Den allra första refuseringen

Anni april 2020

Ett trött troll efter en skogspromenad.

Jag hade ett hopp om att lyckas i år, nå i mål men jag visste nog också innerst inne att det inte skulle bli så, att det skulle ta längre tid. Jag har vilat på det här inlägget, tillkännagivandet och nederlaget. Min första refusering.

Jag har förberett mig i flera år. Kanske lika många år som det tagit mig att skriva klart den första, viktiga berättelsen. Den där som varit oändligt svår att skriva och som jag tror skulle vara värdefull för en hel del människor att läsa. Ändå var jag nog inte riktigt beredd ändå för när jag fick mejlet med en första refuseringen så föll tårarna. Ett misslyckande är alltid ett misslyckande.

Kan texten i mejlet från manusredaktionen på det stora förlaget X tolkas på olika sätt?

”Bästa Anni!

Stort tack för att du skickade ditt manus till oss.

Vi har nu läst och tyvärr tackar X nej till att gå vidare med texten. På grund av ett begränsat titelutrymme tvingas vi refusera även många intressanta manus och vi önskar istället varmt lycka till på annat förlag.”

Jag funderar på hur jag ska tolka den där meningen om refusering. Betyder det att det är ett intressant manus ändå eller betyder det att det är dåligt? Är det kanske en standardtext för alla de manus som inte riktigt når hela vägen fram? Oavsett så blev jag ledsen och jag tappade åter förmågan att skriva. Jag tappade även lusten, gnistan, det var som om något i mig dog, men lusten har sakta börjat komma tillbaka. En promenad vid havet eller en tur i skogen och en stund på en bänk i solen ger mig ofta ny energi.

Anni bänk skogen april 2020

Att vila på en bänk i skogen, i solen är fint för själen.

Jag har lyckats göra klart en av vårterminens stora inlämningsuppgifter i kreativt skrivande, en essä om livet som skrivare, om tvivel och längtan. Essän har titeln ”Längtans land”. Möjligen kan det vara intressant läsning för andra som skriver så jag kanske publicerar den här längre fram. Nu pågår även arbete med en annan inlämningsuppgift – ett antal sidor av mitt pågående projekt, en spännings-/relationsroman. Jag hoppas att det går vägen, att jag hittar lusten, tron på mig själv och att jag blir klar med de sista två inlämningsuppgifterna i tid. Det har varit en tung tid med dödsfall, sjukdomar, en fotoperation och en del andra tråkigheter, men det känns som om vårljuset bidragit till att blockeringen jag känt börjat släppa, att jag blivit starkare igen.

När det inte varit möjligt att skriva har jag läst böcker och tittat på film. En film jag såg häromkvällen hade tema meningen med livet. Det gjorde att jag blev påmind om det viktiga i att göra det man älskar och att älska det man gör. Om vi gör det vi tycker om kan vi bli bra, ofta riktigt bra så jag har bestämt mig för att fortsätta göra det jag älskar, fortsätta skriva och fortsätta hoppas att det finns ett förlag där ute som en dag kommer att ge ut mina berättelser.

/Anni