Jag är som jag tidigare berättat sjuk, och min frustration tar sig uttryck på postit-lappar på insidan av en garderobsdörr.

Där på dörren planeras nästa skrivprojekt på det enda sätt som fungerar just nu. Idéer, enstaka ord och meningar på små lappar. Jag funderar under mina promenader, under stunder jag måste vila liggandes. Sedan skriver jag på de små lapparna. Skriver om, stryker, flyttar runt. Kanske blir det ordning och till slut, när jag mår bättre och hjärnan fungerar – en bok om smärta. Det är ett av mina sätt att överleva.

Någon frågar mig. Kanske är det läkaren, kanske är det fysioterapeuten, kuratorn eller någon av alla de andra. Hur känns det på morgonen när du vaknar? Jag har svårt att svara, att hitta rätt ord. Beskriva det som tagit kommandot över min kropp, och samtidigt lämnat mig utan möjlighet att påverka. Utan möjlighet att göra annat än att ta mina sex mediciner och andas djupt. För att inte bli galen. För att inte tappa fotfästet. Jag inte vet hur länge jag ska klara av det. Och jag svarar:

När jag öppnar ögonen om morgonen är allting tyst. Jag ber viskande om att det ska kännas som förr, att helvetessmärtan ska vara borta. Efter några sekunder startar allt. Om igen.

Bruset i öronen. Huvudvärken som bultar och skär, som liknar den gamla tidens baksmälla – alltid där. Sedan illamåendet, värken som liknar det jag kan känna i början av en influensa. Sedan stegras smärtan och det värker, bränner, moler oavbrutet ända in i skelettet. I lederna, musklerna, i nacken, ryggen, axlarna, armarna, höfterna, benen, händerna och fötterna.

Ibland har jag med min numer vimsiga hjärna glömt att lägga fram mediciner på sängbordet. Då måste jag anstränga mig för att sakta resa upp kroppen som är stel och öm. Jag sätter ned fötterna på golvet och går med små steg den korta sträckan till köket. Smärta under och i fötterna. Det är svårt att gå utan att tårarna kommer. Det är svårt att trycka ut tabletterna ur förpackningen. Jag tar medicinerna, ett glas vatten som jag ibland måste hålla med båda händerna och går sakta, tillbaka till sängen. Där måste jag ligga, andas djupt tills den värsta smärtan stillats.

Och jag vet att det enda jag har kvar. Är hoppet. Ett hopp om att imorgon när jag vaknar så är det kanske annorlunda. Så som det en gång var. När jag levde på riktigt. När jag arbetade, tränade, gick långa promenader, lagade mat, skrev krönikor, noveller och längre berättelser om kvällarna. När jag älskade livet. När jag utforskade varje ny dag.

Numer är allt endast ett hopp om att smärtan och tröttheten ska ge sig av. Varje dag känns det som om jag springer ett maratonlopp och jag vet inte hur länge till min kropp orkar. Jag är femtiotvå år, behöver lägga mig ned flera gånger varje dag för att orka ta mig igenom dagen och undrar ibland. Var det här allt?

Men. Jag bär ännu, varje morgon. Ett hopp.

/Anni

(Det här inlägget tog mig över en vecka att skriva. Händerna domnar stundtals, ord försvinner, men korta stunder kan jag skriva några rader. Jag är tacksam över att frustrationen kan ta sin väg ut genom pennan. Jag hoppas också att mina strategier om vad som hjälper mig även kan hjälpa någon annan. Jag vet att jag aldrig kommer att bli fullt frisk, men jag hoppas på ett liv där jag blir bättre.)