Allt var ju riggat…

och ändå inte många ord skrivna. Åtminstone inte av det som jag tänkt skriva idag. En veckas semester går mot sitt slut. Jag har solat, badat, vilat och tränat men det där skrivandet har det inte blivit mycket av. Idag hade jag tänkt ägna hela dagen åt att skriva, men av någon outgrundlig anledning har jag gjort allt annat än att skriva.

uteplats

Vad hände med dagen och varför blir det så här? Ja, det funderar jag på nu och istället för att skriva det jag borde så skriver jag ett blogginlägg. Är det brist på inspiration? Nej. Är det brist på idéer? Nej. Är det brist på tid? Nej. Det enda jag kan komma på är att jag är trött och prokrastrinerar* just nu för att slippa ta tag i skrivandet som är krävande i den fas jag befinner mig i just nu. Jag skjuter upp skrivandet, hittar på alla möjliga andra saker att göra, och gör dem. Istället.

Vad har jag egentligen gjort idag? Var uppe redan vid åttasnåret, gjorde redig frukost med fil, flingor, hallon, juice, smörgåsar och kaffe. Tog fram datorn, satte mig ute och begrundade himlen och alla vackra moln. Kände att jag behövde få ur mig alla tankar som far runt för att få rum för allt det andra jag ska skriva idag. Skrev ett inlägg på Facebook och Instagram om gårdagens skolavslutning, chattade lite, hämtade posten, läste nyheter och mejl.

blue1

En selfie hinns märkligt nog också alltid med. Min dotter tycker jag ser ut som ett ”blått fluffigt moln” i min nya ljusblå klänning. Tror det är positivt.

Tänkte att jag nog borde träna idag innan jag börjar skriva. Näe, det gjorde jag ju igår. Kommer på att jag behöver ta en promenad, kanske handla lite också. Byter om, går på promenad och handlar ”viktiga saker” (sånt jag intalar mig att jag behöver för att skriva) som jordgubbar, tranbärsjuice, glass, choklad och en bunt rosa pioner (!). Råkar även gå förbi ortens blomsteraffär som har utförsäljning. Får syn på en vacker blomma som skulle passa utmärkt på min uteplats. Köper den trots att jag egentligen inte har råd och får släpa den en kilometer.

blomma

Väl hemma är jag hungrig igen. Borde skriva, men nu dags att laga lunch. Kycklingsallad är nog bra för att få energi. Efter maten behövs lite vila så passar på att ta en titt på Facebook och Instagram. Chattar lite när jag ändå är igång och kommer på att jag behöver beställa ett blombud till en speciell och viktig person.

Sen är det dags att skriva. Nästan i alla fall, för nu behövs kaffe och kanske lite av den där rabarberpajen och vaniljsåsen som blev över igår. Jo, det behöver jag och sen är det minsann den perfekta skrivtiden. Pratar lite med en granne som passerar och inser att det kanske finns några stenplattor som jag behöver vid bygget intill. Bara måste ta en liten promenad dit för att kika. Jo, de kanske kan passa de där plattorna och de ska ju ändå slängas. Ser också en vacker, ensam vallmo som tagit sig upp ur all bråte. Den behöver fotograferas och förevigas. Så vacker!

vallmo

Tillbaka hemma och sätter mig åter igen framför datorn. Tror minsann det börjar åska och studerar himlen en bra stund för att se om det kan stämma, kikar in en snabbis på smhi.se Läser mejlen för att se att blombudet är bekräftat och jäklars jag skulle ju också bekräfta den där bokade servicen på den inbyggda, trasiga mikron. Det går inte att komma fram på telefon, men det går visst att mejla dem genom att fylla i ett formulär på nätet med tusen frågor. När det är klart piper det från tvättmaskinen som jag redan glömt att jag satt på. Dags att hänga lite tvätt.

Magen kurrar, klockan plötsligen fem. Dags för middag. Hur gick dagen så fort?  När klockan är fem ska jag nog ta ett glas vin och då brukar inspirationen komma också, men först laga lite mat. Det blir quinoasallad med fetaost, spenat, granatäppelkärnor och balsamico.

Vips! Står min ena brorsdotter vid farstukvisten. Det visar sig att min pappa tagit fel på dag för min dotters skolavslutning. Han tror att igår är idag, att det är fika nu. Turligt nog finns rabarberpaj kvar så de stannar på fika. På med kaffe, fram med glass och jordgubbar (en sån tur att jag handlade i förmiddags).

Mella och pappa

Min yngsta brorsdotter Mella och min pappa. Mella hade med sig världens godaste vaniljbullar. Hon bakar själv och säljer till fenomenalt bra pris. Behöver du bullar vet du var du vänder dig 🙂

Nu är klockan över åtta på kvällen och drygt tolv timmar har passerat av min skrivardag. När jag väl ätit min sallad och druckit upp det där glaset med vin då ska jag skriva.

Eller inte. Aja, det är en dag imorgon å.

/Anni

*prokrastinera: skjuta upp till ett senare tillfälle eller till en annan dag

 

Annons

Vad är det som skaver?

Energi och inspiration finns och jag skriver som aldrig förr. Krönikor (den senaste hittade sin väg till lokaltidningen), noveller, blogginlägg och andra texter. Min första e-novell publiceras förhoppningsvis inom kort, men vad händer med det allra viktigaste? Bokprojektet som jag haft som mitt främsta mål. Det där manuset har jag inte vidrört på länge. Varför?

Som skrivare är jag troligen långt ifrån ensam. Du har den där drömmen om den egna boken (eller uppföljaren), bokryggen med ditt namn och titeln på ditt verk. Ditt mål. För att du tror att du har något viktigt att berätta, för att du tror att dina ord kanske kan göra skillnad eller någon helt annan anledning som är viktig för just dig.

Kring det finns både gigantiska förhoppningar och en jäkla massa rädslor.

Du vet att du har något att berätta, du vet att du kan (nåja, kanske kan) och du vet att den där berättelsen måste få bli berättad, komma ut, bli delad och  läst.

Vad är det som hindrar mig (och vad hindrar dig)?

För mig stavas det RÄDSLOR. Rädd för att inte lyckas och för att det inte ska bli tillräckligt bra. För just det där att slutföra en hel bok är ett gigantiskt projekt. Och att slutföra en bok som blir bra och som människor kan ta till sig är så stort att det skrämmer mig.

Inser att jag nog uppenbarligen ägnat mig åt vad som benämns ”prokrastinering”. Om det här inlägget inte var så intressant för dig ” so far” har du nu kanske i alla fall funnit ett nytt ord. Prokrastinering.

Och med det sagt – åter till det stora projektet. Sätt en plan för tusan. Skriv klart det där som måste få bli skrivet.

/Anni

Ps. Det kanske inte handlar om ett bokprojekt. Kanske är det något annat du skjuter upp. Varför?