Avtryck

 

annisvensson avtryck

Foto: Jeremy Vessey, unsplash.com 

Hon ser ut över det till synes oändliga havet, höjer blicken en aning. De gröna ögonen fokuserar, smalnar för att möjligen se vad som döljer sig bortom horisontens bleka ljus.

Likt alla andra dagar står hon här med en längtan, något att fästa blicken vid. Vågornas rytmiska ljud slår mjukt mot stranden, en doft av havstång och vår kan anas i den ljumma vinden.

Hennes tankar blir ett med ljudet från vågorna, och hon tar ett steg till, kommer lite närmare sitt ursprung. Ingen vet vem hon egentligen är, men snart kommer allt att vara förändrat.

Hon tvekar en aning, men vänder sedan om, går med beslutsamma steg mot det som måste göras. Vinden har snart suddat ut de avtryck hennes steg gjort i sanden.

./.

Det här är en nyskriven text som publicerades idag på Polemiks Instagramkonto. Jag fick inspiration av att dels se bilden och dels av att sitta vid havet. Ibland tycker jag om att varva mina större skrivarprojekt med korta texter. Följ gärna polemik.nu på Instagram: @polemik_nu och följ gärna mig också när du ändå är i farten: @annisvensson

/Anni

Annonser

Del av novell – Det är jul igen

annisvensson detarjuligen

Idag publicerade polemik.nu ännu en del av en novell. Jag blev väldigt glad över orden som presenterade min text. Det kan tyckas som en liten sak men det förgyllde min söndagskväll. 

”Anni Svensson skriver skönlitteratur och bjuder idag på en liten del av en novell. Det är jul igen är fylld med igenkänning och fina formuleringar om huvudpersonens omgivning”.

Fler av mina texter och andra skrivares alster hittar du på polemik.nu och på Facebook @polemik.nu Följ oss gärna!

Det är jul igen

”Rött som i jul, kärlek och gemenskap. Grönt som i gran med doft av barr, skog och frihet – om den inte vore av plast. De år den överhuvudtaget kommer fram ifrån det överfulla källarförrådet och ställs i ett hörn i vardagsrummet, kläs med kulor i rött, guldpaljetter och smällkarameller i regnbågens alla färger. I rummet med mossgrön soffgrupp i plysch, matchande veckbandsgardiner som räcker ända ned till golvet och samlar dammet som ingen vill se. Ett rum med gröna, väl omhändertagna växter som pryder alla fönster ut mot gatan. Ett rum där doft av ljust brun whiskey dröjer sig kvar, och där vare sig en jul eller en gran egentligen får plats.

Några av de som finns utanför säger att jag är fin, att jag är vacker. I svart, kort klänning som smiter åt på den tunna kroppen, blekt ansikte, långt mellanblont hår och röda läppar. Jag vet inte om det är sant eller bara något de säger.

Står i hallen framför den stora väggspegeln med ram i ljus furu och ser ingenting förutom en blek gestalt. Jag fyllde fjorton år i somras och vet inte vem jag är, vet inte vad jag vill. Kanske vill jag tillhöra något eller någon som är på riktigt och kan få mig att se de vackra färgerna i julen. Kanske bara en önskan om att slippa allt som är brunt.

Men inget innanför eller utanför handlar om att älska. Allt det där vet jag redan. Kanske är det därför jag i spegeln inte ser något av allt det där jag önskar jag kunde se.

Men julen är alltid röd, granen alltid grön och jag målar mina läppar röda.”

Jag hoppas att du så småningom vill läsa hela berättelsen.

/Anni

Poesi – Triad

 

annisvensson triadalt2

Foto: Jenna Beekhuis

 

Igår publicerades min dikt i tre delar – ”Triad”. En speciell känsla. Dels för att jag under utbildningen i Kreativt skrivande har fått flera utmaningar som jag inte trott mig varit kapabel att klara av, dels för att poesi för mig kommer med många krav. Ändå blev det något till slut. Det blev Triad.

Mycket har hänt under utbildningens gång och en viktig del är att jag hittat till poesin, eller kanske snarare hittat tillbaka till den. Poesi har nämligen funnits med i stora delar av mitt liv. I kursens första del ingår att läsa faktaböcker om skrivande, skönlitteratur, drama och poesi. Under allt läsande vaknade en slumrande längtan till liv. En längtan som handlar om att skriva poesi – eller i alla fall något som liknar poesi.

Jag är på näst intill oprövad mark nu när jag har försökt skriva den här typen av text. Det känns lite vingligt, lite läskigt.

OM du skulle vilja läsa så lyssna gärna på musikstycket som hör till, ”Spiegel im Spiegel” av Arvo Pärt. Det är musik jag upptäckt under skrivandet av min första bok. En i många avseenden svår berättelse att skriva, ibland kan det kanske upplevas som att jag skriver mer OM berättelsen än att jag på riktigt skriver den. Jag gör ofta båda delarna parallellt, men ibland bara det ena. Det tar grymt mycket tid att skriva en bok eftersom det inte bara att skriva. Det är planering, struktur, tänkande, tusentals ändringar under resans gång eftersom nya idéer dyker upp längs vägen. Det är oerhört komplext och ibland blir jag trött, det känns som om jag aldrig kommer bli klar. När jag inte mäktar med att skriva på de längre berättelserna, men ändå måste skriva (för det måste jag) tycker jag om att skriva ned korta funderingar och tankar som ibland  blir blogginlägg, ibland en krönika och som nu blivit till någon slags poesi.

När jag var ung och även senare i livet när jag stundtals varit vilsen och fundersam har jag hittat böcker av författare och poeter på bibliotekets bokhyllor som gjorde skillnad. Någonstans när jag var runt fjorton år föddes en stark längtan i att själv vilja skriva. En vilja att bidra och vara en del av allt det där fina som de gett till mig. Kanske kan mina erfarenheter och ord bidra med något litet till en annan människa. Möjligen är det för stort tänkt (tvivel som vanligt), men nu finns i alla fall Triad här på bloggen och på Polemik.nu

Ps. Lyssna gärna till ”Spiegel im Spiegel” av Arvo Pärt medan du läser 🙂

Triad

1. Morgonen

Om morgonen, solens strålar letar sig in genom halvöppet fönster,

solkatter leker tafatt på väggen, över täcket i sängen.

En ljummen vind, knappt märkbar

griper tag i de skira gardinerna, får dem att bölja i vackra vågor.

Jag skönjer en doft av daggvått gräs, nyutslagna blommor,

och ett vagt löfte om ännu en begynnande sommardag.

Platsen bredvid mig bär nu bara bleka spår av dig,

sköra minnen, smekningar av solvarm hud,

och en liten grop i kudden där jag trott mig se ditt ansikte vila.

Du är för mig förlorad,

men en ny dag tar sin stilla början.

Och jag med den.

 

2. Dagen

Om dagen står jag vid havets strand,

blickar ut över det vilda, otämjda, och vackra.

Vinden leker med mitt hår,

och jag andas in doften av tång och hav.

Spåren av dig dröjer sig kvar på min hud.

Du var skrattgropar, ljummet sommarregn och sol.

Jag är salta tårar, skuldtyngda skuggor och skymning.

Du lät all min längtan vila i din famn (tills du sa du var tvungen att gå.)

Jag vill dansa med glädjen, omfamna allt,

om än så bara för en kort stund.

Ser ut över havet,

och drömmer om att en dag dansa igen.

Vågornas eviga sång ljuder högre än allt.

Nu är det havet som låter mig vila.

Allt annat för en liten stund tystnar.

 

3. Natten

Om natten, på den tunna linjen mellan vakenhet och dröm,

en röst, en viskning,

som vore där någon på min axel.

Skriv, skriv av hjärtats lust.

Ljuvlig är drömmen,

av allt det andra hjärtat går itu,

och lusten ekar i tomma rum.

Men sällan är natten så mörk

som precis innan gryning.

Kanske tystnar tvivlet,

och allt inom finner en väg ut.

Kriget som rasar i själens boning

blir ord som rinner ned på vitt papper.

Speglingar av mörker,

blir till ljus.

/Anni

De viskande

 

version3 annisvensson deviskande

Foto: Kristin Vogt, pexels.com

 

Idag har Polemik publicerat en del av en längre berättelse som jag skrivit. Alltid lika fantastiskt roligt när det jag skriver når ut. Du kan läsa på polemik.nu eller här nedan. Kika gärna in på polemik.nu oavsett för där finns många begåvade skribenter som delar med sig av skönlitterära texter, journalistik och poesi. Tack till alla medarbetare och skribenter på Polemik – ni är fantastiska!

De viskande

Hon ligger ensam, ihopkrupen ovanpå täcket i den gigantiska dubbelsängen, i rummet där allt går i vitt. Väggar, golv, matta, kuddar, ja till och med lampan i taket är vit. Den exklusiva lampan av äkta fjädrar är stor och rund i olika toner av vitt. Den påminner om ett lurvigt moln och är perfekt att se på för att locka tankarna till annat än det som brinner inuti henne.

Allt i den nya lägenheten är vitt, opraktiskt och kallt. Det är bara hon själv som bär ansvaret, det är hon som valt alltihop. Trots att hon egentligen tycker om saker i färg, har hon släpat hem allt hon kunnat hitta i vitt. Är inte det märkligt? Kanske ett slags uppror mot det som varit innan då allt var starka färger. Nu var allt tvunget att bli nytt, utbytt, annorlunda. Och vitt.

Hon ser ut genom sovrummets två fönster och oändligt många tankar far igenom huvudet. Kanske höll hon på att bli galen? Hon är kall, huttrar och det skarpa ljuset av sommaren gör att hon måste kisa med ögonen. Det har blivit högsommar utan att hon ens lagt märke till det. Solens strålar tar sig igenom de stängda, smutsgrå fönsterglasen och dansar på hennes täcke, i det toviga håret och bleka ansiktet. Solstrålarna skär in som vassa eggar i de svullna, begråtna ögonen.

Allt står i blom där utanför fönstren. De stora björkarna som hon kan ana topparna på är i full prakt. Sommaren är hennes favoritårstid, bedårande vacker. En tid där luften andas hopp, en tid där skog och ängar vaknar. Hon vet att där utanför hennes fönster finns allt som är livet. Vännerna hon älskar, solljus som värmer, doft av nyklippt gräs, syrén och rosor. Men här i hennes rum är det mörkt och kallt. Här vilar instängdhet. Alla fönster som för länge sedan stängts trots längtan efter luft och ljus. En ovanligt obehaglig kyla håller henne i ett hårt grepp. Kylan kommer inifrån, från ett stort, mörkt hål som hotar att svälja henne hel. Ett odefinierbart hål som ingen hittills lyckats upptäcka förutom hon själv. Ingen röntgen- eller ultraljudsundersökning, ingen läkare har kunnat se något, och ändå finns där uppenbarligen något som växer sig allt större.

Det är som om hennes kropp har slutat fungera. Stilla och upproriskt i ett aldrig sinande flöde. Inget verkar längre logiskt, tankarna far runt utan stopp. Ingen tanke kan slutföras. Ett krig rasar i tankarnas boning.

Vad hade hon gjort? En av de två viktigaste personerna i hennes liv har hon svikit. Kommit med anklagelser utan substans. Det var så hon gjorde, det var sån hon blivit. Misstänksam, rädd att förlora, ologisk i tanke och handling. Hon hade ofta blivit sviken, eller var sanningen en annan?

När hon äntligen hittat någon hon ville dela allt med var det hon som svek. Hon som aldrig någonsin vågade lita på att någon eller något kunde vara sant.
Det kanske är som de säger ändå, de som viskar till henne ibland. Att hon ska bli likadan som andra varit före henne. Det ligger där mer eller mindre latent, och allt kommer kanske tillbaka ändå. Hon hade kanske haft fel om mönster som kan förändras, byta riktning. En svag kanske förblir svag. Arv och destruktiva mönster är kanske inte möjliga att bryta.

Kylan sprider sig, griper tag i varje liten del i hennes kropp. Det svarta hålet är på väg att sluka henne inifrån. Hon har inte kraft att klä av sig, ansträngningen är för stor men hon rör sig lite åt sidan för att kunna dra det stora vita täcket ovanpå sig. Nu ska hon stanna här, inte gå ut mer, bara sluta ögonen och vänta. De viskande fick rätt. Cirkeln är sluten.

/Anni

En ny krönika – Hur en brun dag blir gul

Det är fredag och en vecka som bjudit på en del motstånd fick just ett fint avslut. För nästan exakt två år sedan fick jag min allra första krönika publicerad. Det har blivit några fler sedan dess och idag är det dags igen. Hurra!

Om du inte har något särskilt för dig någon liten stund under helgen, så kila gärna iväg till närmsta butik och införskaffa tidningen Allas senaste utgåva, nummer 18. I den kan du på sidan 91 läsa min nya krönika ”Hur en brun dag blir gul”. Förutom min krönika så kan du även läsa kortnovellen ”Tårar av lättnad” av Susanne Schemper som är en riktigt duktig skrivarkollega på polemik.nu Du kan också läsa ”Njut av sex och blir friskare” (!), lära dig laga goda, sunda tapas och mycket annat kul.

Hoppas du blir lite nyfiken nu och kanske vill läsa… Hoppas, hoppas, hoppas! Och jag firar med lite bubbel. Ja, jag firar varje liten framgång och publicering. Det är lika fantastiskt roligt och upplyftande varje gång som mina alldeles egna tankar och ord får vingar. Ännu ett litet, litet steg på vägen mot det stora målet.

Ett jättestort tack till redaktionen på tidningen Allas och redaktionschef Mikael.

Skål och trevlig helg!

/Anni

En ny väg framåt – polemik.nu

Foto: Elizabeth Lies, unsplash.se

Foto: Elizabeth Lies, unsplash.se

Fann av en slump en grupp människor på Facebook som är lite som jag. Skrivande människor med kärlek till kommunikation, ord och berättelser. Det var en himla tur skulle det visa sig.

Idag har nämligen hemsidan och nättidningen polemik.nu premiär och jag har förmånen att få vara med som återkommande skribent. Jag kommer att skriva om olika ämnen (krönikor, noveller och kanske poesi) med jämna mellanrum och hoppas på så sätt hitta fler följare och läsare av mina texter. Kanske även ett bokkontrakt så småningom. Jag har alltid tyckt om och drivits av att sikta högt och jag försöker följa mina drömmar. Det här är ett sätt att kanske nå en liten bit till på den inslagna vägen. En väg som annars är annat än ljus just nu.

Polemiks egen beskrivning lyder ”en plattform med kvalitativa texter från talangfulla skribenter.” Ett nytt tänk och en härlig idé tycker jag och jag är jäkligt tacksam över att få vara med i det här gänget av briljanta skrivande människor.

Tadaaa! Här hittar du hela gänget som just nu är skribenter och här finns min första text ”Varför skriver jag och varför skulle du vilja läsa?” 

Trevlig läsning!

/Anni