var och en av dem har fått en särskild betydelse. Därför har jag börjat klura på det där med synkronicitet* igen. Möter vi vissa människor av en särskild anledning eller är det bara en tillfällighet att det sker? Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, men det är intressant att fundera på och spännande när det händer.

Flera gånger när jag varit på väg att ge upp skrivandet och kanske särskilt min första längre berättelse som är svår. Varje gång jag tänkt lägga den på hyllan har något konkret hänt som gjort att jag gått tillbaka till den. Det har varit en låttext, en uppslagen tidning med en artikel som jag inte kunnat undgå att se, som berört mig så djupt att jag ändrat mig. Det har varit radioprogram, fotografier, samtal på tåg och andra saker som tydligt påmint mig om berättelsens syfte och varför den måste skrivas klart. Vips! Har jag varit tillbaka vid tangentbordet.

”Varje tillfällighet, sa miss Marple till sig själv, är alltid värd att notera. Senare kan man kasta borta den. Om den bara var en tillfällighet.” /Agatha Christie

Jag vet att jag för länge sedan tipsade om boken ”Slumpen är ingen tillfällighet” av Jan Cederqvist. Om du som jag tycker att det här är intressant så läs eller lyssna på den boken. Den har varit svår att få tag i men nu har jag sett att den finns som e-bok på Bokus och som ljudbok på Adlibris och Storytel.

Något jättekonstigt som hände nu när jag skrev det här inlägget var att jag googlade ordet ”synkronicitet” för att kunna förklara den mer exakta betydelsen. Det första som kommer upp är Wikipedia och en text om synkronicitet och Carl Gustaf Jung. Det är ett av hans citat som jag har tatuerat på min ena underarm och som inleder min första berättelse… Är inte det väldigt, väldigt märkligt? Jag hade ingen aning om att han ligger bakom ”synkronicetstänket”.

*Wikipedia: Den berömde schweiziske psykiatern Carl Gustav Jung (1875 – 1961) lanserade begreppet synkronicitet. Med detta menade han en icke-kausal förbindande princip. Det var egna upplevelser som fick honom att tro att det finns händelser som har ett meningsfullt samband vilket inte är kausalt, det vill säga de är inte förbundna enligt lagen om orsak och verkan. Ändå sammanträffar de, och det beror inte på slumpen.

/Anni

 

 

 

Att följa sin inre röst

Follow dreams citat

Oavsett om den särskilda berättelsen och de där andra berättelserna jag skriver någonsin blir utgivna – eller inte – så finns något litet betydelsefullt i resan jag gjort. Efter många år på en väg jag av olika anledningar var tvungen att gå, valde jag en ny väg som på många sätt var långt ifrån självklar.

Jag valde att kliva av från ett jobb på toppen av karriären och ett företag som jag mot slutet hade mycket lite gemensamt med. Och jag gjorde det utan att ha ett nytt jobb klart. Jag gjorde det på grund av en kombination som handlade om inre värderingar som krockade med de yttre och en dröm om något större som jag burit med mig under många år. Utifrån det väl genomtänkta beslutet följde både mod och beslutsamhet.

I över trettio år har jag burit på en berättelse som behöver få komma ut i ljuset och nu är jag på väg. Jag klev av karriärstegen, lämnade tjänstebil, hyfsat hög lön och fann nästan omgående ett nytt spännande jobb. Jag kunde kombinera både ett roligt kommunikationsjobb med kloka värderingar och runt åtta timmar långa arbetsdagar. Det gav mig vips! en fritid med plats för både skönlitterärt skrivande och annat viktigt. Jag skrev och gick skrivarkurser men kände att jag ville ha mer, veta mer och kunna mer.

Våren 2017 tog jag modet till mig och sökte in till utbildningen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet och trodde nog aldrig att jag skulle komma in. Några (okej, ett gäng) år över fyrtio trodde jag min tid var förbi för universitetsstudier och med ansökan följde dessutom ett arbetsprov. Men det gick vägen. Jag var en av de drygt femtio lyckliga som kom in.

Efter att glädjechocken lagt sig kom funderingarna på om jag skulle klara av det vid sidan av ett heltidsarbete. Jag kom fram till att jag måste försöka. Det här var en chans, en dröm som på något sätt alltid funnits hos mig, men som jag tystat alltför länge.

Och idag sitter jag här med ett leende. Det fungerar utmärkt att kombinera arbetet med studier eftersom studierna är mitt stora fritidsintresse och så galet roligt. Jag har nyligen gått igenom feedback från min lektor och mina kurskamrater på den senaste inlämningsuppgiften (kapitel ett i min första bok). Det är en del hejarop och feedback som lyfter mig och mitt skrivande, men det är också lite tuffare kommentarer och frågeställningar som gör att min text förbättras, att skrivandet går framåt, utvecklas.

Kunde jag ha gjort allt det här tidigare? Eller har vägen och resan hit varit nödvändig? Jag har inte svaret på de frågorna. Jag önskar att jag insett vikten av att lyssna mer inåt funnits tidigare, men för min del finns så många gupp och saker på vägen att det kanske inte var möjligt. Kanske kan mina ord och erfarenheter ändå ha betydelse för någon ung människa. Om jag får råda fritt så skulle jag säga – tveka inte, följ ditt hjärta och din passion, gör det du innerst inne vill. För det vi gör med hjärta och passion blir ofta väldigt bra, och med det som är väldigt bra, följer också framgång. Jag kan inte låta bli att påminna om min favoritinspiratör Alan Watts:

Att lägga fram det man skriver i ljuset för andra att beskåda är inte på något vis enkelt. Livet i övrigt är tufft emellanåt på många fronter, men de här stunderna av insikter och framåtskridande gör att jag klarar allt. Med utbildningen och skrivandet har jag hittat det jag vill göra, och jag vet som en av få gånger i mitt liv, att jag gör helt rätt. Jag fortsätter följa hjärtat, min inre röst och det kan aldrig någonsin bli fel. För den insikten och känslan är jag så jäkla tacksam.

Följer du din inre röst?

/Anni

Ps. Jag fick ett meddelande från en tjej som läst min blogg och kände sig inspirerad. Stort och varmt tack till dig. Du inspirerade mig så att jag fick det här inlägget skrivet. På internationella kvinnodagen och allt. Tack! 🙂

Släppa taget och flyga?

 

anni_havet_morko_1802

Vid havet i lördags där jag ofta sitter och funderar över mina texter och annat i livet.

Jag har lämnat in terminens första uppgift. Linnéuniversitetets kurs i kreativt skrivande ska under våren ägnas åt våra egna projekt, vilket gör att jag nu i skolarbetet kan arbeta vidare med min bok. Vi får feedback från lärare och ger feedback till varandra och kan förbättra innehållet. Jag har inte vågat öppna upp responsen i tron att det kanske skulle bedömas som undermåligt. Men så var det inte, definitivt inte!

Så här inleder min lektor omdömet för den första inlämningsuppgiften i år (mitt större projekt, min första egna bok). Det stod mycket mer, men det avslöjar för mycket om handlingen.

”Det här är mycket bra. Det första kapitlet är rentav ypperligt. Du visar fin behärskning både av stoffet och dina uttrycksmedel. Du ger en bred och nyansrik bild av din upplevelse, och du väljer bildspråken med omsorg. De förtydligar, och de gör att vi dröjer kvar vid den gestaltade eller relaterade upplevelsen.”

Kan du tänka dig? ”Ypperligt”. Vilket vackert ord och jag är galet glad! Kanske går jag i mål med den där jäkligt svåra, men viktiga boken ändå till slut. Du som själv skriver och kämpar med en bok förstår den där bubblande glädjen. Det är stort att känna att man äntligen kommer vidare, att den där drömmen faktiskt kanske, kanske är inom räckhåll. Men å andra sidan är det massor av mer material som ska bearbetas.

Det har varit en fin helg på flera sätt då jag också fick korrektur på min fantasynovell ”De orörbara” i fredags och det var bara små, små saker som ska korrigeras. Jag fick även några ord i mejlet som gjorde mig otroligt glad och peppad inför släppet av boken i maj:

”Du skriver så vackert att det gör ont i bröstet när jag läser. Du måste, precis som Leona i berättelsen, släppa loss och pröva dina vingar! Det märks att du har gått flera kurser hos mig, och att du hela tiden strävar efter att bli bättre i ditt skrivande. Du ÄR författare, släpp taget och flyg!” /

Kim M Kimselius, författare och skrivarcoach

Tack, Kim! Ska försöka släppa loss… I maj kommer novellen med  i en novellsamling – Den magiska porten på Färgargården. Hoppas innerligt att du vill läsa den. Kommer att finnas på Adlibris och Bokus.

Jag har varit på middag med fina vänner tillsammans min dotter och en del annat oväntat kul har också hänt. Det går som bekant väldigt mycket både upp- och ner i mitt liv 🙂 En annan bra sak är att min fot har läkt och jag får åter igen på mig alla skor, även de med klack!

I helgen har jag suttit vid havet i tystnaden, tränat och lyckats återerövra de vikter jag tränade med innan fotoperationen i slutet av november. En mycket bra helg och start på veckan med andra ord. Imorgon är det dags att åka till Växjö igen för spännande föreläsningar på fredag och sen hela helgen fri för att skriva, träna och kanske lite bus.

Och nu ska jag definitivt fortsätta skriva. Det kanske blir en bok till slut, det kanske till och med blir flera, men vilken oerhörd tid det tar…

Det gäller att släppa taget om det jäkla tvivlet och våga tro. Och aldrig, aldrig ge upp.

It´s the possibility of having a dream come true that makes life interesting. 

/Paul Coelho

/Anni

 

Avtryck

 

annisvensson avtryck

Foto: Jeremy Vessey, unsplash.com 

Hon ser ut över det till synes oändliga havet, höjer blicken en aning. De gröna ögonen fokuserar, smalnar för att möjligen se vad som döljer sig bortom horisontens bleka ljus.

Likt alla andra dagar står hon här med en längtan, något att fästa blicken vid. Vågornas rytmiska ljud slår mjukt mot stranden, en doft av havstång och vår kan anas i den ljumma vinden.

Hennes tankar blir ett med ljudet från vågorna, och hon tar ett steg till, kommer lite närmare sitt ursprung. Ingen vet vem hon egentligen är, men snart kommer allt att vara förändrat.

Hon tvekar en aning, men vänder sedan om, går med beslutsamma steg mot det som måste göras. Vinden har snart suddat ut de avtryck hennes steg gjort i sanden.

./.

Det här är en nyskriven text som publicerades idag på Polemiks Instagramkonto. Jag fick inspiration av att dels se bilden och dels av att sitta vid havet. Ibland tycker jag om att varva mina större skrivarprojekt med korta texter. Följ gärna polemik.nu på Instagram: @polemik_nu och följ gärna mig också när du ändå är i farten: @annisvensson

/Anni

Omfamna tvivlet?

Vid havet, Puerto de la Cruz, Teneriffa


Så många timmar, så mycket tid jag lagt på tvivel kring mitt skrivande. Ibland tänker jag att tvivel bara är dåligt. Men ju mer jag tänkt, desto mer övertygad är jag om att i tvivlet finns även något bra.

Det handlar ju på ett sätt om att vilja göra något så bra som möjligt. Om tvivlet inte fanns kanske det vi gör inte skulle bli lika bra. Tvivlet gör ju att vi gör om, tänker om, skriver om, vänder och vrider på varje ord, varje mening.

I slutänden har tvivlet förhoppningsvis gjort oss bättre. Så tänker jag i de goda stunderna. I de andra hatar jag tvivlet för det har fått mig att tveka, stå tillbaka och inte skriva alls under långa perioder.

Nu har jag förmånen att befinna mig på Teneriffa och mestadels har det varit kallt, moln och regn. Men några timmar har det varit sol och ljus. Jag märker ännu mer nu hur mycket årets mörka period påverkar mig. När jag fått några timmars sol och värme vid havet är det som om jag, både kropp och själ vaknar till liv. Jag ser saker i ett annat ljus, ur ett annat perspektiv.

Det är även då lusten att skriva är som allra starkast. Hoppet och tron på att jag ska lyckas slutföra mina större skrivarprojekt återvänder (och jag har bl a skrivit en ny krönika denna vecka). Det är där jag befinner mig just nu och jag hoppas innerligt att den känslan får följa med mig hela vägen hem. 

Om du också tvivlar på dina drömmars mål ibland – hur gör du för att komma vidare?

/Anni